Halloween väcker känslor. En del tycker att seden är
alltför kommersiell, obehaglig eller osvensk. Somliga
uppfattar halloween som ett hot. För andra är halloween
tvärtom en av årets höjdpunkter och lika självklar att fira
som både jul och midsommar.
I den här boken undersöks halloween i Sverige, hur
den har tagits emot och hur den uppmärksammas.
Varför väcker seden så mycket känslor? Och hur
kommer det sig att många yngre tycks föredra halloween
framför till exempel lucia och påsk?
HALLOWEEN
HA
LLO
WEEN
Agneta Lilja
Fredrik Skott
Agneta Lilja
Fr
edrik Sk
ott
OMSTRIDD OCH OMHULDAD
OMS
TRIDD OCH OMHULD
Halloween – omstridd och omhuldad
© Författarna och Institutet för språk och folkminnen Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg Vallgatan 22, 411 16 Göteborg
www.sprakochfolkminnen.se dag@sprakochfolkminnen.se
OMSLAGSBILD Fredrik Skott och Bengt Edqvist
foto föregående uppslag Peter Segemark / Nordiska museet FORMGIVNING Jocke Wester
TRYCK DanagårdLiTHO ISBN 978-91-86959-43-2
Tryckt med bidrag från Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur
Innehåll
Inledning 7
Agneta Lilja & Fredrik Skott
Halloween – seden som stör och berör 19
Agneta Lilja
Halloween – ungas egen fest 95
Fredrik Skott
7
Inledning
Av Agneta Lilja & Fredrik Skott
Nästa helg anordnas Skellefteås största Halloween-fest på Verandan, men den som tänkt klä ut sig till clown stop-pas i dörren. Arrangören har nämligen infört ett clownför-bud. Anledningen … är rapporterna om skrämmande clow-ner som synts runt landet och ofta betett sig hotfullt … »Vi ser inget annat alternativ än att införa nolltolerans mot clowner«, säger Claes Kågström, arrangör vid Club Fortuna, som anordnar Halloween-festen.
I oktober 2016, bara några veckor före halloween, dök de upp i Sverige: de läskiga clownerna, som den Skellefteåbaserade tidningen Megafonen skriver om. Det rörde sig om utklädda clowner som roade sig med att överraska, skrämma och för-följa människor. Fenomenet hade enligt medierna spritt sig från USA och det framställdes som ett hot mot gemene mans
8
säkerhet. Enligt uppgifter som snabbt spreds på Facebook planerade clownerna en ceremoni natten innan halloween och då borde ingen vara i vägen.
VARNING clowner påstås planera sin egen rening natten innan Halloween. Stanna inne, håll alla husdjur inne och håll alla dörrar och fönster låsta. Kopiera och lägg detta på din vägg och varna din familj och vänner!
För att förstärka allvaret i clownhoten använde såväl dags-tidningar som sociala medier i sin rapportering gärna ord som »pajasbrott«, »clownattacker« och »clownlarm« när de berättade om hur människor blivit skrämda, jagade och i några fall knivhotade eller misshandlade av de läskiga clow-nerna. Eftersom clownerna gärna uppehöll sig i närheten av skolor, ansågs barn vara särskilt utsatta. Anmälningar sades strömma in till polisen och föräldrar uppmanades därför att »ta sitt ansvar för att lugna barnen«. Efter några veckor i upphetsat medialt fokus försvann clownerna lika plötsligt som de dykt upp, lagom till halloween.
De läskiga clownerna må ha varit ett nytt fenomen men liknande föreställningar knöts redan för ungefär tjugo år sedan till den då nya höstfesten halloween. Festen klassades som amerikansk import och den ansågs skrämmande efter-som den troddes innebära att människor maskerade sig till häxor, spöken, lik och monster för att sedan uppehålla sig på kyrkogårdar, där de skrämde gamla damer som tände grav-ljus till allhelgona. Halloween framställdes som ett allmän-farligt hot mot samhället och som särskilt allmän-farligt för barn.
9
Vuxenvärlden varnade därför för halloween genom att bland annat hävda att seden, med sitt fokus på döden, kunde göra unga människor till satanister. Kraven på bojkott och helst förbud var många och eskalerade vid millennieskiftet.
Halloween – om än kontroversiell – togs dock upp i den svenska festkalendern och är idag, för många av dem som vuxit upp med den, lika självklar som jul eller midsom-mar. Så sent som i slutet av 1900-talet var seden dock rela-tivt ny och obekant för de flesta svenskar. Firande förekom På 1940-, 1950- och 1960-talen rapporterade Dagens Nyheter regelbundet
10
förvisso, men då endast begränsat till vissa miljöer. På 1940- och 1950-talen ordnade till exempel amerikanska studen-ter på Stockholms högskola halloweenfesstuden-ter på kårhuset.
Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter rapporterade
årli-gen om evenemanårli-gen, som liknades vid såväl valborgsmäss som lucia och påskafton.
Ett par medvetna försök att göra seden känd för större grupper i Sverige gjordes på 1980-talet av skämt- och mas-keradaffären Butterick’s. Då introducerades – på initia-tiv av amerikaner i förskingringen – halloweenartiklar i Stockholmsbutiken. Om detta skriver Butterick’s VD Bengt Olander i ett brev i juli 2017.
Min dåvarande amerikanska fru Toni [hade] rest hem till USA för att hälsa på sina föräldrar. … Mot min vilja hade hon köpt halloweenartiklar för massor av pengar för att blidka amerikanska vänner i Stockholm som suktade efter halloweensaker. När leveransen, och framför allt fakturan, kom blev jag ytterst förbittrad och kommenderade henne att själv exponera och sälja varorna i vår Stockholmsbutik. Hon gjorde så och det blev succé. … Året därpå, 1985 åkte Toni tillbaka och med högt huvud köpte hon tiofalt så många saker som året innan. För min del gällde det då att bara hålla tyst och skaffa rörelsekapital.
1988 ordnade Butterick’s i samarbete med Hard Rock Café en halloweenfest med utklädda gäster, som tävlade om bästa maskering. Efteråt följde en halloweenvecka i Stockholm. Bengt Olander berättar i november 2016.
11
Man ringde oss från Hard Rock Café på Sveavägen i Stockholm och sade: »Våra huvudmän i USA tjatar om att vi måste börja fira nåt som kallas Halogen. Vet ni vad det är, och i så fall, kan ni hjälpa oss?« Jag lade ut tex-ten och dagarna efter dekorerade vi upp hela deras res-taurang som var nyöppnad då och »Jätte-inne« för alla trendsetters i Stockholm. ALLA kändisar hängde där då. Vi sminkade och allt var jättekul och efter det märkte vi att halloween fick en riktigt snabb utveckling. Det var liksom »gnistan« – för vår del i alla fall.
Hard Rock Café ordnade först maskerad för barn, sedan monsterparad för gymnasieungdom och på kvällen hal-loweenparty på restaurangen. Konstnären Hans Arnold (1925–2010), känd för sina skräckbilder, korade vinnaren i paraden. Butterick’s samarbete med restaurangen blev något av en succé och i Stora halloweenkatalogen 1997 skriver Olander att det var början på det firande som sedan bara accelererade. Dock dröjde det några år in på 1990-talet innan halloween riktigt blev ett begrepp och dessutom inte bara ett storstadsfenomen.
Genomslaget för halloween under 1990-talet kan bland annat förklaras med vår tids starka intresse för (nya) ri tual er som Alla hjärtans dag, Black Friday eller Kanelbullens dag. Vi tycks ha ett nästan outsinligt behov av att aktivt söka upp tillfällen för att mötas och för att ingå i de reella eller ima-ginära gemenskaper eller de »communitas«, det vill säga de tillstånd då människor förenas och blir sociala likar, som ritualerna skapar.
Samhain blir halloween
Halloween har sitt ursprung i den gamla keltiska festen Samhain som firades den 31 oktober bland annat på Irland och i Skottland. Det var en förkristen nyårsfest som markerade att sommaren var slut och vintern inledd. Samhain var en gräns- eller övergångsnatt – en liminal zon – då märkliga, kaotiska förhållanden rådde. De döda antogs komma till-baka till de levandes värld och därför tände man eldar som vägledning
Samhain-halloween firas inte bara med burleska upptåg utan är också en viktig högtid för dem som tillhör den moderna religionen Wicca. Namnet är ett gammalt engelskt ord för häxa. »Häxan« på bilden – helt upptagen av sin lysande pumpa – är dock bara utklädd. Foto: AnastasiaV / Mostphotos.com.
för dem. Eldarna skulle samtidigt skrämma bort häxor, som troddes vara särskilt aktiva denna natt. En rad naturväsen, bland annat älvorna, ansågs även vara i rörelse. Under den här magiska natten, när man gick över från en säsong till en annan, brukade människor ägna sig åt upp-tåg och skämt som att klä ut sig, föra oväsen och gå från hus till hus och tigga. Fick man ingenting skulle man ställa till med bus som straff. Den katolska kyrkan försökte hindra firandet av Samhain genom att år 731 införa alla helgons dag den 1 november som ersättning för Samhain. Folket fortsatte dock att fira sin Samhain som nu blev all hallows eve = halloween och gör så än idag. På 1000-talet infördes också alla sjä-lars dag den 2 november i samma syfte och med samma klena resul-tat. Irländska emigranter tog under 1800-talet med sig festen till USA, där den blev en populär maskeradfest främst hos barn och ungdomar. Den firas med maskerat tiggeri (trick or treat), ibland genom att barnen själva knackar dörr i närområdet, ibland under vuxenkontroll i stora gallerior, där barnen kan få ihop hinkvis med godsaker. Även vuxna firar, bland annat med att dekorera sina hus och trädgårdar med spin-delnät och utskurna pumpor med levande ljus i.
