För att få en rättvis chans att skapa sin egen uppfattning av det goda livet och leva det, behöver de grundläggande resurserna fördelas likvärdigt. För att kunna utnyttja de grundläggande resurserna krävs det att man får rätten att leva. Rätten till liv måste vara grundläggande för att man ska kunna erbjuda de grundläggande resurserna, och då de grundläggande resurserna är grunden till att man ska kunna fatta ett individuellt beslut av vad det goda livet är måste rätten till liv skyddas. Därav kan inte ett offrande av annan individs liv vara legitim om det inte sker med individens medgivande enligt liberal neutralitet.
Då staten är ansvarig för sjukhusets resurser och inte säkerställer att det finns resurser till en likvärdig vård där alla kan få samma chans att uppnå de grundläggande resurserna, bör inte statens agerande vara legitimt enligt liberal neutralitet (se 5.2.4.4). Dock om situationen skulle vara så att mer resurser inte går att ge, kan situation fortfarande anses legitim och neutral då staten enbart är förpliktigad att tillgodose största möjliga andel av rättvist fördelade grundläggande resurser för att anses neutralt rättfärdigat (Kymlicka 1989, 886). Detta gör att oberoende om resurser finns eller ej, kan situation vara både legitim och illegitim enligt liberal neutralitet.
6.1.1 Motiven till agerande
Det är osäkert om den nuvarande situationen är legitim eller ej i liberal neutralitets perspektiv.
Hur ter sig då sjukhuspersonalens motiv till att agera emot den rådande situationen? Motiven kan delas upp i två delar, hjälpa andra och hjälpa sig själv. Ge andra den vård som de behöver och en arbetssituation som är hållbar. Att själv kunna ge tillbaka och vårda människor inom ett hållbart yrke under drägliga arbetsvillkor. Dessa motiv kan, för det första, brytas ner i beståndsdelarna få ge vård och ha drägliga arbetsvillkor, för sig själv och för andra. Ifall vården utdelas lika till alla framhäver det inte någon syn av det goda livet över någon annan då alla får en rättvis chans till de grundläggande resurserna. Därav är det en neutral handling att ge likvärdig vård. Vården finns till för personens funktion inte dess uppfattningar. Dock så är inte vård inkluderad i de grundläggande resurserna och därav är en maximering av vård, att alla ska få obegränsat med vård, inte en självklarhet. Dock nämner Rawls (2005, 181–182) i sin presentation av de grundläggande resurserna att de punkter han valt att inkludera i listan ska representera en grundläggande social bas för medborgare och att listan inte är uttömmande.
Andra resurser kan inkluderas för att komplettera denna sociala bas som t.ex. frihet från fysisk
smärta. Sjukdom är ett solklart exempel på fysisk smärta. Dock väljer Rawls att inte inkludera detta exempel då listans fokus ska vara en medborgares politiska varelse. Men det ger en indikation att medborgarnas välmående är viktigt för att de grundläggande resurserna ens ska kunna bli beskaffade och utnyttjade vilket speglar diskussionen som fördes ovan angående situationens legitimitet.
Sjukvården är på så vis viktig för det liberala neutrala styret. Utan att kunna upprätthålla de grundläggande resurserna förvanskas möjligheten till neutralitet. Angående de drägliga arbetsvillkoren finns en koppling till de grundläggande resurserna, frihet gällande yrkesval och grundläggande självrespekt. För att fritt kunna välja yrke och med bibehållen självrespekt krävs det drägliga arbetsvillkor för alla yrken. Dock vad som räknas till drägliga arbetsvillkor och vad som faller under individuella preferenser är otydligt. Med friheten att välja ditt yrke, och byta yrke, borde det logiskt sett finnas en influens av individuella preferenser av vad man väljer eller inte väljer att arbeta med. Dock kan detta argument vändas åt andra hållet också. Om du ska ha friheten att välja ditt yrke så behöver alla arbetsplatser vara drägliga för att du på riktigt ska ha ett fritt val. Därmed för att alla likvärdigt ska kunna ta del av den grundläggande resursen rörelsefrihet i yrkeslivet bör staten se till att det är drägliga arbetsvillkor på alla arbetsplatser.
