Förslag till samvetsteori

I detta avsnitt ska jag åter ta upp frågor som behandlats i 3.2 – 3.4. Jag gör det i detta sammanhang för att utforma ett eget förslag till samvetsteori och bygger på den diskussion jag fört ovan.

Samvetet kan behandlas som ett fenomen för sig och begreppet kan definieras, utan att det fogas in i ett större sammanhang, som till exempel en tros- eller livsåskådning. Min avsikt är att man ska kunna bejaka den teori som utformas i detta avsnitt oberoende av vilken tros- eller livsåskådning man själv ansluter sig till. Samtidigt finns samvetsbegreppet oftast infogat i ett mer övergripande sammanhang, i en tros- eller livsåskådning. Tros- och livsåskådningar utgör ofta helhetsuppfattningar, där synen på människan och den värld som omger henne är av stor betydelse för hur moralen utformas.

När nu en samvetsteori ska utformas utgår jag ifrån tre kriterier. Det första innebär att det är möjligt att foga in samvetsbegreppet i en mer övergripande trosåskådning. Det andra kriteriet innebär att det ska gå att integrera trosåskådningens syn på samvetet med vissa vetenskapliga eller erfarenhetsbaserade teorier om samvetet. Det tredje kriteriet innebär att samvetet ska fungera på ett sätt som integrerar personen och att det i sig självt ska utgöra en integrerad del av den övriga personen.

När teologerna Grisez och Imberg ska tolka innebörden i begreppet samvete gör de det inte enbart i ljuset av vad människan kan veta med hjälp av vetenskaplig metod, utan de använder sig av sina teologiska traditioner för att få ett grepp om samvetets innebörd. Enligt kristen trosåskådning är världen och människan skapad av Gud. Det innebär bland annat att det finns en avsikt bakom att människan finns till och att hon är sådan som hon är. Att människan kan uppfatta en skillnad mellan rätt och orätt, ses inte av Imberg som en tillfällighet, utan som en förmåga som Gud har skänkt människan i skapelsen, en gudomlig inrättning som hos den enskilde individen är medfödd. Grisez anknyter till och citerar Andra vatikankonciliet, där det sägs att samvetet är människans allra innersta kärna och helgedom. En helgedom där människan kan upptäcka Guds vilja, så som den kommer till uttryck i de mest grundläggande premisserna för etiken. Mot denna bakgrund är de båda beredda att gå så långt att de påstår att man i samvetet, förvisso i bildlig mening men dock, hör Guds röst. I anslutning till Grisez och Imberg vill jag nu föra samvetet till de förmågor som Gud enligt kristen skapelsetro har givit människan. Till att vara skapad av Gud hör att man i någon mening är utrustad med ett samvete.

Både Wermlunds och Allports samvetsuppfattningar ligger i linje med en humanistisk eller personalistisk människosyn.190 I det följande ska jag utgå ifrån och på ett skissartat sätt anknyta till en sådan människosyn.

Enligt personalismen har människan ett personlighetscentrum. Jaget eller jagmedvetandet utgör ett samlande centrum. Wermlund menar att de företeelser som hör till samvetet är väsentliga moment i den process som konstituerar jaget eller den mänskliga personen. Allport knyter samvetet och dess integrerande funktion bland annat till den ideala jagföreställningen, som han uppfattar som ett moment i jagföreställningen. I min tolkning innebär det att samvetet ses som en del av personens centrum, med viktiga uppgifter inom personen som helhet. I anknytning till Grisez och Andra vatikankonciliet vill jag med hjälp av några bilder se det som personens kanske mest hemlighetsfulla kärna och helgedom. I en helgedom möter man Gud och i bildlig mening kunde man tala om samvetet som en helgedom. Där inne i tystnaden och avskildheten är man ensam med Gud. Där kan man höra ekot av Guds röst. Människan kan ha försämrad hörsel eller ekot kan ha förvrängt Guds röst, så att det moraliska innehållet i samvetet hos de enskilda individerna blir mycket olika och ibland av tvivelaktig kvalitet, men det förblir en helgedom och det förblir ett eko av Guds röst.

Om man ser samvetet som en del av personlighetens centrum eller som en helgedom som Gud har utrustat människan med och där hon kan möta Gud sin skapare, blir samvetet något närmast heligt. Man känner spontant vördnad för det och man vill respektera det. Att tvinga en människa att handla mot sitt samvete ter sig mot en sådan bakgrund som en kränkning av personen.

