En vampyr är en odöd person som tvångsmässigt suger blod från levande människor. Det finns två slag av klas- siska vampyrer, en litterär och en folk- lig. Den litterära vampyren är en ele- gant men excentrisk adelsman boende i ett slott och iförd slängkappa. Han suger blod från anemiska jungfrurs halspuls ådror. Ofta är han identisk med den transsylvanske greve Dracula i Bram Stokers (1847–1912) roman från 1897. Den litterära vampyrens relation till sina offer har starkt sex- uella undertoner. Den folklige vampy- ren däremot är vanligen en fattig bonde som biter sina offer i hjärttrakten. Han ofredar oftast vänner och släk- tingar. Man känner igen honom på att hans kropp inte förmultnar i graven. Vampyrer skiljer sig också från van- liga människor genom att de saknar skugga och spegelbild. Såväl den litte- rära som den folkliga vampyren är svår att få död på. För att bryta deras makt måste man köra en ekpåle genom deras hjärtan. De moderna vam- pyrerna ser ut som vi människor, men har övernaturliga krafter och för- mågor. De är ofta unga och vackra, men de är samtidigt bleka i hyn och mörka runt ögonen. De måste dricka blod för att överleva. Vampyrer
Bram Stokers klassiske vampyr har varit med i Butterick’s utbud av maskeringar sedan 1997 års katalog.
förekommer inte i äldre svensk folktradition. Men uppgifter om att man pålat fast människor som tänktes kunna gå igen är vanliga, särskilt från södra Sverige. Ett konkret exempel på att människor också verk- ligen har pålats fast är fyndet av en medeltida man i Bockstens mosse i Rolfstorp i Halland 1936. Mannen var fastpålad i marken med ekpålar. Zombien är liksom vampyren en människa vars sinne behärskas av någon eller något annat eller vars viljeförmåga har försvunnit. Det kan också vara en död människa vars
kropp kan röra sig och eventuellt utföra en överställd härskares order. Det finns de som menar att zombier existerar på riktigt, medan andra anser att figuren är fiktiv. Zombien hörde ursprungli- gen hemma i karibisk voodoo, men är idag en mycket populär figur i skräck- filmer. Där framställs den som en människoätare. I äldre svensk folktra- dition är zombien okänd.
Källor: Uppteckningar i Institutet för språk och folkminnen, Uppsala, samt Arnfinn Pettersens
Blodets gleder. Om vampyrer i tradisjon og fiks- jon (1999), Ella Odstedts Varulven i svensk folk- tradition (1943, 2012) och Bengt af Klintbergs
artikel »Sydsvenska sägner om nedpålade döda«, publi cerad i Svenska landsmål och svenskt folkliv (2009).
Zombie tecknad av Amilia Lundhem 6 år i Sollentuna i oktober 2016.
50
aktiva och närvarande döda. Sådana föreställningar finns över hela världen.
Fenomenet uppmärksammas i Sverige idag exempelvis i det populära TV-programmet Det okända, där vanliga människor omvittnar (ovälkomna) besök av sina avlidna släktingar eller av tidigare boende på platsen. Med hjälp av ett medium skapar man kontakt med de döda, för att få veta varför de besöker de levande, och/eller för att fördriva dem. Vid halloween har de döda ansetts komma på besök till de levandes värld, ty då var gränsen mellan liv och död tillfälligt upplöst, otydlig och glidande. Halloween var ett liminalt till- stånd, då abnormal tid rådde. Sådana tillfällen, då de döda anses vara närvarande och aktiva och ges visst utrymme i de levandes värld, finns i alla kulturer. I det äldre svenska sam- hället erbjöds ett sådant tillfälle vid den kanske viktigaste års- högtiden: julen. Då skulle mat och dryck stå framme över nat- ten, så de döda kunde få komma tillbaka till sina forna hem för att äta och dricka. De döda höll också julotta innan de levande höll sin på juldagsmorgonen. Man kunde se jordspår efter dem i kyrkbänkarna. Kom man tidigt nog kunde man till och med se dem sitta i bänkarna. Att det inte var bra att störa dem framgår av en berättelse från 1934 från Västergötland.
