Ok, nu var det halloween igår. Inte för att jag tycker det är en överdrivet rolig dag men visst jag brukar ha lite godis hemma ändå. Så kl. 20 igår ringer nummer sju (!) på dörren och två stycken tolvåriga killar utklädda i Screammasker står och tigger godis. Tyvärr hade jag redan lämnat ut allt och hade inget kvar. I alla fall går jag upp och sätter mig i soffan där treåriga dottern tittar på TV. Det går två minu- ter sen hörs ett PANG. Japp, hela vardagsrumsfönstret ink- letat i ägg … Och jag blir så ARG! Överdriver jag? Men, var
97
är föräldrarna? Är dom medvetna om att deras barn går ut och kastar ägg? Är glad att våra fönster höll som precis är nyinsatta, däremot blev dottern livrädd som satt precis där det smällde. Sen tog det ca 20 min att städa rent allt. Ska man acceptera detta »bus« bara för att det är halloween?? I familjeliv.se, ett stort forum på internet, diskuteras hal- loween flitigt. Berättelsen ovan är en av många som hand- lar om höstfestens avigsidor. Många inlägg handlar om »bus eller godis«, det vill säga om barn som går från hus till hus, ber om godis och ibland också ställer till med bus om de inte trakteras. Många på familje liv.se tycks vara negativt inställda till seden, åtminstone till busandet. »Låt era skitungar vara hemma, under Halloween« är den talande titeln på den kan- ske allra längsta diskussions tråden om ämnet. Samtidigt är bus eller godis en väsentlig del av många barns halloweenfi- rande. Faktum är att kringgåendet är en av orsakerna till att många unga ser halloween som en minst lika rolig och viktig högtid som till exempel jul och påsk. Detta framgår tydligt av Institutet för språk och folkminnens dokumentation av halloween. Ett antal högstadie- och gymnasieskolor deltog i projektet och hundratals elever födda i slutet av 1990-talet skickade in berättelser om sina tankar om och erfarenheter av halloween. Skildringar av bus eller godis återkommer i närmast varje svar. En kvinna född 1996 berättar:
Halloween förändras ju äldre man blir. I min barndom, innan tonårens inkommande betydde det godis, massor av godis. Hur jag som liten planerade en outfit av något vi
98
redan hade, oftast fick man se ut som en hiskelig häxa med blod rinnande ur munnen. En gång var jag dock utklädd som en robot ... Efter förvandlingen mötte jag upp med mina grannkompisar innan vandringen började. Vi gick runt hela vårt kvarter under gatulampornas ljus och fyllde upp våra korgar till bredden, sen begav vi oss hem och visade stolt upp våra fynd för föräldrarna.
Upptåget följer ungefär samma mönster oavsett var i Sverige det äger rum. Med utklädseln – som ibland är hemmagjord, ibland färdigköpt, men oftast en blandning därav – försöker deltagarna ofta se så skrämmande ut som möjligt. De allra flesta som »går bus eller godis« försöker se ut som en häxa, ett spöke, en vampyr eller en zombie. Ibland är utklädseln enkel, till exempel räcker det egentligen att ha på sig en häx- hatt för att iklä sig rollen som en halloweenhäxa. I andra fall är det uppenbart att vuxna hjälpt till med utstyrseln, exempelvis med avancerade skräcksminkningar eller upp- sydda utklädningskläder. Obligatoriskt är en hink eller påse att samla godiset i. Att gå ensam är ovanligt, oftast går de utklädda i små grupper på kanske tre till fem personer – en för stor grupp undviks ofta med tanke på att godiset ska delas upp mellan deltagarna efter kringgåendet. En kvinna född 1997 beskriver hur det kan gå till:
När någon öppnade så stod man på trappen och ropade »Bus eller godis!« samtidigt. Personen som öppnade häm- tade vanligtvis en godispåse eller godisskål och hällde i lite godis i ens skål eller hink. Vi gav alltid egengjorda
99
halloweenkort som tack och det blev på så sätt ett »rätt- vist« utbyte … Ibland när man knackade på hade dom inget godis, så då fick man pengar (kanske 5 kronor var eller nåt) eller möjligtvis en frukt istället. Ett fåtal ville inte ge någon- ting överhuvudtaget och en del gamlingar visste väl inte riktigt vad halloween var, så de blev mest förvirrade men ibland kunde man få pengar av dem. När man hade varit ute och gått i några timmar och fått ihop tillräckligt med godis åkte/gick man hem igen.
