D
et västeuropeiska tjänstefolkssystemets huvuddrag är väl- kända. Under 1700- och 1800-talen arbetade en majoritet av Västeuropas människor under ett övergångsstadium mellan barndom och vuxenliv som life-cycle servants, som tjänstefolk under en del av levnadsloppet.1 Tjänstefolkssystemet var både ett sättatt upprätthålla kärnfamiljen och hushållsekonomin genom att till- godose dess över tid varierande behov av arbetskraft, samtidigt som systemet möjliggjorde en lång ungdomsperiod av arbete (och därmed även sammanhörande praktisk utbildning) liksom de för Västeuropa karakteristiska höga giftermålsåldrarna.2 Tjänstefolkssystemet var
därför både en central demografisk faktor och en förutsättning för den feodala produktionen.3
I detta system utgjorde migration en grundläggande beståndsdel. Börje Harnesk menade i sin avhandling om tjänstefolkssystemet i Norrland under 1700- och 1800-talen att ”rörligheten [tillhörde] tjänstefolkssystemets ’väsen’” och att ”rörlighet fanns inbyggd i själva tjänstehjonssystemets sätt att fungera”.4 Det är också välkänt från tidi-
gare forskning att unga och ogifta personer i många samhällen domi- nerade kvantitativt bland de flyttande: i en skotsk församling utgjorde tjänstefolk minst 65 % av dem som flyttade i slutet av 1700-talet,5 i
fyra skånska församlingar under förra halvan av 1800-talet var 78 % av inflyttarna unga och ogifta,6 och i Mälardalen var drängar och pigor
1 Dribe 2003 s. 65. För en utförlig skildring av det engelska tjänstefolkssystemet, se Kussmaul 1981a s. 3f.; för det svenska, se Harnesk 1990.
2 Kussmaul 1981a s. 4, 26; Dribe 2003 s. 65. 3 Dribe 2003 s. 110; Moch 2003 s. 34f.
4 Harnesk 1990 s. 165 respektive s. 164. Harnesk (1990 s. 166) hänvisar också till ”något som man skulle kunna betckna [sic] som en ’flyttningskultur’ verkar ha varit integre- rad i tjänstefolkets agerande” som en del av rörlighetens förklaring.
5 65 % av utflyttade, 81 % av inflyttade, 1741–1791: Whyte 2000 s. 43. 6 1831–1835: Lundh 1999 s. 56.
under 1800-talet den ”utan jämförelse” mest flyttande gruppen.7
Hur väl stämmer då denna beskrivning överens med 1600-talets tjänstefolkssystem? Jane Whittle har påpekat att trots att brittiska historiker som Ann Kussmaul och Peter Laslett försökte studera även 1500- och 1600-talens engelska tjänstefolkssystem, rör nästan alla deras resultat – liksom även tidigare svenska studier – främst de följande seklen.8 Som en konsekvens av detta, menar Whittle, har forskningen
inte noterat hur tjänstefolkssystemet förändrades över tid. När jag i detta kapitel studerar drängars och pigors migration i 1610-talets Sverige, har därför en grundläggande utgångspunkt varit att försöka undvika att fylla de kunskapsluckor som källbristen skapar genom att skriva tillbaka senare århundradens välkända tjänstefolkssystem. Istället jämför jag kontinuerligt resultaten från 1600-talet med senare, välstuderade perioder. Kapitlet inleds därför med en diskussion av tre centrala punkter på vilka det tidiga 1600-talets svenska tjänstefolkssys- tem sannolikt skilde sig från senare århundradens: anställningstider, giftermålsmönster och bristen på ”arbetsmarknader”.
