Vi vänder oss nu mot Kants bild av vad som kan anses legitimt. Enligt Kants etik skulle ett offrande av en individ för att åkomma en specifik utkomst vara detsamma som att använda en människa som ett medel för ett ändamål, vilket därmed bryter mot den humanitära principen, och är därför omoraliskt (Kant 1785/1997, 55) Det gör att statens agerande som sätter vården i en position där de måste prioritera ner vissa individers vård för att kunna utföra sitt föreskrivna arbete omoraliskt. För sjukhuspersonalens plan att använda civil olydnad för att förändra denna situation är det mer otydligt om det är moraliskt eller ej. Det kommer bero på hur de handlar, vilket analyseras nedan. Därmed enligt Kant är det omoraliskt att prioritera ner patienters vård för att uppnå ett visst mål då man bryter mot den humanitära principen.
6.2.1 Motiven till agerande
Motiven bakom sjukhuspersonalens vilja att agera kan kokas ner till att hjälpa sig själva till en dräglig arbetssituation och hjälpa andra till vård. Om dessa motiv skulle jämföras med Kants påbjudna mål stämmer de väl överens. De påbjudna målen uppmanar oss att utveckla oss själva, talangmässigt och moraliskt, och hjälpa andra att utveckla sig själva. Att vilja förändra sin arbetssituation till en dräglig tillvaro där man anser att man har tillräckligt med resurser för att kunna utföra sitt arbete och utvecklas i sitt arbete bör rimligen anses som att vilja utveckla sin egen potential. Likaväl stämmer det överens med motivet att hjälpa andra att uppnå en dräglig arbetssituation där de kan utvecklas. Den drägliga arbetssituationen skapar även möjligheten att kunna ge en likvärdig vård till alla som behöver den. Detta bör även räknas till det påbjudna målet att hjälpa andra då man hjälper de att uppnå ett fysiskt mående där de kan utveckla sig själva.
Man skulle kunna tänka att, t.ex., palliativ vård är ett undantag då man egentligen inte försöker bota sin patient, men även den typen av vård hjälper den andre att uppnå ett tillstånd där den kan fortsätta utveckla sitt moraliska jag. Om det inte är möjlig för patienten att uppnå ett sådant tillstånd har ändå vårdaren försökt få patienten att uppnå ett sådant tillstånd. Ett försök till att hjälpa en annan att hjälpa dem själva har ändå gjorts. Detta exempel belyser även ett problem som kan uppstå för sjukhuspersonalens planer på civil olydnad. Att ge vård, oavsett om den lyckas eller ej, är moraliskt gott då man hjälper någon att komma till det tillstånd där vederbörande kan hjälpa sig själv. Maximen att hjälpa någon för deras egen skull är likaväl universellt som humanitärt och respekterar den andre som en förnuftig varelse i linje med viljans autonomi. Men att välja att inte ge vård för att uppfylla samma motiv kan även det vara legitimt?
Maximen för en sådan handling är då följande: För att kunna hjälpa andra, som möjligtvis behöver det mer, väljer jag att inte hjälpa dig. Om denna maxim skulle bli allmän lag skulle man fortfarande kunna nå de påbjudna målen och uppfylla maximen i sig. När man väljer att hjälpa en men inte en annan kommer man fortfarande hjälpa en medmänniska och bidra till en moralisk utveckling. Maximen är därmed universellt. Angående den humanitära principen kan maximen tolkas på åtminstone två sätt. Det första, din avsikt är att hjälpa någon vilket är moraliskt gott. Du kan inte hjälpa alla då du har begränsat med energi och tid att hjälpa människor, därav bör det vara moraliskt gott att enbart hjälpa en människa också. Kant kritiserar främst den som inte hjälper någon, inte den som prioriterar vem de hjälper. Det andra
tolkningssättet inkluderar resursfördelningen i den moraliska bedömningen. Ifall du tar resurser för att hjälpa en individ, där resurserna är öronmärkta för att hjälpa alla i behov av hjälp, använder du en individs rättvisa lott till att hjälpa en annan. Detta skulle kunna tolkas som att du använder en individ som ett medel för att uppnå ett ändamål. Ändamålet blir i detta fall något som är moraliskt gott men i processen bryts ändå den humanitära principen. Handlingen är därmed tvivelaktig ifall den är moraliskt god eller ej.
Frågan är dock hur denna kontext påverkas om det finns öronmärkta resurser för alla individer, men där resurserna ändå inte är tillräckliga för ändamålet. I ursprungssituationen finns inte tillräckligt med resurser vilket har tvingat fram en prioritering. Det bör påverka situationen om medlen för att kunna hjälpa inte finns, men hur det ska tolkas enligt Kants etik är svårt att besvara med enbart det kategoriska imperativet.
6.2.2 Metoderna
Motivet att ändra ursprungssituation är legitimt, men sjukhuspersonalens motiv till agerande är inte lika glasklart legitimt. Speciellt beroende på hur situationen tolkas. För att se om en mer specifik kontext av denna komplicerade situation kan skapa klarhet i legitimitetsfrågan analyseras nu metoderna i Kants perspektiv. Varje metod kommer därmed testas tillsammans med motivet för att se ifall de klarar det kategoriska imperativets test och kan anses som moraliskt goda.
6.2.2.1 Första aktionen
Gällande de mer destruktiva metoderna, strejk och ockupation, framträder ett liknande mönster i analysen med det kategoriska imperativet. Båda metoderna har samma motiv. Båda metoderna ter sig lika, där man som svar på tal utför en handling av vägran för att motparten ska ändra sig.