Jag trick-or-treatade medan vi bodde i USA. Det var fantastiskt roligt. Alla var ute på gatorna. Underbara, fantasifulla kostymer. Mängder av godis som mina föräldrar dock gick igenom innan vi fick smaka, på den tiden varnades man för galningar som förgiftade eller lade glassplit-ter och nålar i halloweengodiset. Vi busade inget alls. Alla hade godis (kvinna f. 1998).
Källor: Agneta Liljas bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken. Alla hjärtans dag och
halloween – två nya festseder i Sverige (1998) samt Institutet för språk och folkminnen,
14
Ett exempel på detta sökande efter möten är den med-mänskliga stöttning som triggas igång då någon okänd ven-tilerar existentiella problem på sociala medier. Ett annat, en slags sekulariserad form av religiös ritual, är att deko-rera döds- och olycksplatser med gosedjur, foton, ljus och blommor. I bägge fallen är det fråga om att visa sin tillhö-righet genom engagemang och deltagande. Ritualen verkar helt enkelt vara en omistlig del av det vi kallar ett postmo-dernt samhälle. Inte minst märks det i mängden profana tema dagar – förutom Kanelbullens dag allt ifrån Vargens dag till Internationella dagen för tolerans – som skapats under de senaste åren. Ett intressant undantag utgörs möjligen av nationaldagen, som inte riktigt verkar få fäste i det allmänna medvetandet.
I den här boken studeras halloween som en ritual, som ett avgränsat tillfälle för temporärt rolltagande, ett tillfälle då människor förenas och vanliga sociala regler och rang-ordningar för ett ögonblick sätts ur spel. I vår studie är ritu-alens idé att både ifrågasätta och bekräfta sociala ordningar samt att diskutera samhället och de normer och värderingar som råder där. En numera klassisk indelning av ritualer är den i kategorierna krisriter, övergångsriter (rites-de-passages) och kalendariska riter, som gjordes av antropologen Arnold van Gennep 1909. Gemensamt för riterna är att de äger rum under »abnormal« tid eller under liminala tillstånd, gränstill-stånd, till exempel mellan säsonger. Övergångsriterna ut spe-las vid sådana tillfällen i livet då en människa byter status och/eller ställning och går in i en ny roll. Det kan handla om allt från dop och begravning till doktorspromotion och
15
upptagande i frimurarna eller Hells Angels. Övergångsriterna prövar människors villighet och förmåga att anta en ny roll och de rättigheter och skyldigheter den innebär. Krisriter kan innefatta allt ifrån att spotta vid ett oturligt möte till att utlysa en världsomspännande tyst minut för ett mördat stats-överhuvud. Krisritens funktion är att kanalisera den ängs-lan och osäkerhet som förorsakas av krisen och att försöka avsluta perioden (den abnormala tiden) så att vanlig (normal) tid börjar löpa igen.De kalendariska riterna äger rum i sam-band med årshögtider som jul, påsk och midsommar eller vid andra återkommande tillfällen som födelse- och namnsda-gar. De kalendariska riterna skapar rytmen för socialt liv och markerar tydligt samhällets kollektiva och vedertagna vär-den genom att visa vilka målsättningarna är, vilka normsys-tem som fungerar och vilka möjligheter och regler som finns och som styr.
Halloween är exempel på en kalendarisk rit. Den utspe-lar sig när hösten övergår i vinter. Halloween är en högtid då barnen tillfälligt har makt över de vuxna och som firas med utklädningsupptåg som oftast spinner på temat skräck och död. Till firandet hör att utklädda barn går runt och tigger godis (maskerat tiggeri). Får de inget har de rätt att straffa dem som inte bidrar (trick or treat, bus eller godis eller tricks eller traktering som Svenska Dagbladet föreslog 1955). Ungdomar och en del vuxna firar i stället med restaurang-besök, maskerader eller med att se på skräck filmer. Många, kanske de allra flesta, firar inte alls.
Halloween spinner på ett känsligt och viktigt existenti-ellt tema, nämligen döden. Temat gör det svårt att förhålla
16
sig likgiltig till seden som väcker starka reaktioner och stän-digt står under debatt. Med boken vill vi undersöka dessa starka reaktioner. Under de tjugo år som halloween mer all-mänt firats i Sverige har den hela tiden varit ett kontroversi-ellt inslag i vår festkalender. Detta har delvis berott på fes-tens dödstema. I almanackan sammanfaller dessutom hal-loween (31 oktober) nära med alla helgons dag, vilket inne-burit mycket oro för att »en hednisk fest« skulle komma att ersätta det kristna allhelgonafirandet.
Eftersom halloween infaller nära de svenska skolornas höstlov har det funnits en tendens att flytta firandet till lovet. Ibland har säkert praktiska skäl avgjort, men lika ofta har det rått okunskap om när halloween egentligen ska firas. Ännu 2016 rådde viss osäkerhet om detta. En förfrågan till ett tret-tiotal etnologistudenter i Uppsala visade att de firade helgen 28–30 oktober, den 31 oktober eller helgen 4–6 november. En del av dem firade vid alla tre tillfällena. Det var således fråga om stor variationsbredd, kanske för att det inte anses vara så viktigt exakt vilken dag halloween firas, eftersom den inte hänvisar till någon särskild händelse eller person. Den är töjbar och olika grupper kan göra den till sin egen utan att göra våld på något slags grundkoncept. Genom att vara så anpassningsbar och användbar har den potential att bli en mycket omhuldad dag. Men otydligheten hos halloween öppnar också för kritik och rädsla: behöver vi en fest som vi inte vet hur och när vi ska fira? Det förefaller viktigt för människor att en ritual är definierad och tydlig så att alla vet när den ska iscensättas, vad den ska innehålla och hur den ska genomföras. Detta skapar trygghet och identifikation.
17
Men en ritual som vi inte har kontroll över kan uppfattas som potentiellt farlig.
Den här boken har också ambitionen att undersöka hal-loweens förhållande till andra seder i Sverige. Halloween beskrivs ofta som ett främmande inslag som direkt-importerats från USA och planterats i den svenska myl-lan. Dess innehåll uppfattas inte sällan som väsensskilt från andra fester i Sverige. Det är bland annat av det skälet vissa vill ha bort halloween. Den ses som en parasit på det svenska. Men festen finns och den firas av många, som tycker att det är ett viktigt och roligt höstkalas. Halloween är dessutom inte så främmande som många vill göra gällande. Tvärtom innehåller den för svenska fester välkända komponenter – maskering, tiggeri, särskild mat, upptåg och bestraffningar – om än i en till viss del ny blandning.
I boken ges många exempel på hur halloween firats från 1990-talet och framåt. Till stor del är det firarna själva som beskriver och berättar. Vårt viktigaste underlag för studien är nämligen det omfattande arkivmaterial som förvaras i sam-lingarna vid Institutet för språk och folkminnen. Materialet, som samlats in under de senaste tjugo åren, består av inter-vjusvar och svar på frågelistor om halloween.
Källor: Nils-Arvid Bringéus bok Årets festdagar (2006), Agneta Liljas bok Sockrade hjärtan och godissugna spöken. Alla hjärtans dag och
halloween – två nya festseder i Sverige (1998), Lauri Honkos artikel
»Riter – en klassifikation«, tryckt i Fataburen 1976, samt klipparki-vet vid Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.
19
Halloween – seden som stör och berör
Av Agneta Lilja
På SL-tåget mellan Flemingsberg och Uppsala den 5 april 2016 satt jag och studerade halloweenkataloger från Butterick’s när Agnes, som med sin pappa var på väg till 4-årskontroll, slog sig ner mitt emot mig. Jag hann inte få undan katalogerna, vars bilder jag trodde var olämpliga för så små barn. Agnes fick förstås omedelbart syn på kata-logerna. Hon blev mycket förtjust. »Halloween«, sa hon och pekade på ett groteskt monster. Sen berättade hon att Gabriel varit utklädd till spöke på halloween. Spökena och monstren i katalogen tyckte Agnes om och Halloween tyckte hon var jätteroligt. »Fast spindlar är läskiga«, sa hon innan hon steg av tåget, »och fladdermöss«.