Som framgår av berättelsen ovan delar de utklädda ibland ut halloweenkort, motsvarande de påskkort eller påskbrev som delas ut av påskkäringar i delar av Sverige. På halloween rör Halloweenmaskerna är ofta skrämmande. Med mask för ansiktet är det också svårare att bli igenkänd. Foto: Fredrik Skott.
Oväsen
Att föra oväsen har varit en viktig del av många seder, så också under halloween. I USA är numera »noisemakers« eftertraktade samlar- objekt, på 1940-, 1950- och 1960-talen var de en viktig del av »trick or treat« (bus eller godis).
Som utklädd skulle man smyga sig fram till husen så tyst som möjligt. Väl vid dörren gällde det tvärtom att föra oväsen. Till exempel kunde tamburiner, skallror, horn, kläppar och vevar användas samtidigt som man ropade »trick or treat«.
Föremålen är ofta orangefärgade eller svarta och dekorerade med hal- loweensymboler som katter, häxor och fladdermöss. Några är tillverkade i USA, andra importerade från Japan eller Tyskland. Ovanliga model- ler i bra skick kostar idag hundratals dollar på auktionssidor som eBay.
Det finns flera motsvarande seder i Sverige. Till exempel slog utklädda knutgubbar ofta på väggarna med kvastar medan påskkäringar förde oväsen samtidigt som de kastade påskbrev in i husen. Partypipor (även kallade t.ex. flär- par eller ormblåsor) på födelsedagskalas är ett nutida exempel. Att skjuta på bröllop eller föra liv med smällare (numera raketer) på nyår eller påsk är andra exempel på hur oväsendet har varit och fortfarande är en viktig del av firandet av både livets högtider och årets fester.
Källor: Carl B. Holmbergs artikel »Things that Go Snap- Rattle-Clang-Toot-Crank in the Night: Halloween Noisemakers« i antologin Halloween and Other Festivals
102
det sig oftast om små papperslappar med skräckmotiv på, ibland kompletterat med texter som »Happy halloween!«, »Ha en riktigt läskig halloween!« eller »Bus eller godis?«. Flertalet utklädda förväntar sig dock att få godis utan att själva överräcka något. Motprestationen (eller, om man så vill, gengåvan) består i dessa fall av själva besöket.
De yngsta som går bus eller godis är i förskoleåldern, få är äldre än 12–13 år. När och hur seden tar sig uttryck beror till stor del på i vilken ålder de utklädda är. Mindre barn går ofta i sällskap av (eller åtminstone under uppsikt av) äldre syskon eller föräldrar. Äldre barn går i regel själva och också i kväll- ningen, efter skymningen och framåt. En del av tjusningen
Halloweenkort. Foto: Gudrun Anselm.
103
med bus eller godis berättas ofta vara att man som utklädd går runt i mörkret.
»Att bli skrämd eller att skrämma någon tycker jag är en riktigt skön känsla« konstaterar en kvinna som svarat på institutets frågelista medan en annan minns: »Vi barn gillade att skrämma upp oss själva och att klä ut oss«. Tiggeriet är alltså bara en del av bus eller godis-seden, för många är spän- ningen att gå runt själva i mörkret, att skrämmas och att bli skrämda, lika viktigt.
Dessutom tilltar buset med åldern, alltså konsekven- serna av att inte ge de utklädda något. En kvinna född 1995 berättar:
Jag fick med min bror och vi hade med oss några kompisar var. Vi tog med oss en gemensam kittel som vi alla samlade godis i. Och på slutet av kvällen hällde vi ut allt godis i en hög och sorterade vem som skulle ha vad, det var det roli- gaste! Dom flesta som man knackade på hos hade godis och tyckte att det var jättetrevligt när vi kom och var så läskiga. Om det var någon som sa bus så kunde vi fylla deras brev- låda med grus eller skicka in en bild på något skumt. Och ett år hade vi med oss alla möjliga olika tv-kontroller, och bytte kanal på deras tv genom fönstret i smyg. Men när vi blev äldre blev busen »värre«. Då kunde vi ägga hus och sådant. Många av de unga som svarat på institutets frågelistor beskriver hur buset, tänjandet av gränserna för det tillåtna, blev en allt väsentligare del av seden i takt med att de själva blev äldre. Vira in träd med toalettpapper nämns i flera svar.