När jag var barn hörde jag talas om att det var en käring som hade kommit för tidigt till kyrkan på julmorgonen. Det fanns inte annat än »döingar« när hon kom in i kyrkan. Hon höll på å inte skulle komma levande ut, men hon kastade huvudduken till dem och medan de rev sönder den så hann hon att komma ut … Varje julmorgon var de döda i kyrkan.
51
Men, om nu föreställningar om de dödas närvaro inte varit obekanta, varför var då halloweens förhållningssätt till döden så upprörande för så många vid millennieskiftet 2000?
Döden–kollektivhändelseeller
privatangelägenhet?
Lite förenklat kan man hävda att döden i västvärlden var en integrerad del av det levda livet nästan fram till andra världs- kriget. I det svenska samhället, som det såg ut ännu på 1920- talet, var döden en kollektiv händelse. När någon dog skedde det normalt i det egna hemmet. Döden rörde hela lokalsam- hället. Alla ville se liket och ta farväl av den döda, även om man inte varit särskilt bekanta i livet. Det var noga med att kroppen förbereddes korrekt och att den lyckligt kom i jor- den. Det var viktigt med begravningsgudstjänsten och klock- ringningen som tillsammans med ett påkostat gravöl, bekräf- tade den dödas heder och ställning och demonstrerade hus- hållets förmåga. Sedan någon avlidit vidtogs mått och steg för att hindra den döda från att gå igen. Det låg nämligen i allas intresse att den döda inte spökade och ställde till med problem för de efterlevande.
Med moderniseringen av samhället via processer som urbanisering och sekularisering började under 1930- och 1940-talen ett annorlunda förhållningssätt till döden växa fram hos alla samhällsklasser. Det innebar i korthet att döden försvann från det levda livet och placerades långt borta från de levande. Den blev en pinsam påminnelse om
52
livets otillräcklighet i ett modernt samhälle präglat av ste- grande framstegsberusning. Döden blev genant och kunde inte längre få ha någon framskjuten samhällelig position. I stället plockades den bort och förlades till platser utanför det levda livet – människor dog på långvårdskliniker och ålderdomshem. Borta från offentlighetens ljus blev döden alltmer privat och berörde oftast bara familjen och den nära släkten. Inga grannar och vänner kom längre för att se på liket. Klockringningen som social markör försvann och gravölen ersattes av högtidliga minnesstunder i ett anonymt Begravningsfölje vid Johan Olssons kista den 9 juli 1917. Lägg märke till att
även barn deltog i begravningen. Platsen är Hamnen i Munkedal i Bohuslän. Foto: Oscar Färdigh / Bohusläns museum.
53
församlingshem eller i en hembygdsgård. Många födda från 1950-talet och framåt har aldrig sett en död människa på riktigt.
När döden försvann från det levda livet upphörde den dock inte att sysselsätta människans tankar. Tvärtom blev den kanske mer angelägen och pockande ju mer den förtegs. Den blev både tabuerad och »återförtrollad». Den frånvarande döden tillhör ett samhälle där nyhetsflödet successivt blev världsomspännande och informationsbildningen allt snabb- are. Människor förses åtminstone sedan 1990-talet med nyheter om vad som händer i världen dygnet runt. Mycket av nyhetsflödet behandlar våld och död: presidentmord, folk- mord, etniska rensningar, flyktingkatastrofer, svält, jordbäv- ningar, terrordåd och skjutningar. Det möter oss framför allt som autentiskt våld i nyhetsprogram och dokumentärer, men även som fiktivt våld i deckarserier och polisfilmer. Våldet, ondskan och döden är alltså närvarande i verkligheten på ett mycket påtagligt sätt och har skapat ett ökande behov av att diskutera, bearbeta och hantera de känslor och den oro som väcks. Återerövrandet och införlivandet av döden i det levda livet har varit en nödvändighet.
