4.2 KANTS ETIK
Kants etik är en moralfilosofi som klargör att det är vårt rationella förnuft som leder oss till etiska val. Goda moraliska val baseras på imperativ, alltså påbud, som utförs av plikt. Ifall handlingen inte utförs av plikt är den inte moraliskt god oavsett handling. Detta gör plikten till en fundamental del av Kants moraliska filosofi. Imperativ är en uppmaning som antingen är formulerat som ett hypotetiskt eller ett kategoriskt imperativ. Det hypotetiska imperativet är betingat till specifika mål medan det kategoriska imperativet är gott i sig självt (Johnson och Cureton n.d.; Kant 1785/1997). Hur imperativen används praktiskt förklaras senare. Hela Kants teori bygger på antagandet att vi människor är rationella autonoma varelser med en fri vilja.
Autonomin är viktigt för att varje individ ska kunna använda sin fria vilja och därmed göra rationella och etiska val. Autonomi och rationalitet är grunden till den goda viljan, vilket Kant kategoriserar som de enda företeelserna med ett inneboende värde. Den goda viljan är uppbyggd av en förståelse av vad som är ens plikt och att utföra handlingar för pliktens skull.
Därav är det enbart de handlingarna som är utförda genom plikt som är moraliskt goda (Kant 1785/1997; Shafer-Landau 2018, kap. 11–12).
Kant menar att det finns påbjudna mål för mänskligheten och dessa är att hjälpa andra och utveckla oss själva till vårt bästa. Det kan låta konstigt att klassificera mål som påbjudna med dess tvingande ton men en moralisk handling behöver ett motiv. Dessa två påbjudna mål blir då det syftet moraliska handlingar strävar efter (Baron 1997). Kant kallar detta för att uppnå lycksaligheten (Kant 1785/1997). Att hjälpa andra är att hjälpa dem att uppfylla sina mål och utveckla de själva till deras bästa. Plikten att hjälpa andra grundar sig att hjälpa de förstå hur de ska uppnå sina påbjudna mål, inte att utveckla deras bästa åt de. Detta grundar sig i antagande att alla individer är autonoma och vi kan inte ändra någon till att bli deras bästa och mest moraliska jag. Det andra påbjudna målet, att utveckla oss själva till vårt bästa, syftar på att utveckla våra talanger och vårt moraliska jag. Det blir vår plikt att utveckla oss till fulländade och moraliskt goda individer. Det är dessa påbjudna mål som ligger till grund för de hypotetiska imperativen, plikter betingade till ett specifikt mål (Baron 1997).
4.2.1 Det kategoriska imperativet och dess principer
Det kategoriska imperativet kallar Kant för sedlighetens imperativ och lyder ”Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag” (Kant 1785/1997,
46, kursivering i originalverk). En maxim betyder det motiv som leder till den utförda handlingen. Med andra ord anledning och tanken till varför man utför en handling. Maximer finns för alla handlingar och fungerar som personligt dikterade lagar att leva efter. Detta imperativ kallas även universaliserbarhetens princip då den maxim man handlar enligt måste vara tillämpningsbar av alla och fortfarande fungera, därav bli allmän lag. Det är även på detta vis en maxim kan utvärderas. En maxim specificeras för att inkludera vad du ska göra och varför. Sedan föreställs en fiktiv verklighet där alla följer och agera på denna maxim. Det slutliga testet är frågan: I denna fiktiva värld, kan du då uppnå det som maximen inkluderar?
Ifall svaret är ja är maximen universell, alltså allmän lag, och etiskt god. Denna slutsats baseras på att om maximen kan bli allmän lag är den konsekvent och rättvis då alla kan använda den (Shafer-Landau 2018).
Det kategoriska imperativet innehåller ytterligare två praktiska imperativ. Den första är den humanitära principen och den andra är principen om viljans autonomi. Den humanitära principen lyder ”Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål” (Kant 1785/1997, 55, kursivering i originalverk). Detta imperativ följer Kants antagande om att det finns påbjudna mål för mänskligheten och för att kunna uppfylla dessa mål behövs den humanitära principen för att dessa ska kunna uppnås plikttroget. Man kan inte uppnå sin lycksalighet ifall man inte behandlar sig själv som ett ändamål och lika så när man ska hjälpa någon annan att uppnå sin lycksalighet. Viljans autonomi implicerar att ”varje förnuftig varelses vilja är en allmän lagstiftande vilja” (Kant 1785/1997, 57, kursivering i originalverk). Denna princip understryker att en annan person inte kan användas som ett medel och att människan är en rationell individ. Det kategoriska imperativet är den fundamentala principen för moraliskt handlande och Kants formulering för vad den goda viljan är. Från detta kategoriska imperativ kan alla pliktens imperativ härledas och moralitet uppnås och anses därför vara moralens högsta princip.