104
Andra beskriver hur de hällde makaroner på bilar eller kas- tade in ris i husen. En man född 1997 minns istället hur han tillsammans med sina vänner lade »bakpulverbomber i Kinderägg« i brevlådor, en annan hur de sprängde prydnads- pumpor stående utanför ett hus. Känslan av att göra något otillåtet och också faran som det innebar beskrivs i flera Trick or treat, halloween på Irland på 1950-talet.
105
frågelistsvar. Några berättar också om hur de blev påkomna och ibland till och med jagade.
Om man gjorde ett bus var äggkastning populärt och att vrida om låset på dörren. När de stängde dörren gick det inte. Ofta slog de igen dörrarna hårt och det kunde bli en ordentlig smäll om låset »stack ut« (kvinna, f. 1991). Vi gjorde inget »farligt« bus utan det var typ toalettpapper på en buske, så tyckte vi att vi var kriminella … Det fanns en tjurig gubbe på min gata så vi brukade ägga hans hus (kasta råa ägg) men vi blev påkomna och fick städa upp allting (kvinna, f. 1997).
Äggkastandet tycks numera vara ett utbrett fenomen. Under 2000-talet har media rapporterat om ägg kastade på bussar, spårvagnar och inte minst dörrar och husfasader. Beteenden som de ovanstående passar, föga förvånande, inte in i allas föreställningar om hur årets högtider bör firas och inte hel- ler om hur barn ska bete sig. Vuxna som besvarat institutets frågelista tar i regel också avstånd från äggandet och dylika
Genom att placera en pumpa utanför eller, som på bilden, sätta upp en »välkomnande« lapp på dörren kan man enkelt visa att man gärna får besök av godis tiggande halloween monster. Foto: Fredrik Skott.
106
former av bus: »Rena beskyddsverksamhetsuppfostran« och »Inte helt klockrent, om man säger så« är exempel på kom- mentarer i frågelistsvaren. Många – men långtifrån alla – ser dock även andra problem med bus eller godis-seden, till exempel inslaget av skrämsel, liksom tiggeriet (att de utklädda bara sägs vilja få utan att själva ge något tillbaka). En kvinna född på 1960-talet konstaterar:
För tre år sen köpte vi lite godis och det gick åt till de tre sällskap med mellan 2–4 barn som ringde på då och för fyra år sen släckte vi ner överallt och öppnade inte då
Äggkastning är ett vanligt fenomen på halloween. Foto: Gudrun Anselm.
107
det ringde på, med resultat att vi fick äckligheter i brev- lådan och toapapper i avgasröret på bilen. Rent generellt så gillar jag inte heller idén om att bli utsatt för något bus (ibland elakt eller dumt) – känns som man lär barnen att hota för att få något. Påskkärringar är ju samma idé utan att behöva hota och då får man ju dessutom en liten teck- ning av barnen.
Ungefär detsamma skriver en kvinna född 1978:
Jag tycker i allmänhet om traditioner, men just halloween känns inte som min tradition ... Jag känner mig besvärad av att min sjuåring förväntar sig någon sorts halloween- firande och av att jag antagligen kommer få besök av utklädda barn som kräver godis. Jag ger gärna godis till utklädda barn, men föredrar en önskan om en glad påsk och ett egenritat kort framför att hotas med bus om jag inte ger barnen godis.
Jämförelser som de ovanstående mellan halloweenfirare och påskkäringar är vanliga. Vuxna lyfter ofta fram de sist- nämnda som ett föredöme. Påskkäringarna uppfattas inte bara som en svensk utan också en finare tradition där barn inte skräms och de utklädda inte bara tar utan också ger. Och, inte minst, påpekas att påskkäringsutklädseln är en sed utan inslag av (hot om) bus. Frågan är då varför unga av idag tycks föredra utklädsel på halloween framför påsk?
108