Kollektiv och individ: En typologi

Ovan (4.2) redovisades fem skäl för samvetsfrihet. Det hävdades att dessa skäl är tillräckligt tunga för att det ska vara ett kollektivs plikt att ge en så omfattande samvetsfrihet som möjligt, som är förenlig med en lika omfattande frihet för alla. Det innebär att det finns gränser för friheten att följa sitt samvete. Som sagts tidigare (1.4) bör samvetsfriheten uppfattas som en begränsningsbar frihet. I en demokratisk rättsstat föreligger en omfattande och lika frihet för alla. Det speciella med samvetsvägraren är att hon åberopar sitt samvete för att slippa utföra handlingar som inte ligger inom dessa gränser. På en punkt blir det en konflikt mellan individens samvetes krav och kollektivets krav. Bör samvetsvägraren få frihet att följa sitt samvete också på denna punkt? Bör kollektivet utvidga gränserna för individens frihet att följa sitt samvete? Eller bör kollektivet stå fast vid de gällande gränserna och inte ge individen rätt att följa sitt samvete? I detta avsnitt ska jag vidareutveckla den typologi med tre typer som antyddes i kapitel ett (1.5) och använda den för att diskutera dessa frågor. De tre typerna är olika och leder till att frågorna behandlas och besvaras på olika sätt. De bör därför kunna vara till hjälp som utgångspunkter för frågan om samvetsfrihetens gränser.

Som betonats tidigare (1.5) förutsätter jag att de samvetskonflikter som diskuteras i denna avhandling uppkommer i en demokratisk rättsstat och att den rådande och gällande samvetsfriheten är omfattande. De samvetskonflikter som diskuteras här är alltså punktuella konflikter mellan individens samvete och kollektivets krav. Jag förutsätter även att gränserna för samvetets frihet är fastställda genom beslut i demokratiska organ och i enlighet med gällande ordning. Det rör sig alltså om samvetskonflikter i en demokrati.

De samvetskonflikter som kommer till stånd inom Svenska kyrkan är delvis annorlunda dem inom en demokratisk rättsstat, eftersom kyrkan har en bekännelse och en bestämd ordning (1.5, 2.4.5, 2.5.6). När en prästkandidat vigs till präst lovar kandidaten att följa kyrkans bekännelse och ordning. Därför är det helt avgörande hur kyrkan ser på den aktuella konflikten. Menar kyrkans beslutande organ, som fastställer bekännelsen, att den övertygelse som samvetsvägraren hänvisar till är i överensstämmelse med kyrkans bekännelse, bör den rimligen också få ett existensberättigande inom kyrkan. Om kyrkans beslutande organ anser att övertygelsen inte ger uttryck för eller är förenlig med kyrkans bekännelse bör det knappast vara möjligt för en präst att kunna åberopa sitt samvete för att få handla enligt den övertygelsen. Svenska kyrkan är bestämd av sin bekännelse och ordning. Då förefaller det också orimligt att en enskild präst ska kunna handla på ett sätt som ligger i strid med kyrkans egen syn på den sak det gäller. Prästens samvetsfrihet begränsas av kyrkans bekännelse och han/hon är inte fri att säga eller göra vad som helst. Prästens frihet är en frihet inom de gränser som kyrkans bekännelse sätter. Bekännelsen bör rimligen tolkas på ett sådant sätt att mångfalden i kyrkan kommer till sin rätt.

I kapitel ett (1.5) redogjorde jag för en typologi med tre typer, som jag benämnde individtypen, avvägningstypen och kollektivtypen. I detta avsnitt utvecklar jag dessa vidare. Individtypen utvecklas i anslutning till Childress artikel Appeals to Conscience, avvägningstypen i anslutning till de principiella resonemangen i betänkandet Samvetsklausul inom

högskoleutbildningen. Kollektivtypen utvecklas på ett sådant sätt att den

bildar en rimlig kollektiv motsvarighet till individtypen. Individtypen

Individtypen utgår från några grundläggande värderingar.22 Det är moraliskt orätt av ett kollektiv att tvinga en person att handla mot sitt samvete. Detta uppfattas som en moralisk plikt prima facie, det vill säga att den gäller vid första anblicken. Det innebär att kollektivet bör följa den moraliska principen att ge samvetsvägraren frihet att följa sitt samvetes

