migrationsregim studeras i avhandlingen också ett omfattande rättsligt källmaterial. Forskning om rättssystemet i 1600-talets Sverige har visat att århundradet karakteriseras av omfattande juridisk förändring, av ”en judiciell revolution” mot allt större enhetlighet och fastare central kontroll över rättssystemet.110 Av detta följer att det tidiga 1600-talets
rättssystem varken präglades av enkelhet, förutsägbarhet eller regional likriktning. Detta berodde inte minst på att medan den svenska staten sedan slutet av seklet i allmänhet gjort anspråk på ensamrätten till både lagstiftning och rättskipning inom de områden som den kontrol- lerat, hade under 1610-talet i hertigdömena (och även i de mindre grevskapen) både delar av den lagstiftande och den dömande makten överlåtits från kronan till länsinnehavarna.111
Det ena benet i den juridiska maktutövningen över migrationen var lagstiftningen. Migration var dock relativt sällan föremål för direkt reglering, utan påverkades istället indirekt av bestämmelser om till exempel jordräntor, tjänstetvång och medborgarskap (i städerna). Lagstiftningen utgjordes i första hand av själva lagarna, det vill säga Magnus Erikssons stadslag från 1300-talet och Kristofers landslag från 1400-talet, vilka båda var handskrifter in på 1600-talet: landslagen trycktes 1608 och stadslagen 1617. Ännu under 1610-talet utgick därför en stor del av rättskipningen från handskrivna lagböcker. Utöver de båda lagböckerna användes stundom även äldre landskapslagar som Östgötalagen, liksom ”Guds lag” i form av de bibelutdrag som 1608 tryckts som bilaga till landslagen. Vid sidan av dessa lagböcker utfärda- 110 Tamm, Johansen, Næss & Johansson 2000.
111 Hilton (1984 s. 86f.) menar att sådan fragmenterad juridisk auktoritet var vanligt förekommande i europeiska feodalsamhällen.
des därtill kontinuerligt nya kungliga lagstadgor som berörde specifika delar av rättssystemet.112 Också dessa innehöll ibland bestämmelser av
central betydelse för migrationsregimen, och även om undersökning- arna av lagarna har koncentrerats till lands- och stadslagarnas bestäm- melser har därför även i synnerhet det tidiga 1600-talets kungliga påbud och stadgor studerats.
Lagstiftningen utgjorde en viktig del av migrationsregimen, men migrationsmönstren formades också mer direkt av rättssystemets dömande praktik. Den svenska dömande makten påstås i tidigare forskning ha haft en förhållandevis enkel struktur jämfört med andra samtida staters,113 och domstolarna skall ha utgjort den huvudsakliga
arenan för rättskipning och konfliktlösning i 1600-talets Sverige.114 På
landsbygden dömdes vid häradsrätterna och i städerna på rådstugurät- terna, och dessa domstolar hanterade majoriteten av alla mål. Som högre instans inrättades 1614 Svea hovrätt, vilken endast dömde i mål mellan adelsmän och i mål överklagade från lägre instans. När det gäller den statliga migrationsregimens juridiska praktik har jag därför valt att begränsa undersökningen till härads- och rådstugurätter.115
Sammanlagt har källmaterial från 89 härader och 29 städer studerats (se tabell nedan). Urvalet har, till viss del, styrts av att många områden (bland annat i princip hela Finland) helt eller delvis saknar bevarade domböcker. Även om det hade varit möjligt, om än tidskrävande, 112 Ett metodologiskt problem med stadgelagstiftningen är att det är svårt att avgöra hur
länge en äldre stadga fungerade som gällande lag. I 1610-talets rättsprotokoll anges endast sällan efter vilken lag domstolen dömde, vilket innebär att en äldre stadga inte behöver ha varit betydelselös bara för att den inte omnämns. Bland de äldre stadgor som uttryckligen åberopas i 1610-talets rättskipning kan nämnas gårdsrät- ter (”konung Erik av Pommerns”, Lysings hd 1617; ”konung Karls” och ”konung Eriks”, Enköpings rr 1614), stadgor (”kung Måns Ladulås stadga”; ”k. Gustafs stadgar i Stockholm år 1540”, Köpings rr 1619; ”Nyköpingsstadgan anno 1537”), ordinantior (”konung Johans ordinants given anno 1577”, Strängnäs rr 1614; ”rättegångsordinan- tian som gjord och stadfäst är i Örebro”, Kalmar rr 1616) och andra blandade kungliga påbud (”konung Karls förklaring”, Sköllersta hd 1614; ”k. mandat”, Gäsene hd 1614; ”konung Eriks hovartiklar”, Västerås rr 1618; ”salig höglovlige konung Karls skrå”, Arboga rr 1616). Det är inte alltid möjligt att avgöra vilket kungligt påbud som åsyftas. 113 Sundin 1991 s. 15f.
