Förändrad relation till staten och en ny kyrkoordning

Från och med den 1 januari 2000 förändrades relationen mellan staten och Svenska kyrkan. I en av de statliga utredningar som föregick relationsförändringen, Staten och trossamfunden. Rättslig reglering (SOU 1997:41), skriver man om den ovan nämnda paragrafen 4 kap. 4 § i 1987 års äktenskapsbalk att den reglerar skyldigheten för församling och präst att stå till förfogande för vigsel enligt kyrkans ordning. Man menar att denna paragraf i samband med relationsändringen bör utgå. Motiveringen till detta lyder:

Den bör upphävas, eftersom staten efter relationsändringen inte längre bör reglera sådana frågor.154

Enligt utredningen bör staten alltså inte längre reglera prästens eller församlingens skyldighet att förrätta vigsel. Denna uppfattning delas även av regeringen när den i proposition 38 till riksdagen motiverar att 4 kap. 4 § i äktenskapsbalken ska upphävas i och med relationsändringen. I propositionen skriver man:

Efter relationsändringen bör det inte finnas en lagstadgad skyldighet för präster och församlingar i Svenska kyrkan att stå till förfogande för kyrklig vigsel. … Denna fråga blir i stället inomkyrklig sedan reformen har genomförts.155

Statsmakten själv anser alltså att staten inte bör reglera en inomkyrklig fråga och frågan om ett visst par som önskar vigsel i Svenska kyrkans ordning bör vigas eller ej bör enligt regeringens proposition bli föremål för ett inomkyrkligt beslut och inte ett statligt. Riksdagen beslutade att paragrafen skulle upphöra att gälla vid utgången av år 1999.156 Det innebär att frågan därefter regleras av inomkyrkliga regler. Från och med den 1 januari 2000 regleras den av kyrkoordningens 42 kap. 8 § där det står:

153Allmänna kyrkomötets protokoll nr. 3 1963 s. 34. Kursiverat i protokollet.

154Staten och trossamfunden. Rättslig reglering 1997, s. 258.

155Proposition nr. 38 1998/1999, s. 252.

Den som tillhör Svenska kyrkan har rätt till vigsel i Svenska kyrkans ordning, om inte synnerliga skäl hindrar det.157

Till skillnad från lydelsen i de lagar som reglerat denna fråga tidigare nämns här inget om någon präst. Före den 1 januari 1976 var den enskilde prästen skyldig att förrätta vigsel om de blivande makarna valde honom och åtminstone en av dem var medlem i den församling där prästen tjänstgjorde. Från och med den 1 januari 1976 fick de blivande makarna välja den präst de önskade och som var villig att viga. Men i den nya kyrkoordningen nämns inte prästen alls, det står enbart att den som tillhör Svenska kyrkan har rätt till vigsel i Svenska kyrkans ordning. Ännu en skillnad mot tidigare är att inte heller Svenska kyrkan är skyldig att förrätta en vigsel, om man bedömer att det finns synnerliga skäl som hindrar det. Det finns över huvud taget ingen statlig lag som reglerar skyldigheten för någon församling eller för Svenska kyrkan som helhet att förrätta vigsel. Synnerliga skäl är förvisso den tyngsta formen av skäl, så det duger inte med vilka skäl som helst, men det är ändå möjligt för kyrkan att i större utsträckning än tidigare hävda sin äktenskapsuppfattning och föra ut konsekvenserna av den, vilket var det som Sundby ansåg vara det viktigaste i sammanhanget.

Det är kyrkoherden i den församling där vigseln begärs, som beslutar om rätt till vigsel. Hon kan även uppdra åt annan präst i församlingen att fatta beslut i denna fråga.158 Uppkommer det konflikter av typen att en kyrkoherde beordrar en präst att, mot sitt samvete, förrätta en vigsel, faller det under domkapitlets tillsynsuppdrag att lösa tvisten. Om kyrkoherden fattar beslutet att inte viga ett par kan paret överklaga beslutet till domkapitlet.159

Även efter den 1 januari 2000 bör det alltså vara möjligt för en präst att slippa förrätta vigsel om hon åberopar sitt samvete för att slippa.