22Jmf. ”... a state is a better and more desirable one if it puts the presumption in favor of exemption for conscientious objectors (not merely to war). It is prima facie a moral evil to force a person to act against his conscience, although it may often be justified and even necessary.”, Childress 1979, s. 330.

krav, om det inte finns mycket goda skäl som slår ut den moraliska principen. Att det är orätt ”prima facie” innebär att det vid en närmare undersökning – vid en andra anblick – kan vara rätt att tvinga någon att handla mot sitt samvete. Det kan vara såväl nödvändigt som moraliskt rättfärdigat att kollektivet utövar sådant tvång.23

Om det uppkommer en konflikt mellan ett kollektivs krav och en individs samvete är kollektivet moraliskt bättre och ett mer önskvärt kollektiv om det ger presumtion till förmån för den enskildes samvete, än om det ger presumtion för kollektivets intressen. Presumtionen innebär att kollektivet ska förutsätta och utgå ifrån att samvetsvägraren bör slippa handla emot sitt samvete och att det ska förutsätta och utgå ifrån att det bör göra undantag för samvetsvägraren och inte tvinga henne att följa kollektivets krav.

För att det ska vara moraliskt rättfärdigat att inskränka individens samvetsfrihet och kräva att denne handlar mot sitt samvete, krävs det tunga och tvingande skäl, som slår ut den moraliska principen att det är orätt att tvinga någon att handla mot sitt samvete. Och enligt individtypen vilar bevisbördan på kollektivet, inte individen.

Ett nödvändigt villkor för att det ska vara berättigat att kollektivet inskränker samvetsfriheten går ut på att det krävs att det inte går att uppnå samma mål med andra medel. Det räcker inte heller med att ange generella skäl för kravet, utan det måste vara nödvändigt för kollektivet att vägra göra undantag för samvetsvägraren för att det över huvud taget ska kunna nå sina mål. Det räcker till exempel inte med att kunna visa att det finns goda och tvingande generella skäl för en allmän värnplikt. Staten måste kunna visa att det inte är möjligt att göra undantag för dessa samvetsvägrare, utan att det skadar dess välgrundade intressen och gör det omöjligt att uppnå dess mål, i det här fallet att försvara landet.24

Individtypen utgår från att medborgarna/medlemmarna har lika värde, just i egenskap av att vara medborgare/medlem. Samvetsvägraren värderas därför som likvärdig med tredje part, i de fall där det finns någon sådan. Det innebär till exempel att en barnmorska som, av samvetsskäl, vägrar sätta in spiral och en kvinna som vill använda spiral som preventivmedel och få den insatt av en barnmorska betraktas som likvärdiga medborgare, som bör tas på lika stort allvar. Individtypens ideal är att båda får det de önskar, eftersom båda är likvärdiga medborgare/medlemmar. Att enbart se till tredje parts intressen skulle

23Jmf. ”My argument is not that conscience should be satisfied in every instance, but that the government should show that it cannot secure its legitimate interests, specific as well as general, by alternative means.” Childress 1979, s. 332.

24Jmf. ”... once there is evidence that conscience is affected, the state has the burden of proof; it must show its overriding interests in the legislation and policy and the absence of alternative means to achieve its ends. It is not enough to show a compelling interest of a general sort in the regulation; in effect, the state must show a compelling interest in denying the exemption to conscientious objectors.”, Childress 1979, s. 331.

innebära att man gör skillnad på medborgare och medborgare. Detta skulle vara en moraliskt orättvis handling från kollektivets sida.

