I åtal för grov kvinnofridskränkning ingår det relativt ofta en samlande, avslutande åtalspunkt som innefattar en mängd brott, det som här kallas samlingsåtalspunkt. I sådana fnns en mer allmän, kompletterande beskrivning av utsattheten och vilken tidsrymd den sträcker sig över, och de omfattar i regel många händelser som inte närmare preciseras. Tre exempel:104 - Utöver dessa nämnda tillfällen har [den tilltalade], under
aktuell tidsperiod, vid upprepade tillfällen genom hänsynslöst beteende ofredat [målsäganden] genom att kalla henne hora, luder, ftta och andra nedsättande uttryck samt genom att upprepade gånger spotta henne i ansiktet.
- […] under aktuell period vid ett fertal tillfällen hotat [målsä-ganden], såväl muntligen som i skrift, genom att uttrycka att han ska döda eller allvarligt skada henne. Hoten var ägnade att hos [målsäganden] framkalla allvarlig fruktan för sin per-sonliga säkerhet.
102 Gällande sms, mejl, ljudfler etc. hänger utvecklingen sannolikt samman med utvecklingen på teknikområdet generellt och den ökade användningen av mobil-telefoner m.m.
103 T.ex. tidigare brottsanmälan, sjukintyg, väktarrapporter, kontoutdrag, beslagspro-tokoll, facebook-korrespondens, brev, lappar, passfoton, pm, sakkunnigutlåtan-den, skadeanmälan, telefonlistor, chatkonversationer, visumansökningar.
104 Exemplen från stämningsansökningarna har redigerats något för att inte enskilda ska kunna identiferas.
- [Den tilltalade] har vid ett fertal tillfällen [under två års tid och på fera platser] misshandlat [målsäganden] genom att trycka hårt om hennes huvud och hålla för näsa och mun, tilldela henne slag mot ansiktet och kroppen, skalla henne, dra henne i håret och ta stryptag på henne. Vid ett tillfälle har han använt en [x] som tillhygge. Av misshandeln har [målsä-ganden] åsamkats smärta, ömhet, blåmärken och andnings-svårigheter.
Det rör sig ofta om händelser som har förekommit ofta och därför kan vara svåra att precisera i tid eller rum för den som utsätts. Det innebär att det utöver målsägandens egen berättelse sällan fnns någon stödbevisning för dessa brottshändelser.105 Bland åklagarna är uppfattningen att dessa så kallade samlingså
talspunkter har blivit svårare att få igenom i domstol över tid och att bedömningarna skiljer sig åt beroende på vilken ordförande som leder målet. Skillnaderna kan bestå i om dessa punkter ogil
las eller döms för, och vad de i så fall bedöms som. De intervju
ade åklagarna beskriver också att de själva använder de avslu
tande, samlande åtalspunkterna på lite olika sätt. I samband med att en åklagare beskrev att hon upplevde att tingsrätterna blivit mer stränga rörande bevisning i varje åtalspunkt menade hon:
Det fnns ju någon form av slasktratt, om man nu ska säga så, som man kan använda, att ”Han dessutom under en lång period har knuffat och slagit med öppen hand”. Men att vi egentligen inte har något bevis för det. Jag brukar akta mig för att använda såna där just av erfarenhet att har vi ingen bevisning där, då kan jag inte ta med det. Det blir väldigt svårt. Sen låter jag naturligtvis kvinnan berätta om det, men att åtala in en sån punkt, det gör inte jag längre. (Åklagare) I denna intervju framgår dock att åklagaren upplever att åtals
punkten kommer att ogillas, men att utrymmet för målsäganden att berätta om denna aspekt av brottsligheten mot henne är oför
ändrad vid en rättegång. På detta sätt kommer ”kvinnans hela situation” till rättens kännedom men inte som enskild åtalspunkt som ska prövas.
Minskad grad av bifall för samtliga underåtalspunkter och för samlingsåtalspunkter i åtalen
De intervjuades upplevelser speglas i de tingsrättsdomar som samlats in. Tingsrätterna bifaller i allt lägre grad dels samtliga underåtalspunkter i åtalet, dels samlingsåtalspunkterna. 2004 och 2008 dömde tingsrätten för samtliga underåtalspunkter i
105 I vissa fall kan närstående till en målsägande vittna för att styrka denna typ av åtalspunkt genom att berätta om hur den målsägande har förändrats som per-son under relationen.
åtalet i 71 respektive 78 procent av domarna (bland de domar där man dömt för grov kvinnofridskränkning). 2012 och 2016 var det i stället drygt hälften av fallen där tingsrätten biföll samt
liga underåtalspunkter i åtalet (där man dömde för grov kvin
nofridskränkning). Det var också mindre vanligt 2012 och 2016 att tingsrätten biföll brottshändelser i samlingsåtalspunkterna, jämfört med 2004 och 2008. De två tidigare åren bifölls händel
ser i samlingsåtalspunkterna i 79 respektive 73 procent av de fall där det fanns sådana samlingsåtalspunkter. Motsvarande andelar de två senare åren är 55 respektive 60 procent. Minskningen i bifallen för samtliga underåtalspunkter och samlingsåtalspunkter skulle kunna ses som ett tecken på att domstolen de senare två undersökningsåren ställt högre krav på bevisningen för att bifalla varje enskild underåtalspunkt.
