I ett tidigare kapitel citerade jag Staffan Westerlund (1995:78) och hans påpekande att det är "bra att uppmärksamma hur det som kallas just allemansrätten har olika komponenter (såsom färdselrätt, rätt att tillfälligt övernatta, rätt att plocka bär och svamp etc.)". Det som i dagligt tal kallas "allemansrätten" kallade Westerlund för "den grundläggande allemansrätten" och han skrev att "den gäller för envar, den är inte positivt angiven i lag och den ska i princip utgöra en oskyldig bruksrätt avseende annans mark" (ibid). Mitt första konkreta förändringsförslag handlar om möjligheten av att specificera denna grundläggande allemansrätt i lagstiftningen och alltså överge att "den är inte positivt angiven i lag" (ibid). Där allemansrätten idag bara framgår som ett abstrakt begrepp samt genom lagstiftning om vad som inte ingår i allemansrätten (diskussionen om allemansrättens frirum som refererats tidigare) skulle man alltså i stället aktivt försöka precisera dess kärna. Det är här viktigt att poängtera att "specificera allemansrättens kärna i lag" inte innebär några ambitioner att försöka lagfästa allemansrättens exakta gränser, var gränsen går mellan det som är tillåtet och det som är förbjudet. Det handlar här i stället om möjligheten att formulera allemansrättens principiella grund och på så sätt undvika en del av de nackdelar med ökad lagstiftning som nämndes ovan (bristande lokal anpassning och risk för större generella begränsningar). Skälet för att ändå förstärka
lagstiftningen ligger i första hand i kombinationen av följande:
ett snabbt föränderligt samhälle och allemansrättens relationella karaktär enligt tidigare diskussioner och illustrationer;
det jag ovan kallade för den tredje huvudstrategin för allemansrättens framtid, nämligen behovet av att lyfta fram allemansrättens
grundläggande värden.
Detta – allemansrättens relationella karaktär och valet att lyfta fram
allemansrättens värden – leder nämligen till att man måste försäkra sig mot att allemansrättens grundläggande värden inte eroderas eller radikalt omtolkas med tidens gång utan att lagstiftaren/samhället har en möjlighet att både
uppmärksamma och vid behov åtgärda detta. Den här problematiken fick nyligen en tydlig illustration när Kammarrätten (2011) i Sundsvall i sitt domslut om avgifter i skidspår från förarbetena till grundlagens skrivning om allemansrätten poängterar (ibid:16 refererande Prop 1993/94:117 s 18 f):
"Avsikten [med att ge allemansrätten en grundlagsförankring] är dock inte att ge allemansrätten en för all framtid bestämd innebörd och därigenom låsa den till just den rörelsefrihet i naturen som idag får anses ha sitt stöd i denna. Mot bakgrund härav och då allemansrättens gränser kan anses föränderliga är det, som vissa remissinstanser önskar, inte heller lämpligt att i detta sammanhang ange något om hänsyns- och ansvarstagande eller föreskriva begränsningar i allemansrätten."
I sin dom kommer också Kammarrätten (2011:3-4) fram till att:
"Allemansrätten är införd men inte definierad i regeringsformen. Den framgår också i viss mån av annan lagstiftning såsom miljöbalken och av vissa
straffbestämmelser. När det gäller den fråga som nu är aktuell, att avgiftsbelägga nyttjande av skidspår på mark som alltjämt får anses tillgänglig för allmänheten, finns dock ingen klar och tydlig bestämmelse i lag eller författning att finna ledning i. Kammarrätten finner därför att det inte finns förutsättningar att i ett mål om laglighetsprövning klart konstatera att det av fullmäktiga fattade beslutet [att ta ut avgifter] strider mot lag eller författning."
För undvikande av missförstånd vill jag här poängtera att jag lyfter fram detta resonemang från Kammarrätten, inte för frågan om huruvida preparerade skidspår är en anläggning som utsläcker allemansrätten, utan för att man i sin slutsats och med argumentering från grundlagens förarbeten tydligt visar på hur osäker och oklar allemansrättens innehåll idag är i lagstiftningen. Annorlunda uttryckt så innebär mitt förslag att specificera allemansrättens kärna i lag ett ifrågasättande av slutsatsen från grundlagens förarbete ovan om att inte vilja ge allemansrätten en bestämd innebörd och inte vilja ange något om hänsyns- och ansvarstagande eller föreskriva några begränsningar.
Till detta kommer att om man skall införa någon form av offentlig talerätt i allemansrättsfrågor, t.ex. i form av en allemansrättens ombudsman, se vidare nedan, så måste denna talerätt ha ett preciserat underlag. Det är svårt att föra talan för något som inte är preciserat eller bara preciserat i negativa termer (vad som där inte ingår) eller där underlaget i stor utsträckning ligger på nivån informationsmaterial från myndigheter.
Ett förslag – eller snarare en del i diskussionsunderlaget för ett förslag – är att komplettera grundlagens skrivning om allemansrätten med att på lämplig plats i
vanlig lag göra en viss precisering av allemansrättens innehåll med
formuleringar om att utan att fråga om lov ha möjlighet till tillfällig hänsynsfull vistelse och fri hänsynsfull färdsel på eget ansvar med hjälp av egna och
naturens krafter på annans mark och vatten, samt att plocka bär och svamp för enskilt bruk. Det finns här naturligtvis alltid risk för definitionsproblem.
Mängder av uttryck i legala sammanhang är som bekant svåra att exakt definiera som t.ex. "hot", "uppsåt" och "olägenhet" – eller för att ta några uttryck från rådande allemansrättsrelaterade lagstiftning som "alla", "tillgång" och "naturen" – men det får förstås inte hindra oss från att försöka. Notera här formuleringen "för enskilt bruk" som är förskjutning i förhållande till tidigare praxis104 och alltså avskär tagande av naturalster på allemansrättslig grund från kommersiellt organiserad verksamhet.
Man kan också reflektera över möjligheten att komplettera detta med dels några formuleringar om allemansrätten yttersta avgränsningar; typ: "...som ej..." [formuleringar som ger exempel på vad som inte ingår]. Man kan också reflektera över behovet av att komplettera med förstärkningsformuleringar om allemansrättens principiella värden utöver den allmänna beskrivning som föreslogs ovan, typ: "Allemansrätten är ..." [formuleringar om: demokratiskt landskapsperspektiv präglat av hänsynsfullt gemensamt mångbruk].
Syftet med orden om "med hjälp av egna och naturens krafter" ovan är för ett försök att fokusera flödande energikällor (vind, sol, strömmande vatten etc.). Det finns inga möjligheter att förutse olika framtida transportsätt i naturen och det finns all anledning att tro att lagstiftningen alltid kommer att "ligga efter" teknikutvecklingen i dessa frågor. Och, som har påpekats tidigare, att något inte skrivs in i kärnan av allemansrätten, t.ex. snöskoteråkning eller motorbåtsåkning, innebär förstås inte att det har blivit förbjudet – bara att man inte kan använda allemansrätten som argument för att göra detta.
Grundtanken bakom detta mitt första konkreta förslag är alltså att även om allemansrättens omfattning och dess lokala tillämpningar alltid kommer att vara kulturellt beroende (det är mycket av poängen), så om dess kärna är hyggligt preciserad kan dess praxis inte helt förskjutas från sitt ursprungliga innehåll utan att det går att reagera med juridisk uppbackning. Att den här typen av
preciseringar kräver omsorgsfulla och demokratiskt förankrade utredningar är förstås uppenbart.
2. Tydligare markeringar mot kommersiellt organiserat nyttjande av