Var den typiska inflyttaren till en stad i Sverige under 1610-talet ung och ogift? För några städer var det sannolikt så: till Örebro, Nyköping och Arboga översteg det registrerade antalet inflyttade drängar och pigor med råge antalet inflyttade hushåll.52 Varken Örebro eller Nykö-
ping var emellertid typiska städer, eftersom en stor del av inflyttningen i själva verket berodde på städernas slott (se kap. 4). För Söderman- lands övriga städer, vilka alla var mindre än Nyköping, kan däremot inte något överskott av tjänstefolk konstateras trots att tjänstefolket rannsakades på den omkringliggande landsbygden.53 Eftersom under-
registreringen av tjänstefolkets flyttningar är stor kan man därav inte dra slutsatsen att det var vanligare att hushåll flyttade in till dessa städer än att ensamma pigor och drängar gjorde det. Det är alltså fortfarande fullt möjligt att den typiske inflyttaren var ung och ogift. Många av dem som sökte sig till städerna var det dock inte.
På grund av underregistreringen är det svårt att avgöra om det var vanligare att pigor eller drängar flyttade in till städerna. Sammanlagt finns i rannsakningslängderna uppgifter om något fler inflyttade pigor än drängar (172 mot 160), men för de flesta städer är de registrerade antalen så små att jämförelser vore meningslösa. För Örebro, den stad för vilken det finns flest uppgifter om inflyttat tjänstefolk, finns ett visst överskott av pigor (95 mot 81), medan inflyttningsströmmen till Nyköping tycks ha bestått till lika delar av drängar och pigor (42 mot 39). Det finns också ett exempel på en stad dit långt fler män än kvinnor flyttade: Nystad, där samtliga hushåll, drängar och pigor som upptas i rannsakningslängden flyttade in efter stadens grundläggande 1617. Av de 52 hushåll i Nystad för vilka mannens civilstånd angavs 51 Tjänstefolksmigration registrerades även i Tavastland, men där angavs destination
endast i knappt 5 % av fallen.
52 Örebro: 176 inflyttade drängar och pigor jämfört med 16 inflyttade hushåll; Nykö- ping: 81 drängar och pigor jämfört med 57 hushåll; Arboga: 26 drängar och pigor jämfört med 20 hushåll. Även Södertälje har fler inflyttade drängar och pigor än hushåll, men där är marginalen liten (17 mot 16).
53 För Södertälje, se föregående not. Uppgiften gäller alltså Strängnäs, Torshälla, Trosa och Tunafors.
1618 var 23 ogifta män och 29 gifta, och utöver detta fanns i staden endast fyra drängar och en piga.54 På stadens grundande följde alltså
ett lokalsamhälle med en stor initial könsobalans (nästan två män per kvinna).55 De svenska exemplen passar därmed väl in i den bild som ges
i tidigare europeisk forskning: det fanns städer med såväl mans- som kvinnoöverskott, men också städer som lockade ungefär lika många inflyttande kvinnor som män.56
För flertalet inflyttade hushåll ger rannsakningslängderna inga vi- dare upplysningar om social eller ekonomisk ställning. För ungefär ett tjugotal hantverkare anges att de flyttat in från landsbygden till någon stad, ofta men inte alltid till den mest närbelägna.57 I vissa fall uppges
att hantverkaren flyttade till staden i samband med att han tog tjänst hos kronan, hos någon namngiven adelsman, eller som dräng hos en mästare i staden.58 Den inflyttning av hantverkare från landsbygden
till städerna som kan iakttagas i källmaterialet skulle kunna tolkas som att kronans försök att samla hantverksproduktionen till städerna var framgångsrika, om det inte vore för att det finns ett motsvarande antal uppgifter om hantverkare som flyttade ut och bosatte sig på landsbygden.59 Snarare än en enkelriktad migrationsström av hant-
verkare från landsbygden in mot städerna präglades 1610-talet av ett kontinuerligt utbyte av hantverkare mellan stad och landsbygd. Vad gäller handelns lokalisering var migrationen mer entydigt riktad in mot städerna. Nästan samtliga källuppgifter gäller dock Nystad, som grundades av kronan för att staden skulle utgöra bostadsort för regio- nens landsköpmän och ”utlandsseglande bönder”.60 I övrigt utgjorde,
54 ÄR vol. By s. 78ff. & vol. Br s. 1.
55 Enligt Sharlins modell skulle detta över tid ha resulterat i folkminskning om inte överdödligheten vägdes upp av kontinuerlig inflyttning. Med tanke på att Nystad kom att växa med 3 % om året fram till 1650 (Lilja 1996) var den fortsatta inflytt- ningen sannolikt inte endast stor, utan hade också andra proportioner mellan pigor och drängar än i nybyggnationsskedet.
56 Utgrävningar av kyrkogården i Nylöse har nyligen visat att det sannolikt fanns ett överskott av män i staden under 1500-talet, eftersom 60 % av de begravda var män: Rosén & Larsson 2018.
57 Flest uppgifter finns om skräddare (5), skomakare (3) och smeder (2), men därtill finns även enstaka uppgifter om inflyttade laggare, kopparslagare, borrare, guldsme- der, murmästare, timmermän, lådmakare, vagnmakare med flera, liksom personer benämnda ”borgare”.