Tjänstefolks anställningstider i lagstiftning och praktik
Under 1700- och 1800-talen fanns ett nära samband mellan det västeuropeiska tjänstefolkets anställningstider och dess migration. Anställningskontrakten slöts för korta perioder. När den avtalade anställningstiden upphörde bytte en stor andel av drängarna och pigorna husbonde, och eftersom de bodde i det hushåll där de arbetade innebar bytet av anställning också att de flyttade. I figuren nedan visas exempel på hur stor andel av tjänstefolket som flyttade inom ett par års tid i några tidigare undersökta områden i Västeuropa under främst 1800-talet. Ur figuren kan direkt utläsas två viktiga slutsatser. Den ena är just ovannämnda faktum, att en överväldigande majoritet av alla drängar och pigor flyttade om inte redan efter ett år så åtminstone inom ett par års tid. Den andra slutsatsen är en modifiering av den första: det fanns uppenbarligen också stora geografiska (och kanske även temporala) skillnader i tjänstefolkssystemet och dess migration. I vissa områden och tider flyttade mer än dubbelt så stor andel av tjänstefolket inom ett år än i andra. Det är därför inte möjligt att genom att generalisera tidigare undersökningars resultat få veta hur vanligt det var att drängar och pigor flyttade i 1610-talets Sverige.9
7 Harnesk 1990 s. 173, som hänvisar till Eriksson & Rogers 1978 s. 202ff. 8 Whittle 2017 s. 57, 75.
Varför flyttade då en majoritet av allt tjänstefolk inom ett eller ett par års tid? Såväl Ann Kussmaul som Börje Harnesk har i sina un- dersökningar av det engelska respektive svenska tjänstefolkssystemet framhållit lagstiftningens betydelse för de normalt ettåriga kontrak- ten.10 Relationen mellan husbonde och tjänstefolk definierades och
upprätthölls åtminstone delvis genom lagstiftning, och denna lag- stiftning stadgade på 1700- och 1800-talen vanligtvis ettårskontrakt.11
Kontrakten var muntliga överenskommelser och kunde, åtminstone i tider i det svenska riket under 1600-talet är Jorma Wilmi. Han fann att sex av sju drängar och pigor i Österbotten, Satakunda och Egentliga Finland flyttade efter ett år på 1660-talet. I den västfinska skärgården och i nordligaste Österbotten var de flesta anställningstider fleråriga, medan korta anställningar var vanliga i områden där svedjebruk dominerade. Det framgår emellertid inte helt klart hur Wilmi har räknat, och resultaten går därför inte att kvantifiera på samma sätt som de undersökningar som redovisas i figuren: Wilmi 1991 s. 368f.
10 Kussmaul 1981a s. 31ff.; Harnesk 1990 s. 37.
11 Hayhoe 2012 s. 558 påpekar dock att även sexmånaderskontrakt förekom i vissa väst- europeiska samhällen.
Figur 8. Andelen tjänstefolk i olika västeuropeiska områden under främst 1700- och 1800-talen som flyttat efter ett respektive två år. Anmärkning: för Tyskland och Öster rike saknas uppgift om antalet flyttade efter två år. Källor: Flandern (storgården Scueringe, N = 78), Vervaet 2017 s. 27; England, Kussmaul 1981a s. 52 & Kussmaul 1981b s. 224; Tyskland (både Hiltrup i Münsterland och Meck- lenburg, ungefärlig uppgift), Fertig 2017 s. 139; Österrike (1 förs), Mitterauer 1986 s. 282ff; Skåne A = Skåne (1 förs.), Lundh 1999 s. 61; Skåne B = Skåne (4 förs.), Dribe 2003 s. 64 & Dribe & Lundh 2005 s. 57f.; Hälsingland (1 förs.), Harnesk 1990 s. 167; Ångermanland (3 socknar), Harnesk 1990 s. 179.
England, brytas genom överenskommelse mellan de båda parterna.12
Ettårskontraktet innebar å andra sidan att även de pigor och drängar som inte flyttade till en ny husbonde ingick ett nytt avtal om att fortsätta tjänsten ännu ett år – varefter, som framgår av figuren ovan, många ytterligare lämnade hushållet.
