För diskussionen om sambandet mellan verkställande åtgärd och risk för kränkningen kommer enbart utlämnings-/överlämningsfallen att användas. Även rambeslutet om öm-sesidigt erkännande av bötesstraff skulle ha kunnat användas i den här diskussionen, men av utrymmesskäl görs inte detta. Det finns inget som tyder på att inte samma slutsatser kan dras utefter den europeiska arresteringsordern. Analysen tar avstamp i hur EU-dom-stolen har uttryckt sig i olika rättsfall.
136 Armada, Inés, New Journal of European Criminal Law, 2015, s 25.
59
7.1.1 EU-domstolen beskriver ett kausalt samband
EU-domstolen har motiverat den verkställande statens skyldighet att göra en bedömning av den verkliga risken för att en frihetsberövad person på grund av allmänna eller syste-matiska brister i utfärdandelandet utsätts för omänsklig behandling med att ”Verkställan-det av en arresteringsorder [inte får] leda till att denna person behandlas omänskligt eller förnedrande.”137 Användandet av ordet leda till tyder på att den omänskliga behandlingen på något sätt måste vara resultatet av att verkställandet ägde rum.
Den kedja av händelser som aktualiserades i Pál Aranyosi och Robert Căldăraru kan beskrivas som att (i) den verkställande staten skulle utlämna personen, och (ii) den tillta-lade skulle hamna i fängelse i den andra staten. Det var oklart på vilken fängelseanlägg-ning straffet skulle avtjänas, och således under exakt vilka omständigheter just den här tilltalade skulle vara frihetsberövad. För den tilltalade i det andra målet bestod det andra ledet, (ii), i att eventuellt häktas i den utfärdande staten. Det var alltså oklart om han över huvud taget skulle sitta frihetsberövad i den utfärdande staten, eller om alternativ till häkt-ning kunde äga rum.
I de situationer där den tilltalade hamnar i ett fängelse med godtagbara förhållanden, eller över huvud taget inte blir frihetsberövad efter överlämningen, kan verkställandet inte leda till omänsklig behandling på grund av dåliga fängelseförhållanden. Det borde alltså krävas att den enskilda personen i det konkreta fallet riskerar att utsättas för omänsklig behandling på grund av frihetsberövandet.
Detta leder in diskussionen på EU-domstolens andra steg i bedömningen, nämligen att verkställande stat efter att ha konstaterat att en allmän risk föreligger, också måste kon-trollera om en risk föreligger i det konkreta fallet. Då måste den verkställande staten med hänsyn till objektiva och precisa fakta i det konkreta fallet kontrollera om det finns grun-dad anledning att tro att personen som har en arresteringsorder riktad mot sig ”till följd av att han eller hon överlämnas till den utfärdande staten löper en verklig risk för att i den medlemsstaten utsättas för en omänsklig eller förnedrande behandling… [förf. kursive-ring]”.138 Den enskilda personen måste alltså löpa en verklig risk för att behandlas illa, och den här risken måste vara en följd av överlämnandet. Även detta tyder på att den verkställande åtgärden på något sätt måste ha som resultat att personen behandlas illa.
137 EU-domstolens dom av den 5 april 2016, Pál Aranyosi och Robert Căldăraru, förenade mål C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198, p 88.
138 EU-domstolens dom av den 5 april 2016, Pál Aranyosi och Robert Căldăraru, förenade mål C-404/15 och C-659/15 PPU, ECLI:EU:C:2016:198, p 94.
60
Det är alltså inte nödvändigt att den omänskliga behandlingen sker under själva verkstäl-landet av överlämningen. Det är inte heller nödvändigt att den omänskliga behandlingen företas av den verkställande staten, utan det räcker att verkställandet sätter igång en kedja av händelser där den omänskliga behandlingen är slutresultatet. Hur lång den kedjan av händelser kan vara framgår dock inte.
7.1.2 EU-domstolen beskriver ett temporalt samband
När EU-domstolen tog ställning till vilken betydelse Polens lagstiftningsreformer har för skyldigheten för andra stater att verkställa en polsk europeisk arresteringsorder följdes samma mall som bedömningen av artikel 4 stadgan.139 I ett första skede var den utfär-dande staten tvungen att ta ställning till om det fanns en verklig risk för kränkningar av artikel 47 stadgan till följd av allmänna eller systematiska brister i den utfärdande staten Polen. I det här skedet av bedömningen konstaterade EU-domstolen att den verkliga ris-ken måste hänga samman med bristande oavhängighet hos domstolarna till följd av dessa systematiska eller allmänna brister. 140 De allmänna bristerna måste alltså resultera i av-hängigheten; de måste vara på grund av dem som det finns en verklig risk för kränkningar av artikel 47 i och med oavhängiga domstolar.141
Efter det att den verkställande staten gjort en bedömning av om det finns en risk på grund av allmänna brister i rättssystemet i den utfärdade staten, måste precis som tidigare en bedömning av det konkreta fallet göras. Då måste den verkställande saten på ett kon-kret och precist sätt bedöma om det i det konkon-kreta fallet finns grundad anledning att tro att den eftersökte ”skulle utsättas för sådan risk efter att ha överlämnats till den utfärdande medlemsstaten [förf. kursivering]”.142 Det ser ut som om relationen mellan överläm-ningen och utsättandet av risken måste vara linjär i tiden; först sker överlämnandet, och sedan sker en kränkning av artikel 47 stadgan. Detta står i kontrast med vad domstolen tidigare uttalade om omänsklig behandling där man i stället menade att sambandet skulle vara kausalt (se 7.1.1 ovan).
