Övergång till kapitel 3 och 4

I detta avsnitt ska jag inte sammanfatta innehållet i 2.2 till 2.5, eftersom det redan är gjort i 2.2.4, 2.3.4, 2.4.5 och 2.5.6. Här ska i stället några centrala teman för de följande båda kapitlen tas upp.

I kapitel ett (1.3) skrev jag att jag funnit en enkel struktur som är användbar när man reflekterar över begreppet samvete. Fenomenen handling, övertygelse och emotionella reaktioner brukar finnas med när man talar om samvetet och man brukar förbinda samvetet med de psykiska förmågorna kognition, emotion eller konation. I samtliga samvetskonflikter som undersökts i detta kapitel ligger tyngdpunkten i samvetsuppfattningen på samvetet som övertygelse och knyter därmed an till människans kognitiva förmåga. Det enda undantaget från detta var när vapenfriutredningen diskuterade begreppet ”djup samvetsnöd”, då rörde det sig om emotionella reaktioner. I nästa kapitel (3.2) behandlas samvetsuppfattningar som utvecklar tanken att samvetet primärt hör till

människans tankeliv och det framförs också kritik mot den typen av uppfattning. Det behandlas även uppfattningar (3.3) som anser att samvetet inte enbart hör till tankelivet, utan även till människans känslo-och viljeliv. I (3.4) tar jag upp samvetsuppfattningar som lyfter fram att samvetet fyller en funktion i en process av integration av personen till en enhet, bland annat en integration av känslo- och tankeliv. Att ta hänsyn till och respektera någons samvetsgrundade krav motiveras i 2.2 och 2.3 som en respekt för personens övertygelse. Med utgångspunkt i andra samvetsuppfattningar (3.3 och 3.4) kan skälen för att låta någon följa sitt samvete vara grundat i vad jag kallat för principen att inte ska orsaka lidande.

Vad gäller samvetsfriheten så redogjorde jag i 2.3 för att samvetsklausulutredningen uppfattar friheten som begränsningsbar och att den anger kriterier för hur man kan avgöra var gränsen för friheten bör gå. Utredningen förespråkar en ståndpunkt som innebär att man ska genomföra en avvägning mellan individens och kollektivets intressen. Denna ståndpunkt tas upp i kapitel 4 (4.3) som en av tre typer i en typologi och kallas där för avvägningstypen. Som ett skäl för att ge individen frihet att följa sitt samvete anger utredningen att ett demokratiskt samhälle, som det svenska, bör ge människor med uppfattningar som avviker från majoritetens frihet att följa sitt samvete och att en vidsynt pluralism bör prägla en demokrati. Denna tanke tas upp i kapitel 4 (4.2) som ett skäl för samvetsfrihet.

Att de samvetskonflikter som är hämtade från Svenska kyrkans sammanhang är speciella har lyfts fram (2.4.5, 2.5.6). Vad en präst bör utföra i tjänsten och vad han eller hon har rätt att slippa på grund av samvetsskäl beror, enligt min mening, på vad som anses vara förenligt med kyrkans bekännelse och ordning. Däremot är det rimligt att det råder en omfattande mångfald inom bekännelsens ramar. Detta har betydelse för diskussionen i kapitel fyra (4.5).

Här ska jag ta upp några iakttagelser som jag tycker är intressanta. I 2.2 undersökte jag konflikten mellan statens krav att vissa medborgare ska göra värnplikt och den enskilde medborgarens vägran att göra detta av samvetsskäl, det vill säga etiska, religiösa eller liknande skäl. Det finns alltså en konflikt mellan statens krav och den enskilde samvetsvägraren. Redan tidigt (ca 1900) tog man i lagstiftningen hänsyn till så kallade samvetsömma, personer som fick dåligt samvete och skuldkänslor om de handlade mot sin samvetsövertygelse. Fram till utredningen Rätten till vapenfri tjänst användes ordet samvete i lagtexten, på rekommendation av utredningen togs det bort ur lagtexten i den nya lagen som gällde från och med den 1 juli 1978. Utredningen ansåg dels att det var omöjligt att precisera begreppet samvete på ett klart och entydigt sätt och dels uppfattades ordet samvete som ett religiöst begrepp av såväl personer som vägrade göra militärtjänst som av utredarna. En svängning hade skett så

