R
edan i avhandlingens inledning konstaterades att migration sällan tillskrivits någon större betydelse för 1600-talets histo- riska utveckling. Denna generalisering har stämt relativt väl för de hittills studerade områdena, men är mindre korrekt för vissa av de migrationsformer som behandlas i detta kapitel. Åtminstone sedan Eli F. Heckschers dagar utgör nämligen invandring en viktig del av standardberättelsen om hur den svenska stormakten växte fram. För Heckscher utgjorde ”de inflyttade utlänningarna […] en hörnsten i Sveriges ekonomiska liv under Stormaktstiden […] Så gott som allt nytt som förekom på det svenska näringslivets område berodde på initiativ från invandrarna”.1 De inflyttade utlänningarnaförbättrade den svenska järnhanteringen, investerade i koppar och tjära, tog hand om myntning och bankväsende samt finansierade den svenska statsmaktens militära expansion.2 Invandringen främjades av
”målmedvetna åtgärder från statens sida […] att smälta in utlänning- arna i det svenska samhället” genom exempelvis frikostigt utdelande av adelskap, samtidigt som man var ”mycket lite nogräknad i fråga om utvärtes måtta” – inga uttryckliga krav på assimilering ställdes, åtminstone inte vad gällde användandet av utländska språk i brev och i Riddarhusets debatter.3
Heckschers betydelse för forskningens syn på den stormaktstida invandringen står ännu efter mer än sju decennier stark. De viktigaste 1 Heckscher 1941 s. 131.
2 Heckscher 1941 s. 135–138. 3 Heckscher 1941 s. 138f.
översikterna utgörs därför av en rad exempel på olika invandrargrupper och framgångsrika invandrare, vars betydelse för inte minst den ekono- miska utvecklingen framhävs.4 Med stöd av Heckscher motiverar ex-
empelvis Magnus Mörner sin exposé över invandringen till 1600-talets Sverige med att den var ”särskilt omfattande” under århundradet och därtill hade ”mycket stor betydelse för hela samhällsutvecklingen”.5 In-
vandringen av ”[u]tlänningar med speciella kvalifikationer” och deras (nästan alltid) stora ekonomiska betydelse och framgång utgör även ett viktigt element i beskrivningen av 1600-talets svenska samhälle så som det skildras i moderna översiktsverk.6
Nils Erik Villstrand betonade i Heckschers efterföljd statens bety- delse för invandringen, men poängterade tydligare att ”[s]tatsmakten bidrog således i främsta rummet indirekt till invandringen genom att verksamt bidra till att skapa förutsättningar för inflyttade utlänningars framgång i riket”,7 vilket enligt Villstrand var en av tre hörnstenar i
den svenska stormaktens ”statlig[a] migrationspolitik”.8 Denna tanke
tas över och betonas ytterligare i senare översikter. Mörner menar att staten bedrev en merkantilistisk migrationspolitik då ”[d]en svenska kronan behövde invandrare och använde dem så som man önskade”.9
Än längre drivs tankegången av Dick Harrison, som återkommande betonar ”hur beroende [det tidigmoderna] offentliga Sverige var av invandring”.10 Kort sagt: den svenska statens framgångar berodde på
invandringen, därför bedrev staten en aktiv politik för att öka invand- ringen (av ”experter”) och invandring torde knappast ha förekommit utan de statliga behoven och insatserna. Frågan är dock om detta verkli- gen är en rättvisande bild av invandringen till Sverige under 1600-talet. Heckschers intresse för 1600-talets invandring var styrt och begrän- sat av hans ekonomisk-historiska studieobjekt: invandrare hade under stormaktstiden haft stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen, 4 Svanberg & Tydén 2005 (betoningen på den ekonomiska betydelsen framgår till ex-
empel av att vallonerna presenteras som ”än viktigare för stormaktstidens näringsliv”, s. 96); Harrison 2016.
5 Mörner 2001 s. 173.
6 Se till exempel Nils Erik Villstrands behandling av 1600-talets invandring i Norstedts
Sveriges historia (Villstrand 2001 s. 477–480). Villstrands översikt bygger i hög grad
på hans i tidigare kapitel nämnda artikel i vilken han explicit bygger sin bild av invandringen på Heckscher: Villstrand 1989 s. 18.
