Jordägande förekommer ofta som förklaring till skillnader i migra- tionsintensitet hos jordbrukande hushåll. Antagandet utgår från att bönder som saknade besittningsrätt borde ha varit mindre rotfasta, åtminstone i samhällen som Sverige där livegenskap saknades, än de bönder som ägde sina egna gårdar. För Sten Carlsson var jordägandet den enskilt viktigaste förklaringen till 1800-talets regionala skill- nader, varav han drog slutsatsen att ”ju mer bondejord, desto lägre
Figur 7. Andelen hushållsmigration till byar, herrgårdar, kronans slott och gårdar samt städer, för olika avstånd 0–50 km, Sverige 1613–1618. Källa: ÄL; ÄR.
flyttningsintensitet”.106 För engelska Norfolk under 1500-talet har Jane
Whittle visat att bönder som ägde sina gårdar flyttade mer sällan än landbor och arrendatorer, även om skillnaderna var relativt små,107 och
en liknande slutsats drar James Collins om migrationsintensitetens regionala skillnader i Frankrike i slutet av 1600-talet: i några få om- råden var migration relativt ovanligt, och detta berodde på att dessa områden dominerades av vinodlare som oftare än andra bönder själva ägde sina gårdar.108
Frågan om jordägandets betydelse för migrationen har studerats även i de ovannämnda svenska och danska lokalundersökningarna av jordeböcker. Som framgår av tabellen nedan har resultaten varit relativt samstämmiga: skillnaderna mellan olika jordnaturer var överlag små. Tolkningarna av dessa resultat går emellertid isär. Å ena sidan finns en linje som menar att resultaten visar att jordägandet var betydelselöst för migrationen: hit hör bland andra Eino Jutikkala, Jan Brunius och Magnus Perlestam.109 För Perlestam är särskilt det faktum att
frälselandbor och skattebönder flyttade lika ofta utslagsgivande: ”rent hypotetiskt skulle böndernas olika besittningsrätter kunna påverka deras möjligheter att stanna kvar som brukare”, men ”[e]n rättslig förklaring är mindre trolig med tanke på att frälse- och skattebön- derna i genomsnitt stod som huvudansvariga lika länge trots inbördes olika rättsliga ramar”.110 En annan linje, som utgår från det faktum
att just gruppen kronolandbor hade relativt hög migrationsintensitet, tonar också den ned jordägandets betydelse och lyfter istället fram att krono bönder var fattigare än andra vid början av 1600-talet. Gårdarna var genomsnittligt mindre och skattesystemet hade nyligen reforme- rats till kronolandbornas nackdel, vilket resulterade i att de hade 106 Carlsson 1973 s. 196.
107 Whittle är dock försiktig i sin slutsats: ”It seems that forms of land tenure could affect levels of mobility among landholders”: Whittle 2007 s. 37ff., citatet på s. 44. 108 Collins 2006 s. 393f.
109 Jutikkala tar redan a priori för givet att jordägandeförhållandena saknade betydelse: ”flyttade de [kronolandborna] så flyttade de självmant”: Jutikkala 1978 s. 11. Brunius tolkar skillnaden i sin studie som ”redovisningsteknisk”, och menar att ”[i] övriga fall har tydligen ägoförhållanden inte spelat någon större roll”: Brunius 1980 s. 163. 110 Perlestam 1998 s. 129. Också i sin tidigare studie av Fagerhult slår Perlestam fast att
”förhållandena i Sverige har varit likartade oberoende vilken jordnatur bonden har brukat. Skillnader i bönders besittningsrätt till jorden ger inte utslag i differentierad geografisk rörlighet”: Perlestam 1988 s. 231 (se också tidigare slutsats på s. 227).
svårare att betala sin skatt.111 ”Kronoböndernas högre rotationstakt
skall förklaras ekonomiskt”, fastslår Perlestam.112 Jordeboks studiernas
slutsatser är emellertid högst osäkra, både eftersom de bygger på ett litet antal uppgifter och på grund av osäkerheter i metoden.113
Perle stams citerade slutsats om kronobönderna bygger exempelvis på uppgifter om endast 13 gårdar.114 Tesen att krono böndernas förmenta
relativa fattigdom orsakade förhöjd migrationsintensitet, liksom den övergripande frågan om det feodala jordägandets betydelse för migrationen och som förklaring till de stora regionala skillnaderna behöver därför undersökas mer utförligt. Återstoden av kapitlet ägnas följaktligen åt att undersöka jordägandets betydelse för det svenska 1610-talets migration.