Urbaniseringen under 1900-talet innebar att människor lämnade landsbygden för att flytta till större och mindre stä- der och samhällen. Där ingick de inte längre i lokalsamhäl- lets gemenskap vari döden hade varit en kollektiv angelägen- het. I stället blev de anonyma och då kunde döden smuss- las undan så att ingen utom de närmast berörda behövde veta om den. Sekulariseringen under 1900-talet innebar att människor i allt mindre utsträckning lät kyrkan bestämma
54
över sina liv. När det inte längre var plikt att delta i guds- tjänsten tömdes kyrkorna på folk. Med religionsfriheten som lagstadgades 1951 och i samband med att kyrkan år 2000 skildes från staten gick många dessutom ur Svenska kyrkan. Men det väsentligt minskade deltagandet i det kyrkliga inne- bar inte att religiositeten försvann. Den sökte sig nya vägar och uttrycktes på annorlunda sätt än tidigare. Man brukar sammanfatta sådana religiösa uttryck och förhållningssätt i vår tid under samlingstermen New Age. Det är ett slags smör- gåsbord av religiösa tankar och föreställningar, där man kan välja vilka man vill ha utan att behöva köpa ett färdigt paket. New Age erbjuder individuella, personligt anpassade tros- system med utbytbara delar, ofta från olika religioner.
Halloweens karnevaliska förhållningssätt till döden är ett exempel på ett New Age-inspirerat koncept som erbjuder en möjlighet att diskutera döden, nämligen en död som inte är absolut eller definitiv utan ett temporärt tillstånd eller upp- skov, en dimension som det går att gå in i och gå ut ur igen. Också i ett äldre samhälle fanns föreställningar om döden som ett glidande tillstånd. Innan klockorna ringt över de döda ansågs de exempelvis, enligt en uppgift från Värmland, höra allt de levande sade utan att själva längre ha förmågan att tala. De var ännu inte inne i det andra livet. Halloweenritualens gemenskap där alla är sociala likar när de är maskerade till och prövar på döden är ett exempel på ett glidande tillstånd: när ritualen är över återgår deltagarna till det levda livet igen. Alla de attiraljer som tillhör döden – liket, benranglet, spö- ket, lien, likkistan – är rekvisita som behövs för detta experi- ment med döden. Det var det som upplevdes som så hotfullt av
55
många. Döden, menade dessa, skulle respekteras och mötas med allvar och seriositet, inte med glada upptåg och groteska masker. Att halloween hanterar döden och de döda som människan ofta gör, det vill säga också på uppsluppna och vanvördiga sätt, kanske hade fallit i glömska under den långa period då döden varit förvisad från det levda livet?
I ett äldre samhälle var man rädd för att få »fel« död eller bli osalig. Fel död fick till exempel självmördare och odöpta, mördade barn. De fick inte begravas i vigd jord, alltså på kyr- kogården eller innanför muren. De blev även osaliga och där- för gengångare. Det kunde också vara svårt att avgöra om en människa var död eller bara skendöd. Det finns mäng- der av berättelser om skendöda som vaknat upp just när de ska ner i jorden eller när de precis hamnat där. För att undvika att begrava skendöda kunde man enligt en uppgift från Västergötland vänta i tre–fyra dygn med att lägga den avlidna i kistan. Men man kunde ändå inte vara säker. Från Västergötland berättas om
en ung flicka som dog vid omkring 17 års ålder. När kis- tan skulle sättas ned i graven, ville hennes förtvivlade mor se henne ännu en gång, varför locket skruvades av och modern kastade sig över den döda och kysste henne. Då slog flickan upp ögonen och blev frisk.
Allt som tillhörde döden var kringgärdat av tabun och för- bud. Kyrkogården var en helig och en förbjuden plats på en och samma gång. Samtidigt med starka kulturella förbud om döden var kyrkogården ändå den plats som erbjöd de mest
56
effektiva trolldomsmedlen. Dödben, kyrkogårdsmull, spikar och svepningar var, tillsammans med klockskav, klockbeck, oblater och prästkläder eftertraktade för den som ville trolla till sig någon fördel eller förgöra för någon annan. Alltså besöktes kyrkogården i jakt på dessa dyrbarheter, trots att det var förenat med stora faror.
