På alla helgons dag strax efter mörkrets inbrott fylls de svenska kyrko- gårdarna av människor i olika åldrar. Det kan vara rejält mörkt efter- som gatubelysningen oftast är nedtonad eller släckt. Överallt på gra- varna, som är dekorerade med granriskransar och blommor, lyser i stället mängder av ljus och lyktor. Men det är inte bara mörkt utan även trångt. Skälet till trängseln är att det pågår gravsmyckning och den lockar mycket folk. Länge var den framför allt en angelägenhet för äldre kvinnor från folkets breda lager, men idag drar den till sig både män och kvinnor, unga och gamla från alla samhällsklasser.
Bakgrunden till allhelgona är att den romersk-katolska kyrkan år 731 införde alla helgons dag den 1 november. Dagen var tänkt som en fest för alla de helgon som inte hade sina egna dagar och datumet valt för att ersätta Samhain, den icke-kyrkliga högtid som firades under samma period. Allhelgonadagen var helgdag fram till »den stora helg- döden« 1772. År 1953 återinfördes den men förlades då till en lördag, som vid denna tid för de allra flesta var en arbetsdag, så att en hösthelg skapades. Allhelgonadagen låg kvar den 1 november. Den nya helg- dagen kunde liksom 1 maj mycket väl ha blivit borgerlig om det inte varit för att den kyrkliga gravsmyckningsritualen varit knuten till den. Redan på 1890-talet hade sådan gravsmyckning ägt rum, men då till julen och mest i form av granar med tända ljus placerade på barngra- var. Under 1900-talet och särskilt från 1920-talet blev det allt vanli- gare att ljuständningen skedde vid allhelgona. Den nya seden, som bör- jade i Stockholmsområdet, spred sig snabbt över landet. Dess popula- ritet bör förstås mot bakgrund av världskrigens massdöd som riktade människors tankar mot de avlidna men också till att det levande ljuset med elektrifieringen blev en symbolisk och inte en praktisk ljuskälla.
Ljusceremonier, i eller utanför kyrkan, blev mycket vanliga under 1900-talet.
Alla helgons dag har under de senaste årtiondena gynnats av infö- randet av halloween, som genom sin tidsliga närhet satt större fokus på gravsmyckningsseden och gjort den känd för nya grupper. Den oro som halloweenmotståndare känt för att allhelgona skulle utplånas har hittills varit helt obefogad.
Källor: Nils-Arvid Bringéus bok Årets festdagar (1999) och Mats Rehnbergs Ljusen på
gravarna (1965).
Under de senaste två årtiondena har gravsmyckningen på alla helgons dag blivit alltmer påkostad. Ritualen drar nu stora skaror till landets kyrkogårdar. Foto: Frugan / Mostphotos.com.
40
som skrämde barn och förstörde ungdomar. Men, det var inte dessa problem som var de mest angelägna. Det absolut största hotet gällde det som riktades mot en annan ritual, nämligen gravljuständningen på alla helgons dag. Denna sed, som är av katolskt ursprung och som först från mitten av 1900-talet fått riktig spridning över landet, framställdes nu i debatten gärna som uråldrig och ursvensk i motsats till den osvenska nyhet som höll på att ta sig in i landet.
Allahelgon är en gammal svensk tradition där man spende- rar tid åt att ge en tanke åt de döda, och tända ljus på deras gravar (kvinna f. 1991).
Halloweenmotståndarna menade att ljuständningen måste värnas eftersom den representerade ett fint och värdigt sätt att hedra de döda. Hotet, menade man, bestod i att alla hel- gons dag riskerade att konkurreras ut av den nya festen och dess ovärdiga sätt att förhålla sig till döden och de döda. Halloweenmaskerade ungdomar skulle kunna komma att invadera kyrkogårdarna och skrämma dem som var där för att tända ljus på sina dödas gravar. Hela den högtidliga seden hotades av det bullriga halloweenfirandet. Eller som en pingstpastor i Hässleholm uttryckte det: »Vi har bytt ut en fin kristen tradition mot ett jippo«. I insändarspalterna oroade sig människor – både unga och gamla – över att alla helgons dag skulle förstöras av pumpor och spöken. Något måste göras innan det var för sent menade man. Signaturen Jocke gav i Expressen i oktober 2000 en röst åt den folk- liga oron:
41
Ta bort skiten. Det har inget här att göra. Vi är så lättlurade här i Sverige. Allt skräp som kommer från USA tar vi emot. Nu får det fanimej vara nog.
Hur eller av vem halloween skulle tas bort sa Jocke ingenting om, men i flera fall där man var upprörd över festen hänvisa- des till auktoriteten »myndigheterna«. Dessa påstods ibland ha varnat för halloween och tilltroddes ibland också möjlig- heter att förbjuda seden. Det är lite otydligt vilka myndig- heter som avsågs, men Polisen var en och Socialstyrelsen en annan. Butterick’s VD, butikschef och även jag som fors- kare fick ta emot propåer om att vi – som ansågs delaktiga i den fördärvliga sedens spridning – borde hjälpa till att för- bjuda den. Bengt Olander blev uppringd både dag och natt av människor som var arga på honom. Särskilt minns han »några nattliga samtal från rasande, uppenbart religiösa personer«.
En insändare i Upsala Nya Tidning i november 1998 tyckte att halloween borde »förbjudas av vederbörande myn- dighet«. En drastisk jämförelse som skulle misskreditera hal- loween stod en troende man för när han i Dagens Nyheter 2002 skrev:
Ingen enda människa firar den dag då Auschwitz öppna- des. Inte heller låter vi våra barn ta på sig symboler som har anknytning till koncentrationslägren. Inte ens på skämt. På samma sätt ska vi bespara våra barn halloween. Halloweens bakgrund är lika blodig…. Inser man inte att Halloween står för något uppenbart ont måste man vara förblindad.