111 Lundkvist fann högre restantier hos kronolandborna, och hänvisade till Kurt Ågrens (1964) studie av landbor i Uppland, vilka hade mindre gårdar än andra bönder: Lundkvist 1974 s. 239–244. Att kronogårdar var genomsnittligt mindre än andra bönders visas genom studier av geometriska jordeböcker även för andra landskap av Andersson 2012 s. 77ff. Margareta Revera kopplade samman Lundkvists resultat med Loits studie av bördsrättsköpen och menade att detta ytterligare visade hur kronolandborna hade bra besittningsrätt ”men sämre förutsättningar”: Revera 1979 s. 76; Revera 1984 s. 35f. Sven A. Nilsson har särskilt studerat hur uttaget av extraskatter förändrades runt sekelskiftet 1600 till kronolandbornas nackdel, samt hur bönderna i besvär reagerade på detta: Nilsson 1990 s. 33–41, 47f.
112 Perlestam 1998 s. 146.
113 En stor osäkerhet uppkommer genom att bortfallet varierar beroende på jordnatur. I Perlestams studie av Fagerhult saknades exempelvis uppgifter om skattegårdarna endast under 8 år, medan motsvarande bortfall för frälsegårdarna var 19 år och för arv och egetgårdarna 18 år: Perlestam 1988 s. 232f., not 30. Det totala antalet gårdar av respektive jordnatur i de refererade undersökningarna redovisas i tabellen nedan.
Område N
skatte krono frälse arv och eget
Småland: Odensjö-Lidhult 35 – 23 – Småland: Fagerhult 9 – 20 14 Småland: Ramkvilla 58 13 21 – Närke (3 socknar) 91 43 36 – Summa 193 56 100 14 114 Perlestam 1998 s. 129.
Tabell 5. Migrationsintensitet för landsbygdshushåll av olika jordnatur i Sverige och Dan- mark, 1400–1700-talet.
Område Tidsperiod m
skatte krono frälse arv och eget Södra och mellersta Sverige
Småland: Odensjö-Lidhult 1540–1620 13 % – 11 % – Småland: Fagerhult 1545–1619 8 % – 8 % 7 % Småland: Ramkvilla 1623–1721 5 % 9 % 6 % – Närke (3 socknar) 1560–1620 6 % 6 % 4 % – Östergötland (8 socknar) 1613–1618 2 % 6 % 3 % 7 % Danmark
Sydsjälland: Skovkloster len 1467–1481 – – 12–15 % – Fyn: Næsbyhoved len (4
härader) 1502–1510 – 7–8 % – –
Anmärkningar: Migrationsintensiteten beräknad av mig utifrån uppgifter om stanntid,
m = 1/T. Den beräknade migrationsintensiteten har reducerats med två procentenheter för
att kompensera för uppskattad mortalitet. Källor: Österberg 1975 s. 82 (Odensjö-Lidhult); Perlestam 1988 s. 226f. (Fagerhult); Perlestam 1998 s. 129 (Ramkvilla); Brunius 1980 s. 163 (Närke); Lundkvist 1974 s. 239 (Östergötland 1613–1618); Christensen 1976 s. 214f. (Dan- mark).
I rannsakningslängderna anges vanligtvis inte de enskilda gårdarnas jordnatur. För att komma runt detta problem undersöks därför de hypotetiska sambanden mellan jordägande och migrationsintensitet för uppgifter aggregerade på sockennivå. Två modeller undersöks: dels andelen gårdar med ständig besittningsrätt (skattegårdar, nybyg- gen samt bördsrättsköpta kronogårdar) för att testa hypotesen om besittningsrättens betydelse, dels andelen kronolandbor för att testa hypotesen att just fattiga kronobönder flyttade oftare.