Samma dubbla förhållande hade man till avskedsfesten, gravölet. I det äldre bondesamhället var gravölen nog så muntra fester där lokalsamhället tog farväl av den döda med mat och brännvin, dans, kortspel, lekar, musik och sång.
Idag ska Martin i jorden fram med de dukade borden
Ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Och får vi inte peppar och kringlor Så får vi väl brännvin och semlor Det gör detsamma blott själen är nöjd
(gotländsk begravningsvisa).
Från Härad i Södermanland redogör upptecknaren Gustaf Ericsson (1820–1894) för vad som serverades på ett gravöl: smörgås, lutfisk, färsk fisk, sylta, pepparrotskött, korv, stek och skinka samt bakelser och tårtor – allt nedsköljt med brännvin. Från Järvsö i Hälsingland berättas exempelvis att vid begravningskalas kunde gästerna få så mycket bränn- vin i sig att de blev ordentligt fulla och blev liggande efter vägen. Halloweens lek med det allvarliga fogar sig således till ett äldre samhälles sätt att hantera en svår fråga och är inget nytt och väsensskilt. Döden har alltid mötts med både
57
allvar och skämt. Att klä ut sig till lieman eller skelett är därför inte ett uttryck för ett nutida vanvördigt påfund eller exempel på ett tidigare okänt förhållningssätt. »Att skoja om hemskheter har en funktion i en verklighet där skräck och rädsla för det hemska och okända finns« (kvinna f. 1969). Det är ett sätt att konfrontera döden, den som till slut ändå segrar över oss alla.
»Enminnasnära-och-käramotskelett-och-blod«
Rädslan för att halloween – det bullriga, otyglade, hedniska upptåget – skulle konkurrera ut alla helgons dag – den still- samma och stämningsfulla ljuständningen på gravarna – visade sig i realiteten vara obefogad. Sedan halloween slog igenom på bredare front ca 1997 har alla helgons dag fått ett rejält uppsving. Man skulle kunna säga att alla helgons dag har vunnit stort på halloween. Med den nya festen blev det ett större fokus på en tidigare inte så uppmärksammad ritual. Den kommersiella aspekten som ansågs prägla hal- loween kom att bli kännetecknande för ljuständningsritua- len. Utbudet av ljus, lyktor och kransar att smycka gravarna med blev närmast enormt och mycket mer påkostat än tidi- gare. Idag finns alla varianter av ljus från billiga tvåpack för 15 kronor till dyra designade lyktor.
Ljuständningen, som förr sköttes i tysthet framför allt av äldre kvinnor, är numera också en angelägenhet för både män och ungdomar. Och det finns för många inga hinder för att både gå till de anhörigas gravar och tända ljus och delta i en halloweenfest.
58
Vi firar allahelgona och halloween samma helg, börjar med pumpakarvandet på torsdagen, fredag och lördag är det lite fest på skräcktema med Bloody Marys och aphjärns- shots, kanske även någon pumpapaj/pumpasoppa för att ta vara på innankråmet från pumporna. På söndagen dekoreras gravarna och ljusen tänds (man f. 1981). Halloween är en rolig helg … Allhelgonahelgen är nåt annat, då man hedrar och minns sina döda och tänder ljus på gra- varna. Jag firar båda (kvinna f. 1969).
Även om motståndet mot halloween var starkt var många naturligtvis också positiva till den nya höstfesten. I undersök- ningen i Säffle 1998 var två tredjedelar av de tillfrågade ung- domarna för halloween, särskilt gällde detta flickorna. När
Alla helgons dag. Levande ljus och lyktor har just tänts på kyrkogården. Det skymmer snabbt och blir snart becksvart ute. Foto: Alexander Belstock / Mostphotos.com.
