Endast få forskare har tidigare intresserat sig för Älvsborgs lösen- materialets tillkomst och bakgrund. Det svenska arkivmaterialet ord- nades och förtecknades under 1920-talet av Ivar Simonsson, varefter 1 Samt enstaka uppgifter från de närmast följande åren (till och med 1623).
Riksarkivet tryckte en kortare översikt som ligger till grund för den arkivförteckning som alltjämt används.3 Simonsson delade upp arki-
vet i två delar som han benämnde ”den ordinarie uppbörden” och ”restuppbörden” (vartill han räknade alla rannsakningslängderna). Problemet med Simonssons arkivöversikt är att den endast behandlar den första delen av arkivet, medan handlingarna tillhörande ”restupp- börden” varken inventerades eller förtecknades.4 Avsaknaden av både
en mer detaljerad förteckning och av register gör att arkivmaterialet är mycket svåröverskådligt.
I viss utsträckning kompenseras bristen på register av den översikt som Sven Lundkvist presenterade i Historisk Tidskrift 1974, vilken för- utom att den innehåller en redogörelse för bakgrunden till Älvsborgs lösen och en mindre undersökning av mortalitet och migration även utgör den till dags dato mest omfattande översikten över handlingar rörande ”restuppbörden”.5 Dessvärre beskrev Lundkvist främst de de-
lar av arkivet som han själv använde i sina undersökningar, vilket inte bara lämnade stora delar av källmaterialet från ”restuppbörden” oredo- visat utan också ledde honom till felaktiga slutsatser om källmaterialets tillkomst.6 Såväl Lundkvist som Simonsson nämnde därtill endast
kortfattat de finländska handlingarna och undersökte dem inte. För att kunna värdera källmaterialets migrationsuppgifter krävs därför en studie av rannsakningsmaterialet i dess helhet, inklusive de finländska längderna: av hur skatten var utformad, hur källornas information samlades in och hur arkivet skapades.
Den historiska bakgrunden
Vid freden i Knäred den 20 januari 1613 ålades Sverige att betala ett krigsskadestånd om en miljon riksdaler till den danska kronan. Skade- ståndet skulle regleras genom fyra delbetalningar i januari 1616, 1617, 3 Simonsson 1927. Arkivförteckningen, förvarad i Riksarkivets forskarexpedition, utgör
underlag för den nuvarande digitala versionen.
4 Holger Wichman (1964) menade att en utförligare arkivförteckning även över rest- uppbörden ” i och för sig kunde ha varit motiverat, då dessa i vissa fall ha komplet- terande upplysningar”. I själva verket är det just i handlingarna från ”restuppbörden” som alla migrationsuppgifter finns.
5 Lundkvist 1974 s. 192–258.
6 En central slutsats i Lundkvists undersökning är att rannsakningslängderna går att fördela ”på tre perioder eller faser i utvecklingen”, en indelning som har betydelse för Lundkvists källkritiska värdering av materialet: Lundkvist 1974 s. 202–204, 211–213. Då materialet betraktas i sin helhet är det dock uppenbart att det inte går att göra någon sådan tredelning.
1618 och 1619, och för att försäkra sig om att skulden skulle bli betald behöll Danmark den under kriget erövrade Älvsborgs fästning som pant tillsammans med de omgivande delarna av Västergötland.7 Detta
är i korthet bakgrunden till den skatt som snart fick namnet Älvsborgs lösen, och som idag kallas Älvsborgs andra lösen för att skilja den från en liknande beskattning 1571. För att kunna betala denna stora summa silver inom utsatt tid behövde den svenska kronans intäkter utökas, vilket föranledde sammankallandet av ett ständermöte i mit- ten av sommaren 1613.8 I mötesbeslutet beskrev ständerna hur de hade
”tänkt på alla medel och utvägar” och slutligen bestämt sig för att lö- sensumman skulle skaffas fram genom en personskatt. Eftersom man ansåg att det vore svårt för undersåtarna att erlägga hela skattebeloppet på en gång, bestämdes att skatten skulle delbetalas vid fyra tillfällen, kallade terminer, motsvarande de fyra avbetalningarna till Danmark. Den första terminen bestämdes till Tomasmäss samma vinter, den 21 december 1613.