Motivet i sig är därmed inte problematiskt i ett liberalt neutralt perspektiv. Att uppnå de mål sjukhuspersonalen ämnar med civil olydnad följer därmed liberal neutralitets principer, då de förhåller sig till individens autonomi och möjligheten att anskaffa sig och leva deras uppfattning av det goda livet utan att inskränka på någon annans uppfattning.
6.1.2 Metoderna
I den optimala strategin balanseras effektivitet med empirisk legitimitet vilket leder till att sjukhusets olika avdelningar anpassar metodernas intensitet efter vårdbehovet. Motivet är detsamma för alla metoder, åstadkomma en förbättring av arbetsvillkor och vård utan att orsaka onödig skada vilket är neutralt och legitimt enligt liberal neutralitet. Frågan är då ifall metoden i sig kan ändra motivets legitima ställning samt om metoderna ändrar hur motivet förhåller sig till liberal neutralitets principer.
6.1.2.1 Första aktionen
Om den första aktionen genomförs är de planerade metoderna mer destruktiva för Grupp 1, mindre destruktiva för Grupp 2 och avvaktande eller förhandlande för Grupp 3. Metoderna kommer analyseras i samma ordning som grupperna presentats.
Om strejk skulle användas bör inga grundläggande resurser påverkas avsevärt över tid. Man utnyttjar sin rättighet till att strejka för att få bättre arbetsvillkor så sjukhuspersonalen inkluderas av den grundläggande resursen. Genom att strejka ser man till att inkluderas politiskt för att kunna påverka sin situation. Dock, för allmänheten skulle en strejk kunna påverka ens rätt att få vård då resurserna och vårdkapaciteten ytterligare begränsas för att kunna genomföra strejken. Hur som helst, om en begränsning sker skulle den kunna tolkas ske likvärdigt då vården kommer prioriteras efter behov. Ingen specifik resurs fråntas en individ baserat på dess tolkning av det goda livet, utan vården ges efter de resurser som finns vilket är neutralt så länge den ges rättvist.
Ockupationen, å andra sidan, kan påverka rörelsefriheten på sjukhuset som en geografisk plats, då delar av sjukhuset kommer förvandlas till en bas för aktionen. Om det kommer påverka vem som får röra sig är upp till rörelsen själv vilket gör att det kan både bli en begränsning eller ökning av de grundläggande resurserna samt en ojämn påverkan. Om ingen tillåts in är det en neutral begränsning medan om alla skulle tillåtas är det en neutral maximering. Enbart om tillträde skulle begränsas utefter om man t.ex. stödjer aktionen eller ej skulle metoden bli illegitim. En total begränsning skulle dock kunna motsätta sig effektiviteten med ockupation då mobilisering av allmänheten inte längre är möjligt, så även om det är legitimt och neutralt är det antagligen inte en rimligt agerande i sjukhuspersonalens perspektiv.
En demonstration bör påverka de grundläggande resurserna i likhet med en strejk. En rättighet används för att få rättvist ta del av de grundläggande resurserna som utlovar att arbetsplatsen ska vara lika dräglig som en annan. Oberoende om metoden skulle användas legalt eller illegalt bör agerandet inte påverka de grundläggande rättigheterna så att en grupp gynnas framför en annan utan om en begränsning sker enligt prioritetsordningen är den likvärdig för alla.
Prioriteringsordningen är inkluderad för att vård inte ska ges godtyckligt utan baserat på prioriteringsprinciperna. Det bör även gälla för de andra metoderna också. Om man skulle använda massuppsägningar bör påverkan vara liknande som demonstration och strejk även här.
Grupp 3:s avvaktande eller användande av förhandlande metoder bör inte påverka fördelningen av de grundläggande resurserna. Tvärtom så uppmuntrar, framförallt de förhandlande metoderna, en maximering av de grundläggande resurserna då tillgången till vård räknas som en grundförutsättning för de grundläggande resurserna (Rawls 2005, 181–82). Detta gör att dessa metoder bör anses legitima och neutrala i ett liberalt neutralt perspektiv, dock är de inte lika effektiva i att skapa förändring som de destruktiva metoderna (Uba 2005), speciellt inte ett avvaktande, vilket gör att de metoderna inte är ett alternativ till de destruktiva i detta fall men fungerar för denna patientgrupp så de kan bidra till aktionen om även begränsat.
