Som togs upp i avsnittet Brottskonstruktionen och straffbestäm-melserna om grov kvinnofridskränkning, infördes en ny straffbe
stämmelse om olaga förföljelse den 1 oktober 2011 (brottsbalken 4 kap. 4b §). Tidigare studier om olaga förföljelse har visat att det fnns en viss gränsdragningsproblematik mellan detta brott och fridskränkningsbrotten. Problematiken kring vilken brotts
66 13 ärenden hade 5–8 brottsmisstankar med grov kvinnofridskränkning och ett ärende hade 17 brottsmisstankar med grov kvinnofridskränkning i samma anmä-lan (från år 2016).
67 Man kan tänka sig att dubbelregistrering och konsumtion i detta fall motsvarar varandra – man lägger ner en eller fera brottsmisstankar med GKFK eftersom de konsumeras av den som man låter gå till åtal (i de fall man inte lägger ner samtliga), eller lägger ner en eller fera som dubbelregistrering eftersom det fnns fera i ärendet och man vill gå vidare med (alt. även lägga ner) en.
rubricering som brottshändelser bör hamna under hänger för det första samman med typen av relation mellan gärningspersonen och den utsatta, till exempel i fall där parterna har eller har haft en nära relation under en längre tid men inte sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden. För det andra hänger proble
matiken samman med typen av gärningar – där förekomst av fysiskt våld ansetts mer typiskt för fridskränkningsbrotten och andra typer av kränkningar mer typiskt för olaga förföljelse. En annan slutsats från tidigare studier är också att en stor del av såväl polisanmälningar som domar med olaga förföljelse rör fall där gärningspersonen är en före detta partner till den utsatta (Brå 2015a; Lundgren och Sjölin 2017).68 Det innebär att en relativt stor del av fallen med olaga förföljelse som kommer till rättsvä
sendets kännedom innefattar gärningspersoner och utsatta som tidigare haft någon typ av parrelation.69
I de intervjuer som gjorts inom ramen för denna studie, tycks det fnnas olika uppfattningar om ifall gränsen mellan brotten är tydlig eller inte. Flera intervjuade menar att det är tydligt, och att olaga förföljelse främst kommer ifråga i fall där det inte förekom
mer något fysiskt våld och det handlar om en avslutad relation.
Andra menar att dessa kriterier inte med nödvändighet skiljer olaga förföljelse från en grov kvinnofridskränkning. Ett par inter
vjupersoner hänför främst problematiken till skiftande erfarenhet och bedömningar hos andra åklagare. Ett problem som tas upp är att benämningen olaga förföljelse tolkas ordagrant, och att det förekommer en del åtal för olaga förföljelse som egentligen hade kunnat åtalas som grov kvinnofridskränkning.
Den enda, det där som jag nämnde oklarheten eller juridiska, är väl att en del åklagare kör på grov olaga förföljelse i stäl-let för grov kvinnofridskränkning. Och det tror jag är bara för att det känns så med namnet, olaga förföljelse. Att man förföljer någon. Men det kan också vara en grov kvinno-fridskränkning. Men det är mer okunskap tror jag. (Åklagare) Den variation av bedömningar som nämns i citatet ovan kan i någon mån relateras till om det är en specialiserad polis och åkla
gare eller inte som hanterar brottet. Både vid Brås referensgrupp
smöten och i ett par intervjuer framkommer att olaga förföljelse
68 I Brås studie från 2015 var gärningspersonen en tidigare partner i 34 procent av de studerade polisanmälningarna och i 43 procent av de studerade domarna med olaga förföljelse. Starten på den olaga förföljelsen var ofta att den ena parten, oftast kvinnan, valde att avsluta relationen eller markerade att en mer till-fällig förbindelse inte skulle komma att utvecklas vidare (Brå 2015a, s. 47–48).
Lundgren och Sjölin (2017) konstaterar i en genomgång av tingsrättsdomar med olaga förföljelse att knappt hälften av fallen rörde fall med en tidigare parrelation.
