Grannelagsrätt och rörligt friluftsliv
Omkring 930 instiftades det isländska alltinget och de första allmänna lagarna för hela Island infördes. Lagboken, Grágás, en av de mest anmärkningsvärda nordiska nedteckningarna med juridiskt innehåll från medeltiden, innehåller också en reglering av enskildas förhållning till allmänningar (se Vilhjálmur, 1974 och på Internet i ut- drag ”septentrionalia.net/etexts/gragas.pdf)”, vilket torde utgöra den äldsta nedteck- ningen med liknande innehåll, som allemansrätten.
I Grágás anges att man t.ex. får plocka bär för att äta på platsen, men inte ta med sig. Man får också fiska och fånga fåglar. I den efterföljande Jónsbók anges också att re- sande får ta i skogen det som behövs för att reparera vagnar eller slädar m.m. och ta ved för eld för den som övernattar ute i skogen om det är nödvändigt.
I begynnelsen var förmodligen allemansrätten en grannelagsrätt som innebar en rätt att ta sig lämpligaste vägen över grannarnas mark. Denna ”färdselrätt” anses natur- ligtvis ha sin yttersta gräns i 12 kap 4 § brottsbalken, där det helt enkelt stadgas straff för den som tar sig olovlig väg över tomt eller plantering. Befintliga vägar får dock nyttjas, med reservation för att den som på något sätt vistas i eller kränker annans hemfridszon (tomtplast) då kan dömas för hemfridsbrott. (Jonzon m fl) Att det sedan kan vara såväl praktiskt som juridiskt besvärligt att avgöra var tomtplatsen slutar ut- gör ett problem som ofta kommer att drabba myndigheter, vilket jag återkommer till
senare i rapporten.
Eftersom allemansrätten inte sällan ger upphov till tvister mellan grannar, är det i den delen frågan om typisk ”domstolsjuridik”, där privaträttsliga relationer ska redas ut genom domstolens försorg och rätten till ett eventuellt skadestånd avgöras.
Betraktar man allemansrätt som grannelagsrätt, finns också ett implicit antagande att man grannar emellan har en viss aning om vem som gör vad på varandras marker. Den markägare som anser sig överutnyttjad eller på annat sätt drabbats av olägenheter har de facto en möjlighet att identifiera en förövare och därmed inleda ett rättsligt förfarande.
När grannar träter finns endast undantagsvis ett allmänt intresse inblandat. Det undan- taget innebär i regel att det omtvistade markområdet också utgör ett ”områdesskydd” enligt 7 kap miljöbalken, t.ex ett strandskyddsområde. Då begränsas markägarens utrymme ytterligare så till vida att det allmänna, genom tillsyn, kommer att bevaka allmänhetens tillgång till den aktuella fastigheten och/eller förutsättningarna för ett värdefullt växt- och djurliv. I det läget blir rätten till hänsynsfullt tillfälligt nyttjande ett allmänintresse med en allmän företrädare (kommun eller länsstyrelse genom sin tillsyn).
Vardagligt uttryckt kan man säga att grannelagsrätten blir till miljöbalksrätt med allt vad detta innebär av möjligheter för myndigheter, organisationer och naturligtvis markägaren (såsom adressat för ett föreläggande), att föra talan. Vi får anledning att återkomma till temat ”allemansrätt som miljöbalksjuridik” längre fram i denna rap- port.
Allemansrätten och det rörliga friluftslivet
Allemansrätt för det s.k. ”rörliga friluftslivet” är någonting vi diskuterar ur ett re- kreations- och friluftslivsperspektiv och beaktat det synsättet torde allemansrätten vara av yngre datum och framsprungen ur såväl den tidiga begränsade turismens ut- övande och behov, välfärdsstatlig reglering av arbetsmarknaden under 1900 talet, medvetna ”folkhälsobeslut” under 1960-70 talet samt samtida livsstilsbehov såsom äventyrs- och upplevelseturism. (Sandell m fl) Ur ett förvaltningsrättsligt perspektiv har det rörliga friluftslivet kommit att ges vissa företräden vid intressekonflikter vid hantering av s.k. riksintressen genom bl.a. de geografiskt avgränsade hushållningsbe- stämmelserna i 4 kap miljöbalken. Även genom de verksamhetsanknutna hushåll- ningsbestämmelserna i 3 kap miljöbalken åtnjuter det rörliga friluftslivet ett skydd.
Allemansrätt och kommersiella aktiviteter
Frågan om kommersiella organisationer ska kunna utnyttja grundlagens förbehåll om allmänhetens fria tillgång till naturen har varit flitigt omdebatterad. Viktiga argument för avtalsplikt har varit olägenheter som riskerar att uppkomma vid kommersiellt bruk av allemansrätten, samt den mer principiella ståndpunkten att markägaren i någon mån alltid har kostnader för sitt markinnehav, vilket då motiverar ersättning vid nå-
gon annans kommersiella brukande.
I förarbetena till regeringsformen görs ingen direkt åtskillnad mellan kommersiella- och ickekommersiella organisationers allemansrätt. Samma sak gäller enligt förarbe- tena till miljöbalken, som dock har en skrivning om att ”arrangemang av någon bety- delse” inte bör ske utan markägarens medgivande (prop 1993/94:117 s 18 ff, prop 1997/98:45 del 1 sid 301).