till vida att det blev allt fler som ansökte om vapenfri tjänst som inte var religiösa och inte motiverade sin vägran med religiösa skäl. Många av dessa uppfattade samvete som något religiöst och kunde inte identifiera sig med innebörden i lagen och därför var det innan denna utredning så att många inte kunde motivera sin vägran på ett sätt som låg i linje med lagens intentioner och därför fick avslag. Det blev alltså allt fler som sökte vapenfri tjänst av ickereligiösa skäl och andelen av dessa som fick avslag på sin ansökan var betydligt större än bland dem som hade religiösa skäl. Man tar därför bort ordet samvete och koncentrerar sig på den enskildes övertygelse. Om personen har en personlig och allvarlig övertygelse om att det är orätt att ”bruka vapen mot annan” så bör han få göra vapenfri tjänst i stället. Utredningen lägger betoningen på att den enskilde faktiskt har denna övertygelse och att det är oförenligt med denna övertygelse att bruka vapen mot annan. Däremot betonar man att det är ointressant för frågan om motiveringen för denna övertygelse är av religiös, etisk, ideologisk, pacifistisk eller annan art. Att staten gör undantag från värnpliktslagen och låter en person göra vapenfri tjänst beror på att staten ålägger sig att respektera den enskildes övertygelse.

En utvecklingslinje är alltså att man går från principen att staten inte ska orsaka den enskilde det lidande det innebär för den samvetsömme att handla mot sitt samvete till principen om respekt för den enskildes övertygelse. En annan utvecklingslinje är att man ersätter ordet samvete med formuleringen ”personlig allvarlig övertygelse”.

I 2.3 undersöker jag utredningen Samvetsklausul inom högskoleutbildningen. Samvetskonflikten det gäller är konflikten mellan statens krav, uttryckta i högskoleförordningen, att högskolestudenten ska utföra vissa obligatoriska utbildningsmoment och den enskildes samvetsbetänkligheter mot att utföra dessa utbildningsmoment och dennes önskan om dispens. Ordet samvete, som föll bort genom vapenfriutredningen, återkommer alltså i utredningen Samvetsklausul inom högskoleförordningen. Och vad som är intressant är att ordet samvete får just den betydelse som vapenfriutredningen lade in i begreppet personlig allvarlig övertygelse. Och precis som i vapenfriutredningen är det personens övertygelse som är av betydelse, inte arten av motiv för denna övertygelse. Detta sista uttrycker samvetsklausulutredningen genom att formulera uttryck som ”etisk, religiös eller liknande övertygelse”.

Med samvetsövertygelse menar alltså samvetsklausulutredningen en övertygelse av etisk, religiös eller liknande art som är väl integrerad och allvarligt omfattad av personen. Samvetsbetänkligheter är betänkligheter som har sin grund i nyss nämnda övertygelser. Och en samvetsklausul är en klausul som skyddar den enskildes rätt att följa sin samvetsövertygelse i just den ovan nämnda meningen.

Sammanfattningsvis kan för det första sägas att samvetsbegreppet som togs bort 1978 är tillbaka igen redan 1994, men nu med samma innebörd som begreppet personlig allvarlig övertygelse, vilket ersatte samvetsbegreppet 1978. För det andra kan nämnas att en för avhandlingen viktig iakttagelse är skillnaden mellan övertygelse och motiv. I både 2.2 och 2.3 är det övertygelsen som står i centrum och det betonas att motiven för denna, till exempel religiösa eller etiska motiv, är oviktiga för om personen ska få följa sitt samvete eller ej.

I 2.4 undersöker jag konflikten mellan prästens vigselplikt och dennes önskan att av samvetsskäl slippa förrätta vigseln. Ett vanligt skäl var att prästen ansåg det fel att en frånskild skulle gifta om sig. Fram till och med 1975 var det den enskilde prästens plikt att viga par som så önskade och som tillhörde prästens församling. Från och med 1976 hade den enskilde prästen rätt att vägra vigsel, men kyrkan var skyldig att se till så att det fanns någon präst som förrättade vigseln.