7 Villstrand 1989 s. 19, kursivering i original. 8 Villstrand 1989 s. 17.
9 Mörner 2001 s. 200.
och dessa invandrare blev därför viktiga att skildra. Något intresse att studera även annan invandring än den som han ansåg hade varit eko- nomiskt betydelsefull hade Heckscher däremot inte. Denna begräns- ning lever ännu kvar i den historiografiska traditionen, i ovannämnda studier och översikter, medan däremot medvetenheten om avgräns- ningen tycks ha försvunnit. Genom att ekonomisk (och stundom även ”kulturell”)11 framgång och betydelse har kommit att användas
som implicit urvalskriterium för vilken invandring till Sverige som skall skildras, har därmed annan migration – flyttningar som inte företogs av ”experter” eller föranleddes av direkta statliga ekonomiska intressen – negligerats. Min strävan i detta kapitel är därför att skildra den gränsöverskridande delen av 1610-talets svenska migration utifrån ett perspektiv som inte i första hand intresserar sig för invandrarnas förmåga att bidra ekonomiskt till det svenska statsbyggandet.
En annan av de tre hörnstenarna i Villstrands modell av den svenska migrationspolitiken var strävan efter att ”minimera utflyttningen”.12
1600-talets utvandring från Sverige har överlag behandlats mer kort- fattat i forskningen än invandringen. I Villstrands översikt nämns exempelvis i korthet utvandring av svenska sjömän till England och Nederländerna och ortodox flykt österut från Karelen, men forsk- ningens tyngdpunkt ligger på lagstiftningen och i synnerhet på 1620 års förbud mot emigration (se nedan). Även om det finns ett antal mindre studier som behandlar enskilda grupper av utvandrare under 1600-talet, tycks den allmänna uppfattningen vara att emigration var ett marginellt fenomen utan större betydelse för den historiska utveck- lingen. Följaktligen saknas såväl djupare som bredare undersökningar av det svenska 1600-talets utvandringshistoria.
En vanlig definition av vad som skiljer invandring och utvandring från andra former av migration är att en statsgräns passeras.13 Till dem
som kritiserat användandet av begreppet med avseende på 1600-ta- lets Sverige hör Robert Sandberg, som menar att ”gränserna mellan invandring och annan migration var flytande” eftersom Sverige, likt många andra tidigmoderna stater, var ett konglomerat av områden med olika status och befolkningar.14 Tidigmoderna statsgränser sägs
också ha varit ”mindre distinkta”,15 och dessutom flyttades inte bara
11 Se till exempel Harrison 2016 s. 13, 24. 12 Villstrand 1989 s. 17.
13 Se t.ex. Sandberg 2005 s. 168; Svanberg & Tydén 2005 s. 12f. 14 Sandberg 2005 s. 169–172.
människor utan också gränser.16 Kasper Kepsu intar en annan stånd-
punkt. Han menar att det är ”överdrivet att påstå att statsgränser inte hade någon betydelse över huvud taget eller att de endast utgjorde en diffus gränszon”,17 och använder begreppet gränsområde för att studera
det ”område i närheten av en gräns där gränsöverskridande relationer influerar regionens utveckling”.18 I det följande använder jag begreppet
specifikt för att studera hur statsgränser påverkade 1610-talets svenska migration. Definitionsproblemen till trots är det nämligen uppenbart att tidigmoderna stater försökte utöva kontroll över befolkningens gränsöverskridande migration: invandring och utvandring var under 1610-talet aktuella politiska frågor såväl på riksdagar som i fredsfördrag, och de utgör inte minst därför en viktig del i studien av årtiondets svenska migrationsregim.19
I det följande studeras 1610-talets invandring till och utvandring från Sverige, utifrån lagstiftning men också baserat på bland annat rannsak- ningslängder, rättsprotokoll, matriklar och dagböcker. I samband med undersökningarna presenteras också tidigare forsknings resultat kring dessa frågor mer utförligt än ovan. Eftersom utvandringen hittills tilldragit sig förhållandevis liten uppmärksamhet, samtidigt som käll- materialet är långt fylligare än för invandringen, är det lämpligt att börja undersökningen med dem som lämnade Sverige. Efter studierna av invandringen undersöks dessutom även inter regional migration inom riket. Sist i kapitlet följer undersökningar av den militära migra- tion som blev följden av de tre krig som Sverige under 1610-talet var inblandat i.