Det är här viktigt att ha i åtanke att temporala samband inte är samma sak som kausala sådana. Det är förvisso rimligt att tänka sig att en handling inte kan ha fått en viss effekt
139 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586.
140 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 61
141 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 68
142 EU-domstolens dom av den 25 juli 2018, LM, C-216/18 PPU, ECLI:EU:C:2018:586, p 68 och73.
61
om effekten var fullt uppkommen när handlingen företogs,143 men det kausala sambandet kräver mer än att led B enbart händer efter led A. Det får nämligen inte vara en slump att B följer på A. Därför är EU-domstolens ordval något olyckligt, eftersom det skapar en osäkerhet kring hur sambandet mellan åtgärden och risken för kränkningen egentligen ser ut. Det temporala sambandet är dessutom mindre lämpat för verkställighetshindret i arti-kel 11.1 f, eftersom verkställighetshindret kräver att den verkställande åtgärden är oför-enlig med mänskliga rättigheter. Det borde alltså inte räcka att den verkställande åtgärden sker, varpå en människorättskränkning sker av helt andra orsaker, utan verkställandet måste utgöra kränkningen.
Möjligen ska EU-domstolens ordval inte tillmätas alltför stor tyngd. Även om dom-stolen använde sig av ett språk som beskriver ett temporalt samband var nämligen situat-ionen i målet sådan att den verkställande åtgärden (utlämning) också utgjorde orsaken till risken för kränkning.
Det EU-domstolen skriver står också i kontrast med Europadomstolen praxis om rätten till en rättvis rättegång, då den menade att artikel 6 EKMR kan grunda ett indirekt ansvar för stater i utlämningsfall när individen har utsatts för eller riskerar att utsättas för kränk-ningar.144 Det första ledet, ”har utsatts för” ger intrycket av det är full möjligt att kränk-ningen har skett före verkställandet av åtgärden. Skillnaden behöver dock inte vara så stor, eftersom man inte måste se kränkningen av artikel 6 EKMR som en så momentan händelse. För att återvända till Salduz kan man tänka sig en situation där ett inledande förhör har skett med en tilltalad, utan närvaro av advokat, och att den tilltalade har erkänt.
Europadomstolen konstaterade att det rörde sig om en kränkning av artikel 6 EKMR ef-tersom erkännandet användes som avgörande bevis för fällande dom under rättegången (tillsammans med andra omständigheter).145 Frågan är då när kränkningen skedde. Var det under det inledande förhöret, eller först när utsagan som tagits upp vid förhöret an-vändes i domstolen?
Situationen kan hanteras på så sätt att den stat som använder beviset i sin process blir ansvarig för det, och den stat som har utfört förhöret blir ansvarigt för genomförandet av förhöret.146 Mot bakgrund av detta är det inte särskilt märkligt att domstolen uttalade att
143 Diskussionen om kausala samband inom juridiken har av naturliga skäl varit stor inom skadeståndsrät-ten. För en diskussion om hur kausala samband förhåller sig till temporala inom det skadeståndsrättsliga området, se Schultz, Mårten, Kausalitet: Studier i Skadeståndsrättslig Argumentation, (Stockholm, Jure Förlag, 2007), s 243 ff.
144 Soering v. United Kingdom, Application no. 14038/88 (7 juli 1989), p 112-113.
145 Salduz v. Turkey, Application no. 36391/02 (27 november 2008), p 57-62
146 Se avsnitt 6.1.2 för en mer ingående diskussion om detta i samband med Stojkovic-domen.
62
rymlingen ska ha utsatts för eller riskerar att utsättas för människorättskränkningar. Verk-ställandet av arresteringsordern resulterar nämligen i att någon hämtas inför rätta till en belastad domstolsprocess, oavsett om processen varit belastad sedan tidigare eller om den blir belastad först efter verkställandet.
Det finns en del som talar för att EU-domstolen skulle acceptera Europadomstolens ställningstagande om den bedömde en liknande situation, eftersom lösningen ovan ger ett mer omfattande skydd för redan begångna kränkningar. Situationerna är dock inte iden-tiska, eftersom EU-domstolens mål behandlade allmänna bristers konkreta påverkan på en framtida process efter det att en arresteringsorder verkställts. Detta är en bedömning som alltid kommer att bli framåtsyftande.
När det nu har tydliggjorts vad domstolarna sagt om den europeiska arresteringsordern avseende just sambandet mellan verkställande åtgärd och risk för kränkningar är det dags att närmare undersöka vad detta betyder för just den europeiska utredningsordern. Till en början kommer i avsnitt 7.2 en inledande jämförelse av överlämnande enligt arresterings-ordern och tillfällig överföring för förhör med frihetsberövade enligt utredningsarresterings-ordern att behandlas. Detta beror på att den utredningsåtgärden är den åtgärd som mest liknar över-lämning enligt arresteringsordern.