De första betalningarna förlöpte visserligen planenligt, men efter de fyra uppbördsterminerna oroades kungen likväl av att man inte hade fått in tillräckligt mycket silver för att det skulle räcka till de sista avbetalningarna.9 Vid riksdagen i oktober 1617 bestämdes därför att
undersåtarna samma höst skulle betala skatten ytterligare en termin, den femte,10 och i juli året därpå bestämde kungen själv att även en
sjätte termin skulle betalas hösten 1618.11 Sammanlagt kom därför skat-
ten att inkrävas under sex på varandra följande år 1613–1618, vilket även innebär att det migrationshistoriska källmaterialet omfattar denna pe- riod.12 Slutligen kunde därmed även den sista avbetalningen av krigs-
skadeståndet till Danmark göras i januari 1619: freden var säkrad och Älvsborgs fästning återlämnades till den svenska kronan tillsammans 7 Det område som ockuperades som pant 1613–1619 utgjordes av Askims, Sävedals, Ale, Flundre, Vättle och Bollebygds härader, inklusive det som återstod av områdets städer (Gamla Lödöse, Nylöse och Göteborg).
8 Möteshandlingarna är tryckta i Ahnlund 1932 s. 303–326. I sitt tal till ständerna den 12 juli 1613 framhöll Gustav Adolf att eftersom han inte hade velat betunga undersåtarna med alltför frekventa riksdagar – den senaste hade hållits i november 1612 – var bönderna inte inbjudna till mötet.
9 Lundkvist 1974 s. 195ff.
10 Mötesbeslutet tryckt i von Stiernman 1728 s. 733ff.
11 Gustav Adolfs brev ”till allmogen över hela Sveriges rike om en Älvsborgs lösens termin” i RR 12/7 1618 s. 249f.
12 Tidsangivelserna är något ungefärliga eftersom uppbörden i vissa områden i praktiken inte kom igång förrän i början av 1614 eller slutfördes förrän i början av 1619.
med det omgivande området.13 Därmed var dock inte arbetet med
att driva in skatten över, tvärtom. Organisationen kring uppbörden – och med den produktionen av källmaterial – växte paradoxalt nog under åren närmast efter det att lösensumman erlagts, och det var i detta sammanhang som de viktiga migrationsuppgifterna kom att produceras.
Bildandet av Älvsborgs lösens arkiv
Det material som arbetet med Älvsborgs lösen lämnat efter sig är huvudsakligen av två slag. Den första delen utgörs av kopior av brev med anvisningar och befallningar från Kammaren eller konungen till dem som arbetade ute i organisationen. Dessa brev är fördelade på tre olika registratur. För det första återfinns många brev rörande Älvsborgs lösen där Kungl. Maj:t var avsändare, bland annat vissa centrala beslut men också fullmakter för anställda i organisationen samt kommunika- tion med allmogen, i Riksregistraturet. För det andra finns ett särskilt ”Registratur uppå de handlingar som Älvsborgs lösen vidkomma anno 1614”.14 Detta är påbörjat våren 1614, strax efter det att kon-
ungen tillsatt fyra kamrerare som skulle ansvara för organisationens centrala del i Kammaren i Stockholm.15 I registraturet ingår, rubriken
till trots, även ständermötets beslut och några av kommissariernas fullmakter från hösten 1613. Det innehåller i övrigt framförallt kvit- ton på uppbörden från perioden februari–juni 1614.16 För samtliga år
finns därtill Kammarkollegiets registratur, som innehåller de flesta skrivelserna från Kammaren till olika aktörer ute i organisationen.17
Som de flesta äldre registratur är det dock inte fullständigt, ty förutom enstaka uteslutningar föreligger även en större lucka för perioden ok- tober 1617–mars 1618.18 Materialet ger därför inte upplysningar om
13 Den samtida anonyma skriften Een sanfärdigh Berättelse... (1619) berättar om hur fästningen återköptes.
14 E 377, UUB.
15 Fullmakt för Johan Skytte och Bror Andersson (Rålamb) 13/2 1614, E 377 s. 5v–6r, UUB; fullmakt för Nils (Turesson) Bielke och Nils Andersson (Lilliehöök) 14/2 1614, E 377 s. 4v–5r, UUB.