Kanske är det bland mindre barn allra vanligast att klä ut sig till spöke på halloween. Foto: Arne Trautmann / Mostphotos.com.
20
De första uppgifterna om halloween insamlade av Institutet för språk och folkminnen är från 1995. Då gjorde etnolo-gerna Eva-Lott Lindqvist och Mikael Vallström en mindre dokumentation av halloween i Uppsala. Den visade att mas-keradbutiken Magneten hade ett stort utbud av halloween-artiklar. Klädbutiken Flash för yngre vuxna skyltade med halloweeninspirerade attiraljer som spindlar, fladdermöss och häxor. Personalen uppgav att diskret halloweenskylt-ning pågått i några år. På en enklare restaurang, som drevs av en amerikansk kvinna, var lokalen dekorerad och perso-nalen utklädd på halloween. Landings konditori lockade för första gången med en särskild halloweenbakelse. Bakelsen hade tillkommit på förslag av serveringspersonalen och sålde enligt uppgift mycket bra. I övrigt passerade dagen för de flesta obemärkt förbi.
1997 gjorde jag en större undersökning av halloween med fältstudier i Uppsala och Stockholm. Bland annat intervjuade jag Butterick’s VD Bengt Olander samt dåvarande butiksche-fen i Stockholm, Alar Holm. Jag gjorde också en frågelista (M 279 Halloween) som skickades ut till personer runt om i landet som anmält att de ville hjälpa till med att dokumen-tera sin samtid för institutets räkning, till exempel genom att besvara speciella förfrågningar. Eftersom dessa personer mestadels var medelålders och äldre fick även mina etnologi-studenter i Uppsala delta i undersökningen. De fick besvara frågelistan för egen del och dessutom som en övning på sin metodkurs själva dokumentera firandet genom att intervjua andra yngre personer. Samtidigt samlades reklam och press-material ur vecko- och dagstidningar om seden in. Bengt
21
Olander bidrog med fakta om försäljningsnivåer, varuutbud och trender från Butterick’s, men kom även med värdefulla personliga reflektioner över både seden som sådan och dess betydelse för affärsverksamheten. Med sina unika möjlighe-ter att fortlöpande jämföra med firandet i USA – han vistas mycket i USA genom att hans hustru är amerikan – bidrog han med värdefull kunskap om halloweens samtida status. En viktig sak han påpekade var att halloween i USA firas under hela oktober med avslutningsfirande den 31 oktober.
Undersökningen som också omfattade alla hjärtans dag, blev till en bok, Sockrade hjärtan och godissugna spöken (1998). Den ger en historisk bakgrund till halloween, exem-pel på hur man firat på Irland och i USA och hur seden intro-ducerats i Sverige. Eftersom seden var så ny när boken skrevs kom studien mer att handla om attityder till halloween än om faktiskt firande. Senare har flera kompletterande undersök-ningar gjorts av Nordiska museet och vid återkommande till-fällen av Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg (DAG). 2007 blev halloween tillsammans med mors dag föremål för en etnologisk avhandling av Gillis Herlitz vid Uppsala universitet. Sammantaget är dokumentationen av halloween i Sverige idag både omfattande och varierad.
»Svenskafolket...omfamnarnya,coola
(amerikanska)seder«
En av frågorna i frågelistan löd »Tycker Du att Halloween är en sed som vi behöver eller kan vi klara oss utan den?«. Det skulle visa sig att det var en viktig fråga, ty det fanns en
22
grundmurad misstro mot halloween utifrån den ofta knapp-händiga kunskap man hade om seden. Det blev, såväl av sva-ren på frågelistan som av senare gjorda undersökningar, tyd-ligt att halloween uppfattades både som onödig och olämp-lig eftersom den var:
• en osvensk sed • en kommersiell sed
• en sed med obehagligt innehåll • ett hot mot allhelgonafirandet
Halloween betraktades av många som besvarade frågelistan som en importerad amerikansk sed. Att den var amerikansk betydde för de flesta också att den inte bara var osvensk utan även kommersiell. Det knyter i sin tur an till en spridd och segli-vad uppfattning att svenskar gärna anammar allt amerikanskt och att Sverige tenderar att bli ett litet Amerika. Butterick’s VD gör sig ännu 2016 till talesman för denna uppfattning.
ALLT som slår i USA slår så småningom i Sverige: Allt! Read my lips! Jag har genom åren försökt dammsuga amerikan-ska företeelser som INTE slagit i Sverige. Länge trodde jag att doughnuts var undantaget som bekräftade regeln på grund av vår väl utvecklade konditorikultur i Sverige. Men även där har jag fått lägga mig.
För att till exempel en sed ska accepteras i en ny miljö måste den dock upplevas som meningsfull av människor. Ska den ersätta någon annan sed måste den uppfattas som bättre än
23
denna. Den måste också vara förenlig med grundläggande värderingar i samhället och vara enkel att förmedla mel-lan människor. Det betyder att alla nya seder i högre eller mindre omfattning anpassas till det rådande festmönstret. Sverige må importera ritualer från Amerika, men dessa blir alltid »försvenskade« i sin nya miljö. I en globaliserad och digitaliserad värld sprids dessutom seder och bruk utan att någon koppling till en viss »kultur«, »nation« eller geografisk plats nödvändigtvis görs. Snarare uppfattas vissa seder som gemensamt gods för en ålders- eller intressegrupp. Sannolikt gäller det både alla hjärtans dag och halloween, som framför allt är barnens och ungdomarnas festdagar.
För merparten av alla svenskar är halloween ännu inte så given att fira som jul eller midsommar, men den har stor bety-delse för många barn och ungdomar som vuxit upp med den som självklar. Många gymnasieungdomar tror att halloween har firats under väldigt lång tid, vilket inte är så märkligt då festen har funnits i Sverige under hela deras liv.
Halloween är stort hemma hos oss. Det började med en urkarvad pumpa och en häxhatt när min äldsta dotter var ett par år. Nu är hon 9 och har en 6-årig lillasyster och att fira Halloween är en självklar tradition här, något barnen ser fram emot lika mycket som julen. Faktiskt så har både mina barn och deras vänner börjat diskutera maskerad-dräkter redan under sommaren. Halloween är verkligen en barnens högtid på många sätt: ungar älskar att skrämmas, äta läbbigt godis och framförallt att klä ut sig. Jag tror att det är därför Halloween blivit så stort (kvinna f. 1979).
Jack o’lanterns och pumpor
De som var utomhus på Samhain kunde bära ljusförsedda rovor utskurna till ansikten med sig. Lyktorna kallades »Jack o’lanterns«. Enligt sägnen repre-senterade lyktorna den irrande själen efter smeden Jack som varit för ond för att komma in i himlen och som inte hel-ler släpptes in i helvetet, eftersom han överlistat själve Djävulen. Utestängd från himmel och helvete hällde han glö-dande kol i de rovor han åt och använde dem sedan som lyktor för att lysa upp sin olyckliga vandring på jorden. Också i Sverige har rovor eller kålrötter med utskurna ansikten och ljus i förekom-mit. Från Yttergran i Uppland berättar Astrid Carlsson 1997:
Ungdomarna i min hemtrakt Bond-Arnö i Mälaren tog den största kålroten på hösten, karvade ur den, skar ut ögon, näsa och mun. Placerade den på en stör, satte ljus inuti. Den var sedan färdig att bära omkring och i synnerhet skrämma oss flickor.
När halloween kom till USA ersattes rovorna av pumpor. Man kar-vade ut fruktköttet och skar ut ögon, näsa och mun i skalet. I den utskurna pumpan placerades ett ljus. Pumporna fungerade mestadels som dekoration och blev i USA, liksom senare i Sverige, den kanske Rovlykta gjord efter
berättelser från Donegal, Irland. Foto: National Museum of Ireland.
vanligaste symbolen för halloween. Man använde fruktköttet till soppa eller paj och kärnorna till drink-tilltugg. Bengt Olander skriver i ett brev 20 oktober 2003 om sin familjs »pumpa utgrävnings-kvällar där barn och vuxna gemensamt gör trevliga lyktor [av] pumporna. Dessa lyktor .... kan [vi] kalla ’Jakobslampor’ i Sverige. Efter pumpautgrävningskvällen kan man äta middag ihop … När alla gäs-terna går hem tar de med sig sin pumpa som lyser upp utanför deras hem«. Källor: Agneta Liljas bok Sockrade hjärtan och
godissugna spöken. Alla hjärtans dag och hal-loween – två nya festseder i Sverige (1998)
samt Institutet för språk och folkminnen, uppteckningar.