I Rätten till vapenfri tjänst ger utredarna uttryck för uppfattningen att begreppet samvete är en subjektivt klar realitet för de flesta enskilda människor. När Wermlund ska definiera begreppet samvete gör han det genom att anknyta till vad han kallar en common sense-uppfattning. Men han nöjer sig inte med att göra reda för vad common sense menar med begreppet, utan han vill ge en naturlig förklaring av de fenomen som termen refererar till och beskriva dem med en vetenskaplig terminologi. Broad anknyter till samvetet som fenomen när han ska analysera satsen ”att ha ett samvete”. Allport undersöker människan med metoder som är utvecklade inom den vetenskapligt arbetande psykologin. En självklar förutsättning för dessa resonemang är att det finns fenomen som termen samvete refererar till och även om begreppet i det naturliga språket kan vara nog så dunkelt och motsägelsefullt, så finns det i varje fall en uppfattning att utgå ifrån, tolka och förbättra.

När nu de olika perspektiven på samvetet ska fogas samman låter jag uppfattningen att Gud har skapat världen, människan och hennes samvete vara ett mer övergripande livsåskådningsberoende perspektiv inom vilket jag integrerar vissa delar av Wermlunds, Broads och Allports vetenskapligt utarbetade teorier. Att människan är skapad med ett samvete kan då ses på så sätt att hon givet vissa betingelser utvecklar de fenomen som common sense refererar till och kallar för samvete. I utvecklad form gör dessa fenomen att man förmår att skilja på rätt och

orätt, hur man än preciserar de begreppen, och utgör en del av själva kärnan i personligheten.

Tolkat på det sättet är det inte heller märkligt att med en bild tala om samvetet som en inre helgedom. Jag tror att Wermlund syftar på det fenomen som bilden refererar till när han talar om samvetet som något jag-främmande, som träder upp emot det övriga jaget. Eller när han talar om samvetets höga och aktningsbjudande natur och dess mystiska, hemlighetsfulla karaktär. Han menar att dessa fenomen, i ett tidigt stadium och genom interioriseringen, ”…kan betingas till religiösa symboler…” och förknippas då med det gudomliga.

Det finns goda skäl att ansluta till Wermlunds och Allports uppfattning att samvetets moraliska innehåll är interioriserat från den yttre miljön. Det skulle däremot kunna vara så att Wermlunds förklaring av samvetets uppkomst, där inte enbart innehållet i övertygelsen, utan även den inre befallande auktoriteten är interioriserad från den yttre miljön är felaktig. Det skulle kunna vara så att det är en redan från början medfödd potentialitet och då skulle teologer som Imberg och Grisez ligga närmare sanningen än vad Wermlund gör. Det är nog ingen som kan pröva dessa påståenden i någon mer egentlig mening. En poäng i mitt förslag till samvetsteori är att det inte är avgörande för teorin vilket påstående av dessa som är sant.

Jag anknyter nu till tidigare ställningstaganden (3.2-3.4). Ett av samvetets kännetecken är att den övertygelse som ligger till grund för samvetets vägledning omfattas på ett operativt sätt och därmed enbart gäller den person som så att säga själv har samvetet. Samvetets omdömen gäller enbart i första person. Samvetet aktiveras i samband med att en viss person behöver fatta beslut om hur han ska välja i en bestämd situation, verklig eller tänkt. Samvetet föregriper en handling genom att i förväg bedöma den och genom att föregripa den känslomässiga reaktionen på handlingen, på latin kallas denna samvetsakt för conscientia antecedens. Men samvetet bedömer och reagerar också på redan utförda handlingar, på latin conscientia consequens. Kännetecknande för conscientia antecedens är att man är medveten om en viss handling som påbjuden, tillåten eller förbjuden. Man kan säga att samvetet påbjuder, tillåter eller förbjuder en att handla på ett bestämt sätt i en bestämd situation. Conscientia antecedens innebär ett tillstånd där man föregriper den känsla som skulle följa på den utförda handlingen. Kännetecknande för conscientia consequens är att man är medveten om att en handling man utfört var påbjuden, tillåten eller förbjuden. Om man underlåter att utföra en påbjuden handling eller utför en förbjuden handling följer ett dåligt samvete. Om man utför en tillåten eller påbjuden handling eller om man väljer att avstå från att utföra en förbjuden handling följer ett gott samvete.