16 Ett enstaka kvitto sist i volymen är daterat i november, vilket visar att boken då ännu fanns kvar i Kammaren. Det är inte känt varför den sedan slutade användas. 17 Kammarkollegiets kansliarkiv, BIIa1:2–12 (Kammarkollegiets registratur, KR), Kam-
mararkivet, RA.
18 Enligt anteckningar på insidan av pärmarna till 1617 och 1618 års registratur renskrevs de bägge volymerna först 1626, vilket kan förklara luckan. Brevmaterial saknas för hertigdömena och för änkedrottning Kristinas livgeding, eftersom deras registratur
alla detaljer i arbetet, men kan ändå användas för att undersöka hur man från Kammarens och Kungl. Maj:ts sida exempelvis motiverade behovet av förändringar i och granskningar av organisationen.
Den andra delen av källmaterialet utgörs av det arkivmaterial som uppbördsorganisationen själv efterlämnade, idag samlat i framförallt två huvudarkiv.19 Redan i ständermötets beslut 1613 fastslogs att
uppbörden från Älvsborgs lösen skulle hållas helt skild från rikets övriga uppbörd. På grund av detta inrättades ett rum särskilt för Älvs- borgs lösen, till vilket bara de fyra kamrerarna hade tillträde.20 Detta
medförde också att handlingarna från arbetet förvarades separat från resten av Kammarens arkiv, vilket framgår av tre förteckningar över Älvsborgs lösen-materialet som bevarats från 1620-talet. Dessa förteckningar är viktiga källor till arkivets uppkomst och formering, inte minst genom att de innehåller uppgifter om handlingar som inte längre existerar.21
De två äldsta arkivförteckningarna ingår i den så kallade besvärs- boken, som i övrigt innehåller revisionsanmärkningar från början av 1620-talet rörande den ordinarie uppbörden.22 Den första förteckning-
en, No 42 i besvärsboken, har troligen tillkommit 1621–1622. Såvitt det
är möjligt att utläsa ur förteckningen var handlingarna då inte mer ordnade än att några låg ”uti stora kistan”, några i ”andra kistan” och att ”Finlands handlingar” förvarades för sig.23 Inga volymsigna anges.
Den andra arkivförteckningen, besvärsbokens No 63, är något senare,
vilket framgår av att den omfattar ett antal volymer som saknas i den tidigare förteckningen. Den är mer kortfattad och redovisar i huvud- sak räkenskaper. Inte heller vid denna tidpunkt var arkivhandlingarna ordnade.24 Den tredje förteckningen över arkivet från 1620-talet ingår
för de aktuella åren inte bevarats (eller upprättats). Hur arbetet med Älvsborgs lösen i framförallt livgedinget gått till är därför till största delen okänt.
19 De svenska handlingarna finns i arkivet ”Älvsborgs lösen 1613” (ÄL) på Riksarkivet i Stockholm, huvudparten av de finländska i ”Äldre räkenskapssamlingen, serie 483” (ÄR) på Riksarkivet i Helsingfors. Både det svenska och det finländska materialet är idag till största delen tillgängligt digitalt.
20 Mötesbeslutet 23/7 1613, tryckt i Ahnlund 1932 s. 314.
21 Ett exempel på detta är den restlängd över Uppland för alla sex terminer som redovisas i både arkivförteckning No 42 och No 63. Den saknas redan i Generalregistret 1628. 22 Besvärsboken (ÄL vol. 5) har tillhört Johan Ottesson som hade särskild uppgift att
granska räkenskaperna, se KR 10/8 1616. Enligt arkivförteckning No 42 fanns i Kam- maren i början av 1620-talet också två äldre besvärsböcker, vilka idag inte är bevarade. 23 ÄL vol. 5.