Halloweenkalas i Stockholm. Foto: Per Faxneld 2012. Under överinseende av Toni
Olander, född i USA, deltar barn och vuxna i »pumpa-utgrävnings kvällen«. Sådana kvällar är mycket vanliga och omtyckta i USA. Foto: Bengt Olander 2003.
26
Halloween ligger lämpligt till under en festfattig del av året och innan vintern riktigt slagit klorna i landet. Kanske kan man säga att den ersätter Mickelsmäss (29 september), som i ett äldre samhälle markerade övergången till vintern. Till Mickelsmäss skulle skörden vara bärgad och korna tas hem från sommarbetet. Då fick man åter börja tända ljus inom-hus. Mickelsmäss var höstens största marknadsdag. Särskilt i norra Sverige med sin fäboddrift var den även en viktig ung-domshelg, då ungdomarna återförenades efter sommarens arbete och höll stora Mickelsmässkalas. Dagen var helgdag till 1772 års »stora helgdöd«. Fram till 1819 inledde den dessutom tjänstefolkets lediga vecka. Med omläggningen till industri-samhälle blev Mickelsmäss överflödig men finns sedan 1976 som återupplivad marknadsdag i Örsundsbro i Uppland.
Alla hjärtans dag slog igenom i Sverige drygt tio år innan halloween. Liksom halloween blev den framför allt en ung-domsfest med det huvudsakliga »firandet« (överlämnandet av blommor) förlagt till skoltid. Även den möttes med en del skepsis, men motståndet var betydligt mildare och handlade främst om att dagen var kommersiell. Många tyckte också att dess kärleksbudskap borde gälla under årets alla dagar och inte bara vid ett tillfälle. Kärleksbudskapet ifrågasattes dess-utom, för i skolan fick dagen en sorterande funktion då de populära eleverna fick blommor och bekräftelse medan övriga blev utan vilket skapade frustration hos många. Alla hjär-tans dag har upptagits i den svenska festkalendern och väcker knappast några starkare känslor idag. Inte heller är det längre bara ungdomar som firar. Även många vuxna använder alla hjärtans dag för att uppvakta sin partner med rosor, choklad
27
eller middag på restaurang. För dem som har det skralt i kas-san finns flera godkända lågbudgetalternativ, som prisbilliga gelehjärtan i plastask eller rosbuketter för under hundralap-pen i livsmedelsbutiken, vilket är ett tecken på att dagen är känd och uppmärksammad av den breda konsumentkretsen.
Om man jämför halloween med en annan relativt ny fest-dag, nationaldagen den 6 juni, som lagstadgades 1983 och blev helgdag 2005, har halloween en viss folklig förankring vilket nationaldagen saknar. Särskilt av barnfamiljer och ungdo-mar firas halloween med maskerat tiggeri och fester. Många tycks också förstå i alla fall något av varför halloween firas och kan därför känna sig delaktiga eller ta (aktivt) avstånd, men de har uppenbarligen svårare att begripa relevansen med nationaldagen. För många relaterar nationaldagen inte till något som man förstår och omhuldar. Den minner inte, som nationaldagar i många andra länder, om frigörelse från för-tryck eller seger över någon fiende, den hyllar inte någon folk-lig hjältes bragder eller någon berömvärd dygd utan hänvi-sar bland annat till Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523 och den nya regeringsformen 1809. Det är händelser som – om än viktiga för den statliga historieskrivningen – uppenbar-ligen inte känns som de viktigaste milstolparna i den folk-liga förståelsen av det förgångna. För många fyller national-dagen därmed inte kravet på meningsfullhet. Den blir bara en röd, arbetsfri dag. »Firandet«, om inte ledigheten i sig räknas dit, är obetydligt utanför det TV-sända kungliga på Solliden eller det som sker i hembygdsföreningarnas krets. Halloween, som skördefest eller maskerad på skräcktema är vid jämförelse mer meningsfull än nationaldagen också för
29
åtminstone en del av dem som inte firar den eller är mot-ståndare till den.
Inte oväntat visade dokumentationen jag gjorde 1997 att medelålders och äldre var mer negativt inställda till hal-loween än unga människor, som inte sällan kände till feno-menet från ungdomsböckernas, filmernas, de tecknade seri-ernas och cyberrymdens värld. Men det skulle visa sig att det inte främst var ålder utan grad av bekantskap med seden som avgjorde vilken inställning man hade. Äldre som på något sätt var bekanta med seden genom att de kanske var födda eller hade bott någonstans där den firats eller hade barn eller andra släktingar som gjorde det, hade en positiv inställning. Ju mer man kände till om firandet, desto mindre negativ var man. Motståndet var dock starkt hos de flesta – både äldre och yngre – och tog sig många uttryck. I en undersökning bland ungdo-mar i Säffle 1998 var ungefär en tredjedel av de tillfrågade, och dubbelt så många pojkar som flickor, negativa till halloween. Det var framför allt halloweens koppling till USA som uppfat-tades som negativ. En pojke uttryckte det som att det är medi-erna som »trycker ner denna ’tradition’ i halsen på ett redan amerikaniserat och multikapitalistiskt samhälle«. En annan pojke menade att vi inte alls behöver halloween och att den borde rensas ut ur Sverige eftersom vi redan »importerat till-räckligt med smörja från den förbannade imperialiststaten«.
Prästprotestermothalloween
När jag år 2000 återigen undersökte halloween för ett tema-nummer av den tyska tidskriften Zeitschrift für Volkskunde
30
om halloween i Europa, var seden etablerad i Sverige, fram-för allt bland barn och ungdomar. Marknadsfram-föringen av och reklamen för den hade ökat betydligt sedan 1997. Fler och fler branscher använde halloween som ett försäljningsknep. Men trots ökad synlighet och trots att dagen firades av allt fler kvarstod motståndet mot den. Till den negativa attityden bidrog den brand som tog 63 unga människors liv på ett över-fullt diskotek i Göteborg den 30 oktober 1998. Tillställningen hade (påstådd) lös anknytning till halloween. Motståndare använde därför katastrofen som bevis för hur olämpligt firan-det var. En insändare i en större lokaltidning menade att brin-nande maskeraddekorationer hade rasat ned från innertaket och orsakat storbranden. Det tog insändaren som ett bevis för hur farligt det var med halloween och de »masker av eldfängt material« som används då. Insändaren påpekade vidare att det är »farligt med halloween p.g.a. att masken gör det svårt att se åt alla håll, den skymmer sikten«, så att man inte till-räckligt snabbt upptäckt att det brann. Halloween och maske-ring var alltså både farligt och olämpligt. Det skulle emeller-tid visa sig att branden inte hade något med halloween, några dekorationer eller masker att göra. Den var anlagd av tre unga män som vägrats inträde till diskoteket. Jag skulle ha varit med i TV4-soffan morgonen efter katastrofen för att tala om halloween som en ny sed, men TV ringde mig mitt i natten och ställde in, med hänvisning till det inträffade. Som en följd av händelsen gick dock en detaljhandelskedja påpassligt ut med budskapet att alla deras halloweenkläder var brandsäkra.
Oberoende av kopplingen till katastrofbranden har en ny fest faktiskt sällan blivit så omdebatterad som halloween.
31
Inte minst har det märkts i dagstidningarnas insändarspal-ter. Svenskar som i normala fall bejakar eller åtminstone inte ifrågasätter amerikansk import som McDonald’s, Coca Cola, Walt Disney eller Starbuck’s har blivit oerhört provo-cerade av halloween och dess förmodade ursprung i USA. Rädslan för vad som ofta kallats amerikansk skräpkultur har blandats med föreställningar om att halloween hotar ungdo-men, som nu erbjuds ytterligare ett legitimt tillfälle att supa, slåss och bråka och därmed förstöra sitt liv. Men än värre var att den antogs kunna inspirera till satanism. För detta varnade till exempel en metodistpastor i Vetlanda. Hans påståenden byggde på berättelser kända ända sedan 1970-talet, om att halloween är satanisternas stora helg i USA. Men berättelserna är äldre än så. Redan 1958 rapporterade Vid halloween ska man skrämmas. Det gör man säkert med denna groteska mask. Foto: Britt-Mari Olsson / Helsingborgs Dagblad.
Fladdermus och spindel
Fladdermöss och spindlar förknippas idag med halloween. I folkliga föreställningsvärldar har fladdermusen, som är ett nattaktivt dägg-djur med vingar, ibland ansetts vara som en blodsugande vampyr med kopplingar till mörker, Djävulen och häxor. I Bibeln räknas den som ett orent djur. I äldre svenska folkminnesuppteckningar berättas den ibland bara ha tre droppar blod, men blodet sägs vara mycket kraft-fullt: stryker man det på ögonen, huvudet eller kroppen, ger det mör-kerseende, tar bort huvudvärk och gör människor osårbara. Blodet påstås också kunna användas som kärleksmedel, när man vill binda någon till sig. Man kan droppa det i en dryck eller i ett hål i ett äpple. Eftersom fladdermusen troddes vara dagblind ansågs blodet orsaka blind, besinningslös kärlek. Från Edefors i Norrbotten berättas att »om man drar en svart tråd genom ögonen på en död flädermus och sedan t.ex. vid en dans, lägger den tråden på golvet, så att en flicka stiger över den, så måste hon bli förälskad i en«.