Samvetet ger en konkret vägledning i en bestämd situation, tänkt eller verklig. Det kan vara fråga om en omedelbar reaktion på situationens moraliskt relevanta drag och då tangerar samvetets sätt att fungera vad som brukar kallas moralisk intuition. Fast det gäller då enbart en intuitiv uppfattning om hur personen ska handla i just den bestämda situationen. Det medvetande som är förenat med en samvetsakt är bestämt av en religiös eller moralisk övertygelse, som berör den situation som man står inför. Det kan vara en direkt plikt som påbjuder, tillåter eller förbjuder den handling man står inför eller en tillämpning av en mer allmän principiell övertygelse, som i sin tillämpning påbjuder, tillåter eller förbjuder en viss bestämd handling.

Det goda samvetets känslotillstånd kännetecknas av ett lugnt känsloläge, en inre frid. I en starkare form kännetecknas det av en känsla av självrespekt, självberöm eller stolthet. Dessa känslor eller stämningar är moraliskt eller religiöst bestämda. Lugnet består i en inre visshet om att man har handlat på ett sätt som ligger i linje med ens autonoma moraluppfattning, man har så att säga inget att ångra eller skämmas för. Känslan av beröm eller stolthet utgår ifrån en visshet om att man gjort det som är moraliskt eller religiöst påbjudet eller valt att avstå från det som är förbjudet, kanske efter en hård kamp och känslan eller stämningen är innehållsligt bestämd av den vissheten. Det går att ställa frågorna: Varför känner du frid? Varför respekterar du dig själv? Och svaret på dessa frågor hänvisar då till en moralisk eller religiös övertygelse av något slag som man har levt upp till eller förverkligat.

Det dåliga samvetets känslotillstånd är bestämt av ånger, skuld och skam. Också dessa känslor är moraliskt eller religiöst bestämda. Man kan ställa frågorna: Varför känner du ånger? Varför känner du skuld eller skam? Och svaret på dessa frågor hänvisar då till en religiös eller moralisk övertygelse. Om man har utfört en handling som man är medveten om är förbjuden eller underlåtit att utföra en handling som man vet med sig är påbjuden upplever man skuld. Om man önskar den ogjord eller skulle vilja ställa saker och ting till rätta känner man ånger. Och om handlingar och karaktärsdrag avslöjar att man saknar karaktärsdrag eller egenskaper som man själv och/eller omgivningen värderar högt känner man skam. Den konativa aspekten av samvetet innebär att det motiverar en att handla på ett sätt som ligger i linje med ens övertygelse. Samvetet integrerar den enskilda personens autonoma övertygelse med personens handlingsliv och kan motivera handlandet på olika sätt. Medvetandet om vad som är plikt i den aktuella bestämda situationen är ett motiv. Ett annat motiv är att man vill undvika att drabbas av dåligt samvete. Ett tredje motiv är att man eftersträvar ett gott samvete med den frid och självrespekt som det skänker. Samvetet ger på dessa sätt en impuls att utföra de handlingar som är påbjudna och att inte utföra de handlingar som är förbjudna.

Allport menar att samvetet utvecklas efter hand och han betonar starkare än Wermlund skillnaden mellan barnets och den vuxnes samvete. Barnets samvete kännetecknas av att det åtminstone till att börja med är styrt utifrån och att dess påbud kännetecknas av yttre gestalters ”måste”. Det rör sig inte om en egentlig insikt i budens moraliska karaktär utan är uttryck för lydnad gentemot auktoriteter, som efterhand transformeras till en inre upplevelse av att man ”bör” handla på vissa sätt, en känsla av moralisk plikt. Under utvecklingens gång skapas en insikt i den moraliska pliktens art eller ”natur”. Wermlund talar inte om någon egentlig skillnad mellan den yttre auktoritetens befallning och den interioriserade inre auktoritetens befallning, vilket Allport gör genom att skilja på ”måste” och ”bör”.

Allport betonar att den vuxna, friska och mogna människans samvete inte i någon egentlig mening är identiskt med barndomens samvete. I stället är det med samvetet som med personligheten i övrigt, man kan förvänta sig att samvetet håller jämna steg med individens ålder och erfarenhet. De värderingar som den vuxna och mogna människan omfattar är alltså bestämda av personens ålder och mognad, de är inte i någon egentlig mening identiska med barndomens normer och värden. Så ser enligt Allport ”den normala utvecklingsprocessen” ut, men det hindrar inte att det finns ”utvecklingshämningar”. Jag ansluter till denna utvecklingspsykologiska hypotes.

Idealt sett vägleds den friska, vuxna och mogna personen av sitt samvete genom en inre självvägledning som har sin utgångspunkt i religiöst eller moraliskt motiverade normer och/eller värden, som han själv bejakar och uppfattar dem som normer att hålla och värden att uppnå och förverkliga. Såväl de normer och värden som utgör själva innehållet i det som samvetet påbjuder, tillåter eller förbjuder, som de sanktioner som utgör en inre positiv eller negativ förstärkning, skiljer sig från motsvarande fenomen i tidigare stadium i den enskilde individens personlighetsutveckling.