Tillämpningen av liberal neutralitets principer på dessa typer av situationer är svårt på grund av principernas breda formulering. Till exempel, exakt vad som ska ingå i tolkningen av principen om välstånd är svårt att konkretisera då välstånd kan syfta på många olika ting. Rawls tolkning av de grundläggande resurserna är inte menat att vara uttömmande (Rawls 2005, 181) vilket ytterligare försvårar denna typ av tillämpning av de grundläggande resurserna. Dock så bidrar begreppets öppenhet till en vid användning, vilket gör att även en analys av en annan aktör än staten är möjlig för att se om de överensstämmer med de grundläggande värderingar som de grundläggande resurserna bygger på. Resultaten hittills visar just det, genom att beroende på hur man använder metoderna kan olika värderingar inkluderas eller exkluderas.
6.1.2.2 Eskaleringen
Ifall de metoder som föreslagits i den första aktionen inte är tillräckligt effektiva kommer en eskalering ske där Grupp 2 använder mer destruktiva metoder och Grupp 3 använder mindre destruktiva metoder. Grupp 1 kommer fortsätta använda mer destruktiva metoder. Då dessa metoder redan har analyserats i liberal neutralt perspektiv kommer detta stycke istället fokusera på den ändrade kontexten där metoderna nu används.
Genom att eskalera metoderna ökas riskerna för patienterna på sjukhuset genom att mer resurser prioriteras om från vården till aktionen. Riskerna och de negativa effekterna ökas framförallt för Grupp 3, de känsligaste patienterna men som genom vård kan få en lång förväntad livslängd.
Med en eskalering blir scenariot att liv ställs mot liv mer troligt, vilket bör påverka legitimiteten.
Som argumenterat ovan är det inte legitimt enligt liberal neutralitet att offra en persons liv om de inte önskar det själva. Det gör att eskaleringen av Grupp 3, som t.ex. innehåller kirurgi för livshotande tillstånd, inte är legitim enligt liberal neutralitet på grund av den överhängande risken att ett liv offras på bekostnad av aktionen. Dock skulle det kunna argumenteras även här
att resursbegräsningen inte behöver påverka en neutral och jämlik vård i linje med neutralt rättfärdigande, men det antagandet lyder framförallt för staten vilket gör det otydligt om dess påverkan på andra aktörer. Nedprioriteringar kan mycket väl anses neutrala och legitima om de kvarvarande resurserna fördelas jämlikt, men det lämnar frågan om i vilken mån en individs liv spelar roll enligt liberal neutralitet då ett offrande inte bör kunna ses som legitimt. Därmed påvisar principen två skilda svar som står långt ifrån varandra.
Skillnaden i prioriteringsordningen mellan Grupp 2 och Grupp 3 är den förväntade inverkan av vården som ges till patienten (se prioriteringsramverk). För Grupp 3 kan lite extra resurser räcka en lång väg räknat i en individs livslängd och livskvalitet. För Grupp 2 kommer livslängden troligast påverkas av bortprioriterade resurser, men de möjligheter som skulle finnas att hjälpa patienten med extra resurser är små. Potentialen att kunna hjälpa Grupp 2 är därmed betydligt mindre än för Grupp 3. Däremot, enligt liberal neutralitet, så är det egentligen ingen skillnad på dessa gruppers olika individer och deras syn och rättighet att få leva deras syn av det goda livet. Om samma argument som för Grupp 3 används på Grupp 2 bör utfallet luta åt att en eskalering är legitim för Grupp 2. Den överhängande risken att offra ett liv bör inte öka avsevärt medan resursprioriteringen kvarstår. Så länge prioriteringen sker på ett rättvis och neutralt sätt utefter de förutsättningar som finns gällande resurser bör agerandet vara legitim. Därmed bör samma slutsats gälla för alla grupper som använder mer destruktiva metoder både före och efter eskaleringen.