I detta sammanhang har jag lagt märke till att det egentligen är tre parter inblandade i konflikten: prästen, kyrkan och staten. Och konflikten kan föreligga mellan två eller tre av dessa parter: präst-kyrka, präst-stat eller kyrka-stat. En annan iakttagelse är att det är utmärkande för relationen individ-stat att motivet för övertygelsen är oviktigt vilket framkom i 2.2 och 2.3 också. Medan det i relationen individ (präst)-kyrka (2.4, 2.5) är av stor betydelse hur den konkreta övertygelsen motiveras. Enligt åtskilliga kyrkomöten och Olof Sundby i avhandlingen Luthersk äktenskapsuppfattning så är den enskilde prästens samvetsövertygelse enbart av intresse när den ligger i linje med eller ger uttryck åt Svenska kyrkans lära i den konkreta frågan, i detta fall äktenskap, skilsmässa och omgifte. Så när det gäller den enskildes samvete i Svenska kyrkan verkar motiveringen vara avgörande.

Detta gäller även för 2.5 om konflikten mellan statens/kyrkans uppfattning att det är riktigt att öppna prästämbetet även för kvinnor och kvinnoprästmotståndarnas övertygelse att detta är fel och deras vägran att samarbeta med kvinnliga präster. När reformen antogs 1958 så fanns den så kallade samvetsklausulen med bland motiven till lagstiftningen. I denna skyddades biskopens frihet att följa sitt samvete och slippa viga kvinnor till präster. Och prästens frihet att slippa samarbeta med kvinnliga präster på områden där denne ansåg att det skulle strida mot hans samvete. Huvudskälen till att deras samvetsfrihet skyddades var just deras motivering av övertygelsen. De byggde på en annan tolkning av bibeln och av Svenska kyrkans bekännelse. Motivet för övertygelsen var alltså avgörande.

En iakttagelse är att det vad det gäller frågan om övertygelse och motiv är en skillnad mellan avsnitten 2.2, 2.3 å ena sidan och 2.4, 2.5 å den andra sidan. I de förstnämnda är som sagts motivet för övertygelsen ointressant för ett ställningstagande till samvetsfriheten. Men i de sistnämnda är

motivet av en avgörande betydelse. I relationen stat-individ är motiven ointressanta, medan de i relationen kyrka-individ (präst) är avgörande. En annan iakttagelse är att utvecklingen inom dessa båda frågor (2.4 och 2.5) är diametralt motsatt. Fram till och med 1975 hade prästen vigselplikt och hade ingen rätt att följa sitt samvete, medan han från och med 1976 har denna rätt. Från 1958 och framåt hade den som var övertygad om att det var orätt med kvinnliga präster rätt att följa sin samvetsövertygelse. I början av 1980-talet togs samvetsklausulen bort och under 1990-talet har motståndarens frihet att följa sitt samvete minskat alltmer. Samvetsfriheten har alltså under andra hälften av 1900-talet blivit allt mer omfattande vad gäller vigselplikten, medan den blivit allt mindre omfattande vad gäller motståndet mot kvinnliga präster.

De samvetskonflikter som undersökts här i kapitel två ska diskuteras i kapitel fyra, genom att den typologi som utformas där (4.4) tillämpas på samvetskonflikterna (4.5). Fastän den aktuella samvetskonflikten i praktiken kan vara löst kommer jag att formulera den som om den inte vore det. På så sätt vill jag framhäva vari själva konflikten består och därmed göra det möjligt att diskutera den principiellt, vilket alltså sker i kapitel fyra.

Den första samvetskonflikten gäller konflikten mellan statens krav att den myndige manlige medborgaren ska göra värnplikt och vissa medborgares samvetsgrundade önskan att slippa. Under värnplikten lär man sig bland annat att bruka vapen mot annan och förväntas också i händelse av krig bruka vapen mot annan för att döda. Detta krav kommer i konflikt med samvetsvägrarens samvetsövertygelse att det är orätt att döda en annan människa. Det rör sig om vad jag kallat för ”en allmän medborgerlig skyldighet” (2.1).