Sedan mycket lång tid tillbaka har spindeln uppfattats som ett spe-ciellt djur som inte får dödas eller förstöras. Ett exempel är berät-telsen om hur en spindel spann ett tätt nät som skyddade Jesus från att bli upptäckt av Herodes soldater. Motivet med den skyddande
Bil d: P atr ick G ué ne tte / Mo stph oto s.c om .
spindelväven finns också i berättelser om Mohammed. Spindelns förmåga att spinna en väv, vänta in att ett offer fastnar i nätet, förlama offret och suga ut det ut ur sitt skal har också lett till en stark folklig rädsla för den. Från Arnäs i Ångermanland meddelas att »när vi var barn var vi förfärligt rädda för att röra vid ’pössa-kangeron’ (den stora korsspindeln). Det sas att han kunde ’spå’ (trolla) så att man fick ögo-nen bak i huvudet«.
Spindeln har betraktats som magisk också för att spinning i sig var en magisk handling, som bland annat utfördes av asatrons nornor, vilka spann ödestrådar för gudar och människor. Spindelväven har använts som ett slags plåster, eftersom den anses ha förmåga att läka sår och en spindel iblandad i en dryck sägs också kunna bota feber och kikhosta. Från Ragunda i Jämtland meddelas att »spindelväv från altare och altartavla hade utomordentligt god effekt mot all slags galenskap mot mångalenhet, tungsinne och benägenhet till oärlighet« medan »den väv som samlades inne i sakristian botade benägenhet att genom skvaller förtala folk, dolskt sinnelag och dryckenskap«.
Källor: Ebbe Schöns bok Svensk
folktro A–Ö (1998), Ella Odstedts Norrländsk folktradition (2004)
samt uppteckningar i Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.
Foto: Birgitta Sjöstedt / Mostphotos.com. »Dessa söta spindlar är … nästan för söta för att ätas upp!« Foto: Emmy Torsund (Bloggen Remsans Bistro).
34
Dagens Nyheter om ett spädbarn som skulle ha offrats på
ett altare i Brighton i Sussex i samband med halloween. Att svartkonsten utövades just där skulle hänga samman med att den trakten kristnades sist i England och därför fortfarande var mer hednisk. Pastorns påstående om koppling till satan-ism kan säkert också förklaras med att satansatan-ism var ett frek-vent debattämne vid millennieskiftet. 1998 bildades Svenska Satanistkyrkan. Den utgick från Anton Szandor LaVeys, eg. Howard Stanton Leveys (1930–1997), lära. Han var grund-are av och ledgrund-are för Church of Satan och skrev boken The
Satanic Bible (1969). När han avled den 29 oktober 1997
vän-tade hans anhängare med att tillkännage dödsbudet för att istället framställa det som att han avlidit den 31 oktober, på halloween, ett symboliskt datum för satanisterna.
Argumenten om ungdomens fördärv parades med syn-punkter på halloweens olämplighet för barn. Inslaget av mas-kerat tiggeri, trick or treat, eller på svenska bus eller godis, som ingår i halloweenkonceptet, framställdes som ett stort problem. Skulle man verkligen acceptera att barn fick kasta ägg och tomater på de hus där de nekats någon »treat«? Var det moraliskt riktigt att låta barn hota vuxna över huvud taget? De upprörda och oroliga rösterna var många. En brev-skrivare i Uppsala hävdade i november 2002:
Omdömeslösa föräldrar skickar ut sina utklädda ungar på lördagskvällen på Alla helgons dag för att störa folk, som kanske har varit vid sina anhörigas gravar och vill ha lite lugn och ro. Eftersom det är en dag för att minnas och hedra de döda, kan en sådan här påhälsning tas mycket illa upp.
35
Också tidningarna hakade på för att försöka mildra effek-terna av halloween. FaluKuriren skrev den 26 oktober 2002:
Får man be föräldrar och lärare att uppmana ungarna att låta bli att spreja ner fönster, kladda på dörrar då de ringer på hos äldre människor som inte har råd att köpa en massa godis att ge … trakasserar de gamla människor.
Att barn borde lämnas utanför det »galna jippot«, som dessutom var obehagligt och skrämmande för dem, beto-nades starkt av kritikerna. Barn borde inte bli utsatta för ett firande som handlar om ondska och död och om mas-kering till monster, skelett och häxor utrustade med liar, yxor och likkistor. Oroliga småbarnsföräldrar argumente-rade i början av millenniet på bästa sändningstid i svensk TV mot den farliga seden. En pappa sades ha anmält lek-saksföretagen för »psykiska övergrepp på barn«, eftersom de sålde liar, yxor och likkistor. Signaturen »Förälder« väd-jade i Upsala Nya Tidning till andra vuxna att bojkotta hal-loween och amerikaniseringen. Massmedia kunde år 2000 rapportera att svenska kyrkan, missionsförsamlingen och pingstkyrkan i Lagan ordnade fackeltåg för att protestera mot halloween och dess dödssymboler som ansågs farliga för barn. Pingstkyrkan i Hässleholm gick, liksom frälsnings-armén i Umeå, till attack mot firandet och i Toarp ville det ekumeniska rådet stoppa halloween i Dalsjöfors kommun. I Butterick’s halloweenkatalog för 2000 fanns slaktarknivar, bödelsset och liar, men inte längre några avhuggna fötter och händer, säkert borttagna som en eftergift för kritiken.
36
Den intensiva propagandan om halloweens skadliga inver-kan på barn har starka undertoner av vuxnas önsinver-kan att ta kommando över firandet. Sällan har barnen tillfrågats om vad de tycker om skräcktemat. Knappt fyraåriga Agnes på pendeltåget gjorde ju en intressant skillnad: hon var inte rädd för monstren och spökena för hon visste att man klädde ut sig till sådana, som Gabriel hade gjort. De fanns inte på riktigt. Värre var det med spindlarna och fladdermössen. De fanns på riktigt och dem var hon rädd för.
Men halloween ansågs inte bara farlig för barns och ungas moraliska vandel utan den ansågs också vara genomkom-mersiell och därmed styrd av köpmän utifrån deras snöda vinstintressen. Seden avfärdades av medierna i starkt värde-rande ordalag som ett köpmännens jippo eller som en
krä-marnas helg. Handeln ansågs vilja profitera på
svenskar-nas intresse för den nya festen, genom att skapa behov av viss rekvisita hos konsumenterna. Inte bara skulle man köpa dekorationspumpa utan även dyra maskeraddräkter, peru-ker och smink åt (sig själv och) barnen, man skulle även handla hem kilovis med godis att ha i beredskap då man uppvaktades av utklädda barn som gick runt och tiggde och busade. Utöver det skulle man också helst köpa särskild mat, exempelvis svart spaghetti som var betydligt dyrare än van-lig, särskilda servetter, ljus och så vidare. Den kommersi-ella sidan av halloween kopplades intimt ihop med den för-modade amerikaniseringen av landet. Många kritiker ansåg att amerikaniseringen var liktydig med kapitalism, masspro-duktion, materialism och dålig smak. Det kan dock diskute-ras om halloween verkligen är uttryck för en sådan ensidig
37
kulturpåverkan från USA eller om seden snarare är en följd av den globala masskultur som »drabbar« både USA och Europa.
Detursvenskamöterdetosvenska
Bilden av halloween som ett hot var alltså mångfasetterad. Firandet ansågs av många som förkastligt och farligt efter-som det var exempel på amerikansk, kapitalistisk skräpkultur Även om halloween av många vuxna ansetts som farlig för barn är det barn som firar. Här ses ett gäng anförda av en liten Dracula – kanske på bus eller godisrunda i en galleria? Foto: Peter Segemark / Nordiska museet.
Alla helgons dag
På alla helgons dag strax efter mörkrets inbrott fylls de svenska kyrko-gårdarna av människor i olika åldrar. Det kan vara rejält mörkt efter-som gatubelysningen oftast är nedtonad eller släckt. Överallt på gra-varna, som är dekorerade med granriskransar och blommor, lyser i stället mängder av ljus och lyktor. Men det är inte bara mörkt utan även trångt. Skälet till trängseln är att det pågår gravsmyckning och den lockar mycket folk. Länge var den framför allt en angelägenhet för äldre kvinnor från folkets breda lager, men idag drar den till sig både män och kvinnor, unga och gamla från alla samhällsklasser.