Reglerna i 12 kap 6 § miljöbalken möjliggör vidare anmälan från företag som har för avsikt att genomföra större friluftsevenemang på annans mark, vilket möjliggör för tillsynsmyndigheten att i vanlig ordning förelägga om försiktighetsmått. Länsstyrel- sen kan också genom beslut förordna om obligatorisk anmälningsplikt, vilket också förekommer enligt insamlade data från länsstyrelserna.
Naturligtvis kan inte markägaren, utan endast företaget, överklaga tillsynsmyndighe- tens beslut, vilket innebär att renodlade ”markägarintressen” inte kommer att bli fö- remål för tillsynsmyndighetens eventuella föreläggande om försiktighetsmått. Mark- ägarintresset kan manifesteras genom att tillsynsmyndigheten remitterar anmälan till markägaren.
Trots att markägaren endast har mycket begränsade möjligheter att agera med stöd av miljöbalken, innebär naturligtvis ett föreläggande att företaget riskerar att utlösa verk- ställighetsåtgärder från tillsynsmyndighetens sida genom att strunta i föreläggandet. Likaså kan företaget genom agerande i strid mot tillsynsmyndighetens föreläggande, medföra att man i praktiken gör sig skyldig till ett miljöbrott av något slag, eller vid upptäckt vid tillsynsmyndighetens tillsyn, brott mot anmälningsplikten.
Skadeståndsrättsligt är det däremot oomtvistat att ett företag som genom sin verk- samhet eller sina kunders agerande brustit i aktsamhet, exempelvis genom att åsido- sätta allemansrätten till skada för markägaren, kan ådra sig ansvar. (2 kap 1 § 3 kap 1 § skadeståndslagen).
Rent normativt finns anledning att fråga sig vad regeringsformens och miljöbalkens juridiska ”omnämnande” av allemansrätt egentligen innebär i form av begränsning i markägarens befogenheter på egen fastighet, och i förlängningen om det genom nuva- rande lagstiftning finns fog för att öppna upp för regler om ”avtalsplikt” (se vidare t.ex Bengtsson, Grundlagen och äganderätten, 1996).
Styrkan i att allemansrätten till sitt normativa innehåll är oreglerad, ligger däri att rättsområdet kan leva med i en föränderlig omvärld, där exempelvis friluftslivets och/eller markägandets förutsättningar skiftar. Nackdelen är den att den som åberopar allemansrätten som grund för sin talan, då förhåller sig till en vag sedvanerättsligt definierad rättsnorm, vilket kräver överväganden och tolkning från domstolar och myndigheter. Hos tillsynsmyndigheten uppkommer gång på gång frågan om ”vad som är ett lagligt stängsel enligt allemansrätten. Ett lagligt stängsel behöver inte med
nödvändighet vara i samklang med det allmänna rättsmedvetandet och främjar i prak- tiken inte passage. Ett stängsel kan vara lagligt men i moralens utkanter. Vilket till- träde måste markägaren som ”minimum” tillhandahålla?
Frågan om friluftslivets ”bolagisering”, och därmed eventuella ekonomiska anspråk som uppkommer genom krav från markägare, ser i ett myndighetsperspektiv inte ut att vara en ”stor” fråga. Frågan är naturligtvis äganderättsligt känslig, och en fråga om
avgränsning av allemansrättens normativa innehåll till att omfatta endast det s k icke-
kommersiella nyttjandet har redan orsakat stor debatt.
Bortsett från att införande av tillståndsplikt naturligtvis innebär en avsevärd föränd- ring i förhållande till vad som i nuläget betraktas som gällande rätt, skulle den för- modligen också ge upphov till flera gråzoner av juridiska avgränsningsproblem så- som frågan om hur man avgränsar det kommersiella friluftslivet i förhållande till det ideélla, hur exempelvis ekoturismföretagens behov av att sluta avtal med flera mark- ägare för att genomföra en enda aktivitet ska hanteras, samt naturligtvis prissättning- en. Är det själva tillgången till marken som ska prissättas, eller är det rätten för ett företag att saluföra t.ex naturvärden som finns på marken, och är då vissa naturvärden mer värda än andra (hur mycket kostar det att använda en meter klippa att klättra på i Skåne respektive Norrbotten?)
Företag som bedriver verksamhet och som genom sitt eller sina kunders agerande åstadkommer störningar, skador eller andra olägenheter ansvarar i vanlig ordning för ett eventuellt åsidosättande av de allmänna hänsynsreglerna, enligt 2 kap miljöbalken, i den mån olägenheten utgör en fara för människors hälsa eller för miljön. Olägenhe- ten ska då, enligt vanlig miljöbalksbedömning, vara i någon mån varaktig och inte kunna hänföras till förhållanden på orten. Återigen råder en situation där själva mark- ägarrätten och dess intressen normalt inte utgör grund för talan med stöd av miljöbal- ken, samtidigt som det inte är helt orimligt att tänka sig att vissa verksamheter, såsom t.ex kommersiell bärplockning, också drar med sig rena olägenheter ur just ett hälso- skyddsperspektiv.