2.4.5. Sammanfattning och diskussion

Sammanfattningsvis kan sägas att äktenskapslagstiftningen under 1900-talet har förändrats från en lydelse där den enskilde prästen var skyldig att förrätta vigsel, även om han hade samvetsbetänkligheter mot detta, till en lydelse där det är möjligt för prästen att befrias från vigsel om han/hon av samvetsskäl inte är villig att förrätta den.

Den samvetskonflikt som undersökts i detta avsnitt var bestämd av den lagstiftning som gällde fram till den 1 januari 1976 och som föreskrev att om medlemmar i en församling valde en av sina församlingspräster till

157Kyrkoordning med angränsande lagstiftning för Svenska kyrkan 1999, s. 173.

15842 kap. 8 § i Kyrkoordning med angränsande lagstiftning för Svenska kyrkan 1999, s. 173.

15942 kap. 11 § i Kyrkoordning med angränsande lagstiftning för Svenska kyrkan 1999, s. 174.

vigselförrättare var prästen skyldig att förrätta vigseln. Vid flera tillfällen hade präster som vägrat förrätta vigsel ställts inför rätta av justitieombudsmannen.

Redan under slutet av förra seklet ställdes den enskilde prästen och hans samvete i centrum för uppmärksamheten och lösningsförslaget gick ut på att han skulle befrias från sin skyldighet att viga. Under flera kyrkomöten under första hälften av 1900-talet utvecklades en uppfattning som senare Sundby driver i sin avhandling. Denna uppfattning gick i stället ut på att det väsentliga var Svenska kyrkans rätt att i såväl ord som handling förverkliga sitt äktenskapsideal. I detta sammanhang ansågs den enskilde prästens samvete egentligen enbart vara av intresse i den mån det gav uttryck åt kyrkans ideal. Det lagförslag som lades fram för kyrkomötet 1963 och som trädde i kraft den 1 januari 1976 gav den enskilde prästen rätt att vägra viga par om han/hon ansåg att vigsel stod i motsättning till hans/hennes egen eller kyrkans äktenskapsuppfattning.

Den samvetskonflikt som jag undersökt ovan kännetecknas bland annat av att det gäller den enskildes rätt att inom en organisation, i detta fallet ett kyrkosamfund, få följa sin egen samvetsövertygelse. Situationen kompliceras dock därför att det inte enbart gäller den enskilde prästen gentemot kyrkan utan dessutom prästen och/eller kyrkan gentemot staten. Situationen är dock förändrad från och med den 1 januari år 2000.

Den komplicerade relationen mellan svenska staten och Svenska kyrkan leder dessutom till problem som inte gäller andra trossamfund. Det finns en sed att gifta sig kyrkligt och många svenska medborgare föredrar en kyrklig vigsel framför en borgerlig. Det gör att Svenska kyrkan av många förväntas förrätta vigsel mellan människor som inte i någon egentlig mening delar kyrkans äktenskapsuppfattning.

Vilken betydelse tillmäter man den enskilde prästens samvete? Enligt det synsätt som Sundby representerar får prästens samvete enbart betydelse i den mån som det ger uttryck åt och ligger i linje med Svenska kyrkans äktenskapsideal. Det kan på så sätt fungera som en varningssignal som ger såväl prästen som kyrkan anledning att reagera gentemot staten. Någon självständig betydelse har samvetet dock inte och det ger inte prästen någon rätt att handla på grundval av sin egen samvetsövertygelse om denna inte ligger i linje med kyrkans. Den enskilde prästen är alltså inte fri att följa sitt samvete i praktiskt handlande om detta strider mot kyrkans lära. Detta synsätt uppfattades som en principiell lösning av problemet.