Genom strejken vägrar man att arbeta tills motparten gett tydliga indikationer att förändring sker eller kommer ske. Genom ockupation tar man en plats i besittning och vägrar lämna denna tills ens mål och motiv är uppnådda. Svaret på frågan om man kan uppnå maximen i en värld där alla handlar på detta sätt är inte solklart ja, men ändå inte ett blankt nej. I ett demokratiskt samhälle vill vi att det är folkets vilja som ska få styra, genom en akt av vägran inför en situation som anses fel kan folket markera för staten vad som bör vara normaliteten. Det blir en handling i demokratisk anda vilken därmed blir universell då den kan uppnå det ideal samhälle som vi strävar efter med demokratin, något så simpelt som folkstyre. Något som motivet också belyser.
Däremot skulle ett samhälle där en akt av vägran är praxis för att visa missnöje mot statens beslut antagligen leda till utdragna beslutsprocesser och en mer turbulent vardag. Då maximen inte bryter mot det kategoriska imperativet eller någon av dess principer, ingen individ används som medel eller nekas autonomi, är det rimligt att ställa frågan om vi vill att denna praxis ska bli allmän lag. Alltså följer handlingarna de påbjudna målen. Genom att handla efter maximen strävar man efter att hjälpa andra då målet med handlingen är att förbättra situation för sina medmänniskor, att skapa en dräglig arbetssituation och kunna få ge vård till alla som behöver det. Det uppfyller det påbjudna målet att hjälpa andra. Angående det andra målet, utveckla sig själv, skulle man kunna argumentera att även det uppfylls. Genom att vägra och kräva att arbetssituationen ska bli dräglig, strävar man som sjukhuspersonal för att skapa en miljö där man kan utveckla sina talanger som vårdgivare. Under vägrans gång kan man dock försämra chanserna att hjälpa andra med vård då resurser behöver frigöras för aktionen, men då agerandet egentligen inte bryter mot varken det kategoriska imperativet eller de påbjudna målen bör de vara moraliskt goda och legitima enligt Kant.
De mindre destruktiva metoderna, demonstration och massuppsägningar, innehåller inte denna vägran som de mer destruktiva metoderna. De mindre destruktiva metoderna använder individens rättighet att organisera sig samt fritt byta yrke för att visa upp ett missnöje. Genom det kategoriska imperativets test kan vi därmed säga att alla kan handla efter dessa maximer och uppnå dess motiv. Handlingarna kan ske oberoende av varandra och ändå lyckas uppnå målen. Metoderna i sig använder ingen annan individ som medel eller kränker dess autonomi genom deras användande. Därmed borde de mindre destruktiva metoderna också vara moraliskt goda och legitima enligt Kant.
Avvaktandet eller de förhandlande metoderna ter sig olika och behöver skiljas åt för att kunna analyseras. Avvaktandet som aktion i sig, skulle kunna anses som omoraliskt på samma grunder som Kants exempel presenterat i teorin (se 4.2.1), där man avstår från att hjälpa någon annan vilket skapar en värld som inte är önskvärd. Dock sker detta avvaktande med motivet att skydda de i störst behov av medicinsk hjälp just nu, vilket i sig inte bör vara omoraliskt enligt det kategoriska imperativet. Det är universellt att undvika att skada en människa när det är möjligt samt används inte patienten som ett medel och deras autonomi respekteras. De förhandlande metoderna följer en liknande logik, man strävar efter att hjälpa andra medan man även hjälper de i nöd nu. Ett problem uppstår dock, vilket lyftes i motsvarande stycke i den liberala neutrala
analysen och det är effektiviteten. Metoderna må vara klart legitima men inte alls lika effektiva vilket gör att chanserna minskar att uppnå motivet. Det gör att dessa handlingar inte kan ersätta de mer destruktiva i ett effektivitetsperspektiv samt avvaktandet skulle då antagligen bli illegitimt då man helt avböjer möjligheten att kunna hjälpa fler.
6.2.2.2 Eskaleringen
Om en eskalering skulle genomföras skulle enbart metoderna ändras för Grupp 2 och Grupp 3.
Samma procedur sker här som för liberal neutralitet, att då det är främst kontexten för metoderna som ändras vid en eskalering, inte metoderna själva, är kontexten fokus för detta avsnitt.
Grupp 3 innehåller de patienter med störst vårdbehov och har de största chanserna att få långvarig positiv effekt av rätt vård. Med eskaleringen ökas riskerna för denna grupp då resurser prioriteras bort från patienternas vård. Oberoende metod kan denna ökade risk tolkas som att patienterna används som ett medel till att nå ändamålet att kunna hjälpa fler i framtiden, vilket argumenterades ovan inte vara legitimt enligt Kant. Då riskökningen är så markant för denna grupp är det svårt att se att handlingen under dessa omständigheter är legitim, även om handlingen kan ses som legitim i sig. En verklighet där människor offras för att hjälpa andra kan vara universell men bryter mot den humanitära principen och viljans autonomi. Därav är det inte legitimt enligt Kant för Grupp 3 att använda destruktiva metoder.
För Grupp 2 ökas riskerna också men inte i samma utsträckning som för Grupp 3. Som nämnt ovan blir den förväntade konsekvensen av att vänta på vård för Grupp 2 enbart marginell, vilket gör att situation inte bör ändras avsevärt ifall aktionen eskalerar och ännu lite fler resurser fördelades om till aktionen. Därav bör användandet av mer destruktiva metoder för Grupp 2 ha ungefär samma legitimt som Grupp 1 i den första aktionen enligt Kant.