114 Ågren 2017a s. 16.
115 Vid sidan av de världsliga domstolarna fanns också ett kyrkligt dömande system, vilket även det hade viss inverkan på migrationen (se kap. 7). Jag har dock av tidsskäl valt att inte undersöka protokoll från exempelvis domkapitel eller sockenstämmor. Från de militära domstolarna finns inga protokoll bevarade före 1640-talet: Sjöblom 2016 s. 440f.
att undersöka periodens hela bevarade rättsmaterial har det utifrån avhandlingens syfte inte bedömts nödvändigt. Urvalet av domböcker speglar rättskipningens regionala skillnader, med tyngdpunkt på de områden där Älvsborgs lösens migrationsuppgifter är mest rikhaltiga. Studierna visar, föga överraskande, att domstolarna ofta inte följde lagens bokstav,116 men också att de regionala skillnaderna i många fall
var större än vad som ofta förutsätts i tidigare lokalundersökningar. Av rättsprotokollen framgår dessutom att vissa av de lagar vars betydelse för migrationsregimen tidigare har betraktats som stor i själva verket tillämpades ytterst sällan. En migrationsregim kan därför inte förstås utan att också dess juridiska praktik undersöks.
Tabell 1. Undersökta domböcker från häradsrätter och rådstugurätter. Då inga årtal anges har perioden 1614–1618 studerats.
Landskap Härader
Dalarna (1 tingslag) Svärdsjö
Dalsland (2 härader) Tössbo (1614–17), Vedbo (1614–17)
Gästrikland (9 tingslag) Färnebo (1616–17), Hamrånge (1616–17), Hedesunda (1616–17), Hille (1616–17), Ockelbo (1616–17), Ovansjö (1616–17), Torsåker (1616–17), Valbo (1616–17), Åsunda (1616–17)
Hälsingland (3 tingslag) Bollsjö (1615), Enånger (1615), Ljusdal (1615)
Medelpad (9 tingslag) Bergsjö (1616–18), Indal (1616–18), Ljustorp (1616–18), Njurunda, Selånger (1616–18), Skön (1616–18), Stöde (1616–18), Torp (1616– 18), Tuna (1616–18)
Närke (9 härader) Asker, Edsberg, Glanshammar, Grimsten, Hardemo, Kumla, Lekebergslagen (1617–18), Sköllersta, Örebro
Småland (9 härader) Allbo, Mo, Norra Möre, Sunnerbo (1614), Tjust, Tunalän, Tveta, Västbo, Östbo
Södermanland (7 härader) Daga, Jönåker (1616–18), Oppunda (1614–15, 1618), Selebo, Villåttinge (1615–18), Åker, Öknebo
Uppland (3 härader) Lagunda (1614), Trögd, Vendel (1615–18) Värmland (1 härad) Gillbergs (1618)
Västergötland (13 härader) Barne, Bjärke, Gäsene, Kind, Kinne (1614–16), Kålland, Redväg, Valle (1614), Vartofta (1614–15; endast grevskapsdelen), Veden, Viste (1614–15, 1617–18), Väne, Åse (1614–16)
Västmanland (2 härader) Nora bergslag, Våla (1614–17)
116 Detta berodde inte bara på att de dömande makterna förhöll sig tämligen fritt till lagstiftningen utan också på att lagstiftningen var elliptisk, det vill säga att den saknade bestämmelser om saker som lagstiftaren uppfattade som självklara: Lindkvist 1979 s. 82.