”Moralitet är alltså handlingarnas förhållande till viljans autonomi, dvs. till den möjliga allmänna lagstiftningen genom dess maximer. Den handling som är förenlig med viljans autonomi är tillåten; den som inte stämmer överens med den är otillåten.” (Kant 1785/1997, 66)
Kant presenterar olika exempel för att illustrera de praktiska fördelarna med det kategoriska imperativet. Ett känt exempel är den vita lögnen. Ifall du finner dig i en situation där du behöver
låna pengar för att ta dig ur en obekväm situation, men ljuger om att du kan betala tillbaka fast att du vet att du inte kommer kunna betala tillbaka, skulle din maxim lyda: För att slippa obehag lovar jag att betala tillbaka lånade pengar även om jag inte kommer kunna betala tillbaka pengarna. Den lögn man anför kan hjälpa en ur knipan nu men som allmän lag skulle maximen aldrig fungera. Om alla ljuger kommer allas tillit vara förbrukat. Maximen bryter således mot både universaliserbarhetens princip och den humanitära principen och är därmed inte moralisk.
Kant nyanserar även förståelsen av att kunna bli allmän lag till att inkludera vilja bli allmän lag genom ett exempel av en person som är nöjd med sitt liv och därav väljer att avstå från att involvera sig i andras liv. Även om denna verklighet skulle fungera och strävan efter de påbjudna målen i viss mån är möjlig så är det inte en önskvärd verklighet, menar Kant. Även om man inte bryter mot det kategoriska imperativets principer i sig så bryter man mot de plikter som dikteras av de påbjudna målen och de hypotetiska imperativen (Kant 1785/1997).
4.2.2 Världshistoriens tolkning av moralitet
Emellertid är inte Kants bild av det moraliskt goda lika glasklar så som det kategoriska imperativet kan få det att föreställa. I essän Idé för en världshistoria med kosmopolitisk inriktning (egen översättning av: Idee zu einer allgemeinen Geschichte in weltbürgerlicher Absicht) presenterar Kant sin tolkning av världshistorien (allgemeinen Geschichte). Han menar att människan styrs av osociala begär som heder, makt och ägande men är beroende av sitt sociala begär vilka tillsammans drar henne till civilisationen. Detta gör henne till en otillräcklig varelse som slits mellan två olika begär som är svåra att kombinera. Ett begär att vara andra människor till lags och ett begär till att utnyttja dessa människor för hennes egen vinning. Så länge hon lever bland andra människor kommer hon behöva bli styrd då hon är ett djur som inte kan kontrollera sina motstående begär. Dock är den högsta makten människan och dess autonoma vilja vilket skapar en omöjlig situation. Den blinde leder den blinde. Vår civilisation kommer att vara ofullkomlig och behöva otaliga försök för att utvecklas till en perfekt union av människor. Men genom att studera världshistorien kan man skåda mönster av utveckling mot en moralisk union, där varje revolution har lett till en ny och högre nivå av utveckling till en etiskt god världsordning (Kant 1784/2003). Därav kan oetiskt handlande i historiens gång rättfärdigas, till en viss grad, av människans ofullkomliga inneboende begär då det är ett steg mot den perfekta unionen av människor. Dock kan ett moraliskt omvärderande av specifika handlingar enbart ske i ett historiskt perspektiv och därmed kommer en nuvarande handling bedöms genom det kategoriska imperativet. Hur som helst är detta ett viktigt perspektiv att ha
i beaktning för en handling av en social rörelse vars mål är att förändra samhället till det bättre i ett långsiktigt perspektiv.
4.2.3 Den praktiska tillämpningen
Med Kants förhållandevis tydliga kriterier för moraliskt handlande presenteras ett tydligt ramverk varför en handling är moralisk eller ej. Detta underlättar arbetet att utföra en tydlig utvärdering av denna komplexa och spretiga fråga som uppsatsen ställer. Även om Kants perspektiv av världshistorien komplicerar den tydliga utvärderingsprocessen medför den även ett intressant perspektiv av sociala rörelsers handlingar. Speciellt då dessa syftar på att i många fall utför långtgående samhällsförändringar. Och, i en frågeställning där konsekvenserna, med stor sannolikhet, är abnorma och mer eller mindre oförutsägbara blir ett fokus på handlingens moraliska värde baserat på dess konsekvenser fattigt. Genom att använda Kants teori om etik och moraliskt handlande kan situationen bättre analyseras genom samhällsperspektivet. Kants grundläggande värderingar följer även den moderna demokratins respekt för mänskliga rättigheter, speciellt genom hans antaganden om individens autonomi. De påbjudna målen är utformade för att hylla detta antagande, lika så är principerna som är inkluderade i det kategoriska imperativet. Det gör Kants etik passande för att undersöka frågan: när och vilka av sociala rörelsers handlingar är normativt legitima?