Utvandring
1620 års emigrationsförbud och Örebro stadga 1617
Det är från tidigare studier av 1600-talets migration välkänt att ”utlopp ur riket” förbjöds genom en kunglig stadga 1620. Däremot går åsik- terna isär om förbudets bakgrund, syfte och konsekvenser. Medan Nils Wohlin i den statliga emigrationsutredningen i början av 1900- talet menade att förbudet orsakades av en (icke närmare preciserad) ut- 16 King & Skeldon 2010 s. 1621, som dock gör detta påpekande (primärt) för modern tid. 17 Kepsu 2014 s. 88.
18 Kepsu 2014 s. 83.
19 Kepsu 2014 s. 88. Jämför Erik Opsahls uppfattning att ”[e]n viktig del av kampen for å opprettholde Norge som en sjølstendig politisk enhet i seinmiddelalderen ble å regulere og kontrollere – og til tider begrense eller hindre – invandringen til landet”: Opsahl 2007 s. xiii.
vandringsvåg, ”af sådana tillfälliga förhållanden, hvilka sedermera under storhetstiden icke förekommo i tillräcklig omfattning för att ådraga sig större uppmärksamhet”, har senare forskning velat tona ned den faktiska emigrationens betydelse.20 Max Engman menar att
kronans uppfattning om utvandringens volym och skadlighet för riket var överdriven och att emigrationsförbudet följaktligen var en onödig åtgärd riktad mot ett upplevt men inte verkligt problem.21 Nils Erik
Villstrand är av liknande åsikt: utvandringen var visserligen obetydlig, men den hade hur som helst ändå inte kunnat stoppas genom den här typen av förbud.22 Däremot är förbudet, enligt Villstrand, det allra
tydligaste exemplet på hur viljan att förhindra utvandring var en av hörnstenarna i den svenska stormaktens migrationspolitik.
Det problem som formulerades i emigrationsförbudet likställde emellertid inte all utvandring utan utgick snarare just från ”tillfälliga förhållanden”, låt vara inte orsakade av någon ökad utvandringsvolym utan fastmer av rådande politiska förhållanden. I förbudets inledande problemformulerande del menade Gustav II Adolf att det
hädan utur vårt rike, och synnerligen ifrån Finland, årligen års utdraga mycket folk, såväl gifta som ogifta, bönder, drängar och pigor och sätta sig ner i Polen, Livland, Preussen, Kurland, Pommern, Mecklenburg, Riga, Danzig, Lübeck och andra främmande landskaper och städer […] förlåtandes sitt eget rätta fosterland, givandes sig under främmande herrskaper, såväl dem som äro våra och Sveriges rikes uppenbara fiender, eller ock dem med ed och trohetsplikt förbundna, som eljest andra oss näst omliggande potentater, furstar och republiker[.]23
Emigrationsförbudet var alltså i första hand riktat mot utvandringen till Polen och till områden som för närvarande stod i förbund med Sigismund. Detta framgår också tydligt av dokumentets fortsättning. Utvandringens konsekvenser beskrivs som att
20 Wohlin 1908 s. 2, även citerad i Villstrand 1989 s. 20. 21 Engman 1984 s. 119f.
22 Villstrand 1989 s. 20.
23 RR 25/4 1620 s. 270–274, RA, avskrift även i E370a, UUB; tryckt i Stiernman 1747 s. 757–760. I Riksregistraturet har förbudet rubriken ”Öppet mandat, att legofolk icke måge draga ut av riket och sätta sig neder i främmande land”. Som framgår av förbudets innehåll gällde det dock lika mycket ”alla andra” som tjänstefolket. Det tryckta mandatet skickades samma dag ut till alla ståthållare i riket tillsammans med en instruktion: RR 25/4 1620 s. 274f.
därigenom vårt rike bliver icke allenast med folk mycket förblottat, många hemman förfallna och ödelagda, våra och kronans undersåtar, som skatt och utlagor göra skola, igenom det förmycket dyrlejda tjänstefolket utarmade och fördärvade; utan ock våra fiender stärkte[.]24
Emigrationen orsakade, enligt den uppfattning som uttrycks i stadgan, visserligen ekonomiska problem för bönderna (och i förlängningen även för kronan), men det är tydligt att det framförallt var kontakterna med Polen som var det huvudsakliga problemet.