Den andra samvetskonflikten gäller konflikten mellan vissa högskoleutbildningars krav att studenten ska utföra obligatoriska utbildningsmoment och studentens önskan att av samvetsskäl få dispens från dessa moment. För att det ska bli en viss spridning i diskussionen i kapitel fyra tar jag upp fyra exempel på denna konflikt, alla hämtade från samvetsklausulutredningen. För beskrivningen av dessa konflikter är jag helt beroende av utredningen. Det första exemplet gäller utbildningen till veterinär, där det ingår som ett obligatoriskt utbildningsmoment att utföra vissa djurförsök. Studenter som är emot djurförsök har därför önskat slippa delta i övningsmomentet på grund av sin samvetsövertygelse.247 Det andra exemplet gäller vissa kurser vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna där det ingår att göra djurförsök, med syftet att bättre förstå djurens anatomi och fysiologi. Det finns studenter som vill slippa dessa utbildningsmoment, eftersom de anser det orätt att göra försök på djur.248 Det tredje exemplet gäller vårdutbildningar, till läkare och sjuksköterska,

247Se Samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994, s. 64, 94.

där det ingår att lära sig utföra blodtransfusion. Det finns studenter som önskar slippa utföra detta moment eftersom de är övertygade om att det orätt att göra transfusion av blod.249 Det fjärde exemplet gäller barnmorskeutbildningar där det finns ett utbildningsmoment som innebär att man uppövar färdigheten att sätta in preventivmedlet spiral. Det finns de som vill få dispens från detta utbildningsmoment, eftersom de menar att spiralen avbryter mänskligt liv, genom att den ibland hindrar befruktade ägg från att fästa vid livmoderslemhinnan.250

Den tredje samvetskonfliken gäller konflikten mellan prästens vigselplikt och hans eller hennes samvetsgrundade önskan att slippa förrätta vigsel i vissa fall. Vi förutsätter att paret har rätt att välja den präst de önskar i en församling som någon av dem tillhör. Önskar de en viss präst är denne också skyldig att viga dem.

Den fjärde samvetskonflikten gäller konflikten mellan att Svenska kyrkan öppnat prästämbetet även för kvinnor och enskilda prästers önskan att slippa samarbeta med kvinnliga präster på grund av sin övertygelse att ordningen med kvinnliga präster strider mot Guds vilja.

249Se Samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994, s. 58 f, 60, 95 ff.

Kapitel 3. Begreppet ”samvete” 3.1. Inledning

I centrum för denna avhandling står alltså en konflikt mellan kollektivets krav att individen skall utföra en viss handling och den enskilde individens samvetsgrundade krav att slippa utföra handlingen. Här i kapitel 3 utgår vi från individen och dennes samvete och ställer frågor av typen: Bör individen följa sitt samvete? Varför bör han eller hon i så fall göra det? Och vad menas med begreppet samvete? Blir skälen för att följa samvetet olika beroende på vad man menar med begreppet? Jag redogör för och diskuterar några olika svar på dessa frågor i detta kapitel. I kapitel 4 utgår vi istället från kollektivet och ställer frågor av typen: Bör kollektivet ge individen frihet att följa sitt samvete? Varför i så fall? Och vad menas med ordet samvetsfrihet? Men här är det alltså individen och hans eller hennes samvete som står i centrum.

Tidigare (1.3) redogjordes för de tre fenomenen, handling, övertygelse och emotionella reaktioner, vilka brukar finnas med när samvetet diskuteras i litteraturen. Det hävdades även att dessa fenomen bildar en enkel struktur som kan vara vägledande vid studiet av begreppet samvete. Det redogjordes även för begreppen kognition, emotion och konation och hävdades att de täckte in de tre psykiska förmågorna som termen samvete brukar referera till i litteraturen. Dessutom nämndes samvetets funktion att integrera personen. I detta kapitel kommer dessa begrepp att användas dels för att strukturera kapitlet och dels som utgångspunkter för analysen av de olika samvetsdefinitionerna.

I 3.2 behandlas två samvetsuppfattningar, där samvetet ses som kognitivt och där tyngdpunkten ligger på samvetsövertygelsen. I 3.3 analyseras två samvetsuppfattningar där samvetet uppfattas som kognitivt, emotionellt och konativt. I 3.4 tas två sätt att se på samvetet upp, där dess funktion hör ihop med en integration av personen till en sammanhängande enhet. I 3.2-3.4 diskuteras de olika samvetsuppfattningarna och med utgångspunkt i den diskussionen utformas i 3.5 ett eget förslag till definition av begreppet samvete. Vilken betydelse de olika samvetsuppfattningarna har för frågan om den enskilde bör följa sitt samvete eller ej, diskuteras i 3.6. Avsnittet 3.7 utgör en övergång till kapitel fyra.

3.2. Samvetet enligt en traditionell romersk-katolsk uppfattning