Bakgrunden till allhelgona är att den romersk-katolska kyrkan år 731 införde alla helgons dag den 1 november. Dagen var tänkt som en fest för alla de helgon som inte hade sina egna dagar och datumet valt för att ersätta Samhain, den icke-kyrkliga högtid som firades under samma period. Allhelgonadagen var helgdag fram till »den stora helg-döden« 1772. År 1953 återinfördes den men förlades då till en lördag, som vid denna tid för de allra flesta var en arbetsdag, så att en hösthelg skapades. Allhelgonadagen låg kvar den 1 november. Den nya helg-dagen kunde liksom 1 maj mycket väl ha blivit borgerlig om det inte varit för att den kyrkliga gravsmyckningsritualen varit knuten till den. Redan på 1890-talet hade sådan gravsmyckning ägt rum, men då till julen och mest i form av granar med tända ljus placerade på barngra-var. Under 1900-talet och särskilt från 1920-talet blev det allt vanli-gare att ljuständningen skedde vid allhelgona. Den nya seden, som bör-jade i Stockholmsområdet, spred sig snabbt över landet. Dess popula-ritet bör förstås mot bakgrund av världskrigens massdöd som riktade människors tankar mot de avlidna men också till att det levande ljuset med elektrifieringen blev en symbolisk och inte en praktisk ljuskälla.
Ljusceremonier, i eller utanför kyrkan, blev mycket vanliga under 1900-talet.
Alla helgons dag har under de senaste årtiondena gynnats av infö-randet av halloween, som genom sin tidsliga närhet satt större fokus på gravsmyckningsseden och gjort den känd för nya grupper. Den oro som halloweenmotståndare känt för att allhelgona skulle utplånas har hittills varit helt obefogad.
Källor: Nils-Arvid Bringéus bok Årets festdagar (1999) och Mats Rehnbergs Ljusen på
gravarna (1965).
Under de senaste två årtiondena har gravsmyckningen på alla helgons dag blivit alltmer påkostad. Ritualen drar nu stora skaror till landets kyrkogårdar. Foto: Frugan / Mostphotos.com.
40
som skrämde barn och förstörde ungdomar. Men, det var inte dessa problem som var de mest angelägna. Det absolut största hotet gällde det som riktades mot en annan ritual, nämligen gravljuständningen på alla helgons dag. Denna sed, som är av katolskt ursprung och som först från mitten av 1900-talet fått riktig spridning över landet, framställdes nu i debatten gärna som uråldrig och ursvensk i motsats till den osvenska nyhet som höll på att ta sig in i landet.
Allahelgon är en gammal svensk tradition där man spende-rar tid åt att ge en tanke åt de döda, och tända ljus på deras gravar (kvinna f. 1991).
Halloweenmotståndarna menade att ljuständningen måste värnas eftersom den representerade ett fint och värdigt sätt att hedra de döda. Hotet, menade man, bestod i att alla hel-gons dag riskerade att konkurreras ut av den nya festen och dess ovärdiga sätt att förhålla sig till döden och de döda. Halloweenmaskerade ungdomar skulle kunna komma att invadera kyrkogårdarna och skrämma dem som var där för att tända ljus på sina dödas gravar. Hela den högtidliga seden hotades av det bullriga halloweenfirandet. Eller som en pingstpastor i Hässleholm uttryckte det: »Vi har bytt ut en fin kristen tradition mot ett jippo«. I insändarspalterna oroade sig människor – både unga och gamla – över att alla helgons dag skulle förstöras av pumpor och spöken. Något måste göras innan det var för sent menade man. Signaturen Jocke gav i Expressen i oktober 2000 en röst åt den folk-liga oron:
41
Ta bort skiten. Det har inget här att göra. Vi är så lättlurade här i Sverige. Allt skräp som kommer från USA tar vi emot. Nu får det fanimej vara nog.
Hur eller av vem halloween skulle tas bort sa Jocke ingenting om, men i flera fall där man var upprörd över festen hänvisa-des till auktoriteten »myndigheterna«. Dessa påstods ibland ha varnat för halloween och tilltroddes ibland också möjlig-heter att förbjuda seden. Det är lite otydligt vilka myndig-heter som avsågs, men Polisen var en och Socialstyrelsen en annan. Butterick’s VD, butikschef och även jag som fors-kare fick ta emot propåer om att vi – som ansågs delaktiga i den fördärvliga sedens spridning – borde hjälpa till att för-bjuda den. Bengt Olander blev uppringd både dag och natt av människor som var arga på honom. Särskilt minns han »några nattliga samtal från rasande, uppenbart religiösa personer«.
En insändare i Upsala Nya Tidning i november 1998 tyckte att halloween borde »förbjudas av vederbörande myn-dighet«. En drastisk jämförelse som skulle misskreditera hal-loween stod en troende man för när han i Dagens Nyheter 2002 skrev:
Ingen enda människa firar den dag då Auschwitz öppna-des. Inte heller låter vi våra barn ta på sig symboler som har anknytning till koncentrationslägren. Inte ens på skämt. På samma sätt ska vi bespara våra barn halloween. Halloweens bakgrund är lika blodig…. Inser man inte att Halloween står för något uppenbart ont måste man vara förblindad.
Halloween i reklamen
Sedan halloween introducerades i Sverige är det många verksamheter som använder den som ett säljargu-ment i sin reklam: kanske främst lek-saksaffärer, livsmedelsbutiker och blomsterhandlare som till exempel erbjuder dräkter och masker, godis och prydnadspumpor. Kopplingen till halloween är där ganska tydlig.
Men också andra branscher använ-der seden: allt ifrån klädbutiker till res-tauranger. När halloween etablera-des hakade fler branscher på: vitvaru- kedjor, tygaffärer, bil- och cykelhand-lare, optiker och möbelbutiker för att bara nämna några. Dessa bransch-ers anknytning till halloween är svag, ibland rentav obefintlig. Därför får reklamens språkbruk och hänvis-ningar till halloweens skräcktema tjäna som brobyggare till halloween i reklamen. En vitvaruhandlare har »ruggigt bra erbjudanden« presente-rade av en häxa, en matthandlare har »ruskigt låga priser«, en bilhandlare utropar: »Kom in om du törs«, en skokedja har »rysarvecka« till halva priset och ett gym har »spökrabatt« på 500 kronor. En butik som säljer köksinredningar skriver i Dagens Nyheter 2002:
HALLOWEEN! Välkommen att fira 1-årsjubileum med oss fredagen den 1:a och lördagen den 2:a november. Besök vår köksutställning, Halloweenskyltning i Stockholm 2001.
där spökar det mellan 11–17. Ni kommer garanterat stöta på ett eller annat spöke som bjuder på överraskningar till både små och stora. Intressant nog hänvisar livsmedelsreklamen sällan – med undantag för pumpor – till någon särskild halloweenmat som svart spagetti utan till helt vanliga livsmedel som falukorv, kaffe eller vetemjöl. Detta skiljer den från exempelvis jul- och påskreklam, då maten som hör till just dessa helger – skinka och risgrynsgröt eller ägg och räkor – är central. Halloween är alltså mest kopplad till (extra)priserna. Den överlägset vanligaste symbolen för halloween i reklamen är pumpan. Den åter-finns särskilt i livsmedelsreklam, där den både fungerar som dekoration och som matvara, men också i reklamen för kruk- och trädgårdsväxter. Med sin starka orange färg är den en tydlig och synlig symbol för seden. Källor: Klipparkivet vid Institutet för språk och folkminnen, Uppsala.
44
Det var inte bara i insändarspalterna som oron ventilerades. Nyhetsbyrån TT bidrog också genom att rapportera om hal-loween som en »ny sed som oroar myndigheter« eftersom den – med hänvisning till de tragiska händelserna i Göteborg – innebar ökad brandrisk. En kvinna konstaterade i ett brev till mig i november 2002 att »Det vore … skönt om halloween kunde försvinna, innan den helt har slagit ut Alla helgons dag«. Kanske blev det en tröst för både henne och andra motståndare att Aftonbladet samma år fick 82 % negativa svar från sina läsare på frågan om de firade halloween. När resultatet presenterades kunde tidningen konstatera att »det är ute att fira halloween«, antydande att seden var på väg att dö ut. Kyrkans Tidning påpekade att halloween höll «på att ebba ut« och Tidningen Vi skrev under rubriken »Bye, Bye, Halloween?« att eftersom försäljningssiffrorna för hal-loweenattiraljer sjunkit, var seden på väg att försvinna. En ledsen pumpa med neddragna mungipor illustrerade notisen i tidningen.
