Tillämpning av de olika definitionerna av begreppet samvete

I detta avsnitt ska vi diskutera huruvida de samvetsteorier som tagits upp här i kapitel tre leder till att den enskilde bör följa sitt samvete i de samvetskonflikter som undersöktes i kapitel två.

Grisez menar att människan har en spontan kunskap om den moraliska sanningen. Om den enskilde noggrant överväger sitt beslut på ett sådant sätt att han blir klar över hur den moraliska sanningen ska tillämpas i den konkreta situationen, så är beslutet hans bästa och slutgiltiga omdöme och det är därmed hans plikt att handla i överensstämmelse med sitt samvete. Samvetet får sin värdighet av den naturliga lagen och samvetet och den naturliga lagen måste vara i samklang med varandra, därför är den naturliga lagen eller den moraliska sanningen överordnad den enskildes samvetsomdömen. Den romersk-katolska kyrkan har kunskap om den moraliska sanningen och kyrkans bedömningar är därför i princip överordnade den enskildes samvetsomdömen. Därför blir det avgörande för hur individen bör handla i de olika samvetskonflikter som togs upp i kapitel två hur den romersk-katolska kyrkan tolkar den naturliga lagen i dessa fall. Har kyrkan på ett klart sätt tagit ställning i en fråga bör den enskilde inse att detta är ett uttryck för den naturliga lagen och i frihet sträva efter att göra denna uppfattning till sin egen. Har inte kyrkan på ett entydigt sätt tagit ställning till den moraliska sanningens innebörd i en bestämd fråga är olika ståndpunkter möjliga. Det yttersta kriteriet är den av kyrkan definierade moraliska sanningen. Om den enskilde har försökt att komma till insikt om den moraliska sanningen, försökt att i frihet ta till sig kyrkans uppfattning och sedan efter bästa förmåga strävat efter att tillämpa sanningen i den konkreta situationen är omdömet hans bästa och slutgiltiga om hur han bör välja i den aktuella situationen och då bör han följa sitt samvete. Om han då anser att det är orätt att bruka vapen mot annan, att det är orätt att utföra djurförsök, utföra blodtransfusion eller sätta in spiral bör han följa sitt samvete och åberopa det för att slippa utföra dessa handlingar. Om han vidare anser att det är orätt att viga frånskilda eller att det är orätt att samarbeta med kvinnliga präster, bör

191Att det finns situationer där en person ger vika för yttre tvång, till exempel i en diktatur där hans liv står på spel, är en annan sak.

han även då följa sitt samvete och åberopa det för att slippa utföra dessa handlingar.

Enligt Imberg har Gud skapat människan med ett samvete och gjort det möjligt för henne att skilja på gott och ont, rätt och orätt. Men eftersom samvetet är förmörkat genom synden behövs det en klarare uppenbarelse för att komma fram till en verklig moralisk kunskap. Ytterst sett är det endast ett samvete som är upplyst av Guds ord som ger en riktigt klar insikt om vad som är rätt och gott. Det yttersta kriteriet är med andra ord Bibeln, inte enskilda människors subjektiva eller godtyckliga övertygelser. Samvetet bör rättas efter Bibeln, precis som metermåttet rättas efter landets ”rikslikare”. Det finns, enligt Imberg, ett objektivt moraliskt kriterium och det är Bibeln. Så den avgörande frågan för hur individen bör handla i de samvetskonflikter som togs upp i kapitel två blir därför vad Bibeln säger i den aktuella frågan. Skulle det då vara så att individen menar att han har goda skäl för att det enligt Bibeln är orätt att bruka vapen mot annan, utföra djurförsök, utföra blodtransfusion och så vidare, bör han följa sitt samvete och även åberopa det för att slippa utföra de handlingar som staten eller kyrkan kräver att han ska utföra.