59
debatten var som mest infekterad vid millennieskiftet och många indignerade insändare menade att »någon« – kanske en myndighet? – skulle ta bort halloween,förbjuda den, lag- stifta bort den eller operera bort den som vore den en svulst, påpekade de som förespråkade firandet av den nya festen det självklara: ingen är tvungen att fira. Det är fullkomligt frivil- ligt. En anonym insändare skrev »Det ska alltid gnällas på saker och ting, vill man inte fira halloween så kan man väl skita i det då« och en annan, en blott trettonårig flicka, kon- staterade »Jag antar att vuxna inte tycker om halloween … men man behöver ju inte fira om man inte vill«. 2007 genom- förde Konsumentföreningen Stockholm en undersökning om halloween. Av den framgick att häften av de tillfrågade föräld- rarnas barn deltog i något halloweenevenemang. Majoriteten tyckte att festen livade upp i höstmörkret, samtidigt som det fanns kritik mot »detaljhandelsjippot«. Hela 43 % av dem som deltog i undersökningen ville dock fortsätta fira. En mätning på svt.se 2016 visade den 30 oktober att 81 % av dem som sva- rat på frågor om halloweenfirande inte firar dagen alls.
»Skräckenharjagingaproblemmed«
En gång hade en familj [i USA] gjort om garaget till likvaka med likbil och trädgården hade de gjort om till kyrkogård med uppstoppat lik (kvinna f. 1977).
Under de första åren i Sverige var temat för halloween nästan uteslutande skräck och död. Det var häxor, skelett, spöken och
60
monster som dominerade som utklädsel och som figurerade i reklamen. Redan från början, menar Bengt Olander, försökte Butterick’s marknadsföra också andra maskeraddräkter, men skräcktemat visade sig svårt att ändra. Butterick’s kata- log från 1997 innehåller dock enbart skräckutklädslar (med undantag för munk- och nunnedräkter). Katalogerna från 2000 och senare har fortfarande ett markant inslag av skräck- utstyrslar: spöken, dödskallar, häxor, vålnader och vampy- rer, men också dräkter som ska föreställa indianer, nunnor, munkar, sköterskor, poliser och croupierer. Skräcktemat är dock överlägset vanligast. Olander menar i ett brev från janu- ari 2016 att det mer beror på vad kunderna vill ha än på vad Butterick’s kan erbjuda. Hans ambition är att halloween ska vara höstmaskerad och inte bara skräckfest. Förebilden är då halloween i USA som enligt mångas vittnesbörd är en fest där både barn, ungdomar och vuxna klär ut sig till allt ifrån häxor och monster till seriefigurer och politiker. Det är maskera- den som betonas, inte något särskilt tema. Han skriver också:
Clownskräcken … var mycket olycklig, otrevlig och rase- rade det jag kämpat för i flera år; nämligen att försöka mot- verka skräckinslaget i Halloween (som om jag kunde styra sådant!). Jag tror många som skulle fira ställde in för de fick helt enkelt avsmak.
Sannolikt är skräcktemat så framträdande i Sverige för att seden ännu är relativt ny här. Det behövdes ett tydligt uttryck när den introducerades, eftersom den inte bara var ny utan även relativt okänd.
61
Självklart är det övergående temat att det ska vara läskigt under halloween men det är inget krav på att själva kos- tymen ska vara det längre. När jag var yngre var detta ett större krav och man klädde ut sig till vampyr, häxa eller något liknande men nu ser jag det mer som en ursäkt för att bara klä ut sig till lite vad man vill. Antagligen sågs det som ett större krav när jag var mindre då högtiden var så pass ny i Sverige och inte hunnit bli mer av en stor maske- rad (kvinna f. 1992).
Halloween var också den enda festen under året som hade skräcktema, samtidigt som just det temat på ett intressant sätt knöt an till äldre maskeringsskick. I bondesamhället hörde utklädsel till festmönstret vid de flesta livs- och årshög- tider. Det var vanligt att maskera sig till djur. Bock eller björn var mest frekvent, men också hund och till Vårfrudagen även trana. Björnupptåg förekom till exempel i samband med tro- lovning och bröllop. När ett par ungdomar börjat träffas regelbundet skulle deras kamrater »skjuta in björn«, det vill säga med bösskott markera trolovningen mellan ungdo-