Rädslan för halloween måste förstås utifrån den koppling som gjordes mellan seden och ondska och i sin tur mellan ondska och våld som en effekt därav. Närvaron av faktiskt våld liksom kunskapen om att det kan äga rum var som helst projicerades på halloweens dödstema. I berättandet blev den bullersamma monstermaskeraden med det burdusa tiggeriet till ett drivhus för våldsverkare. Egentligen ofarliga – vanliga barn och ungdomar, inte våldtäktsmän och rånare – gjordes till potentiella hot som vanhelgade ofarliga och rofyllda plat-ser (kyrkogårdar) så dessa blev otrygga för försvarslösa besö-kare. Det är ett kraftfullt sätt att illustrera hur halloween
45
tänktes leda till normupplösning så att våldet kunde slå till mitt i den normala vardagen på de mest oväntade platser, till och med där de döda fått sin sista vila.
Moraliskpaniköverlivochdöd
Motståndet mot halloween kan jämföras med entusiasmen för seden i massmedial rapportering från tidigare årtionden. Första gångerna halloween nämndes i Svenska Dagbladet (1933) och Dagens Nyheter (1937) var det i positiva eller neutrala ordalag. Halloween i USA beskrevs som en skörde- eller spökfest med maskerat tiggeri för barnen. Stockholms
Motståndet mot halloween var stort från vissa kyrkor, präster och troende vid millennieskiftet. Den »hedniska« seden ansågs utgöra ett hot mot det kristna allhelgonafirandet. Här läxar prästen upp det lilla spöket. Foto: Butterick’s.
46
studentkårs halloweenpartyn under 1940–1950-talen fram-ställdes som uppsluppna ungdomskalas där studentikosa spex var ett bärande inslag. Ingenstans anas några moraliska betänkligheter mot firandet, inte förrän Dagens Nyheter i november 1961 rapporterade om hur firandet det året urar-tade med fylla, slagsmål och polisingripande.
Runt år 2000 hade dock motståndet mot och diskussio-nerna om halloween tagit sådana proportioner att det är befogat att tala om moralisk panik. Sådan kan uppstå i sam-hället när ett socialt värde anses hotat. Exempel är debatten om jazzen på 1940-talet, videovåldet på 1980-talet och raven på 1990-talet. I samtliga fall ansågs ungdomen bli krimi-naliserad, förvildad och drogberoende av de utpekade feno-menen och vissa ansvarstagande vuxna – exempelvis lärare och präster – tog därför strid. I det här fallet var det vuxen-firandet av den kristna alla helgons dag som var hotat av ung-domens »hedniska« halloweenfest. Massmedia hade, pre-cis som när det gällde jazzen, videovåldet och raven, länge underblåst stämningar av hot, indignation och rädsla genom sin negativa rapportering om halloween – ibland med drag-hjälp av brandkatastrofen i Göteborg – och ett socialt pro-blem hade skapats och riktats mot ungdomen som (tillsam-mans med barn) bar upp firandet av halloween. I den vuxna världen menade man också att det gällde att försvara den kristna seden och de moraliska värdena å försvarslösa barns vägnar. Olika kyrkors intresse av att engagera sig mot hal-loween skulle kunna tolkas på tre sätt: dels handlade det om att understryka vikten av den kristna gemenskap som förvaltades, genom att värna alla helgons dag gentemot en
47
hednisk fest, dels handlade det om vem som hade tolknings-företräde när det gällde existentiella frågor om liv och död. Kyrkorna accepterade inte fullt ut ett »folkligt självhushåll« om hur döden skulle framställas och förstås. Dessutom ville den vuxna världen ha insyn i och helst överta kontrollen av ungdomarnas fester. En pingstpastor citerad i Expressen den 30 oktober 2000 menade att det var aningslöst att låta bar-nen fira halloween och propagerade i stället för att de skulle informeras om hur de borde fira allhelgona.
Halloweenfirandet är fullt av spöken, häxor, skelett, yxor och död. Sedan klagar man över våldet i skolan och ute i samhället. Det är en dubbelmoral utan like … Det är väldigt tråkigt att det här fenomenet [halloween] har kommit hit… det är viktigt att vi inom kyrkan tydligt profilerar vad vi står för. Därför har vi bland annat bjudit in förskolor och sko-lor för att berätta vad allhelgonahelgen egentligen står för. Alla helgons dag och halloween ligger tidsmässigt intill var-andra. Halloween firas den 31 oktober och alla helgons dag firas den lördag som infaller mellan den 31 oktober och den 6 november. De har också sitt gemensamma tema, döden, ett vare sig neutralt eller okomplicerat tema som tar sig många kulturella uttryck. De båda dagarna har dock olika förhåll-ningssätt till döden, exempelvis till relationen mellan levande och döda. Den kristna ljuständningen förutsätter att de döda är en passiv, frånvarande part, medan halloween bygger på aktiva, närvarande döda. Föreställningar om att de döda besöker sina forna hem och sina efterlevande är exempel på
Vampyrer och zombier
En vampyr är en odöd person som tvångsmässigt suger blod från levande människor. Det finns två slag av klas-siska vampyrer, en litterär och en folk-lig. Den litterära vampyren är en ele-gant men excentrisk adelsman boende i ett slott och iförd slängkappa. Han suger blod från anemiska jungfrurs halspuls ådror. Ofta är han identisk med den transsylvanske greve Dracula i Bram Stokers (1847–1912) roman från 1897. Den litterära vampyrens relation till sina offer har starkt sex-uella undertoner. Den folklige vampy-ren däremot är vanligen en fattig bonde som biter sina offer i hjärttrakten. Han ofredar oftast vänner och släk-tingar. Man känner igen honom på att hans kropp inte förmultnar i graven. Vampyrer skiljer sig också från van-liga människor genom att de saknar skugga och spegelbild. Såväl den litte-rära som den folkliga vampyren är svår att få död på. För att bryta deras makt måste man köra en ekpåle genom deras hjärtan. De moderna vam-pyrerna ser ut som vi människor, men har övernaturliga krafter och för-mågor. De är ofta unga och vackra, men de är samtidigt bleka i hyn och mörka runt ögonen. De måste dricka blod för att överleva. Vampyrer
Bram Stokers klassiske vampyr har varit med i Butterick’s utbud av maskeringar sedan 1997 års katalog.
förekommer inte i äldre svensk folktradition. Men uppgifter om att man pålat fast människor som tänktes kunna gå igen är vanliga, särskilt från södra Sverige. Ett konkret exempel på att människor också verk-ligen har pålats fast är fyndet av en medeltida man i Bockstens mosse i Rolfstorp i Halland 1936. Mannen var fastpålad i marken med ekpålar. Zombien är liksom vampyren en människa vars sinne behärskas av någon eller något annat eller vars viljeförmåga har försvunnit. Det kan också vara en död människa vars
kropp kan röra sig och eventuellt utföra en överställd härskares order. Det finns de som menar att zombier existerar på riktigt, medan andra anser att figuren är fiktiv. Zombien hörde ursprungli-gen hemma i karibisk voodoo, men är idag en mycket populär figur i skräck-filmer. Där framställs den som en människoätare. I äldre svensk folktra-dition är zombien okänd.
Källor: Uppteckningar i Institutet för språk och folkminnen, Uppsala, samt Arnfinn Pettersens
Blodets gleder. Om vampyrer i tradisjon og fiks-jon (1999), Ella Odstedts Varulven i svensk folk-tradition (1943, 2012) och Bengt af Klintbergs
artikel »Sydsvenska sägner om nedpålade döda«, publi cerad i Svenska landsmål och svenskt folkliv (2009).
Zombie tecknad av Amilia Lundhem 6 år i Sollentuna i oktober 2016.
50
aktiva och närvarande döda. Sådana föreställningar finns över hela världen.
Fenomenet uppmärksammas i Sverige idag exempelvis i det populära TV-programmet Det okända, där vanliga människor omvittnar (ovälkomna) besök av sina avlidna släktingar eller av tidigare boende på platsen. Med hjälp av ett medium skapar man kontakt med de döda, för att få veta varför de besöker de levande, och/eller för att fördriva dem. Vid halloween har de döda ansetts komma på besök till de levandes värld, ty då var gränsen mellan liv och död tillfälligt upplöst, otydlig och glidande. Halloween var ett liminalt till-stånd, då abnormal tid rådde. Sådana tillfällen, då de döda anses vara närvarande och aktiva och ges visst utrymme i de levandes värld, finns i alla kulturer. I det äldre svenska sam-hället erbjöds ett sådant tillfälle vid den kanske viktigaste års-högtiden: julen. Då skulle mat och dryck stå framme över nat-ten, så de döda kunde få komma tillbaka till sina forna hem för att äta och dricka. De döda höll också julotta innan de levande höll sin på juldagsmorgonen. Man kunde se jordspår efter dem i kyrkbänkarna. Kom man tidigt nog kunde man till och med se dem sitta i bänkarna. Att det inte var bra att störa dem framgår av en berättelse från 1934 från Västergötland.
När jag var barn hörde jag talas om att det var en käring som hade kommit för tidigt till kyrkan på julmorgonen. Det fanns inte annat än »döingar« när hon kom in i kyrkan. Hon höll på å inte skulle komma levande ut, men hon kastade huvudduken till dem och medan de rev sönder den så hann hon att komma ut … Varje julmorgon var de döda i kyrkan.