Syftet med stadgan var emellertid inte att urskillningslöst förbjuda all emigration utan snarare att klargöra ”vilka som skall vara tillåtet att begiva sig utom riket”.25 För tre grupper var utvandring även
fortsättningsvis tillåten. Adelsmän som hade ”lust eller vilja till att studera utomlands, eller ock försöka sig i krig och således något lära” fick även i fortsättningen göra detta, i enlighet med adelsprivilegierna. De förbjöds dock att resa till Polen eller till någon ort som kontrol- lerades av den polske kungen, att strida för ”Sveriges rikes uppenbara fiender”, liksom att studera vid jesuitiska och katolska läroanstalter (”något papistiskt collegium”).26 Vidare tilläts präst-, borgar- och
bondsöner ”och andra sådana som hava lust till att vandra till sina studiers förkovring till rätta reformerade evangeliska akademier och skolor” att göra detta, dock med förbehåll att de först måste skaffa sig tillstånd och pass från ståthållaren i det län där de bodde.27 Söner av de
tre ofrälse stånden fick också, på samma villkor, rätt att utvandra för att lära sig ”något ärligt nyttigt hantverk och ämbete, eller köpmans- handel […] och annat sådant”.28
Att dessa tre typer av utvandring tilläts berodde på föreställningen att de unga männen senare skulle återvända till Sverige efter att de studerat och lärt sig sådant som ”vi och fäderneslandet […] kunna hava gagn och nytta utav”.29 All annan utvandring förbjöds, och den
som framdeles bröt mot stadgan skulle straffas med arvlöshet och med förbud mot att återvända in i riket igen.30
24 RR 25/4 1620 s. 271, min kursivering. 25 RR 25/4 1620 s. 271.
26 RR 25/4 1620 s. 272. 27 RR 25/4 1620 s. 272. 28 RR 25/4 1620 s. 272.
29 RR 25/4 1620 s. 272. Om adelsmännen används en liknande formulering: adeln skall i studier och krig lära ”det som vi och fäderneslandet framdeles kunna hava tjänst och bistånd, såväl som de ock själva heder och nytta utav”.
30 I synnerhet betonades att tjänstefolks (både pigors och drängars) utvandring förbjöds: RR 25/4 1620 s. 273.
I tidigare forskning har 1620 års emigrationsförbud oftast betrak- tats i relation till tidigare (och senare) lokala och regionala förbud mot utflyttning.31 Med tanke på att förbudet var särskilt riktat mot
migrationen till Polen, utgör det tidiga 1600-talets kontakter med Po- len en mer omedelbar förklaringskontext. De politiska och religiösa konflikterna hade givit upphov till fyra utvandringsvågor från Sverige under åren 1587–1603,32 och vid Gustav II Adolfs trontillträde 1611 levde
fortfarande omkring 400 svenskar i politisk och religiös exil.33 En del
av dessa återvände under de närmast följande åren, men i princip inga under perioden 1614–1618.34 Utöver den politiska utvandringen före-
kom under årtiondena runt sekelskiftet också utvandring av studenter från Sverige till polska akademier, varav fler än 140 studenter skrevs in vid jesuitkollegiet i Braunsberg, den viktigaste studieorten, under åren 31 Villstrand 1989 s. 11f. Redan i början av 1500-talet pläderade Peder Månsson i sin
Bondakonst för ett förbud mot utvandring från Finland: ”Fruktsamma är Sveriges
