Grov kvinnofridskränkning innefattar ett rekvisit om upprepad kränkning, och i rättspraxis har detta rekvisit främst kommit att bedömas utifrån gärningarnas antal och art (Andersson 2016).
Ju allvarligare gärningar det är fråga om, desto färre krävs för att rekvisitet om ”led i upprepad kränkning” ska anses uppfyllt.
Utöver den samlade bedömningen kring antal och art berör rekvisitet om upprepad kränkning även avvägningar rörande det tidsmässiga sambandet mellan brotten.
Intervjuerna återspeglar en mycket stor samstämmighet när det gäller frågan om hur många gärningar som krävs för att grov kvinnofridskränkning ska kunna bli aktuellt som brottsrubrice
ring, där tre brottshändelser uppfattas som ett minimum för att rekvisitet om en upprepad kränkning ska vara uppfyllt. Brotten måste dock vara tillräckligt allvarliga och ha en viss ”tyngd”.
Jag upplever fortfarande att [det krävs] tre misshandelstillfäl-len som är av normalgraden. […] Om det skulle vara hot, då kanske vi säger två misshandel och tre hot eller två hot.
Ofredande, så [krävs det] väldigt många. Väldigt många ofre-danden. Men det är ju misshandel som man har fortfarande som utgångspunkt. (Åklagare)
I likhet med åklagaren ovan beskriver många av de intervjuade att misshandel är det brott som fungerar som ”utgångspunkt”
eller ”kompassen” för att ett ärende ska rubriceras som en grov kvinnofridskränkning, och att det varit så under lång tid. Inter
vjuerna visar således att upprepat, allvarligare fysiskt våld ofta behövs för att grov kvinnofridskränkning ska komma i fråga som rubricering, eller som en av de intervjuade poliserna uttryckte det: ”Det jag har fått till mig är tre rejäla”. Hennes kollega fyllde i att händelserna även ska vara i närtid. Andra brott uppfat
tas sällan utgöra tillräckligt underlag för brottet på egen hand, utan kan ”läggas till”. Ärenden som huvudsakligen består av olaga hot, ofredanden eller andra möjliga underbrott är betydligt svårare att bedöma sett till om de är tillräckligt allvarliga för att utgöra en grov kvinnofridskränkning. Följande citat kan illus
trera denna otydlighet:
Det blir inte grov kvinnofridskränkning. De dömer inte för det när du inte har misshandel utan bara ett antal ofredan-den. Säg tre ofredanden och två olaga hot, det blir ingen grov kvinnofridskränkning. (Åklagare)
Pratar vi kanske tre fall av skadegörelse, det blir ju naturligt-vis inte en grov kvinnofridskränkning utan det måste ju upp till en viss nivå kan jag känna. Den nivån är väldigt svårt att säga generellt men det är klart att det bör ju fnnas inslag av misshandel någonstans för att man liksom ska börja tänka den tanken. Tre fall av ofredande är väldigt tveksamt om det skulle kunna generera nio månaders fängelse. Det fnns ju inte i min värld i varje fall. (Polis)
Samtidigt som det framstår som svårt för de intervjuade att konkretisera eller exemplifera hur många brott som behövs om det inte fnns misshandel med, så är den återkommande uppfatt
ningen att det krävs mycket omfattande brottslighet i dessa fall.
Det här skapar en otydlighet kring vilken tyngd andra brottstyper ska få när man bedömer vad som ska betraktas som grov kvinno
fridskränkning. Otydligheten kan leda till att bedömningarna blir olika i olika fall. Det kan också skapa högre trösklar för åtal och dom än vad den ursprungliga intentionen med brottet var.