Östergötland (21 härader) Aska, Bankekind (1616–18), Björkekind (1617–18), Boberg (1617–18), Bråbo (1615–18), Dal (1617–18), Gullberg, Göstring, Hammarkind, Hanekind (1614, 1618), Hällestads bergslag, Kinda, Lysing (1617–18), Lösing (1617–18), Memming (1618), Skärkind, Valkebo (1618), Vifolka, Ydre, Åkerbo (1618), Östkind (1617–18)
Landskap Städer
Egentliga Finland (1 stad) Nystad (1617–18) Gästrikland (1 stad) Gävle (1614–16) Närke (1 stad) Örebro (1616–18)
Småland (6 städer) Eksjö (1615–18), Jönköping, Kalmar, Vimmerby, Västervik (1616– 18), Växjö
Södermanland (2 städer) Strängnäs, Torshälla (1614–15)
Uppland (5 städer) Enköping (1614–15), Norra Förstaden, Stockholm, Öregrund (1615–16), Östhammar (1615)
Västergötland (5 städer) Bogesund, Brätte (1615–18), Lidköping, Skara, Skövde (1615–17) Västmanland (3 städer) Arboga, Köping, Västerås
Östergötland (5 städer) Linköping (1614–16, 1618), Norrköping (1617–18), Skänninge, Söderköping (1618), Vadstena (1618)
Återblick
Vid 1600-talets början gjorde ännu ingen ensam anspråk på vare sig den lagstiftande eller den dömande makten i Sverige. Splittringen berodde på en regional uppdelning mellan kungamakten, hertigdö- mena och grevskapen, på en otydlig ansvarsfördelning mellan olika rättsinstanser och på en alltjämt existerande kyrklig domsmakt vid sidan av den världsliga rätten. Därtill komplicerades rättssystemet av att det inte fanns en gällande lag i hela riket, ty förutom den nyss tryckta lagen fanns en uppsjö av äldre och yngre förordningar och påbud vars rättsgiltighet i många fall måste ha varit oklar redan i sam- tiden. Som framgår av de följande undersökningarna fanns det lagar som visserligen förefaller centrala för migrationsregimen men som i själva verket inte alls tillämpades i praktiken. Dessutom framträder i undersökningarna tydliga regionala skillnader i rättskipningen, något som åtminstone delvis berodde på den juridiska maktens splittring. Dessa iakttagelser visar inte minst att det är nödvändigt att studera den juridiska praktiken för att riktigt kunna karakterisera ett samhälles migrationsregim.
Vid flera tillfällen under början av 1600-talet föreslogs att prästerna borde registrera befolkningens migration. Målet var att effektivisera kontrollen över befolkningen, antingen som underlag för utskriv- ningar (Gustav II Adolf) eller för att stärka prästens kontroll över församlingen (Rudbeckius). Förslagen kom dock aldrig att realiseras. Hade de genomförts skulle de visserligen ha stärkt statens kontroll över undersåtarna, men de var inte en nödvändig förutsättning för vare sig utskrivningar eller församlingsarbetet. Migrationskontroll genom skriftlig registrering förekom därför inte i Sverige förrän under sent 1600-tal och även då endast i enstaka församlingar.117
Under tidigt 1600-tal infördes, på grund av rädslan för spioner, pass för dem som korsade gränsen mot Danmark. Inrikespass blev däremot inte obligatoriska förrän först under det följande århundradet. Kyrkan krävde visserligen någon form av bevis av de människor som prästen inte kände igen, men det finns inget som tyder på att denna kontroll byggde på skriftliga attester. Skriftliga personbevis förekom endast som kontrollinstrument för vissa gruppers rörlighet, i synnerhet kro- nans och adelns tjänare. Utöver dessa förekom av allt att döma inte heller frivilliga flyttattester i någon större utsträckning, och de allra flesta flyttande omfattades inte av något krav på skriftliga personbevis.
Det är mot denna bakgrund som Älvsborgs lösens rannsaknings- längders migrationsregistrering bör ses. Vid sidan av rannsaknings- längderna förekom varken någon registrering eller skriftlig kontroll av migration i det tidiga 1600-talets Sverige, och Älvsborgs lösen ledde heller inte till att kronan började registrera undersåtarnas rörlighet. Detta berodde sannolikt på att rannsakningsorganisationen utgjorde en helt annan form av informationsinsamling än vad kungen och biskopen såg framför sig då de diskuterade möjligheterna till migra- tionsregistrering. Rannsakningarna byggde på att särskilda kommissa- rier ställde frågor till lokalbefolkningens representanter om migration som inträffat flera år tidigare, vilket var något helt annat än att de människor som ville flytta skulle bege sig till prästen för att be om flyttattest och bli inskrivna i församlingens flyttlängd. Den formen av migrationskontroll och byråkrati skulle låta vänta på sig åtminstone till slutet av 1600-talet, då en enväldig kung krävde flyttlängder och flyttattester vid sidan om kyrkbokföringens andra instrument för stat- lig inblick i och kontroll över befolkningsrörligheten.
117 Det är därtill okänt i vilken mån denna registrering verkligen resulterade i skärpt migrationskontroll.