i det ”Generalregister” över landskapshandlingarna som upprättades i Kammaren 1628.25 I Generalregistret redovisas handlingarna från
Älvsborgs lösen i en speciell avdelning, vilket visar att de också vid denna tid var samlade till ett särskilt arkiv, och de hade (senast vid iordningställandet av registret) ordnats och numrerats landskapsvis.26
Redan av 1620-talets arkivförteckningar framgår emellertid att arkivet under årens lopp varit långt ifrån någon sluten enhet. Den första större förändringen skedde då handlingarna från Kristinas d.ä:s livgeding infogades i arkivet efter drottningens död 1625.27 Den mest
omfattande förändringen av arkivbeståndet dröjde dock till mitten av 1800-talet. Som ett villkor vid freden med Ryssland 1809 förband sig Sverige att överlämna alla äldre handlingar rörande Finland.28 Hand-
lingarna rörande Älvsborgs lösen överskeppades 1864, vilket innebär att Älvsborgs lösens arkiv i Stockholm idag är vida mindre än vad det var under 1600-talet.29 Samtidigt har arkivet vid ett flertal tidpunkter
under 1900-talet tillförts strödda handlingar från andra källsamlingar. Även om dessa handlingar otvivelaktigt har sitt ursprung i arbetet med Älvsborgs lösen, är det i vissa fall tveksamt om de verkligen ingick i Älvsborgs lösens arkiv under 1620-talet. Arkivet kan därför idag bäst beskrivas som en ämnessamling, vars huvuddel dock utgörs av de handlingar som samlades i kamrerarnas rum på slottet i Stockholm under 1610- och 1620-talen.
för Uppland (ÄL vol. 17) enligt anteckning på pergamentsomslaget levererades till Kammaren. Volymen saknas i arkivförteckningen.
25 Kammararkivets ämbetsarkiv t.o.m. 1921, DII ser. I:1 (Generalregister 1628), Kam- mararkivet, RA.
26 I förteckningen saknas tre områden: Västergötland (med Dalsland och Värmland), Norrland (med Åland och Österbotten) samt Finland.
27 Handlingarna från livgedinget rörande Älvsborgs lösen levererades till Kammaren i Stockholm 1626 tillsammans med andra räkenskaper, enligt en anteckning i Kammar- arkivets ämbetsarkiv t.o.m. 1921, FII:8 (Leveranser till KA från åtskilliga), Kammar- arkivet, RA. I samma volym finns också ett ”Register på räkenskaper som försändas från Nyköping till Stockholm den 28 september 1626. Angå Furstendömet”, bland vilka återfinns en del räkenskaper och längder rörande Älvsborgs lösen i Karl Filips hertigdöme. Simonsson 1927 s. 453 anser att ”anmärkningsvärt är, att räkenskaperna från Livgedinget inte tycks ha varit föremål för [Kammarens] revision”. Detsamma gäller alltså även vissa av hertigdömets räkenskaper.
28 Almquist 1917 s. 3.
29 Wichman 1990 s. 52 påpekar att arkivet måste ha varit i god ordning 1864 eftersom det var möjligt att överlämna de finska handlingarna ”med blott obetydliga undantag” (främst ÄL vol. 60).
Uppbördsorganisationen
Den grundläggande utgångspunkten för Älvsborgs lösen, så som den formulerades i ständermötets beslut 1613, var att skatten var en person- skatt som skulle betalas av alla ”som ant[ing]en bor i Sveriges rike och innan dess gränser, eller ock där handlar”.30 Skatten skulle emellertid
inte betalas lika av alla. I mötesbeslutet räknas ett trettiotal olika be- folkningskategorier upp med de belopp som skulle betalas per termin, vilka varierade från 32 riksdaler (per rusttjänsthäst) för en adelsman ned till ½ riksdaler för en piga. Skatten skulle betalas av alla adelsmän, deras änkor och barn; av alla inom prästerskapet, inklusive kaplaner och klockare; av knektar, ryttare och deras befäl; av bönder och bergsmän, deras hustrur och barn; av borgarna i städerna och av hantverkarna på landsbygden; av fogdar, tullnärer, skrivare och länsmän; av främmande köpmän som handlade i riket; samt av alla drängar och pigor, oavsett vem de tjänade. Endast två befolkningsgrupper var enligt mötesbeslu- tet undantagna från skatten: dels tjänstefolk och barn under 15 år, dels frälsebönder och -torpare bosatta inom adelns sätesgårdars rå och rör. Dessa två befolkningsgrupper utgör därför även det största bortfallet vad gäller migrationsuppgifter.
