Efter rapporten Kyrka – Ämbete – Enhet

Med anledning av rapporten uttalade sig biskopsmötet den 6 oktober 1993. Biskoparna angav att de har ansvar för enheten i kyrkan. Vidare att de har ansvar för att alla som tar del av kyrkans själavård ska kunna känna absolut trygghet. Därefter skrev de:

Det innebär att vi kommer att prästviga endast dem som inte underkänner giltigheten i andra prästers vigning och sakramentala handlingar i vår kyrka. Varje präst är kallad att i sitt liv och arbete söka fördjupad och synlig enhet i bekännelse och gudstjänst.240

På grund av en motion som hemställde att kyrkomötet skulle ansluta sig till vad biskopsmötet uttalat som villkor för prästvigning, togs frågan även upp vid kyrkomötet 1994. Frågan bereddes av andra lagutskottet och i dess betänkande hävdades att en mångfald som vilar på en central och klart uttalad grund, som är gemensam, kan vara en tillgång. Men

Det är samtidigt klart att Svenska kyrkan har endast en gällande ordning och till den hör att kvinnor och män kan och får utföra alla de uppgifter som ligger i uppdraget att vara präst.241

Utskottet instämmer i och sammanfattar Läronämndens yttrande. Utskottet instämmer i att det finns bekännelsemässiga aspekter på tillträdet till det kyrkliga ämbetet. För det första är ordningen att viga både kvinnor och män förenlig med Svenska kyrkans bekännelse. Vidare är ordningen ett uttryck för Svenska kyrkans bekännelse i vår tid, grundad i bibeln och Svenska kyrkans tradition. För det tredje kan det

… entydigt slås fast att det är oförenligt med Svenska kyrkans bekännelse att underkänna giltigheten i en prästs vigning och sakramentsförvaltning på grund av prästens kön.242

Enligt utskottet är alltså ordningen att både kvinnor och män vigs till präster uttryck för kyrkans bekännelse i vår tid och det är inte förenligt med bekännelsen att underkänna giltigheten i en prästs vigning eller sakramentsförvaltning. Utskottet menar att enheten i kyrkan kommer till uttryck i en lojalitet till kyrkans ordning. Det är denna lojalitet som efterfrågas vid prästvigningen. Inför sig själv och sin biskop måste den enskilde prästkandidaten förklara sig lojal med Svenska kyrkans ordning

239Kyrka – ämbete – enhet, s. 38.

240Uttalande vid biskopsmötet i Uppsala 1993-10-06, finns bl. a. i Läronämndens

yttrande 1994:13, vilket bifogas som bilaga 1 till Andra kyrkolagsutskottets betänkande nr. 3 1994, s. 9.

241Andra kyrkolagsutskottets betänkande nr. 3 1994, s. 3. Utskottets kursivering.

och göra det utan att samvetet kränks. Kan man inte förklara sig lojal till ordningen gäller i stället:

Den prästkandidat skall givetvis inte svara ja, som inte anser sig kunna leva med denna ordning och känner sig förhindrad att fullgöra de uppgifter som åvilar en präst.243

Det åvilar prästerna i Svenska kyrkan att samverka med varandra i alla uppgifter i kyrkan, inte minst gäller detta gudstjänsten.244 Det är däremot möjligt att i prästlöftet lova att följa ordningen, fastän man anser att den inte är den rätta. I den meningen kan det, inom Svenska kyrkan, rymmas olika uppfattningar om den gällande ordningen.245 Kyrkomötet beslutade den 26 augusti 1994 att bifalla utskottets hemställan.246

Därmed står det klart att en prästkandidat i prästlöftena lovar att följa den ordning Svenska kyrkan faktiskt har antagit och som kyrkan anser vara ett uttryck för bekännelsen. För att bli präst i Svenska kyrkan måste man vara beredd att fullt ut samarbeta med andra präster, inte minst gäller detta i gudstjänsten. Det är möjligt att ifrågasätta denna ordning, i denna mening finns det utrymme för olika uppfattningar om ordningen, men prästkandidaten lovar att följa den i sin tjänstgöring som präst. Kan kandidaten inte i denna mening svara ja till prästlöftena, utan att hans samvete kränks, bör han inte heller svara ja. Det står också klart att Svenska kyrkan anser det vara oförenligt med bekännelsen att underkänna giltigheten i en prästs vigning eller sakramentsförvaltning på grund av prästens kön.

