Aktionen

Sjukhuspersonalen har ett motiv till att agera och nästa steg är konkretisera hur man kan agera för att förändra situationen. Som situationen ser ut är det upp till personalen att agera ifall de vill ha förändring, och enligt forskningen är civil olydnad med destruktiva metoder det effektivaste valet. Därav bör sjukhuspersonalen att välja de destruktiva metoder som skapar så mycket störande aktivitet som möjligt för att så snabbt som möjligt få ett resultat.

5.2.3.1 Aktionens mål

Från sjukhuspersonalens sida önskas konsekvenser som är så destruktiva som möjligt utan att det blir fysiskt våldsamt. Detta för att skapa tillräckligt mycket press på makthavare att agera omedelbart men utan att skapa en våldsam konflikt som kan vändas mot sjukhuspersonalen.

Målet är fortfarande att förbättra situationen på sjukhuset och därav är det av extra stor vikt att inte förstöra verksamheten långsiktigt utan bara momentärt skapa störningar som kan avlägsnas när som. Därav är metoder som innebär långsiktiga konsekvenser, så som skadegörelse, inte aktuella för detta fall.

De som utför aktionen är sjukhuspersonalen, men då sociala rörelsers chans att lyckas ökar avsevärt med antalet anhängare (Stephan och Chenoweth 2008) kommer allmänheten behöva mobiliseras för att öka chanserna till ett lyckat utfall. Målet med aktionen är att åstadkomma förändring, och det gärna så fort som möjligt för att minimera skadorna som aktionerna troligtvis orsakar, och därför behövs största möjliga stöd och deltagande av allmänheten.

5.2.3.2 De destruktiva metoderna

De allmänt kända metoderna i dagsläget som klassa som destruktiva metoder är strejk, massuppsägning, ockupation och demonstration.

Rent praktiskt kan en strejk ske på olika sätt. Det kan vara en organiserad strejk via ett fackförbund, men kan även ske frikopplad från fackförbundet och avgränsat från andra arbetsplatser. Strejkrätten är lagstadgad i många länder för att skydda arbetsgrupper och deras rätt att kunna påverka sin arbetssituation. Dock, för vissa yrkesgrupper är denna rätt begränsad då deras strejk kan vara samhällsfarlig. Till denna grupp räknas vårdpersonal då studier bekräftar att riskerna för patientskador ökar när vårdpersonal strejkar (ex. Jansåker et al., 2021).

Om man tar Sverige som exempel, tillhör vårdpersonalen en grupp vars arbetskontrakt styrs av ett kollektivavtal, ett avtal mellan arbetsgivare och fackförbund. Detta avtal innehåller fredsplikt vilket förbjuder användandet av kollektiva konfliktåtgärder (så som strejk och bojkott) under en avtalsperiod men tillåter konfliktåtgärder när avtalet ska förhandlas om.

Enskilda aktiviteter, så som att enskilda medarbetare säger upp sig i protest, är accepterade under avtalsperioden då de ej är kollektivt organiserade. Även om en uppsägning i protest

eskalerar till en massuppsägning, som den som sker i svensk förlossningsvård, anses den ändå som enskild och är därmed laglig (Jelmin 2019; Vårdförbundet 2021).

Utöver begränsningar i strejkens utformning är det begränsat om vad man får strejka om. En fackligt organiserad strejk får enbart strejka om frågor rörande lön och arbetsvillkor, medan, bland annat, budget, omfattning och kvalitet är politiska frågor som fackföreningar inte lagligt får strejka om (Berglund och Gunnarsson 2019). Denna begränsning har genomförts för att minimera konfliktytan som strejken behandlar för att minska svårigheten att lösa problematiken för att få strejken att upphöra. Innan denna begränsning gjordes kunde strejker pågå i flera år vilket skadade verksamheten. Dessa begränsningar gäller dock bara för lagstadgade strejker.

Ifall begränsningarna bortses blir det en vild strejk som därmed är olaglig då den är kontraktsbrytande (Svenskt Näringsliv n.d.).

Massuppsägning kan ses som en variant på strejk men skillnaden blir att vägran till att arbeta inte är tidsbegränsat. Massuppsägningar är juridiskt lagliga men skapar stor störning och press på systemet, speciellt om yrkesrollen behöver specifik kompetens som inte är lätt att ersätta.

Beroende på andel personal som säger upp sig skulle vården helt kunna sättas ur spel. Därav kan denna typ av aktion signalera till allmänheten att situationen är så dålig att det är rimligt att riskera sin inkomst och ekonomiska säkerhet för att påvisa detta faktum.

Under en ockupation intas ett område, en byggnad eller en plats för att demonstrera för förändring. Ockupation sammanfaller med demonstration men är specificerat till en specifik plats som intas och kontrolleras av aktivisterna. En ockupation av en plats har fungerat som ett sätt för aktivister att ta tillbaka platsen till allmänheten, som ett motstånd mot kapitaliseringen och privatiseringen av våra gemensamma städer och resurser. Staden ska representera en plats som är öppen för alla och genom att ta besittning av en plats och omvandla den till en basstation för en social rörelse konkretiseras denna idé. På denna plats skapas ett nytt socialt system som ska kunna tillgodose en rörelse under längre tid då ockupationer över lag är en aktion som pågår under längre tid. Genom att ”ta tillbaka” platsen till allmänhetens vinning och skapa ett nytt socialt system på denna plats som är designat för att ta hand om de aktivister som vistats inom området uppdagas en annan verklighet. En verklighet där social rättvisa kan ta plats och uttryckas (Vasudevan 2015). Ockupation kan även kallas för en sittande strejk ifall den rör arbetsfrågor då processen är liknande strejkens samt att man intar ett område genom att fysiskt

sätta sig ner. En ockupation är oftast illegal, då marken eller platsen där ockupationen sker till stor del ägs av någon som vanligtvis inte givit sin tillåtelse till aktionen.

Även demonstrationer kan anordnas lagligt eller olagligt beroende på om man fått tillstånd av t.ex. polis att genomföra demonstrationen. Ifall demonstration skulle ske olovligt blir det därmed även en ockupation. Den lagliga demonstrationen är den vanligaste metoden inom de mer destruktiva metoderna. Det ökade användandet av demonstrationer har gjort att påverkansmöjligheten genom enbart demonstrationer har minskat. Den ökade förekomsten har vant samhället till den typ av störning en stor demonstration åstadkommer och därav gjort den mindre störande. För att bibehålla effektiviteten av destruktiva metoder behöver den lagliga demonstrationen åtminstone kompletteras med andra metoder eller innehålla nya innovativa metoder som intensifierar störningen och fångar allmänhetens intresse (Chenoweth 2020).

Diskussionen om vad som är lagligt eller olagligt tas upp för att göra tankeexperimentet mer verklighetstroget. Extra detaljer som juridiska regelverk och nationella lagar är ingen nödvändighet för tankeexperimentet men tydliggör vilka faktorer som kan påverka analysens resultat. Lagar och juridiska regelverk påverkar vår empiriska uppfattning om vad som är legitimt (Cristancho, Uba, och Zamponi 2019), vilket gör det troligt att de kan påverka den normativa legitimiteten också genom hur man tolkar deras principer. Därav kan dessa detaljer påverka resultat och hur resultatet kan tolkas och användas vidare.