51
Men, om nu föreställningar om de dödas närvaro inte varit obekanta, varför var då halloweens förhållningssätt till döden så upprörande för så många vid millennieskiftet 2000?
Döden–kollektivhändelseeller
privatangelägenhet?
Lite förenklat kan man hävda att döden i västvärlden var en integrerad del av det levda livet nästan fram till andra världs-kriget. I det svenska samhället, som det såg ut ännu på 1920-talet, var döden en kollektiv händelse. När någon dog skedde det normalt i det egna hemmet. Döden rörde hela lokalsam-hället. Alla ville se liket och ta farväl av den döda, även om man inte varit särskilt bekanta i livet. Det var noga med att kroppen förbereddes korrekt och att den lyckligt kom i jor-den. Det var viktigt med begravningsgudstjänsten och klock-ringningen som tillsammans med ett påkostat gravöl, bekräf-tade den dödas heder och ställning och demonstrerade hus-hållets förmåga. Sedan någon avlidit vidtogs mått och steg för att hindra den döda från att gå igen. Det låg nämligen i allas intresse att den döda inte spökade och ställde till med problem för de efterlevande.
Med moderniseringen av samhället via processer som urbanisering och sekularisering började under 1930- och 1940-talen ett annorlunda förhållningssätt till döden växa fram hos alla samhällsklasser. Det innebar i korthet att döden försvann från det levda livet och placerades långt borta från de levande. Den blev en pinsam påminnelse om
52
livets otillräcklighet i ett modernt samhälle präglat av ste-grande framstegsberusning. Döden blev genant och kunde inte längre få ha någon framskjuten samhällelig position. I stället plockades den bort och förlades till platser utanför det levda livet – människor dog på långvårdskliniker och ålderdomshem. Borta från offentlighetens ljus blev döden alltmer privat och berörde oftast bara familjen och den nära släkten. Inga grannar och vänner kom längre för att se på liket. Klockringningen som social markör försvann och gravölen ersattes av högtidliga minnesstunder i ett anonymt Begravningsfölje vid Johan Olssons kista den 9 juli 1917. Lägg märke till att
även barn deltog i begravningen. Platsen är Hamnen i Munkedal i Bohuslän. Foto: Oscar Färdigh / Bohusläns museum.
53
församlingshem eller i en hembygdsgård. Många födda från 1950-talet och framåt har aldrig sett en död människa på riktigt.
När döden försvann från det levda livet upphörde den dock inte att sysselsätta människans tankar. Tvärtom blev den kanske mer angelägen och pockande ju mer den förtegs. Den blev både tabuerad och »återförtrollad». Den frånvarande döden tillhör ett samhälle där nyhetsflödet successivt blev världsomspännande och informationsbildningen allt snabb-are. Människor förses åtminstone sedan 1990-talet med nyheter om vad som händer i världen dygnet runt. Mycket av nyhetsflödet behandlar våld och död: presidentmord, folk-mord, etniska rensningar, flyktingkatastrofer, svält, jordbäv-ningar, terrordåd och skjutningar. Det möter oss framför allt som autentiskt våld i nyhetsprogram och dokumentärer, men även som fiktivt våld i deckarserier och polisfilmer. Våldet, ondskan och döden är alltså närvarande i verkligheten på ett mycket påtagligt sätt och har skapat ett ökande behov av att diskutera, bearbeta och hantera de känslor och den oro som väcks. Återerövrandet och införlivandet av döden i det levda livet har varit en nödvändighet.
Urbaniseringen under 1900-talet innebar att människor lämnade landsbygden för att flytta till större och mindre stä-der och samhällen. Där ingick de inte längre i lokalsamhäl-lets gemenskap vari döden hade varit en kollektiv angelägen-het. I stället blev de anonyma och då kunde döden smuss-las undan så att ingen utom de närmast berörda behövde veta om den. Sekulariseringen under 1900-talet innebar att människor i allt mindre utsträckning lät kyrkan bestämma
54
över sina liv. När det inte längre var plikt att delta i guds-tjänsten tömdes kyrkorna på folk. Med religionsfriheten som lagstadgades 1951 och i samband med att kyrkan år 2000 skildes från staten gick många dessutom ur Svenska kyrkan. Men det väsentligt minskade deltagandet i det kyrkliga inne-bar inte att religiositeten försvann. Den sökte sig nya vägar och uttrycktes på annorlunda sätt än tidigare. Man brukar sammanfatta sådana religiösa uttryck och förhållningssätt i vår tid under samlingstermen New Age. Det är ett slags smör-gåsbord av religiösa tankar och föreställningar, där man kan välja vilka man vill ha utan att behöva köpa ett färdigt paket. New Age erbjuder individuella, personligt anpassade tros-system med utbytbara delar, ofta från olika religioner.
Halloweens karnevaliska förhållningssätt till döden är ett exempel på ett New Age-inspirerat koncept som erbjuder en möjlighet att diskutera döden, nämligen en död som inte är absolut eller definitiv utan ett temporärt tillstånd eller upp-skov, en dimension som det går att gå in i och gå ut ur igen. Också i ett äldre samhälle fanns föreställningar om döden som ett glidande tillstånd. Innan klockorna ringt över de döda ansågs de exempelvis, enligt en uppgift från Värmland, höra allt de levande sade utan att själva längre ha förmågan att tala. De var ännu inte inne i det andra livet. Halloweenritualens gemenskap där alla är sociala likar när de är maskerade till och prövar på döden är ett exempel på ett glidande tillstånd: när ritualen är över återgår deltagarna till det levda livet igen. Alla de attiraljer som tillhör döden – liket, benranglet, spö-ket, lien, likkistan – är rekvisita som behövs för detta experi-ment med döden. Det var det som upplevdes som så hotfullt av
55
många. Döden, menade dessa, skulle respekteras och mötas med allvar och seriositet, inte med glada upptåg och groteska masker. Att halloween hanterar döden och de döda som människan ofta gör, det vill säga också på uppsluppna och vanvördiga sätt, kanske hade fallit i glömska under den långa period då döden varit förvisad från det levda livet?
I ett äldre samhälle var man rädd för att få »fel« död eller bli osalig. Fel död fick till exempel självmördare och odöpta, mördade barn. De fick inte begravas i vigd jord, alltså på kyr-kogården eller innanför muren. De blev även osaliga och där-för gengångare. Det kunde också vara svårt att avgöra om en människa var död eller bara skendöd. Det finns mäng-der av berättelser om skendöda som vaknat upp just när de ska ner i jorden eller när de precis hamnat där. För att undvika att begrava skendöda kunde man enligt en uppgift från Västergötland vänta i tre–fyra dygn med att lägga den avlidna i kistan. Men man kunde ändå inte vara säker. Från Västergötland berättas om
en ung flicka som dog vid omkring 17 års ålder. När kis-tan skulle sättas ned i graven, ville hennes förtvivlade mor se henne ännu en gång, varför locket skruvades av och modern kastade sig över den döda och kysste henne. Då slog flickan upp ögonen och blev frisk.
Allt som tillhörde döden var kringgärdat av tabun och för-bud. Kyrkogården var en helig och en förbjuden plats på en och samma gång. Samtidigt med starka kulturella förbud om döden var kyrkogården ändå den plats som erbjöd de mest
56
effektiva trolldomsmedlen. Dödben, kyrkogårdsmull, spikar och svepningar var, tillsammans med klockskav, klockbeck, oblater och prästkläder eftertraktade för den som ville trolla till sig någon fördel eller förgöra för någon annan. Alltså besöktes kyrkogården i jakt på dessa dyrbarheter, trots att det var förenat med stora faror.
Samma dubbla förhållande hade man till avskedsfesten, gravölet. I det äldre bondesamhället var gravölen nog så muntra fester där lokalsamhället tog farväl av den döda med mat och brännvin, dans, kortspel, lekar, musik och sång.
Idag ska Martin i jorden fram med de dukade borden
Ack vilken glädje och ack vilken fröjd. Och får vi inte peppar och kringlor Så får vi väl brännvin och semlor Det gör detsamma blott själen är nöjd
(gotländsk begravningsvisa).
Från Härad i Södermanland redogör upptecknaren Gustaf Ericsson (1820–1894) för vad som serverades på ett gravöl: smörgås, lutfisk, färsk fisk, sylta, pepparrotskött, korv, stek och skinka samt bakelser och tårtor – allt nedsköljt med brännvin. Från Järvsö i Hälsingland berättas exempelvis att vid begravningskalas kunde gästerna få så mycket bränn-vin i sig att de blev ordentligt fulla och blev liggande efter vägen. Halloweens lek med det allvarliga fogar sig således till ett äldre samhälles sätt att hantera en svår fråga och är inget nytt och väsensskilt. Döden har alltid mötts med både