Ovan har i förbigående nämnts att det redan i mötesbeslutet 1613 stadgades att skatten inte fick användas till några andra utgifter än just betalningen av Älvsborgs lösen. För att slå vakt om detta bestämdes att skatten inte skulle hanteras av de vanliga skatteuppbördsmännen, fogdarna. Istället utsågs under hösten 1613 ”två ärliga, rättrådiga och beskedliga män” för att uppbära skatten i varje landsända. Dessa upp- bördsmän, som snart kom att tituleras kommissarier, var ansvariga både för att se till att alla skattebetalare fördes in i uppbördslängderna och för att uppbära och föra silvret till Stockholm.31 Ett halvår senare,
i mitten av februari 1614, tillsattes de fyra kamrerare som skulle vara ansvariga för att ta emot uppbörden i Stockholm och granska kom- 30 Mötesbeslutet, tryckt i Ahnlund 1932 s. 312–313. Utländska köpmän skattebefriades
dock efter den första terminen eftersom skatten ansågs vara till men för utrikeshan- deln: Simonsson 1927 s. 450.
31 Kommissariernas fullmakt 15/9 1613, tryckt i Ahnlund 1932 s. 319–320. I Älvsborgs lösens registratur 1614 (E 377 s. 6r–7r, UUB) finns en avskrift av fullmakten för kommissarierna i kungadömesdelen av Västergötland, likaledes daterad 15/9 1613, liksom en lista över de andra kommissarier som samtidigt utsågs. I denna lista saknas dock bland annat de finländska landskapen (både Åland och Österbotten finns dock med), livgedinget, hertig Johans hertigdöme samt Kalmar län. Någon fullständig samtida lista över kommissarierna har inte påträffats.
missariernas räkenskaper,32 och redan veckan därpå anlände de första
kommissarierna till Stockholm för att avlägga sina räkenskaper.33
Kommissariernas fullmakter stadgade att de lokala prästerna (och i städerna borgmästarna och rådmännen) skulle göra upp fullstän- diga längder över skattebetalarna, varefter kommissarierna skulle göra uppbördslängder över dem som hade betalat skatten. Senast i samband med att kommissarierna avlade den första räkenskapen i Kammaren våren 1614 måste det dock ha stått klart att inte alla ur allmogen för- mådde betala. Kommissariernas ursprungliga fullmakter innehöll vis- serligen inga bestämmelser kring hur de skulle hantera restantierna,34
men för att uppbördsarbetet skulle kunna utföras måste de tidigt också ha börjat göra förteckningar över de personer som ännu inte betalat skatten. Sådana restlängder utgör en del av det som Simonsson benämnde ”handlingar rörande restuppbörden”, men eftersom rest- längderna hade karaktären av arbetsmaterial är deras bevarandegrad låg. Det finns otaliga uppgifter om restlängder som skulle visas upp av kommissarierna i Kammaren men som idag inte är bevarade.35 I
allmänhet innehåller de bevarade restlängderna emellertid inte några migrationsuppgifter.36 Sådana finns det däremot gott om i den andra
typen av längder som förts under rubriken ”restuppbörden”, rannsak- ningslängderna.
Rannsakningsorganisationen
För att komma till rätta med dem som ännu inte hade betalat genom- fördes, med start redan på sommaren 1614, rannsakningar på skilda håll i riket.37 Till utgångspunkt för dessa rannsakningar måste ha legat
restlängder, eftersom de endast omfattar dem som vid tidpunkten för 32 Fullmakter 13–14/2 1614, E 377, UUB.
33 E 377, UUB.
34 Fullmakten i E 377 s. 6–7, UUB.
35 Exempel på detta finns i KR 10/3 1615 (Uppland); KR 8/4 1619 (Österbotten); RR 30/3 1620 (Jönköpings län). Tilläggas kan att en restlängd för Uppland på alla sex terminer, nämnd i båda arkivförteckningarna i ÄL vol. 5 och som därför fanns i Kammaren i början av 1620-talet, inte bevarats.
36 Några få undantag finns där restlängderna också användes som avkortningslängder, exempelvis från Karelen: ÄR vol. Gz (Jääskis hd 1622–1623), ÄL vol. 60 (Stranda hd 1622).