69 Det tycks dock vara så att den utsatta anmäler brottet i högre grad om det är en närstående person som är gärningsperson, än fall där den som trakasserar är en obekant person (Brå 2015a, s. 48).
inte hamnar på BINRgrupperna inom polisen och därför kan komma att utredas av personer med mindre erfarenhet av brott i nära relationer, och som inte ser möjligheten att rubricera upp det till en grov kvinnofridskränkning.
Utifrån de data som samlats in i övrigt, framstår det dock inte som sannolikt att någon större del av minskningen i anmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning skulle bero på över
fyttningar till olaga förföljelse från 2012 och framåt, även om det kan fnnas en del fall som tidigare föll under grov kvinno
fridskränkning. Antalet anmälda brott med olaga förföljelse har sedan införandet 2011 minskat på ungefär samma sätt som grov kvinnofridskränkning och utvecklingen ser mycket likartad ut för båda brottskategorierna. Detsamma gäller för den del av olaga förföljelse som avser mot kvinna 18 år eller äldre, som är den del av brottskategorin där man kan tänka sig att viss överfyttning i så fall skett (se fgur 14).
Figur 14. Anmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning och olaga förföljelse totalt, samt varav olaga förföljelse mot kvinna 18 år eller äldre.
1999–2017.
Antal 3 000
2 500
2 000
1 500
1 000
500 0
99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 Grov kvinnofridskränkning Olaga förföljelse totalt
Olaga förföljelse mot kvinna 18 år eller äldre
Källa: Kriminalstatistiken.
Någon omedelbar relation mellan minskningar i anmälda brott avseendegrov kvinnofridskränkning och motsvarande ökningar av anmälningar om olaga förföljelse fnns alltså inte. Det är visserligen möjligt att minskningen i antalet anmälda brott med olaga förföljelse hade varit ännu större om inte det skett viss överfyttning från grov kvinnofridskränkning, men det talar åtminstone inte för att det skett överfyttningar i någon större grad.
Tidigare studier har som nämnts funnit att omkring en tredjedel av såväl anmälda brott som domar med olaga förföljelse rör fall
där gärningspersonen och den utsatta haft en nära relation (se fotnot 70). Om man tänker sig att en tredjedel av fallen med olaga förföljelse skulle ha anmälts som grov kvinnofridskränk
ning från 2012 och framåt om olaga förföljelse inte hade införts, hade det skett en nivåhöjning av antalet anmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning. Utvecklingen med en minskning av antalet anmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning hade dock sett i princip likartad ut (se fgur 15). En överfyttning i den storleken hade inneburit att anmälningarna om grov kvinno
fridskränkning skulle ökat kraftigt mellan 2011 och 2012, för att därefter minska kraftigt igen.
Figur 15. Antal anmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning, samt antal anmälda brott avseende grov kvinnofridskränkning plus 1/3 av antalet anmälda brott avseende olaga förföljelse. 1999–2017.
Antal 3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0
99 00 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 Grov kvinnofridskränkning
Summa grov kvinnofridskränkning + 1/3 av olaga förföljelse
Källa: Kriminalstatistiken.
Det är vidare mycket ovanligt att brottsmisstankar omrubriceras mellan olaga förföljelse och grov kvinnofridskränkning under polisutredningens gång. Inga av de 2 333 brottsmisstankar som i det insamlade misstankematerialet hade ett slutligt beslut som grov kvinnofridskränkning under 2012, hade registrerats som olaga förföljelse. 3 av de 1 936 brottsmisstankar som hade ett slutligt beslut som grov kvinnofridskränkning under 2016 hade registrerats som olaga förföljelse. 2012 fanns det 559 brotts
misstankar med slutligt beslut som olaga förföljelse, och två av dessa hade inledningsvis registrerats som grov kvinnofridskränk
ning. 2016 fanns det 433 brottsmisstankar med slutligt beslut som olaga förföljelse och fyra av dessa hade registrerats som grov kvinnofridskränkning. Detta ger inte stöd för att det under utredningens gång skulle råda stora oklarheter mellan brottsru
briceringarna som resulterar i omrubriceringar.