finnar / ty ganska många barn föder var kvinna / Sedan föra de barnen till Riga och Räfle [Reval] / vilka skulle föras till Stockholm och Gävle / om konungen därpå strängt förbud gjorde / till tyska land ingen barnen föra torde / det vore Sverige och Finland stor nytta / med finnar brukas silver- och kopparhytta / Än kom till Sverige finnar ymneligen nog / som brukade åker och röjde skog / och gavs dem frihet några år / på ödegodsen där skogen står / därmed måtte landet och kronan upphöjas / och fattiga finnar med lön förnöjas”: Månsson 1983 s. 19–21. Under 1550-talet utfärdades vid åtminstone två tillfällen förbud för tjänstefolk att flytta från Nyland till Reval; Engman 1984 s. 122f. Under andra halvan av 1500-talet förbjöds också migration från Åland till Sverige; Villstrand 1989 s. 24ff. Johan III utfärdade 1583 ett förbud för pigor och drängar att utvandra från Finland ”både till Tyskland och annorstädes” och upp- manade dem att istället flytta ”till de slott och län, som vi uti Ryssland och Livland” nyligen hade erövrat: brev till sjöstäderna i Finland 5/8 1583, tryckt i Stiernman 1747 s. 322f. 1591 förbjöd kungen all utvandring av ”folk, ungt eller gammalt” från Finland till ”främmande land”: kungligt brev 7/5 1591, tryckt i Stiernman 1747 s. 374ff. Under 1600-talet utfärdades återkommande regionala utflyttningsförbud gällande delar av Finland och Norrland. Åland berördes igen 1627 och 1648 (Villstrand 1989 s. 24ff; Villstrand 2011 s. 476); Österbotten 1658 och hela Finland 1663 (Villstrand 2011 s. 476); 1692 bruksfolk (Boëthius 1951 s. 166); 1693 återigen Åland och hela Finland (Engman 1984 s. 121; Villstrand 1989 s. 26); Västerbotten 1694 (Engman 1984 s. 121). Någon samlad studie av de lokala flyttningsförbuden är inte känd, och det är därför troligt att det kan ha utfärdats ännu fler förbud än de ovannämnda. Hur spritt bruket var utanför Sveriges gränser är okänt. Generella utvandringsförbud utfärdades även i Frankrike och Tyskland: Sogner 2003 s. 228f.
32 Trypućko 1943 s. 45f. För en allmän översikt av migrationen mellan Sverige och Polen under slutet av 1500-talet, se Małłek 2012.
33 Herbst 1960 s. 206. 34 Trypućko 1943 s. 46.
1578–1613.35 Men även hit ebbade utvandringen så småningom ut, för
att slutligen helt upphöra i början av 1610-talet.36
Såvitt känt hade därmed migrationen mellan Polen och Sverige helt upphört i båda riktningarna vid mitten av 1610-talet. Detta hindrade dock inte att kontakterna med Sigismund och katolicismen blev en av huvudpunkterna vid riksdagen i Örebro 1617.37 Under riksdagen
utfärdade Gustav II Adolf en stadga som först och främst förbjöd alla besök i Polen, alla kontakter med de tidigare utvandrade svenskarna samt innehav av Sigismunds propagandaskrifter.38 Genom stadgan
förbjöds också utvandring för studier i Polen, Litauen, Preussen, Liv- land och andra orter ”som konungen och polniska kronan i någon måtto är subjekt och underdån”.39 Dessutom förbjöds katolicismen i
Sverige: den som framledes konverterade till katolicismen ”skall aldrig hava varken boning eller hemvist, ej heller njuta något arv, rätt, eller rättighet inom Sveriges gränser; utan aktas och hållas uti all arv och annan rättighet lika vid en död och vara biltog över allt Sverige”.40 De
35 Trypućko 1943 s. 26 anger att 138 suecus och 6 finlandus återfinns i kollegiets matrikel. Nästan inga alumner från Braunsberg återvände till Sverige: Małłek 2012 s. 158. Också andra polska katolska läroanstalter lockade i början av 1600-talet studenter från Sve- rige, och ett ”obetydligt antal” studerade vid de protestantiska skolorna i Thorn och Danzig: Herbst 1960 s. 210.
36 I Krakow skrevs den siste svenske studenten in redan 1594, vid Olmütz i Mähren 1609 och i Vilnius 1613: Herbst 1960 s. 209.