Som tidigare diskuterats (se avsnitt Minskat antal domar men något ökad fällandegrad), är det inte helt entydigt hur fäl
landegraden totalt sett för åtal om grov kvinnofridskränkning ska tolkas. Utifrån uppklarings och lagföringsstatistiken tycks fällandegraden öka något, medan de kodade stämningsansök
ningarna och domarna visar på en något minskad fällandegrad för grov kvinnofridskränkning de två undersökningsåren efter 2008 (se fgur 26 och fgur 27). Bedömningen har ändå gjorts att uppgifterna från kriminalstatistiken i detta fall är ett bättre mått för den långa utvecklingstrenden. När det gäller minskad grad av bifall för samtliga underåtalspunkter och samlingsåtalspunkter är dock resultaten från tingsrättsdomarna tydliga. Man skulle dock kunna tänka sig att åklagarna vill ha en viss marginal gällande antalet brottshändelser i åtalet och att det kan fnnas utrymme för en minskad bifallsgrad för enskilda underåtalspunkter samti
digt som fällandegraden totalt sett inte minskar.
Om man ser till de tingsrättsdomar med grov kvinnofridskränk
ning som överklagats till hovrätten är andelen där hovrätten ändrade tingsrättens domslut från grov kvinnofridskränkning till att döma för enskilda underbrott väsentligt större 2016 än de tidigare undersökningsåren. I en fjärdedel av de överklagade fal
len dömde då hovrätten i stället för enskilda underbrott (8 av 32 fall). 2004 och 2012 förekom detta endast i enstaka fall, och inte alls 2008.106 Detta kan möjligen ses som ett tecken på att kraven för en fällande dom för grov kvinnofridskränkning ökat.
Svårt se tydlig utveckling i skälen för att döma för underbrott Vilka skäl anges då i domarna för att ogilla yrkandet om grov kvinnofridskränkning och i stället döma för underbrotten? De två vanligast förekommande skälen är att brottsligheten inte är
106 2008 var det dock 13 procent (3 av 24 fall) av de överklagade domarna där hov-rätten helt ogillade åtalet om grov kvinnofridskränkning.
tillräckligt allvarlig eller kvalifcerad för att utgöra grov kvin
nofridskränkning (förekommer i mellan 31 och 56 procent av domarna), och att brottsligheten inte utgjort en upprepad kränkning (förekommer i mellan 22 och 52 procent av domarna).
Vanligt är också att domstolen anger bristande eller otillräcklig stödbevisning för en eller fera underåtalspunkter (förekommer i 13–37 procent av domarna) och att det inte fnns något tidsmäs
sigt samband (förekommer i 17–28 procent av domarna). Flera skäl kan förekomma i samma dom.
Figur 30. Angivna skäl i domen för att inte döma för yrkandet om grov kvinno-fridskränkning. Andel av domarna där respektive skäl förekommer. Observera att skälen inte summerar till 100 procent, då fera skäl kan anges i samma dom. Undersökningsåren 2004, 2008, 2012 och 2016.
/
Procent 60
50 40
30 20
10 0
2004 2008 2012 2016
Ej kvalificerad/ allvarlig brottslighet Ej upprepad kränkning Bristande/otillräcklig stödbevisning Ej tidsmässigt samband Ej skadat självkänslan
Ej tillförlitliga/bristfälliga knapphändiga uppgifter
Målsägande ej trovärdig/tillförlitlig Brott preskriberade Ej äktenskapsliknande relation
Källa: Kodade domar.
Det är några skäl som används väldigt sällan – att målsäganden inte är trovärdig eller tillförlitlig, att ett eller fera brott är pre
skriberade och att parterna inte har haft en äktenskapsliknande relation. Det sistnämna skälet används bara år 2004 och skulle kunna tyda på att det då fortfarande rådde någon slags oklarhet kring vad äktenskapsliknande relation skulle innebära (se avsnit
tet Överfyttningar till grov fridskränkning bidrar sannolikt inte).
Man skulle kunna tänka sig att bristande/otillräcklig stödbevis
ning skulle vara ett skäl till att domstolen dömer för underbrott i stället för grov kvinnofridskränkning. Detta skäl används som sagt också i 13–37 procent av domarna, men utvecklingsmönstret över de fyra åren går inte i linje med att detta skäl skulle vara vanligare förekommande 2004 och 2016 då en större andel av åtalen med grov kvinnofridskränkning döms som underbrott (se
fgur 27). Personuppklaringen minskade dock under perioden efter 2004, och det är möjligt att en del av den minskade andelen åtal hängde samman med att det ställdes ökade krav på stöd
bevisning. Åren 2008 och 2012 var det som fgur 27 visar som vanligast att domstolen dömde för underbrott med hänvisning till bristande stödbevisning. Man kan tänka sig att en anpassning till högre beviskrav vid åtal sedan gjort att domstolen inte längre använder detta som ett skäl i så stor utsträckning 2016.
2016 var det cirka hälften av domarna där skälet att det inte är tillräckligt kvalifcerad/allvarlig brottslighet anges, vilket skulle kunna hänga samman med att det detta år också var vanligare att det inte förekommer misshandel i åtalet (se fgur 37). 2004 före
kom i relativt hög grad skälen att brottsligheten inte är att anse som en upprepad kränkning, samt att den inte skadat självkäns
lan. Dessa två skäl hänger samman med de så kallade fridskränk
ningsrekvisiten, och det är möjligt att det 2004 rådde en större oklarhet kring tolkningen av dessa rekvisit.