2.5.6. Sammanfattning och diskussion

Under 1900-talets första hälft fördes en diskussion om det var möjligt att ge kvinnor behörighet till prästämbetet. Två utredningar genomfördes och en tydlig majoritet av utredare, sakkunniga och remissinstanser, bland andra teologiska fakulteterna i Lund och i Uppsala, menade att det inte fanns några principiella hinder mot att öppna prästämbetet även för kvinnor. 1951 deklarerade samtliga exegeter, utom en, i Nya testamentets exegetik i Lund och Uppsala att det skulle ligga i strid med Nya testamentets åskådning att införa kvinnliga präster. När kyrkomötet 1957 förelades ett lagförslag som skulle ge kvinnor behörighet till prästerlig tjänst, menade majoriteten i särskilda utskottet att detta skulle strida mot Nya testamentet och yrkade på avslag av lagförslaget. I kyrkomötesdebatten stod det klart att kyrkomötet skulle samla en majoritet för att avslå lagförslaget. Däremot var det enbart en minoritet, ungefär en tredjedel, som stödde särskilda utskottets motivering att det

243Andra kyrkolagsutskottets betänkande nr. 3 1994, s. 3.

244Andra kyrkolagsutskottets betänkande nr. 3 1994, s. 3. Utskottet anknyter här till kyrkomötets beslut 1982.

245Andra kyrkolagsutskottets betänkande nr. 3 1994, s. 4.

fanns principiella hinder mot lagförslaget. Kyrkomötet motiverade istället, med två tredjedelars majoritet, sitt avslag med att man ville ha tid till att vinna större ”enighet och klarhet”.

Riksdagen fattade för sin del beslut i frågan sommaren 1958 och begärde besked av kyrkomötet, som sammankallades hösten 1958. Särskilda utskottet som beredde ärendet inledde sitt betänkande med att peka på att det rådde enighet i utskottet i tre viktiga avseenden. Önskemålet om att ge kvinnor behörighet till prästämbetet hade hos många sitt ursprung i en ärlig omsorg om kyrkan. Frågan om kvinnas behörighet måste prövas inför Bibeln, tolkad med hjälp av kyrkans bekännelseskrifter. Med Jesus och Nya testamentet hade det kommit en helt ny syn på kvinnan och denna syn måste tas i beaktande vid bedömningen av kvinnas behörighet till prästämbetet. Trots detta var man oenig i den aktuella frågan och det berodde på att man hade olika bibelsyn och att man tolkade bekännelseskrifterna olika. Man var rädd att beslutet vilket det än blev skulle leda till stora påfrestningar för kyrkan och man ville undvika splittring. Det var i detta sammanhang som samvetsklausulen formulerades och bakom den slöt ett enigt utskott upp. Den innebar att en biskop inte skulle tvingas att mot sitt samvete viga en kvinna till präst. Att en präst inte skulle åläggas att i tjänsten utföra sådant som skulle kränka hans samvete. Vad det mer exakt var som prästen inte skulle åläggas i tjänsten lämnades öppet och skulle behandlas mer personligt av aktuell biskop. Vidare att prästlöftena skulle tolkas på så sätt att också de som ställde sig avvisande till kvinnliga präster kunde avlägga dem och att ett kyrkoråd, när det inte självt tillsatte tjänst, skulle kunna ange om det inte önskade en kvinnlig präst. Samvetsklausulen fick ett starkt stöd också i kyrkomötesdebatten. När man gick till beslut i frågan röstade 69 för att ge kvinnor behörighet till prästämbetet och 29 mot, 2 lade ner sina röster. Rättsligt sett utgjorde samvetsklausulen motiv för lagen om kvinnas behörighet till prästämbetet, den så kallade 1958 års behörighetslag. Regeringen ville utreda frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män som präster i Svenska kyrkan och man ville att samvetsklausulen skulle omprövas. Därför tillsatte man en utredning som avgav sitt betänkande 1981, Omprövning av samvetsklausulen. Män och kvinnor som präster i svenska kyrkan (SOU 1981:20). Den föreslår att 1958 års behörighetslag ska upphöra att gälla och då upphör även samvetsklausulen, i egenskap av motiv, att gälla. Riksdag och kyrkomöte biföll detta och från och med den 1 januari 1983 gäller inte längre 1958 års behörighetslag, utan i dessa frågor får man falla tillbaka på allmän lagstiftning, framförallt regeringsformen och jämställdhetslagen. För sitt ställningstagande hade utredningen fyra utgångspunkter. Den utgick ifrån vad Svenska kyrkan själv hade beslutat, nämligen att det är förenligt med kyrkans bekännelse att ge kvinnor behörighet till prästämbetet. Vidare att den tro och bibelsyn som kvinnoprästmotståndarna företrädde skulle ha hemortsrätt i Svenska kyrkan. Utredningen menade för övrigt att själva problemet bestod i att Svenska kyrkan hade godtagit båda uppfattningarna som förenliga med