37 Förutom diskussionerna om studenter och katoliker ägnade Gustav Adolf stora delar av sitt öppningstal åt frågan om Sigismund och motiverade behovet av förändringar i riksdagsordningen med risken för polska spioner: Ahnlund 1954 s. 24ff.
38 Örebro stadga 17/2 1617, tryckt i Stiernman 1728 s. 708–713. Stadgan bekräftades av riksdagen i mötesbeslutet 27/2 1617, tryckt i Stiernman 1728 s. 719f.
39 Örebro stadga 17/2 1617, tryckt i Stiernman 1728 s. 711. Det problem som stadgan skulle lösa var, enligt kungens proposition till ständerna, att svenskar som under föregående år hade studerat vid katolska lärosäten hade kommit till Sverige med ”skälmstycken”, och att fler svenska katoliker nu väntade i Polen på en möjlighet att göra detsamma: kungens proposition 28/1 1617, tryckt i Ahnlund 1954 s. 118. 40 Örebro stadga 17/2 1617, tryckt i Stiernman 1728 s. 711f., av bland andra Curt Weibull
(1931 s. 81) kallad 1617 års religionsstadga. Frågan om katolicismen i Sverige nämndes inte i kungens ursprungliga proposition, utan tycks ha väckts genom änkedrottning Kristinas betänkande 31/1 1617 (tryckt i Ahnlund 1954 s. 123f.). Drottningen föreslog att ”ingen må bliva liden eller efterlåtit varda sig här uti riket att nedersätta, som med någon falsk lära umgå och med oss uti religionen icke ense är”, med undantag för köpmän. Prästerskapet föreslog i sitt svar 31/1 1617 (tryckt i Ahnlund 1954 s. 136f.) att förbudet även skulle gälla kalvinister. Efter det att kungen läst upp ett utkast till stadga 1/2 1617 (tryckt i Ahnlund 1954 s. 144ff.) tyckte både präster (Ahnlund 1954 s. 161), borgare (Ahnlund 1954 s. 162) och bönder (Ahnlund 1954 s. 163) att även kalvinister borde förbjudas, liksom ”alla andra skadliga och villfarande sekter”. (Borgerskapet
katoliker som bodde i Sverige (både de som var födda i landet och de som tidigare hade invandrat dit) gavs nu tre månader att lämna landet – annars skulle de straffas som ”förrädare”.41
Det är okänt hur många katoliker i Sverige som kan ha berörts av stadgan, och utvandringen av svenska studenter till Polen hade ju, som visades ovan, upphört redan under de föregående åren, kanske till följd av påbud vid tidigare riksdagar.42 Men stadgan var betydelsefull som
hade redan i sitt riksdagsbesvär 1614 föreslagit att kalvinistiska skottar borde förbjudas att invandra till svenska städer, liksom att utländska drängar tills vidare helt borde förbjudas eftersom de tog arbetet från de infödda svenska borgarsönerna. Borgarna fick dock inget gehör i dessa frågor: borgerskapets besvär 31/1 1614 § 6, tryckt i Ahn- lund 1932 s. 473.) Adeln ville tvärtom mildra bestämmelserna (Ahnlund 1954 s. 156) och tillåta utländska köpmän och krigsmän, liksom infödda svenska katoliker, att bo i riket så länge de inte orsakade ”förargelse”, medan hertig Johans adliga sändebud ville ha ett förtydligande att förbudet mot studier endast gällde Polen och inte akademier i Italien, Hispanien eller Frankrike (Ahnlund 1954 s. 156). I sitt slutliga besked om stadgan 7/2 1617 (Ahnlund 1954 s. 186) menade kungen att kalvinister ”och andra villfarande sekter”, liksom köpmän och krigsmän, fortsatt skulle tillåtas bo i Sverige i enlighet med Uppsala mötes beslut och kungaförsäkran 1611 (jämför Lindberg 1964 s. 164f., som citerar kungaförsäkran: om ”några utländska privatpersoner vore, som med någon annan religion funnes, kan dem för handel och vandel samt krigssakernas skull icke vägras att vistas och deras handel och näring här i riket lagligen bruka”). Också av riksdagsförhandlingarna framgår alltså tydligt att ”religionsstadgan” åtminstone för