37 Rannsakning över Uppland påbörjad i juni 1614, ÄL vol. 10B; rannsakning över Kal- mar län i juli 1614, ÄL vol. 19; rannsakning av kungadömesdelen av Västergötland och Dalsland hållen 1614–1615, ÄL vol. 33; troligen är även en odaterad rannsakning av Jönköpings län från denna tid, ÄL vol. 27.
rannsakningen ännu inte hade betalat skatten. Den viktigaste orsaken till de uteblivna betalningarna var, av rannsakningslängderna att döma, utan tvekan fattigdom, men det var heller inte ovanligt att personer resterade för att de hade flyttat bort. Därför utgör redan dessa tidiga rannsakningslängder en viktig källa till migrationsuppgifter, trots att de inte omfattar hela befolkningen i de rannsakade områdena.38
Till en början var det uppbördskommissarierna själva som genom- förde rannsakningarna, och de gavs därför också rätt att själva bedöma vilka i befolkningen som skulle avkortas för exempelvis fattigdom.39
Den största delen av avkortningsrannsakningarna genomfördes dock först från 1619 och framåt, det vill säga sedan de egentliga uppbörds- terminerna passerat. Kronan var då alltjämt mån om att restantierna skulle drivas in, nu inte längre för att användas till lösensumman för Älvsborg utan till andra utgiftsposter,40 och uppbördsarbetet kunde
därför inte avslutas förrän samtliga restantier antingen var indrivna eller avkortade. För att rannsakningarna skulle gå rätt till ville man dock inte längre använda sig av kommissarierna, antagligen eftersom man fruktade att dessa skulle ta den enklaste utvägen och avkorta så många som möjligt (vilket skulle minska kronans intäkter). Istället valde man att använda sig av ståthållarna, som – med något enstaka undantag – ansvarade för alla avkortningsrannsakningar under perio- den 1619–1623.41 Utan tvekan har ståthållarnas oberoende position an-
setts viktig för deras kontrollfunktion, och uppgiften ligger i linje med deras växande ansvar för kontrollen över fogdarna under 1610-talet.42
38 Detta har inte uppmärksammats tidigare. Lundkvist redovisar avkortningsrannsak- ningarna endast översiktligt i en tabell, men nämner ingenting om deras innehåll och använder dem inte: Lundkvist 1974 s. 200f.
39 Rannsakningarna från perioden 1614–1618, vilka alla utfördes av uppbördskommis- sarierna, omfattar de första tre terminernas uppbörd och härrör från framförallt Karl Filips hertigdöme (ÄL vol. 63 & 65) samt från kungadömesdelen i Västergötland (ÄL vol. 34–35). Den ovannämnda rannsakningen i Uppland leddes ursprungligen av kommissarierna, men sedan dessa fick nya arbetsuppgifter utsågs i mars 1615 till särskild rannsakningskommissarie Staffan Lemnius; se fullmakt i KR 21/3 1615 och ett (bitvis avvikande) koncept till samma fullmakt i Kammarkollegiets kansliarkiv, BIIbI:2 (koncept till brev 1612–1625 som saknas i registraturet [sic]), RA.
40 Exempel på hur restantierna från Älvsborgs lösen anslagits till andra utgifter finns i KR 1/10 1619, KR 21/4 1623, KR 30/10 1623.
41 I något fall har man istället begagnat sig av särskilt utsedda rannsakningskommissarier (Norrland och Österbotten, ÄL vol. 56; ÄR vol. Fo). I ett enda fall har kommis- sarierna ansvarat för avkortningsrannsakningar även efter 1619 (i delar av Karl Filips hertigdöme 1620; ÄL vol. 65, 68).
Härigenom blottlades ett misstroende även mot uppbördskommissa- rierna, ett misstroende som grundade sig i deras uppenbara oförmåga att kräva in silvret i rättan tid.
Detta misstroende framgår ännu tydligare genom inrättandet av den kontrollorganisation som de fullständiga rannsakningarna av hela landskap innebar. Sven Lundkvist har beskrivit hur såväl änkedrott- ning Kristina och hertig Johan som ständerna vid riksdagen 1617 före- slog att man skulle låta rannsaka vilka i befolkningen som hade betalat och vilka som ännu återstod.43 Emellertid var det först året därpå, på