Ett genomgående mönster i de intervjuer som gjorts inom ramen för denna studie, är att kraven på bevisning upplevs ha höjts suc
cessivt över tid. De ökade beviskraven upplevs inte vara utmär
kande för grov kvinnofridskränkning utan vara en förändring som rör de festa typer av brottslighet (jf Brå 2017e). Flera av dem Brå har intervjuat menar dock att de generellt högre bevis
kraven slår hårdare mot ett brott som grov kvinnofridskränk
ning, bland annat eftersom det många gånger är ärenden där ord står mot ord och att brottet i sig själv består av fera brott. En av de intervjuade domarna uttryckte sig så här:
Och är det så att man höjer beviskraven så är de här brotten absolut de som kommer drabbas i första linjen tror jag. Där det ofta redan är gränsfall. Det räcker med de högt ställda krav vi har. Men skulle man höja dem lite till, då räcker det inte till en fällande dom. Så det är väl en faktor faktiskt.
(Domare)
Den förändring gällande ökade beviskrav som de intervjuade upplever har haft störst inverkan över tid handlar om att det idag i större utsträckning krävs stödbevisning för varje brott som ingår i den grova kvinnofridskränkningen. De intervjuade perso
nerna menade att detta i förlängningen innebär att möjligheten att väcka åtal och nå fällande dom minskar i denna brottstyp. En av de intervjuade åklagarna uttryckte det så här:
Där tror jag du har förklaringen till att det inte är lika många som lagförs. Jag tycker jag faktiskt märker en rätt stor skill-nad på hur det var för 15 år sedan. Min uppfattning nu är att domstolarna har högre beviskrav. Tidigare så var det som jag sa, man kunde ta det här ”blivit slagen två gånger i veckan i fem veckors tid” och då kunde man styrka 80 procent. Säg att man hade stödbevisning för 80 procent men 20 procent hade man ingen stödbevisning för. Då dömdes de oftast till 100 procent. Då ansåg man att kvinnan var så trovärdig i det hon sa, så det spillde liksom på hela hennes berättelse. Så tycker jag inte riktigt det ser ut idag utan man hackar sönder det mer och tittar på vart och ett. Man ska ju förstås titta på varje tillfälle, men det krävs i princip stödbevisning för vartenda tillfälle. […] Det är högre krav på stödbevisning för varje tillfälle är min uppfattning nu. (Åklagare)
Vissa åklagare menar att det som ligger bakom denna utveckling är att domstolarna har anpassat bedömningen av grov kvinno
fridskränkning till andra brott, där en fällande dom inte är att vänta om inte stark bevisning fnns. Dessa åklagare menar att domstolarna inte ser till den sammanlagda bevisningen på samma sätt som tidigare. Andra uttrycker det som att domstolarna över tid har blivit mer ”stelbenta” och ”formalistiska” i sina bedöm
ningar och relaterar det till generationsskiften inom domarkåren.
Bredare repertoar av bevisning i åtalen
Om man ser till de stämningsansökningar som analyserats inom ramen för denna studie, fnns en tydlig ökning i antalet typer av stödbevisning som åberopas inom åtalen för grov kvinno
fridskränkning.101 Detta resultat går i linje med de intervjuades upplevelse av att kraven på stödbevisning för de enskilda underå
talspunkterna har höjts över tid. Det genomsnittliga antalet typer av stödbevisning som åberopas i stämningsansökningarna har ökat kontinuerligt från 2,3 år 2004 till 4,2 år 2016. Det sker en tydlig förskjutning under de fyra undersökningsåren där andelen stämningsansökningar med en, två eller tre typer av stödbevis
ning minskar, medan andelen med fyra eller fer ökar (se fgur 28). Det har inte varit möjligt att räkna antalet journalanteck
ningar, pm, fotografer etc. eftersom det oftast inte framgår hur
101 De olika typer som kodats är om det förekommer vittnen, journalanteckningar, rättsintyg, fotografer av målsägandes skador, olika typer av dokumentation av brottsplatsen, dokumentation av tillhyggen, vapen eller skadegörelse, övriga fotografer (där det ej framgår av vad), sms- och mejlkonversationer, ljudfler eller videor (annat än förhör, som t.ex. larmsamtal), händelserapporter eller pm från polisen, målsägandes dagboksanteckningar samt övrig stödbevisning. Det har inte varit meningsfullt att ta fram hur stor andel av underåtalspunkterna i den grova kvinnofridskränkningen där det fnns stödbevisning eftersom det i en stor del av stämningsansökningarna inte framgår vilken underåtalspunkt som stöds av vilken stödbevisning.
många av varje typ av bevisning som åberopas, utan endast om respektive typ åberopas. Det sker dock åtminstone en tydlig breddning i olika typer av stödbevisning som förekommer i stäm
ningsansökningarna under de fyra undersökningsåren.
Figur 28. Andel stämningsansökningar med olika antal typer av stödbevisning.
Undersökningsåren 2004, 2008, 2012 och 2016.
Procent 40 30 20 10 0
2004 2008 2012 2016
1 2 3 4 5 6 7+
Källa: Kodade stämningsansökningar.
Den typ av stödbevisning som åberopas i störst grad är vittnen. I mellan 86 och 99 procent av stämningsansökningarna framkom
mer att vittnen kommer att höras. Fotografer (till exempel av skador) är också vanliga, och åberopas sammantaget i mellan 45 och 78 procent av stämningsansökningarna. Rättsintyg och olika typer av journalanteckningar åberopas också i många stämnings
ansökningar (42–47 procent respektive 22–50 procent).
Figur 29. Andel av stämningsansökningarna som innehåller olika typer av stödbevisning. Undersökningsåren 2004, 2008, 2012 och 2016.
Procent 100
80
60
40
20
0
2004 2008 2012 2016
Vittnen Fotografier av skador m.m. Rättsintyg Journalanteckningar Dokumentation av brottsplats Dokumentation av tillhygge/skadegörelse Händelserapport/pm Sms/mejl Ljudfiler/video Dagboksanteckningar Övrig stödbevisning
Källa: Kodade stämningsansökningar.
Som fgur 29 visar är det fera typer av bevisning som åberopas i allt högre grad under de fyra undersökningsåren: fotografer (av skador eller annat), händelserapporter/pm från polisen, olika typer av dokumentation av brottsplatsen, sms/mejlkonversa
tioner samt ljudfler/videor. För vissa av dessa är ökningen stor – för händelserapporter/pm, sms/mejlkonversation och ljudfler/
videor handlar det om ökningar från 3 respektive 2 procent av stämningsansökningarna år 2004 till 31 respektive 20 procent år 2016.102 Bevisning som kodats som ”övrigt” ökar också under perioden.103 Även åberopande av vittnen och journalanteck
ningar var mindre vanligt 2004 än de senare åren. Däremot tycks användningen av rättsintyg minska något, från 47 till 42 pro
cent av stämningsansökningarna. Det går i linje med resultaten i Statskontorets utvärdering av rättsintygsreformen (Statskontoret 2018b). I intervjuer med åklagare problematiseras centralise
ringen av läkare som skriver rättsintyg, vilket upplevs ha lett till att kvinnor i framför allt mindre städer och glesbygd i lägre utsträckning träffar rättsläkare än tidigare.