Mycket av forskningen om det västeuropeiska tjänstefolkssystemet har utgått från att ettåriga anställningstider varit det normala. Åtmins- tone på lagstiftningens område skedde emellertid viktiga förändringar i flera västeuropeiska länder under 1600-talet,13 och i Sverige utfärda-
des tjänstehjonsstadgan 1664, vilket var den första lagstiftning varuti fastlades att drängars och pigors anställningstid inte fick understiga ett helt år.14 Under tidigt 1600-tal däremot bestämdes fortfarande an-
ställningstiderna av landslagen respektive stadslagen, vilka båda stad- gade att normal avtalstid endast var ett halvår: i staden från påsk till mickelsmäss och på landsbygden från pingst till mårtensmäss (och vice versa).15 Lagen försökte också genom ekonomiska incitament hindra
att ingångna avtal bröts: om en dräng eller piga flyttade innan avtalet löpt ut skulle hela den överenskomna lönen betalas till husbonden, medan om å andra sidan husbonden tvang drängen eller pigan att flytta i förtid skulle hela den resterande överenskomna lönen betalas ut.16 Därtill bötfälldes den husbonde som lockade till sig (”tubbade”)
12 Kussmaul 1981a s. 31ff. Carolina Uppenberg har visat att det i Västergötland under slutet av 1700- och början av 1800-talet förekom att man ibland kom överens om att tjänstefolket hade rätt att flytta även under den avtalade perioden, och att i många fall där tjänstefolk anklagades för att ha flyttat bort i förtid anförde de till sitt försvar att de trodde att de hade kommit överens om att de hade den rätten: Uppenberg 2017 s. 178. 13 Så försökte man exempelvis i Skottland i början av århundradet ”försvåra tjänste- folkets rörlighet och täta tjänstebyten” genom ny lagstiftning som förbjöd kortare anställningstider än ett år, och i England tillkom vid 1600-talets mitt fattiglagstiftning som, även om den inte var riktad primärt mot tjänstefolket, ändå fick betydelse för deras anställningstider och möjligheter till migration: Harnesk 1990 s. 36.
14 Harnesk 1990 s. 32; Wilmi 1991 s. 368.
15 KrL B XV § 4 (lika i MEL B XIV § 2); MESt B XXI § 3. Holmbäck & Wessén 1966 menar att de olika tidpunkterna ”[u]tan tvivel sammanhängde […] med näringsli- vets intressen”, nämligen med tillgången på arbetskraft i jordbruket. Mot detta talar emellertid det faktum att avtal om anställningar i staden slöts en och en halv månad före tjänstefolksanställningar på landsbygden, vilket snarare borde ha underlättat rekrytering av arbetskraft till städerna.
16 KrL B XV (MEL B XIV); MESt B XXI. Liknande lagstiftning fanns i andra europeiska områden. Lagstiftningen i Lille (sammanställd senast 1429, i kraft under hela 1500-talet) och Ieper (sammanställd 1422) i Flandern hade båda motsvarande bestämmelser som den svenska lagen, med böter både för tjänstefolk som inte fullföljde sin anställning och för husbönder som skickade bort tjänstefolket i förtid: Lambrecht 2017 s. 51.
någon annans tjänstefolk under den avtalade tiden, vilket även innebar att den bortlockade drängen eller pigan dömdes återgå till den först avtalade tjänsten.17
Även om lagstiftningen alltså medgav att tjänstefolk flyttade oftare under 1600-talet än senare, innebär detta inte att alla drängar och pi- gor också i praktiken flyttade varje halvår. A. O. Winroth, som under andra hälften av 1800-talet skrev en historik över det då fortfarande existerande tjänstefolkssystemet, menade att helårstjänst först tilläm- pades av adeln och sedan ”genom föredömets magt” så småningom spreds till bönder och borgare.18 Winroth lyfte särskilt fram hertig Karls
gårdsrätt 1590, vilken stadgade att den som blev hertigens dräng ”han är pliktig [att] tjäna år och dag”, en kunglig förordning från 1626 om adelns tjänare som förutsatte att helårstjänst var det normala (eftersom den som bröt mot förordningen skulle böta en ”årslön”), liksom det faktum att adeln yrkade på halvårsanställningarnas avskaffande vid riksdagen 1649.19 Bland böndernas tjänstefolk förekom helårs- och
halvårstjänst i praktiken antagligen parallellt redan 1540, då en kunglig stadga som förbjöd daglönare påbjöd att dessa istället skulle ”sätta bönderna tjänst och sig, efter som sedvana i riket är, städja låta uti halv eller hel års städja eller tjänst”,20 och halvårstjänsten fortlevde i
praktiken åtminstone på vissa orter ända in på 1800-talet.21
Helårstjänster blev således över tid allt vanligare, men detta var en utveckling som tog flera århundraden. Älvsborgs lösens rannsakningslängder kan dessvärre inte användas för att undersöka hur långt övergången kommit i början av 1600-talet eftersom de – liksom andra årsvisa skattelängder – inte registrerat om någon flyttat mer än en gång under året. Eftersom avtalen mellan tjänstefolk och husbönder var muntliga finns heller inga kvarlevor bevarade från själva överenskommelsen.22 I sin studie av 1700-talets franska tjänstefolkssys-