Wermlund menar att samvetet uppkommer genom en interioriseringsprocess. Genom att en yttre auktoritet, befallning och sanktion flyttas in i personligheten uppkommer samvetet som en inre auktoritet som träder upp emot den övriga personligheten och befaller personen att handla enligt vissa moraliska normer och värden, vilket innebär att individen är medveten om att ett visst handlingssätt är plikt. Vidare utdelar samvetet olika sanktioner beroende på om individen handlar i överensstämmelse med befallningarna eller inte. Eftersom Wermlund menar att denna utveckling är en del av den process som konstituerar jaget, den mänskliga personligheten, så tolkar jag det på så sätt att de normer och värden som samvetets krav ger uttryck åt också ger uttryck åt personligheten så som den är konstituerad. Han menar dessutom att processen kan drivas så långt att den enskilde mejslar ut ett samvetskrav som ligger i direkt konflikt med den omgivande miljöns moral och där omgivningens krav och sanktioner förlorar sin relevans för individen. Om den enskilde är medveten om att det är hans plikt att inte bruka vapen mot annan, inte utföra djurförsök och så vidare, bör han följa sitt samvete och åberopa det för att slippa utföra de handlingar som staten eller kyrkan kräver av honom. Det är dessutom klokt av honom att följa sitt samvete eftersom han annars skulle drabbas av samvetets sanktioner i form av skuld, skam eller ånger. Å andra sidan behöver inte samvetsvägran vara uttryck för att individen mejslat ut ett individuellt samvetskrav. En person som växer upp i en grupp som avviker från majoriteten i samhället vad gäller moralen kan interiorisera gruppens moral och helt göra den till sin egen, utan att på något sätt mejsla ut ett individuellt samvetskrav under processens gång. Anledningen till att personen hamnar i konflikt med statens eller kyrkans krav är då att han tillhör en grupp som avviker från majoritetens uppfattning. Men även i

denna situation bör han följa sitt samvete eftersom han är medveten om ett visst handlande som plikt och gör klokt i att undvika att drabbas av samvetets sanktioner.

Broad menar att människan påstår att hon förnimmer moraliska egenskaper. Med utgångspunkt i dessa förnimmelser bedömer den enskilde huruvida framtida eller redan utförda handlingar är rätta eller orätta och huruvida hans motiv, känslor och karaktärsdrag är goda eller onda. Broad menar vidare att den enskilde känner vissa säregna känslor som skuld och ånger gentemot sig själv, sina handlingar och karaktärsdrag beroende på vilka moraliska egenskaper som han tror att dessa har. Slutligen menar Broad att den enskilde har en disposition att efterstäva det som är gott och undvika det som är ont, samt att göra det som är rätt och undvika att göra det som är orätt. Om personen förnimmer det som moraliskt orätt att bruka vapen mot annan, att utföra djurförsök, utföra blodtransfusion och så vidare, bör han följa sitt samvete och vägra utföra sådana utbildningsmoment. Det är individens plikt att göra det som han anser vara rätt. Gör han inte det drabbas han av känslor av typen ånger och skuld och det är klokt av honom att undvika det.

Enligt Allport är begreppet integration psykologins viktigaste bidrag till den psykiska hälsan, genom att integrationen av personen skapar en mer eller mindre enhetlig person. Inre konflikter är nästan alltid inblandade vid psykiskt lidande och ohälsa och en av de vanligaste inre konflikterna är den mellan vad en individ önskar att göra och vad han upplever som sin moraliska plikt att göra. När samvetet ger uttryck åt värden som den friska, vuxna och mogna individen själv bejakar kan samvetet integrera personen. Med hjälp av dessa värden kan individen gallra bland inre önskningar och impulser och omvärldens krav. Med samvetets hjälp kan han på så sätt forma en enhetlig integrerad personlighet. När personen inte är integrerad, utan fylld av konflikter drabbas han av lidande. Den avsmak som följer av att man inte är i nivå med de värden man själv bejakar är ett intensivt lidande och leder till en känsla av att ha våldfört sig på sina ideal. Det är därför klokt av den enskilde att integrera sin person och sitt handlingsliv med de moraliska värden som han verkligen omfattar, eftersom han annars drabbas av detta. Det är dessutom klokt därför att han annars riskerar att drabbas psykisk ohälsa. Om den friska, vuxna och mogna personen verkligen omfattar värderingarna att det är orätt att bruka vapen mot annan, att det är orätt att utföra djurförsök, utföra blodtransfusion, sätta in spiral, viga frånskilda eller samarbeta med kvinnliga präster är det klokt av honom att följa sitt samvete och åberopa samvetet för att slippa utföra dessa handlingar som staten eller kyrkan kräver av honom.