Otydliga ramar för brott utan allvarligare fysiskt våld och för verbala kränkningar
När det gäller ofredanden, skadegörelse och andra, lindrigare typer av brott som kan ingå i en grov kvinnofridskränkning, talar åklagare om att de ibland upplever skillnader i hur man tolkar rekvisitet att gärningarna ska vara ”ägnade att allvarligt skada självkänslan hos den som utsätts”. Betydelsen av formuleringen
”ägnade att” i lagtexten innebär att den utsattas självkänsla i det aktuella fallet inte behöver ha skadats, men att gärningarna typiskt sett leder till detta (Andersson 2016). Ett par åklagare tog dock upp att i de fall ärendet består av lindrigare brott, är det betydligt svårare att få en fällande dom om målsäganden inte tydligt visar att hon är nedtryckt eller rädd för sin nuvarande eller före detta partner. Om ärendet består av fera, allvarligare misshandelstillfällen menade dessa åklagare att detta rekvisit oftare antogs vara uppfyllt, utan att det behövde motiveras särskilt för domstolen. Dessa erfarenheter pekar mot att målsä
gandes agerande vid en rättslig förhandling kan få särskilt stor betydelse i fall där inte allvarligare fysiskt våld har förekommit. I förlängningen kan det medföra att utomlegala faktorer får större utrymme i denna typ av mål, exempelvis i fråga om hur verbal en målsägande är eller hur långt hon har kommit i att bearbeta brot
ten som hon har blivit utsatt för.
Utifrån de intervjuer som Brå har genomfört verkar det vidare fnnas ett utrymme för olika bedömningar av hur verbalt våld i form av kränkande och nedvärderande ord ska hanteras inom ramen för en grov kvinnofridskränkning (se även SOU 2011:85).
Så att i princip att kränka sin kvinna genom att skrika
”hora” och liknande och annat, ”ftta” som man hör hela tiden, där har jag ju märkt att jag har rubricerat det som ofredande och menar på att det är ett hänsynslöst beteende.
Och det är påtagligt integritetskränkande och fridskrän-kande. Och det har jag fått gehör för ibland. Men ibland har man bara skrivit att det där är att bedöma som förolämpning, ingår inte. (Åklagare)
Allt det här runt omkring, alltså det med till exempel att man säger ”jävla ftta” och ”jävla hora” jämt och ständigt behöver ju inte utgöra ett brott, men det kan ju utgöra ett led i en kränkande behandling. Och där kan man tänka hur mycket bevis ska man ha runt det som egentligen kanske inte är själva brottet, men har ju ändå ett led i bedömningen. Det kan jag tycka kan vara lite jobbigt, lite svårt ibland och kan-ske slarvar lite med den biten också faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig. Att jag kanske inte leder det så mycket i bevis-ning. (Åklagare)
Det tolkningsutrymme som citaten ovan pekar på handlar om att kränkande ord rättsligt kan hanteras både som ett brott, ofredande112 och som en del av rekvisitet ”led i upprepad kränk
ning”. Det första citatet visar att det också kan bedömas som ett annat brott, förolämpning, som inte ingår i brottskatalogen för grov kvinnofridskränkning.113 I andra intervjuer har samma typ av verbalt våld som beskrivs ovan i stället framhållits vara det som kvalifcerar andra brottsliga gärningar till att utgöra en grov kvinnofridskränkning och inte enskilda underbrott, och så att säga binder samman utsattheten till en grov kvinnofridskränk
ning. I dessa fall kan de verbala kränkningarna även styrka rekvisitet ”ägnat att allvarligt skada självkänslan”, som vanligen relateras till omkringliggande omständigheter som de enskilda gärningarna bör betraktas genom.
Den splittrade bilden av hur nedsättande ord ska hanteras visar på en svårighet att rymma verbalt våld och kontrollerande bete
enden inom rådande rättspraxis. En åklagare talade om hur de utsatta kvinnornas livssituation påverkas av ständiga ofredanden, men att ”det vardagliga som [gärningspersonen] gör, det får ju inte riktigt genomslag i domstolen”. Dessa beteenden tycks ha en
112 Ofredande defnieras i brottsbalkens 3 kap., 7 § som ”Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år” (lag 2017:1136). Ofredande ingår i brottskatalogen för grov kvinnofridskränkning.
