Under arbetet med denna utredning har det för mig stått allt klarare att "det allmänna" i termer av myndigheter och politik behöver en röst i
allemansrättsfrågor som inte behöver gå omvägen över ny lagstiftning utan som utifrån en principiell grund om allemansrättens innehåll (jfr om allemansrättens kärna ovan) kan bevaka, informera, dokumentera, och vid behov driva utvalda fall i domstol för att få fram vägledande prejudikat. När det gäller frågan om att driva fall i domstol är det viktigt att komma ihåg att allemansrättsärenden idag innebär att man som enskild person kanske måste driva en fråga mot din granne som begränsat tillträdet eller att man som markägare måste driva fallet mot den organisatör som kanske har ett viktigt ekonomiskt samarbete med din granne. Det är för den enskilde också en svår, dyr, osäker och långsam process att driva domstolsfall.
Som en del i allemansrättens förvaltning, borde en ombudsman också kunna vara en huvudpart när det gäller att utveckla praxis och fungera som en kompetensbas för myndigheter, organisationer och näringsliv. En sådan allemansrättens ombudsman (i praktiken rimligen en grupp med en viss kompetensspridning) skulle då fungera som en sakkunnig som i sitt ansvar har att se till att den grundläggande allemansrättens innehåll bevaras och successivt uppdateras i förhållande till förändringar i allemansrättens otaliga relationer (aktiviteter, areella näringar, befolkningsmönster, tjänstenäringar etc. i linje med tidigare resonemang). Ett första viktigt område för en sådan allemansrättens ombudsman bör vara att utvärdera och vid behov markera allemansrättens ställning utifrån tillämpningen av de nya instrumenten om styrning genom anmälningsplikt som berördes ovan – och som förhoppningsvis enligt förslag 2
ovan kommer att inkludera ett brett natur- och kulturlandskapsperspektiv, inte bara i förhållande till naturmiljön som idag.
Den ovan föreslagna allemansrättens kärna i punkt 2 skulle då kunna vara utgångspunkt för denna ombudsmans verksamhet. Ett viktigt arbetsområde skulle troligen bli att på olika sätt bevaka tillämpningen av olika
förvaltningsrättsliga verktyg t.ex. angående stängselgenombrott, hemfridszoner, vad som är "omfattande organiserad verksamhet", hur "extra höga krav" på kommersiellt nyttjande bör tolkas etc. Likaså blir troligen en viktig uppgift vara att operationalisera vad som är en anläggning som utsläcker allemansrätten och bevaka tillämpningen av en (förhoppningsvis förstärkt enligt nedan) lag om stängselgenombrott för att hindra överdrivna privatiseringsåtgärder genom skyltar, stängsel och s.k. smygprivatisering (att permanent ställa ut möbler, anlägga grillplatser etc. utanför hemfridszonen som ett sätt att markera
otillgänglighet för andra). Ett förslag som jag väckt tidigare och som eventuellt också skulle kunna bli en del i en ombudsmans verksamhet är möjligheten av en skadeståndsfond eller försäkringskonstruktion där drabbade markägare kan begära ersättning för allemansrättsligt relaterade skador där man inte kunnat lagföra den skyldige.113 Det skulle både kunna vara sådana skador där strikt taget ingen enskild har överträtt allemansrättens gränser men där det samlade
besökstrycket ändå inneburit behov av skadestånd (s.k. invasionsskador), men det kan också vara sådana skador där den/de skyldiga har överträtt
allemansrätten men där markägaren inte med rimliga arbetsinsatser kunnat lagföra personen/gruppen ifråga. Medel till en sådan fond skulle förslagsvis bygga på avsättningar från turismnäringen114 vilket då också skulle kunna ha det goda med sig att den markägare som känner sig drabbad av besöksnäringen också kan få ta del av denna närings vinster. Det ligger nära till hands att här associera till försäkringar och stödformer vid extremt väder för traditionella areella näringar som jord- och skogsbruk. Den psykologiska aspekten kan nog heller knappast överskattas av att markägare som drabbas eller är orolig för att drabbas av skador och störning av friluftsliv vet att han/hon kan få del av ekonomisk ersättning vid behov.
Ett annat område i behov av precisering och uppdatering i förhållande till samhällsutvecklingen som bör vara en fråga lämplig för en allemansrättens ombudsman att utreda, inventera och ge riktlinjer för, är vad som långsiktigt kan vara hållbara kriterier på vad som är en "anläggning" som upphäver
allemansrätten. I tidigare kapitel presenterade jag principproblematiken kring
113 Det kan noteras att enligt Naturvårdsverket (1995:11) så föreslog Naturvårdsverket en
"turistskadefond" i skrivelse till regeringen år 1993.
detta och icke-frivilliga avgifter för preparerade skidspår nämndes där som exempel. Men med tanke på allemansrättens starka koppling till
samhällsutvecklingen i övrigt och en snabb teknikutveckling är det viktigt att försöka hitta lite mer långsiktiga kriterier. Det är sannolikt bara en tidsfråga innan vi får parallella fall till de preparerade skidspåren i form av andra konflikter kring vad som upphäver allemansrätten. Kanske t.ex. fasta arrangemang i strömmande vatten för forspaddling, fasta klätterbultar på klätterklippor eller stigar med särskilda anordningar för terrängcykling. Jag vill dock också här påminna om mitt tidigare observandum om att en anläggning, som i och för sig upphäver allemansrätten, behöver inte inskränka det allmännas tillgänglighet om den uppförs och drivs i offentlig regi eller om det offentliga villkorar (t.ex. via planer och lovgivning) till allmänhetens tillgänglighet vid uppförandet för en privat entreprenör.