58 Dräng hos mästare: ÄL vol. 67 (Axbergs sn).
59 Återigen är uppgifterna om skomakare (6) och skräddare (5) flest, därefter snickare (3), guldsmeder (3) och enstaka målare, tunnbindare och linvävare med flera. 60 Gustav II Adolfs brev om Nystads grundande 17/5 1616 och 19/4 1617, tryckta i Sle-
av rannsakningslängderna att döma, köpmän inte någon betydande del av inflyttningen från landsbygden till städerna.61
De flesta av de ovannämnda hantverkarna uppges ha varit gifta, så med dem in till staden flyttade även en anonym hustru och eventuella barn. För de flesta andra kvinnor som flyttade till städerna anges ingen orsak, med undantag för ett litet antal pigor som flyttade därför att de gift sig med någon (icke namngiven) man i staden.62 Även om Grethe
Jacobsens tes att ogifta kvinnor, till skillnad från manliga lärlingar, flyttade in till städerna utan att veta vilket yrke de skulle komma att verka inom antagligen är riktig för det stora flertalet, fanns därmed också en alternativ väg för ogifta kvinnor att bli stadsbor.63
Det finns inget som tyder på att det framförallt var fattigare männ- iskor som sökte sig in till städerna. Rannsakningslängdernas uppgifter om fattigdom är visserligen inte konsekvent registrerade, men det finns ingen anledning att tro att materialet skulle ha en tendens att mer sällan ange att de som flyttade till städerna vore fattiga. I ett par fall antyds visserligen ett orsakssamband mellan fattigdom och inflytt- ning till närmaste stad (”flytt för fattigdoms skull”),64 men de flesta
sådana anteckningar handlar istället om migration på landsbygden eller ut från en stad. Städerna fungerade alltså inte som tillflyktsorter för landsbygdens mest ekonomiskt utsatta, åtminstone inte i någon man 1964. I brevet 1616 nämns att utlandsseglande bönder och andra i socknarna Nykyrka, Lappo, Vemo, Tövsala och Letala skulle flytta till staden. Däremot förbjöds inflyttning från andra städer i Finland. Älvsborgs lösens uppgifter om inflyttningen till Nystad har kompletterats med en lista över alla inflyttade nya borgare i Nystads rådhusrätt vol. Cc:1, Åbo landsarkiv. Bosättningen i Nystad liknade i mångt och mycket inflyttningen till de under 1600-talet grundade städerna i Österbotten. Ar- mas Luukko har funnit att dessa städer främst attraherade landsköpmän från den egna socknen och älvdalen, medan borgare från Sverige och södra Finland liksom savolaxiska bönder som handlade i Österbotten endast sällan bosatte sig i städerna: Luukko 1964 s. 106–112.
61 I Älvsborgs lösen finns endast en uppgift om en ”hertig Johans köpman” som flyttade från (den östgötska) landsbygden till Skara omkring 1615: ÄL vol. 76 (Ringarums sn). 62 En piga vardera i Hovsta sn (till Arboga), Götlunda sn (till Arboga) och Sköllersta sn
(till Örebro): ÄL vol. 67; därtill en kvinna som blivit änka året innan från Hammarby sn (till Torshälla): ÄL vol. 66.
63 Jacobsen 1988 s. 47, 51 menar att unga män som flyttade till städerna hade möjlighet att planera sin framtid baserat på skråordningar och traditioner, medan unga kvinnor svävade i ovisshet om hur länge deras ”utbildningstid” som ogifta skulle vara. För män saknas motsvarande uppgifter i rannsakningslängderna. För fyra ogifta män i Västerås stad anges dock att de flyttade till andra städer i samband med giftermål: ÄL vol. 44. 64 ÄL vol. 77 (Västra Tollstads sn); ÄL vol. 39 (Gärdhems sn, två hushåll).
anmärkningsvärt hög utsträckning, vad än kronan påstod i sina be- kymrade påbud.
Sammanfattningsvis framtonar en mer sammansatt bild av den feodale stadsinflyttaren än vad som tidigare förutsatts i den urban- historiska forskningen. Visserligen bekräftar mina resultat att en stor del av städernas befolkning utgjordes av inflyttade unga och ogifta män och kvinnor, och resultaten visar också att i åtminstone några av 1610-talets svenska städer fanns numerära kvinno- eller mansöverskott. Resultaten pekar dock även ut två andra möjligheter för inflyttning. För det första kunde åtminstone unga kvinnor flytta in till städerna i samband med giftermål, snarare än som pigor, och för det andra utgjorde gifta par (med eventuella barn och andra anförvanter) en betydande del av städernas inflyttade. Inte minst viktigt är att bland dessa hushåll fanns hantverkare av mycket skiftande yrkeskategorier som ingick i ett utbyte med landsbygden, eftersom andra hantverkare samtidigt flyttade ut från städerna. Sharlins demografiska modell är därför inte hållbar för det tidiga 1600-talets svenska städer: en stor del av inflyttarna bör ha bidragit inte bara till stadens mortalitet utan i hög grad även till dess fertilitet.