Samtidigt finns det anledning till en viss vaksamhet gentemot det samvetet påbjuder, tillåter och förbjuder. Eftersom dess moraliska innehåll, de normer och värden som det utgår ifrån, åtminstone till viss del är interioriserade från den tidiga barndomsmiljön finns en viss risk att individen enbart konserverar sin uppväxtmiljös moral. Därför kan det vara väsentligt att, som Granrose betonar, kritiskt granska sitt samvete. Det kan behöva revideras så att dess innehåll håller jämna steg med ens ålder och mognad. Det kan också finnas anledning till en viss vaksamhet gentemot känslor som påminner om en samvetsupplevelse. Man kan skämmas över mycket som inte har med ens religiöst eller moraliskt motiverade övertygelse att göra. Man kan även känna skuld för att man brutit normer som inte heller de har någon grund i den övertygelse som är relevant för samvetet. Det samma kan naturligtvis sägas om ångerkänslan.

Samvetet aktiveras i åtminstone tre typiska situationer. Den första typiska situationen innebär att man befinner sig i en bestämd situation där man är tvungen att fatta ett beslut om hur man ska välja och där samvetet påbjuder, tillåter eller förbjuder en att handla på ett visst sätt. Eller där man kanske inte omedelbart uppfattar samvetets omdömen men där man kan rådfråga samvetet och på så sätt få vägledning för sitt beslut. I denna situation kan det finnas inre impulser eller yttre krav som ligger i strid med det som man uppfattar som plikt, men det behöver inte göra det utan det kan röra sig om en ren vägledning av hur man ska välja och besluta.

En andra typisk situation innebär att man har utfört en handling och omedelbart eller genom att rådfråga samvetet kan bli klar över om man handlat i överensstämmelse med sin övertygelse eller ej.

Den tredje situationen kan vi beskriva genom att anknyta till de samvetskonflikter vi undersökt i kapitel två. Kännetecknande för denna typ av samvetskonflikt är att samvetsvägraren är utsatt för ett tvång att handla på ett sätt som hennes samvete förbjuder henne att göra. Hennes moraliskt eller religiöst bestämda övertygelse att det är förbjudet att utföra en viss handling är resultatet av en övervägandeprocess där såväl utgångspunkten som slutsatsen är väl integrerad och fast. I anslutning till Grisez skulle man kunna säga att hon sökt ”sanningen” och när hon väl nått fram till sin bästa och slutgiltiga uppfattning i den aktuella frågan uppfattar hon det som en moralisk plikt att stå fast vid sin uppfattning och inte handla mot sitt samvete även om andra kräver det av henne. Därav den stora betydelse som samvetsvägraren tillmäter sitt samvetsgrundade beslut.

Bör då den enskilde följa sitt samvete? Enligt det ovan definierade pliktargumentet (1.3) bör den enskilde följa sitt samvete därför att han är medveten om att samvetet påbjuder, tillåter eller förbjuder vissa handlingar. Vet man vad som är rätt och vad som är orätt är det ens plikt att göra det rätta och att inte göra det orätta. Vet man vad som är gott och vad som är ont är det ens plikt att förverkliga det goda och att inte förverkliga det onda.

Enligt det ovan definierade klokhetsargumentet (1.3) är det klokt av den enskilde att handla på ett sådant sätt att hon får ett gott samvete eftersom det skänker självrespekt och integrerar personen på ett sätt som i bästa fall leder till hälsa. Och eftersom det innebär ett lidande och i värsta fall leder till ohälsa för henne att handla på ett sätt som ger henne ett dåligt samvete så är det klokt att inte göra det.

Givet villkoret att samvetet är ett kritiskt granskat samvete (Granrose) eller ens bästa och slutgiltiga omdöme om vilket val man ska göra (Grisez)

bör individen alltid följa sitt samvete. Inga inre impulser eller yttre krav bör därför få personen att handla mot sitt samvete.191

Pliktargumentet innebär att individen alltid bör följa sitt samvete. Den enskilde personen uppfattas som moraliskt autonom. Heteronomi i den meningen att lyda någon annan, till exempel ett kollektiv, är enligt detta synsätt en ur moralisk synvinkel underlägsen uppfattning. En helt annan sak är sedan hur omfattande frihet kollektivet bör ge den enskilde att följa sitt samvete och i vilken utsträckning det bör göra undantag för samvetsvägrare.