17 KrL B XV § 1 (bestämmelsen saknas i MEL); MESt B XXI § 5. 18 Winroth 1878 s. 119f.
19 Winroth 1878 s. 119f; Hertig Karls gårdsrätt 1590 § 19, tryckt i Schmedeman 1706 s. 97, vilken av Winroth jämförs med en bestämmelse i Fredrik II:s gårdsrätt 9/5 1557 § 30; Kunglig förordning om adelns tjänare 15/6 1626 § 1.
20 Örebro stadga 1540 § 1, tryckt i Schmedeman 1706 s. 10.
21 Under 1700-talet hade vissa orter rätt till halvårstjänst enligt särskilda privilegier, men på 1870-talet kvarstod ett sådant lagligt undantag endast i Stockholm; Winroth 1878 s. 120. Carolina Uppenberg har funnit ett stort antal fall av tjänstgöringstider kortare än ett år i Ås härad i Västergötland under både 1700- och 1800-talen: Uppenberg 2017 s. 176.
tem har Jeremy Hayhoe dock påvisat att ärenden rörande tjänstefolks anställningstider ibland kunde diskuteras i domstolarna: i Burgund främst som bakgrundsinformation i mål rörande våldsbrott och föro- lämpningar, medan i provencalska Aix tjänstefolk som flyttat i förtid dömdes att återvända till sina tidigare husbönder för att tjäna tiden ut.23 I mina studier av svenska domböcker från 1610-talets härader
och städer har jag sammanlagt funnit ett tjugotal tvister om drängars och pigors anställningstider och villkor, varav de allra flesta utgörs av konflikter mellan en husbonde och en dräng eller piga som hade lämnat sin tjänst i förtid.24 I enstaka fall dömdes någon husbonde för
att ha ”tubbat” till sig andras tjänstefolk,25 men i de flesta fall dömdes
endast drängen eller pigan – enligt lagen – att antingen återvända till sin tidigare husbonde och arbeta den avtalade tiden ut, eller att annars betala husbonden hela den överenskomna lönen. Den svenska rättskipningen påminde därmed mer om 1700-talets domar i Aix än i Burgund, även om det också finns exempel på att konflikter om tjäns- tefolks flyttningar kunde leda till våldsamheter och förolämpningar.26
Eftersom det sannolikt var svårt eller rentav omöjligt för många drängar och pigor att betala en hel eller ens en halv årslön, måste lagen och rättskipningen ha verkat hämmande på tjänstefolks möjligheter att flytta under anställningsperioden. I allmänhet kunde tjänstefolket därför bara flytta när den avtalade tiden löpte ut.27 I ett fall finns emel-
lertid tecken på att nämnden och domaren ansåg att det kunde finnas skäl som gjorde att en anställning fick avbrytas i förtid. I Hällestads bergslag i Östergötland 1616 fick den åtalade Markus i Bakarebo frågan av ”vad nöd eller tvång […] eller för vad orsaks skull han tog [drängen, 23 Hayhoe 2012 s. 558.