Det förutsätts att kollektivet måste vara berett att ge frihet åt samvetsvägrare även om det innebär en extra kostnad för kollektivet. Om det till exempel krävs av en gynekolog att hon utför aborter och hon vägrar att göra det på grund av sin samvetsövertygelse, måste man fråga sig om man kan nå samma mål med andra medel. I detta fall kan det lösas organisatoriskt genom att en annan läkare utför abortingreppet. Det leder eventuellt till ett utökat antal tjänster. Den kostnaden ser då kollektivet som en moralisk plikt att ta på sig, eftersom det är orätt att tvinga någon att handla mot sitt samvete och det går att nå samma mål med andra medel.25

Avvägningstypen

När Samvetsklausul inom högskoleutbildningen26 ska bedöma om rätten till dispens från obligatoriska utbildningsmoment är tillgodosedd i högskoleförordningen utgår den ifrån att det är fråga om en avvägning mellan å ena sidan vissa samhällsintressen och å andra sidan respekten för den enskilde studentens etiska eller religiösa övertygelse.27 I utredningen blir några sådana samhällsintressen viktiga för bedömningen. Det gäller att kunna upprätthålla kunskapskvaliteten på utbildningen, att se till konsekvenserna för det yrke som man utbildar sig till och att ta hänsyn till att flera av de utbildningar som utredningen undersöker leder fram till legitimationsyrken. Ett annat intresse som staten ska skydda och som ska vägas in i bedömningen är tredje parts intressen. De första tre samhällsintressena är speciellt knutna till de problem som utredningen undersöker och är inte generellt tillämpbara, men vid tillämpning av typen kan det finnas andra samhällsintressen som inte tas upp i denna utredningen men som är av stor betydelse. Skyddet av tredje part däremot är ett mer generellt kriterium. Särskilt viktigt för den enskilde samvetsvägraren, enligt utredningen, är frågan om autonomi. Det räcker alltså inte med att undersöka om det råder likhet inför lagen eller om studenten särbehandlas på grund av sin religiösa eller etiska övertygelse. Det är fråga om en avvägning mellan statens intressen och respekten för individens övertygelse och individens önskan att få avstå från obligatoriska utbildningsmoment ”... bör tillgodoses där så är möjligt.”28 Det innebär bland annat att staten måste lyssna in vad individen säger

25Jmf. ”The point is not that the state must not discriminate against conscience or intend to injure it (for this was already accepted) but that the state must intend that conscience not be injured even to the extent of assuming some burdens and costs to prevent such injury.”, Childress 1979, s. 331.

26För en mer utförlig beskrivning se kapitel 2 avsnitt 3.

27”Frågan om behovet av en samvetsklausul handlar egentligen om att göra en rimlig avvägning mellan, å ena sidan, de nyss nämnda samhällsintressena och, å andra sidan, respekten för studenters etiska och religiösa åskådningar.” Samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994, s. 12.

och att individens ”... värderingar och åsikter skall beaktas seriöst och med stor respekt.”29 Vid bedömningen måste man se till lagens praktiska konsekvenser och man måste betrakta problemet ur såväl statens som samvetsvägrarens synvinkel.

Ett viktigt kriterium för om individens intressen är tillvaratagna är frågan om individen är autonom.30 Autonomiprincipen innebär att var och en som berörs av ett besluts konsekvenser bör ha möjlighet att påverka beslutet. En student kan välja att inte gå en utbildning som innehåller obligatoriska utbildningsmoment som hon har samvetsbetänkligheter emot. En manlig medborgare kan däremot inte välja om han ska inkallas till värnplikt eller ej oberoende av om han har samvetsbetänkligheter emot att bära vapen. Studenten kan påverka beslutet och är autonom i den meningen att hon själv väljer om hon ska utsätta sig för samvetsbetänkligheter eller ej. Den inkallade kan inte påverka beslutet och är inte autonom eftersom han av andra tvingas in i en situation som ger honom samvetsbetänkligheter.31 Ett intresse som samhället har att bevaka är tredje parts intresse. Det är viktigt att i bedömningen väga in om och i så fall hur dispensen drabbar tredje part, i utredningen en vårdsökare eller patient. Utredningen anser att man måste ”... beträffande vårdmoment tillmäta hänsynen till patientens intresse stor betydelse vid bedömningar av studenters rätt att erhålla dispens.”32 Staten ska tillmäta tredje parts intressen en stor betydelse och inte ge dispens till samvetsvägrare på ett sådant sätt att det på ett orimligt sätt drabbar tredje part. Det är med andra ord inte enbart nödvändigt att undersöka vilka praktiska konsekvenser en lag får för samvetsvägraren, utan det är dessutom nödvändigt att undersöka vilka praktiska konsekvenser en dispens får för tredje part.