Enligt det synsätt som bland andra företräddes av biskop Martin Lindström tillmäts den enskilde prästens samvete en större betydelse. Det uppfattas som begripligt att många präster ser det som en samvetssak att vägra vigsel i vissa fall och att det i ett samhälle som respekterar den enskildes personliga och ansvariga övertygelser, måste ges frihet för

enskilda att följa sin övertygelse. Det blir orimligt att ställa prästen inför domstol för att han/hon av samvetsskäl inte anser sig kunna förrätta en vigsel. Prästen är enligt detta synsätt fri att följa sitt samvete både gentemot kyrka och stat. Den enskildes samvete har en mer självständig och starkare ställning enligt detta synsätt, än enligt Sundbys. Samtidigt betonades det även av dem som företrädde detta synsätt att det var en praktisk lösning, som var möjlig att genomdriva därför att det fanns ett tillräckligt starkt stöd för den. Däremot var det ingen principiell lösning av problemet i dess helhet.

I och med relationsändringen mellan staten och Svenska kyrkan finns ingen lagstadgad skyldighet för präster eller församlingar att stå till förfogande för kyrklig vigsel. I och med kyrkoordningen som trädde i kraft den 1 januari 2000 har den som tillhör Svenska kyrkan rätt till vigsel i Svenska kyrkans ordning, om inte synnerliga skäl hindrar det. Eftersom Svenska kyrkan i princip kan vägra vigsel, om synnerliga skäl föreligger, har ett visst utrymme för kyrkan att hävda sin äktenskapsuppfattning skapats och därmed närmar man sig den situation som Sundby önskade och som av många ansågs vara en mer principiell lösning av problemet i sin helhet. Dessutom bör det normalt sett vara möjligt för enskilda präster att inte hamna i en samvetskonflikt i och med att beslutet om rätt till vigsel och vem som ska viga i princip fattas av kyrkoherden i den aktuella församlingen.

De samvetsuppfattningar som kommer till uttryck i materialet lägger tyngdpunkten på samvetet som övertygelse. Det handlar om den uppfattning som prästen har vad gäller äktenskap, skilsmässa och omgifte och om stat och/eller kyrka ska respektera prästens övertygelse och låta honom/henne handla i enlighet med sin övertygelse eller om man ska kräva att han/hon förrättar en vigsel även när det strider mot hans/hennes övertygelse. Samvetet förknippas med människans kognition och handlar framför allt om övertygelsen, för att anknyta till terminologin i kapitel ett. I litteraturen om samvetet är det vanligt att säga att samvetet är bundet av till exempel Jesu ord, Guds ord, Svenska kyrkans bekännelse eller av vissa moraliska principer. I ett citat ovan uttrycker sig Sundby på detta sätt: ”Prästerna kände sig i sina samveten bundna av Jesu ord …”160 Att samvetet är bundet uppfattar jag som att personen är övertygad om det är en plikt att handla i överensstämmelse med det man är övertygad om är rätt, till exempel Jesu ord eller Bibelns budskap. Det är en formulering som ibland kommer att användas i avhandlingen.

Man kan fråga sig hur pass omfattande frihet den enskilde prästen kan ges inom ett trossamfund som Svenska kyrkan, eftersom den har en bekännelse och en kyrkoordning. Prästen skiljer sig från lekmannen bland annat genom att han/hon har givit löften vid prästvigningen. Han/hon har lovat att följa Svenska kyrkans bekännelse och ordning. I egenskap av

präst bör han/hon därför inte handla på ett sätt som ligger i direkt strid med denna. Därför uppfattar jag det inte som orimligt att ställa krav på en ganska omfattande likformighet. Å andra sidan är det ett faktum att det inom Svenska kyrkan finns många olika traditioner och att dessa har ganska olika synsätt när det till exempel gäller synen på äktenskap, skilsmässa och omgifte. Jag kan inte se annat än att det är rimligt att det ges en relativt omfattande frihet för präster som representerar olika traditioner och tolkningar. Det innebär att det bör råda en viss mångfald inom bekännelsens ramar. Hur omfattande denna mångfald ska vara är däremot svårt att exakt fastställa.

2.5. Prästens samvetsfrihet och ordningen med kvinnliga präster