24 Förutom de mål som nämns i följande noter: Askers hd AIa:1 s. 25, 3/12 1618, ULA; Glanshammars hd 10/11 1614, AFSH EXIe:1774 s. 194v, RA; Gäsene hd 25/4 1615, AFGH EVIIAAAB:4, VaLA; Göstrings hd 17/4 1616, AFGH EVIIAAAF:7, VaLA; Redvägs hd 14/10 1618, AFGH EVIIAAAB:2, VaLA; Trögds hd 25/4 1616, AFSH EXIe:645 s. 29, RA; Tveta hd AIa:1 s. 10, 5/5 1614, VaLA; Vedens hd 16/11 1618, AFGH EVIIAAAB:3, VaLA; Väne hd 28/4 1619, AFGH EVIIAAAB:5, VaLA; Åkers hd AIa:1 s. 14, 7/4 1614, ULA; Öknebo hd 12/1 1615, AFSH EXIe:1102 s. 660, RA.
25 I Askers härad i Närke antogs 1614 dessutom en lokal bestämmelse mot tubbning: ”Item blev avsagt att ingen skall fördrista sig att locka eller tubba annans legofolk, utan han skall tala med matfadren, dock inget före Bartolomei. Och den som befinns locka till sig annans folk lönnligen eller uppenbarligen utan husbondens vett och vilja skall böta 10 mark penningar”: Askers hd AIa:1 s. 1, 17/10 1614, ULA.
26 Se till exempel Västerås rr AI:1 s. 33v, 25/8 1614, ULA.
27 Om de inte rymde iväg, ”till exempel över gränsen”, som Rudolf Thunander (1992 s. 59) föreslagit.
som var Markus son] ifrån sin tjänst; då kunde han icke bevisa att han därtill hade någon rättmätig orsak, utan allenast sade att pojken trängtade hem till sin moder”.28 Nöd, tvång, orsak – ur det lakoniska
protokollet kan inte utläsas vilka skäl som hade ansetts vara godtag- bara, men drängens hemlängtan var inte skäl nog.29
Antalet fall där den överenskomna anställningstiden nämns är gans- ka få, men likväl intressanta eftersom de visar att man ibland frångått lagstiftningen och istället tillämpat helårsanställningar.30 I ett par fall
förekommer dock även kortare anställningsperioder. I ett rättsfall från Göstrings härad i Östergötland 1619 nämns hur den misstänkta kvin- nan först hade tjänat Olof i Freby ”året fram”, därefter Olof i Sandvik ”till ifjol mickelsmässa” och sedan åter hos den förste Olof ”över vintern in till pingstdagen”.31 Inger, som pigan hette, hade därmed möjligen
tidigare varit anställd på helår men åtminstone sista gången under ett (drygt) halvår. Ett annat exempel är ett fall som utspelade sig i västgötska Gäsene härad 1617, där pigan Kerstin hade tjänat hos Lars Kavle ”ifrån mickelsmässa och till efter påska”.32 Kavle hävdade att Kerstin hade
varit anställd på ett helt år, och rätten dömde därför pigan att betala honom hela den överenskomna årslönen. Bättre gick det för pigan Elin på Norrmalm 1615, som hävdade att hon bara hade tagit tjänst till påsk, medan husbonden menade sig ha anställt henne ”året om”. I detta fall gick rådstugurätten på Elins linje: hon skulle tjäna husbonden Nils målare till påsk och sedan ”söka sig en annan husbonde”.33
De sistnämnda exemplen visar tydligt att både helårs- och halv- årsanställningar tillämpades i Sverige under 1610-talet. Ur fallen från Stockholm och Västergötland kan möjligen också utläsas en konflikt mellan olika rättsuppfattningar, där pigorna företrädde lands- och stadslagens äldre syn medan husböndernas uppfattning förebådade vad som först 50 år senare skulle komma att kodifieras. Detta bekräftar i så fall Winroths tes att helårstjänsten först infördes av adeln och se- 28 Hällestads och Tjällmo bergslag AI:1 s. 101, 5/6 1616, VaLA.
29 I 1700- och 1800-talens Västergötland kunde ett godtagbart skäl för att få lämna tjänsten i förtid vara att husbonden varit våldsam: Uppenberg 2017 s. 178.