sin bekännelse. Utredningen utgick vidare från att statsmakterna så långt möjligt skulle undvika att gripa in i kyrkans inre liv. Slutligen utgick utredningen från att statsmakterna inte kunde undanta kyrkan från de allmänna principerna om jämställdhet som gäller i det svenska samhället. Utredningen menade att förslaget att upphäva behörighetslagen, utan att stifta någon ny lag, så att man i dessa frågor fick falla tillbaka på allmänna regler innebar ett klart uttryck för att statsmakterna inte ville blanda sig i kyrkans inre angelägenheter samt att kyrkan själv fick ta ansvar för att lösa de samarbetsproblem som fortfarande fanns inom kyrkan. Utredningen betonade att det fanns utrymme även inom jämställdhetslagen för att ta en viss hänsyn till olika trosuppfattningar. Rapporten Kyrka – Ämbete – Enhet som avgavs den 16 juni 1993 bearbetade de teologiska frågor som var av betydelse för att kunna leva som en kyrka trots att det rådde oenighet om ordningen med kvinnliga präster. Gruppen menade att det ur en teologisk synvinkel fanns två möjliga och tolkningsmässigt hedervärda ståndpunkter i frågan om kvinnor som präster och biskopar, dels ståndpunkten att det är rätt med kvinnliga präster och biskopar och dels ståndpunkten att det är fel. Gruppen var ense om att det fanns en enhet och gemenskap i bekännelsen och att det kunde finnas utrymme för mångfald i gudstjänstens och ämbetets utformning. Man var vidare ense om att man borde ta hänsyn till den enskilde prästen när det gäller tjänstgöring i gudstjänsten. De i gruppen som förespråkade kvinnliga präster menade att alla borde kunna delta i gudstjänst där en präst inom Svenska kyrkan tjänstgör och att det inte borde uppfattas som ett underkännande om man inte tar emot nattvarden. De som var motståndare till kvinnliga präster menade att oenigheten kom till uttryck just i gudstjänsten. De menade sig villiga att samarbeta med kvinnliga präster så långt möjligt, men de ansåg sig inte kunna samarbeta med dem i gudstjänstens sammanhang. De kunde inte heller godkänna en kvinnlig biskop eller de ämbetshandlingar hon utför i egenskap av biskop. En viktig fråga gällde giltigheten i kvinnliga prästers sakramentala handlingar och kvinnoprästförespråkarna menade att uppfattningen att kvinnliga prästers sakramentala handlingar inte var giltiga inte är förenlig med kyrkans bekännelse. Däremot ansåg de det möjligt att vigas till präst om man inte bejakade ordningen med kvinnliga präster och biskopar. För att vigas till präst var det nog att man inte ifrågasatte giltigheten i de kvinnliga prästernas sakramentala handlingar och att man deltog i gudstjänster även när det var en kvinnlig präst som tjänstgjorde. För att vigas till biskop var det nödvändigt att man kunde vara en biskop för alla prästerna i stiftet, även de kvinnliga. De i gruppen som var motståndare till kvinnliga präster menade att det var självklart att de som inte bejakar ordningen med kvinnliga präster kan vigas till präst eller biskop, eftersom Svenska kyrkan godkänt denna uppfattning som förenlig med bekännelsen.

Den 6 oktober 1993 uttalade sig Svenska kyrkans biskopar med anledning av rapporten och sade att de inte skulle viga någon till präst som

underkänner giltigheten i andra prästers vigning eller sakramentala handlingar. Kyrkomötet anslöt sig till denna uppfattning genom sitt beslut den 26 augusti 1994. Kyrkomötet hävdade vidare i sitt beslut att prästkandidaten i prästlöftena lovar att vara lojal mot kyrkans ordning och att fullt ut tjänstgöra med andra präster i kyrkan, inte minst i gudstjänsten, oberoende av prästens kön. Kan man inte förklara sig lojal till denna ordning och följa den i sin tjänstgöring, utan att kränka sitt samvete, bör man inte svara ja på prästlöftena och följaktligen kan man inte bli präst i Svenska kyrkan om man har sådana samvetsbetänkligheter.

I den föregående frågan lade vi märke till en allt mer omfattande frihet att för prästen att följa sitt samvete (2.4.5), medan friheten att följa sitt samvete i denna fråga har inskränkts alltmer efterhand.

I förra avsnittets sammanfattning (2.4.5) tog jag upp frågan om kyrkans bekännelse och ordning. Detta avsnitt (2.5) har tillfört mer i ämnet. Kyrkomötet 1958 betonade att man var oense eftersom det fanns två möjliga tolkningar av bibel och bekännelse. Både betänkandet Omprövning av samvetsklausulen. Män och kvinnor som präster i svenska kyrkan och rapporten Kyrka – Ämbete – Enhet konstaterade att Svenska kyrkan godtar två uppfattningar som förenliga med bekännelsen. Här har vi ett tydligt exempel där kyrkan bejakat en mångfald inom bekännelsens ramar. Och i den mån man godtar två eller fler tolkningar i en viss fråga som förenliga med bekännelsen är det ett gott skäl för att det bör vara möjligt och fritt att handla på ett sätt som ligger i linje med dessa tolkningar. Vill man ändra på det bör man ändra bekännelsens innehåll och då gäller enligt min mening vad som sagts om förutsägbarhet i kapitel ett (1.5). Detta oavsett hur man själv ser på den sakfråga som jag redogjort för i detta avsnitt (2.5).