Arendt ansluter sig till den sokratiska tanken att det är en nödvändig beståndsdel i ett meningsfullt liv att tänka självständigt och att kritiskt granska det egna livet och den egna livsstilen. Genom att göra bruk av tankeförmågan löser man upp eller bryter ner begrepp och teorier. På

moralens område innebär detta att man bryter ner etablerade kriterier, värden, seder och generella handlingsregler. Genom att göra bruk av omdömesförmågan, vilket innebär att man gör partikulära bedömningar, utan att härleda dem ur generella regler för handlandet, övar personen upp förmågan att själv ta ställning i den konkreta situationen. Att vara självmedveten innebär att subjektet ”jag” i medvetandeakten är medveten om ”sig själv” som objekt. Det är fråga om att vara två-i-en och för att kunna leva ett meningsfullt liv måste det råda en harmoni mellan dessa båda, annars omöjliggörs den kritiska granskningen av det egna livet och livsstilen. Samvetet är en biprodukt av tänkandet och självmedvetandet. När man genom att tänka medvetandegör en inre disharmoni mellan ”jag” och ”mig själv” kallar Arendt detta för samvete, vilket alltså är en speciell form av självmedvetande. Samvetet innebär att man är medveten om att man handlat orätt eller stått i begrepp att göra det och ställer disharmonin mellan ”jag” och ”mig själv” i centrum för uppmärksamheten. Det drabbar en i ensamheten och är något man fruktar att drabbas av. Om man därför, efter att ha tänkt över saken och med hjälp av omdömesförmågan bedömt vilken handling som är moraliskt rätt att utföra, kommit fram till att det är orätt att bruka vapen mot annan, utföra djurförsök och så vidare är det klokt att vägra att utföra dessa handlingar. Gör man inte det kommer man att drabbas av den speciella form av medvetande som samvetet innebär och personens enhetlighet splittras. Sker detta blir det inte möjligt att leva ett meningsfullt liv, i den mening som Arendt lägger in i detta begrepp. Enligt mitt förslag till definition av begreppet samvete aktiveras samvetet när en person ska fatta beslut om hur han ska välja i en bestämd situation, tänkt eller verklig. Kännetecknande för samvetet i dess föregripande form, conscientia antecedens, är att den enskilde är medveten om att en viss bestämd handling är moraliskt eller religiöst påbjuden, tillåten eller förbjuden i en konkret och bestämd situation. Samvetet föregriper även den känsla som skulle följa på handlingen om man utförde den, man vet alltså i förväg om man skulle utföra handlingen med gott eller dåligt samvete. Man bör följa sitt samvete dels därför att det är ens plikt att göra det man tror är påbjudet och att inte göra det man tror är förbjudet. Dels bör man följa sitt samvete därför att det är klokt att sträva efter att ha ett gott samvete och att undvika att drabbas av dåligt samvete. Om en person, efter att kritiskt granskat sitt samvete, är medveten om att det är moraliskt eller religöst förbjudet att bruka vapen mot annan, att utföra djurförsök, sätta in spiral, utföra blodtransfusion, viga frånskilda eller samarbeta med kvinnliga präster bör han följa sitt samvete och åberopa det för att slippa utföra dessa handlingar som staten eller kyrkan kräver att han ska utföra.

Samtliga samvetsdefinitioner som undersökts i kapitel tre leder alltså till att man bör följa sitt samvete i samvetskonflikterna från kapitel två och man bör åberopa det för att slippa utföra de handlingar som staten eller kyrkan kräver. Detta förutsätter naturligtvis att man verkligen är övertygad om att det är orätt att bruka vapen mot annan, utföra

djurförsök, sätta in spiral, utföra blodtransfusion, viga frånskilda eller samarbeta med kvinnliga präster. Om man är övertygad om att det är rätt att bruka vapen mot annan i de situationer som är aktuella vad gäller militärtjänst, att det är rätt att utföra djurförsök, sätta in spiral och utföra blodtransfusion i de aktuella utbildningarna, samt att det är rätt att viga frånskilda och samarbeta med kvinnliga präster, bör man i stället följa dessa övertygelser. Men då uppkommer inte heller någon samvetskonflikt mellan statens eller kyrkans krav och individens samvetskrav. Det är inte sagt att staten eller kyrkan bör ge den enskilde rätt att följa sitt samvete i dessa situationer. Vi har hitintills enbart sett problemet ur individens egen synvinkel. I nästa kapitel ska vi däremot se det ur kollektivets synvinkel och diskutera huruvida staten eller kyrkan bör låta samvetsvägraren följa sitt samvete eller ej.