30 Redvägs hd 14/10 1618, AFGH EVIIAAAB:2, VaLA: ”en dräng skall framtjäna […] sin årstjänst”; Valbo sn 29/5 1616, AFSH EXIe:3132 s. 50v, RA: ”och hade Erik satt dit till tjänst sin son och tjäna där 1 år, och sedan det andra året statt honom igen”; Åkers hd AIa:1 s. 135, 11/9 1618, ULA: ”Lasse hade honom till tjänst statt året om” (men drängen hade gått till en annan husbonde som ”till äventyrs mer lön lovat”).
31 Göstrings hd 8/7 1619, AFGH EVIIAAAF:7, VaLA. 32 Gäsene hd AIa:1, 18/6 1617, GLA.
dan accepterades ”mer eller mindre frivilligt” av tjänstefolket.34 Därtill
bekräftar de studerade fallen, även om de är få, att tjänstehjonsstadgans bestämmelser om helårsanställningar snarare var ett fastslående av en redan förekommande praktik, än en fullständig nydaning.
Det är möjligt att detsamma även gäller bestämmelsen om de tidpunkter vid vilka flyttningar till nya husbönder skulle äga rum. En dräng i Gästrikland dömdes 1616 att tjäna tiden ut ”intill mickels- mäss”, den ovannämnda östgötska pigan tjänade från mickelsmäss till pingstdagen, Lars Kavles ovannämnda piga tjänade från mickelsmäss till påsk, och en annan västgötsk piga i samma härad, vilken flyttade från sin tjänst i förtid därför att hon gifte sig, ”skall förpliktigad vara [att] uppfylla [husbonden] 3 veckors arbete om mickelsmässotid nästkommande”.35 Även om källunderlaget är litet finns alltså inga
belägg för att landslagens bestämmelse om mårtensmäss som flyttdag på hösten tillämpades. Istället har tjänstefolkets flyttningar förlagts till mickelsmäss redan under tidigt 1600-tal, vilket stadgades i stadslagen och sedermera även i 1734 års lag. För vårens flyttdag tillämpades däremot både stadslagens och landslagens bestämmelser – vilket inte minst måste ha resulterat i mycket olika långa halvårsanställningar och i att tjänstefolkets flyttande var spritt över större delar av året än senare. Intressant nog liknade det tidiga 1600-talets svenska tjänste- folkssystem därmed det samtida engelska: också i England anställdes en större andel av tjänstefolket på kortare perioder än ett år än under senare århundraden, vilket även innebar att de flyttade mer och på mer varierande datum.36 Det svenska tjänstefolkssystemets förändring över
tid hade därmed en nära motsvarighet i England, vilket indikerar att en liknande utveckling förekom även i andra västeuropeiska länder.
Även om det först under andra halvan av 1600-talet stadgades att tjänstefolk endast fick flytta en gång om året, innebär detta alltså inte att 1610-talets svenska tjänstefolkssystem fungerade fullständigt annorlunda. Lagstiftningen gav visserligen utrymme för mer frek- venta byten av husbönder, men av domböckernas fåtaliga uppgifter att döma tycks helårsanställningar redan ha varit ganska vanligt förekom- mande. Bara det faktum att kortare anställningar förekom innebär dock sannolikt att andelen tjänstefolk som flyttade mer än en gång om året var högre än under senare århundraden. Lagstiftningen och 34 Winroth 1878 s. 119f.
35 Se föregående noter samt Gäsene hd AIa:1, 6/2 1617, GLA. 36 Whittle 2017 s. 59.
rättskipningen reglerade framförallt möjligheten för drängar och pigor att flytta under löpande anställningsperioder: även om det i teorin var möjligt att flytta så ofta man ville bara man betalade för sig, var priset så högt att flyttning i förtid i praktiken sannolikt omöjliggjordes. När det svenska 1600-talets drängars och pigors flyttande senare i kapitlet studeras utifrån Älvsborgs lösens rannsakningslängder, är det därmed en studie av ett europeiskt tjänstefolkssystem i långsam förändring, där