Den bild som nordiska studier kring utsatta kvinnors syn på polisanmälan ger (Brännvall 2016; Agevall 2012; Grøvdal 2011;
Lindgren 2004; Green 2002), visar att våldsutsatta kvinnor sällan anmäler ”vid första slaget”. Beslutet att polisanmäla är i stället resultatet av en längre tids överväganden som handlar om att hitta andra sätt att få slut på våldet, från att hjälpa mannen att bli fri från sina problem, att stärka relationen eller att separera, och i vissa fall till och med ta sitt eget liv. Andra överväganden rör vad en polisanmälan och i förlängningen en fällande dom skulle kunna innebära för den egna ekonomin och boendesitua
tionen samt vad det skulle innebära för barnen i det fall som det fnns barn med i bilden. Ytterligare en anledning att inte vilja blanda in polisen är att de utsatta kvinnorna ser sig som delak
tiga i våldet och anser att de borde ha agerat på ett annat sätt (Grøvdal 2011; Balvig och Kyvsgaard 2006). I viss utsträckning kan även den samhälleliga bilden av ”den misshandlade kvin
nan” som passiv, maktlös och starkt dominerad försvåra kvin
nors möjligheter att uppfatta att de har blivit utsatta och kan polisanmäla (jmf Kolfjord 2004; Andersson och Lundberg 2001;
Åkerström 2001).
Brå har i en tidigare studie visat att de främsta motiven till att polisanmäla våld i nära relationer är egen säkerhet, att stoppa en negativ spiral och att gärningspersonen ska få vård (Brå 2016a).
Intervjustudier med kvinnor som har polisanmält visar vidare att kvinnor i vissa situationer väljer att polisanmäla för att markera gentemot sin partner att hon inte tolererar mer våld och för att få yttre bekräftelse på att mannen har agerat orätt (Brännvall 2016;
Agevall 2012). Av betydelse för om en kvinna polisanmäler en
122 Både Ornsteins studie och NCK:s studie inkluderar allvarligt våld oavsett relatio-nen mellan utsatt och förövare.
längre tids utsatthet är även reaktionerna från släkt och vänner och huruvida de stöttar kvinnan i detta beslut (Hydén 2015;
Ekström 2015). Forskning visar även att en enskild våldshändelse kan fungera som en utlösande faktor som får den utsatta kvinnan att uppfatta det som ohållbart att inte blanda in polisen. I dessa fall rör det sig ofta om grövre fysiskt våld och en rädsla för att deras partner kommer att döda dem. Sammantaget pekar dessa studier mot att polisanmälan är det alternativ som återstår när alla andra alternativ har tömts ut.
Forskning visar även att beslut att inte polisanmäla kan handla om att rättsprocessen upplevs som för krävande att gå igenom, där även rädsla för ifrågasättande och kränkande bemötande av polis och andra rättsliga aktörer kan spela in (Brännvall 2016;
Grøvdal 2011; Green 2002; Lundgren m.f. 2001). En negativ bild av rättsväsendets bemötande av våldsutsatta kvinnor kan således höja tröskeln för att söka denna hjälp. Eriksson (2014) visar att polis och andra myndigheter har olika förmåga att ge stöd och service till olika grupper av kvinnor. Generellt sett är polisens tillgänglighet för kvinnor med funktionsnedsättningar, kvinnor som inte har svenska som modersmål och kvinnor som har ett missbruk lägre än för kvinnor som inte tillhör dessa grup
per (se även Grevio 2019). För grupper där polisens service och tillgänglighet särskilt brister kan denna aspekt väga ännu tyngre.
Polisen har samtidigt arbetat med att tillgängliggöra sitt arbete mot våld i nära relationer i syfte att få fer att kontakta polis, bland annat genom tidigare nämnda informationskampanjer, varav de senare har haft ett speciellt fokus på att nå personer med annat modersmål än svenska och personer med funktionsva
riationer (Rikspolisstyrelsen 2014).
Det fnns givetvis fera sätt som våld i nära relationer kan komma till polisens kännedom än genom att den utsatta själv kontak
tar polis. En hög uppmärksamhet kring dessa frågor i media och andra forum kan innebära att familj och vänner men också grannar och kollegor i högre utsträckning kontaktar polis om de känner oro för att någon i deras omgivning utsätts. Vidare är det möjligt att tänka sig att om andra myndigheter, som exempelvis hälso och sjukvård samt socialtjänst, blir bättre på att uppmärk
samma våldsutsatta kvinnor och ge information kan detta få en stärkande effekt som gör att fer orkar polisanmäla och medverka i en rättsprocess. I arbetet att stötta och stärka utsatta kvinnor är kvinnojourer och liknande verksamheter centrala. I en europisk studie framkom det att kvinnor i Sverige har en hög kännedom om hjälp och stödorganisationer för kvinnor som utsatts för våld, 95 procent av de tillfrågade kvinnorna kände till en eller
fera organisationer (FRA 2014).123 Samma studie visar att 47 procent av de tillfrågade svenska kvinnorna har en vän eller släkting som har blivit utsatta för våld i en nära relation och att 28 procent känner till en kollega som varit utsatt (FRA 2014).
Dessa resultat kan peka på dels en hög medvetenhet om våld i nära relationer som samhällsproblem, dels en viss öppenhet för att våga dela med sig av sina erfarenheter till sin omgivning men även en hög förekomst av våld i nära relationer.
123 Frågan som ställdes i enkäten var ”Har du någonsin hört talas om följande organisationer eller stödverksamheter?” och därefter en fråga om tre olika organisationer i varje land. I Sverige tillfrågades kvinnorna om de kände till Kvin-nofridslinjen, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) samt Brottsofferjourerna (BOJ).