Enligt avvägningstypen ska det alltså till en avvägning mellan samhällets intressen och den enskildes önskningar om dispens. Det är inte fråga om att den ena partens intressen premieras eller ges företräde i utgångsläget, utan både utgången och resultatet är så att säga från början helt öppna. Av särskild betydelse är då frågan om samvetsvägrarens autonomi och frågan om tredje part.

Kollektivtypen

Kollektivtypen utgår ifrån vissa grundläggande värderingar. Kollektivet bör sträva efter att förverkliga det gemensamma bästa och skydda gemensamma intressen. Detta innebär att kollektivet kan förutsätta och utgå ifrån att det är moraliskt rätt att kräva av individen att hon utför handlingar som kollektivet bedömt som nödvändiga för att kunna

29Samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994, s. 126.

30”Autonom” och ”autonomiprincipen” i detta sammanhang knyter an till definitionen i Samvetsklausulutredningen (2.3.3) och inte till Ingemar Hedenius definition (4.2). 31Se Samvetsklausul inom högskoleutbildningen 1994, s. 82, 83.

förverkliga mål som betraktas som gemensamma eller för att skydda gemensamma intressen. Denna princip gäller prima facie, det vill säga vid en första anblick, vilket innebär att principen efter noggrant övervägande och på grund av goda skäl kan slås ut och ersättas av någon annan princip. Kollektivtypen ger presumtion för kollektivet, medan individtypen ger presumtion för individen. Det förefaller dock orimligt att lägga bevisbördan på individen, på ett sätt som motsvarar kollektivets bevisbörda i individtypen. Det krävs påkostade och tidskrävande utredningar för att kollektivet ska kunna ta ställning i många av de aktuella frågorna. Däremot är det möjligt att hävda att man bör utgå ifrån principen att kollektivet har presumtion och att det krävs tungt vägande skäl, för att slå ut den principen. Att det sedan i många fall blir utredningsarbete som beställs och finansieras av kollektivet, som bildar underlag för dess beslut i frågan är en annan sak. Det blir knappast träffande att säga att individen har bevisbördan. Däremot kan man säga att bevisbördan ligger i att det ska ges tunga skäl mot kollektivets presumtion för att principen ska slås ut. Kollektivets presumtion förutsätts helt enkelt vara moraliskt rätt, om man inte kan bevisa motsatsen.

En viktig förutsättning för att kollektivets presumtion ska gälla är att de skyldigheter som kollektivet ålägger individen gäller allmänt och lika. Någon särbehandling på grund av religion, livsåskådning eller moraltradition får inte göras. Skyldigheter eller rättigheter får inte rikta sig mot en viss religion, livsåskådning eller moraltradition och därmed särbehandla den negativt. Inskränkningar i friheten måste gälla allmänt och därmed rikta sig till alla, såväl religiösa som icke religiösa och oberoende av vilken religion personen omfattar. Inte heller får religiösa eller en viss religion påläggas skyldigheter som bara gäller dem.33

Ett nödvändigt villkor för att kollektivets presumtion ska gälla är att autonomiprincipen, i tidigare angiven mening, ska vara tillgodosedd. Det innebär att individen måste ha en möjlighet att välja på ett sådant sätt att hon inte hamnar i en samvetskonflikt. Ett exempel på detta är barnmorskestuderande som under utbildningen inte vill öva sig i att sätta in spiral och inte heller i förlängningen vill sätta in spiral på kvinnor som önskar använda det preventivmedlet. Det finns en möjlighet för en individ att undvika att hamna i den situationen och det är att inte påbörja en utbildning till barnmorska. Enligt kollektivtypen finns det ingen självklar rätt för någon att bli till exempel barnmorska. Kan man av samvetsskäl inte utföra vissa obligatoriska utbildningsmoment och inte i förlängningen

33Jmf. ”... religionsfriheten har till innebörd ett förbud mot (negativ) särbehandling på grund av religion ...”, Medborgerliga fri- och rättigheter. Regeringsformen 1975, s. 326. Jmf. vidare ”Rätten till fri religionsutövning kan sägas innebära ett förbud mot

bestämmelser som klart riktar sig mot någon viss religionsutövning. Motsvarande gäller i fråga om medborgerliga skyldigheter.”, Medborgerliga fri- och rättigheter.