113 Det har vid fera tillfällen diskuterats om förolämpning ska kunna ingå i grov kvin-nofridskränkning men detta har uppfattats som problematiskt då förolämpning inte faller under allmänt åtal som de övriga brotten som ingår gör (se t.ex. SOU 2011:85).
oklar status och inte värderas särskilt högt i domstolens bedöm
ning, vilket även innebär att det är lättare att ”slarva” med denna del av utredningen som åklagaren ovan tar upp.
Det fnns emellertid en dubbelhet i den bild av psykiskt våld som poliser och andra rättsliga aktörer ger. Många uttrycker en upp
rördhet över att det psykiska våldet, ”det som förstör” kvinnan, inte värderas högre rättsligt och menar att det psykiska våldet har betydelse för hur allvarligt ett ärende uppfattas vara. Flera av de intervjuade poliserna betonar att de uppfattar att polisen som organisation är snabba på att uppmärksamma och prioritera de fall som de beskriver som ”de klassiska”, där en målsägande har blivit nedtryckt under lång tid och är ”helt normaliserad i något väldigt destruktivt”. Den spänning som intervjuerna synliggör kan tolkas i linje med internationell forskning som visar att psy
kiskt våld i nära relationer utmanar en etablerad hierarki inom rättsväsendet, där fysiskt våld har värderats högst (Bishop 2016) medan det psykiska våldet är mer svårhanterligt (Williamson 2010).
Fokus på fysiskt våld sipprar ner i polisens arbete
Och det här att de är kränkta, ja det är de ju under hela tiden. Men vi vill ju veta den fysiska misshandeln. (Polis) I intervjuerna med poliser framkommer att den vikt som läggs vid fysiskt våld vid beslut om åtal och i domstolspraxis kan få betydelse för vilka utredningsåtgärder som prioriteras och vilka brott som utreds mer grundligt. Som framkommit i tidi
gare avsnitt framstår det utifrån polisernas perspektiv inte som rationellt att fokusera på verbala kränkningar och kontrollerande beteenden, eftersom de menar att åklagaren inte kommer att fästa vikt vid detta i åtalet. Höjda beviskrav tycks också styra utredningsarbetet mot fysiskt våld, som uppfattas lättare att bevisa än andra typer av våld. I förlängningen borde det kunna innebära att verbala kränkningar och olika former av kontroll som förövaren utsätter målsäganden för utreds och dokumen
teras i mindre utsträckning medan utredningsåtgärder rörande det fysiska våldet får en företrädande ställning. Praxis vid åtal och dom ”sipprar” på det sättet ner i polisens verksamhet och prioriteringsordning.
En del av intervjupersonerna menar att de ser en viss förändring över tid mot att det kontrollerande och verbala våldet får allt mindre vikt vid förhör och i utredningen som helhet. En av de intervjuade domarna talade om att han upplever att utrednings
arbetet styrs in på ett snävare sätt:
Polisen är inte inriktade på det [kränkande tillmälen, kon-trollerande beteende] och inte kanske alltid åklagarna heller.
Och det kan bero på okunskap men det kan också bero på att man mer styrs in mot att vara mer juridiska och mindre utsvävande också. (Domare)
I likhet med denna domare är det fera intervjupersoner som ställer det ”juridiska” i viss kontrast till det ”utsvävande” våldet som består av kränkande och kontrollerande beteende. De sätt som det verbala och kontrollerande våldet beskrivs i intervjuerna, bland annat som ”lullet” och som ”mjukvaran”, återspeglar att detta våld betraktas som något som går utöver det vanliga polisiära arbetet. I intervjuerna framhåller fera poliser också att deras professionella roll är att utreda brott och att den kurativa rollen i förhållande till den utsatta ska ges av personer som är utbildade för detta.