I 1800- och det tidiga 1900-talens Sverige fanns ett stort antal utkläd- ningsupptåg. Flertalet ägde rum under eller i anslutning till julen samt på våren: stjärngossar (6/1), trettnegetter (6/1), knutgubbar (13/1), felix- gubbar (14/1), mattesgubbar (24/2), fettisdagsgubbar (fastan), vaffer- tranor (25/3), askkällingar (påsk), påskkäringar och påskgubbar, valbor- rar (30/4), firgubbar (30/11 & 9/12), lussegubbar (12/12), lucia, julbocken, julspöken och staffansryttare (26/12). Upptågen har stora likheter med dagens halloweenfirande vad gäller både struktur och funktion.
Källa: Eva Knuts artikel »Masks and Mumming Traditions in Sweden«, publicerad i anto- login Masks and Mumming in the Nordic Area (red. Terry Gunnell, 2007).
114
mer ris och en påse att lägga äggen i, som de tiggde. För det mesta var riset tjärigt och när man var barn fick man allt duktigt med stryk, men »det var till någon slags välsig- nelse«. Förr gick de vanligen långfredagen eller annanda- gen, ej på påskdagen. När man var barn skulle en läsa för de där »askekäringarna«, men först skulle man kyssa riset. När dom kom in i stugan ropte dom »påska-bollar (bullar) och påska-ägg, påska-bollar och påska-ägg«, och då var det att ge dom. Man var rädd för dom när man var barn och de hade stora skråpukar och stora näsor och på karn var det ett långt skägg. Ibland hade de ju också fisknät på sig och stora kohudar över sig. Askekäringar brukas nog än, den dag i dag är (berättat av kvinna, f. 1853).
115
Upptågen är strukturellt besläktade. Först och främst är del- tagarna utklädda eller maskerade. Ofta har de ansiktsmas- ker, som lussegubbarna på bilden, men de kan också vara målade i ansiktet med färg eller sot. Deras kläder beskrivs i regel som trasiga eller vrängda, vilket bidrar till anonymi- teten. Allra helst ska det inte gå att känna igen de utklädda. Upptågen utmärks också av avslöjandet eller demaskeringen. De som får besök försöker på olika sätt att avslöja vem som döljer sig bakom utklädseln eller masken, till exempel genom Lussegubbar på 1950-talet. Foto: Erland Has / Västergötlands museum.
116
att ställa frågor, känna på de utklädda eller helt enkelt genom att försöka rycka av deras mask. Vikten av både maskeringen och avslöjandet framgår bland annat av en berättelse från 1950-talet om valborrar i Floda, Dalarna. Valborrar var ung- domar som klädde ut sig, oftast så att de såg »så rysliga ut som möjligt«, och kom till valborgselden i byn.
Sedan springer de omkring bland de andra människ- orna och tänder fyrverkeripjäser, gräshoppor o.d. De ej utklädda människorna vill gärna veta, vem den utklädda är och försöker därför lura av den utklädda hans ansikts- mask, som kan bestå av en strumpa dragen över huvudet. Ofta har den utklädde en lång käpp, som han går omkring och retar människor med. Det är när man får ett sådant slag som man försöker få av masken på den utklädde. Det gäller för den utklädde att ej visa sitt rätta jag ty vid kväl- lens slut diskuterar och gissar man vem den och den kunde vara. Det får man aldrig reda på, om inte den utklädda har måst tagit av sig masken. De utklädda dansar gärna med ej utklädda, men förställde rösten och undviker på alla sätt att visa, vem de är.
I en uppteckning från Svenneby i Bohuslän beskrivs hur maskerade knutgubbar under det tidiga 1900-talet brukade bära med sig påkar för att freda sig med ifall »folket i stu- gorna kunna få lust att se vem som döljer sig bakom mas- ken«. Samtidigt berättas att det också fanns andra sätt att få de utklädda att ta av sig maskerna:
117
Knutarna stegar in och hälsar och man frågar ömsesidigt hur man mår, värdfolket hör efter var herrskapet är ifrån och Knutarna presenteras. Jo, en är ifrån grannsocknen, ett par andra från Lappland o.sv. »Det är fasligt vad grova ni är i rösten idag«, genmäler värden, »ni måste ha fått grova förkylningar«. Och Knutarna harklar sig, de språka med mycket grov och pipig röst. Har nu värdfolket råd så bjuder de Knutarna på mat och dryckejom, det sitter hårt åt för många Knutar, man vill inte gärna taga av masken, men för god välfägnads skull så…
Valborre i Floda, Dalarna år 1936. Foto: Nordiska museet.
118
Som framgår av citaten ovan utgörs upptåg av detta slag av ett socialt spel som både involverar de utklädda och perso- nerna de besöker eller på annat sätt interagerar med. Båda parterna måste känna till och helst också acceptera spelets regler för att inte konflikter ska uppstå. Förekomsten av gåvor och gengåvor är, eller åtminstone var, ett annat utmärkande drag för upptågen. Som tack för sitt besök vill de utklädda i regel bli bjudna på något och blir de inte trakterade hämnas de inte sällan på något sätt, till exempel genom olika former av bus. Oftast var det alltså som tack för själva besöket som de utklädda förväntade sig gengåvor, i regel i form av mat, godsaker eller alkohol.
Under 1800-talet hade flera av upptågen inslag av vad som närmast kan karaktäriseras som en form av folklig rättskip- ning. Till exempel berättas att de utklädda ofta passade på att hämnas gamla oförrätter. I folkminnesarkivens äldre sam- lingar finns dessutom hundratals exempel på hur de utklädda hittade på diverse ofog av mer eller mindre allvarlig karaktär. År 1931 berättade en 87-årig kvinna från Östra Ämtervik i Värmland om sin barndoms påskkäringar:
De unga brukade kläda ut sig på påskkvällen och spela spratt med varandra i gårdarna. De klädde ut sig eländigt. De voro ute för att rida till Blåkulla. Och de klädde ut sig till käringar och gubbar; flickorna till anskrämliga gub- bar och pojkarna till käringar. Somliga hade fula skråbu- kansikte på sig. … Nej, ungdomen hade sina upptåg. De jamade som kattor och »vände bort rösten«. Ett omtyckt nöje var att repa efter väggarna med käppar och ställa till
oljud på fönstren, ja t.o.m. att placera en sten genom skor- stenen. Träffade de på en kärra eller vagn på gården kunde det falla dem in att stjälpa den. Alla sådana upptåg hittade de på. Det var inte alla gårdar som voro trakterade av att få sådana påhälsningar, men det var ingenting att göra åt saken. Blev man arg och lät dem få veta detta, så kunde det bli ännu värre nästa års påskkväll.
Sammanfattningsvis var 1800-talets utklädningsupptåg av karnevalisk art. De utkläddas beteende skilde sig från det vardagliga, och ofta var det upp och nedvänt i jämförelse Luciafölje, ca 1918. Foto: Olof Johansson / Västergötlands museum.
120
med det normala. Ett exempel på detta är att crossdressing var vanligt, alltså att pojkar klädde ut sig till flickor och tvärtom. Som utklädd var det också, vilket framgår av cita- ten ovan, mer eller mindre tillåtet att bryta mot flera av sam- hällets vanliga normer.