vissa arbetsuppgifter bör man söka sig till ett annat yrke. ”Yrkesspecifika skyldigheter” kan man undvika genom att inte söka sig till ett sådant yrke. Ett avgörande skäl mot kollektivets presumtion är alltså om autonomiprincipen inte är tillgodosedd. Detta kan exemplifieras med den allmänna värnplikten. En myndig manlig medborgare är skyldig att göra värnplikt, lära sig bruka vapen och i händelse av krig faktiskt också bruka vapen mot en annan människa, förutsatt att det inte finns några undantag av typen vapenfri tjänst. Denna typ av skyldighet har tidigare benämnts som en ”allmän medborgerlig skyldighet” och kännetecknande för den är att det inte finns någon möjlighet för individen att välja att inte hamna i en situation av samvetskonflikt. Han tvingas om han vill eller inte in i en konfliktsituation. Därför är inte autonomiprincipen tillgodosedd. Detta är ett avgörande skäl för att göra undantag från den allmänna värnplikten, enligt kollektivtypen, vilket ju också sker i Sverige.

Ännu ett villkor som hör samman med autonomiprincipen är förutsägbarhet vad gäller utbildningar och att krav inte bör ställas retroaktivt på utbildade och anställda. I inledningen (1.5) hävdades som ett moraliskt krav på kollektivet att vara tydligt med vad som krävs av dem som går en viss utbildning eller utövar ett visst yrke. Det ska vara möjligt att förutse vad som krävs av en student som väljer en viss utbildning, till exempel vilka utbildningsmoment som är obligatoriska. Det ska också vara möjligt att förutse vad som krävs inom ett visst yrke, så att man i förväg vet vad man ger sig in i. Ändras villkoren för utbildning eller yrkesutövning efter att man påbörjat studierna eller efter att man är färdigutbildad och fått tjänst är det en moralisk skyldighet för kollektivet att antingen lösa eventuella samvetskonflikter organisatoriskt eller, vid behov, ge ett visst avgångsvederlag som gör det möjligt att åtminstone komma en bit på en omskolning.

Ett nödvändigt villkor för att ge samvetsvägrare dispens från obligatoriska utbildningsmoment eller yrkesutövare rätt att slippa utföra vissa arbetsuppgifter är enligt kollektivtypen att tredje part inte drabbas. Enligt kollektivtypen bör kollektivet skydda tredje parts intressen i sådana situationer som de som behandlas här. Bakgrunden är den att kollektivet har beslutat, i enlighet med gällande beslutsprocedurer, att personer har vissa rättigheter. I de fall som tagits upp i kapitel två kan nämnas som exempel att kvinnor har en lagstadgad rätt att informeras om preventivmedlet spiral, få en sådan insatt och använda den som preventivmedel. Ett par har rätt till kyrklig vigsel, om inte synnerliga skäl hindrar det. Detta gäller även om en eller båda är frånskilda och kanske tidigare är omgifta på var sitt håll. Vare sig män eller kvinnor har rätt att bli präster. För båda gäller att de prövas av biskop och domkapitel och om de godkänns kallas de och vigs till präster enligt Svenska kyrkans ordning. Besluten om dessa rättigheter föregicks av offentlig debatt, debatt i riksdag och i aktuella fall i kyrkomötet. Besluten bereddes noggrant genom olika utredningar. Därefter fattades beslut i enlighet med gällande

förordningar och i enlighet med demokratins spelregler. De medborgare som önskar använda spiral, de som önskar kyrklig vigsel och så vidare har rätt till detta. Och kollektivet har ålagt sig skyldigheten att tillse att medborgarna får det de har rätt till.

Samvetsvägraren har rätt att ha sin samvetsgrundade övertygelse att spiral är moraliskt orätt, att det är orätt att viga redan frånskilda eller rent av omgifta, eller att ordningen med kvinnliga präster inte är i överensstämmelse med bibel och Svenska kyrkans bekännelse. Men ingen