Som underlag för den första modellen kan andelen bönder med ständig besittningsrätt bestämmas för 620 socknar (för vilka mig- rationsintensiteten är känd genom rannsakningslängderna). Dessa uppvisar ett statistiskt signifikant negativt samband, vilket styrker hypotesen: ju större andel bönder som hade ständig besittningsrätt i en socken, desto lägre migrationsintensitet. Sambandet är rock relativt svagt (r2 = 0,20), vilket innebär att stora delar av variationen i migra-
tionsintensitet inte kan förklaras utifrån besittningsrätten.
Andelen kronobönder kan bestämmas för 651 socknar, och den uppvisar ett statistiskt signifikant positivt samband i enlighet med hy-
potesen: ju större andel jord i en socken som brukades av kronobönder, desto högre migrationsintensitet. Sambandet mellan variablerna är starkare än det föregående (r2 = 0,37), men inte heller den ekonomiska
modellen kan ensam förklara variationen i migrationsintensitet. Båda de föregående analyserna är dock i hög grad beroende av den stora regionala skillnaden mellan Norrland-Finland, där nästan all jord var skattejord, och södra Sverige. Om samma modeller prövas en- dast på studiens fyra sydligaste landskap (362 socknar med känd andel ständig besittningsrätt, respektive 393 socknar med känd andel krono- jord) visar det sig nämligen att den ständiga besittningsrätten inte alls statistiskt signifikant kan förklara migrationsintensitetens lokala varia- tioner. Andelen kronojord uppvisar visserligen alltjämt ett statistiskt signifikant samband med migrationsintensiteten, men korrelationen är nu mycket låg (r2 = 0,07). Även om hypotesen att kronoböndernas
dåliga ekonomiska villkor hade betydelse för migrationsintensiteten alltså i någon utsträckning stärks, tycks detta faktum på det hela taget ha spelat en ganska betydelselös roll.115 Man skall dock komma ihåg att
dessa slutsatser endast gäller på en aggregerad lokal nivå: det är därmed ingalunda bevisat att vare sig den strukturella fattigdomen eller det feodala jordägandet saknade betydelse för migrationen, bara att andra faktorer var viktigare vid jämförelser mellan socknar.
Lyckligtvis erbjuder rannsakningslängderna också en möjlighet att studera sambandet mellan jordägande och migrationsintensitet direkt för enskilda hushåll, låt vara endast för den del av sydvästra Östergötland som rannsakades våren 1619.116 Detta område hade då
en befolkning på strax över 2850 hushåll, varav 10 % klassificerades som torpare och nybyggare, strax under 2 % som hantverkare och inhyses, och resten som bönder: 15 % skattebönder, 30 % frälselandbor och 42 % krono- eller arv- och egetlandbor. I tabellen nedan redo- visas migrationsintensiteten för dessa olika grupper.117 Både torpare
115 Dessutom är det ingalunda bekräftat att det skulle vara just kronoböndernas ekono- miska villkor (eller, mer precist, de förändrade principerna för uttag av extraskatter under slutet av 1500-talet) som orsakade den förhöjda migrationsintensiteten. En alternativ förklaring skulle till exempel hypotetiskt kunna vara att kronofogdarna mer frekvent roterade sina landbor i enlighet med lagstiftningen än vad adeln gjorde. 116 ÄL vol. 76. Sammanlagt omfattar rannsakningen 56 socknar, fördelade på sex härader
(Dal, Vifolka, Göstring, Lysing, Kinda och Ydre). Några av socknarna rannsakades endast delvis eftersom delar av socknen låg i ett annat härad. Av de rannsakade hära- dernas socknar saknas av okänd anledning S:t Per (Dals härad) och Järstad (Göstrings härad). Delar av detta material (åtta socknar) undersöktes av Lundkvist 1974. 117 Resultaten kan jämföras med Lundkvist 1974 s. 239, tabell 10. De avviker från Lund-
och nybyggare hade en något lägre migrationsintensitet än bönderna, vilket möjligen kan förklaras av att de i allmänhet hade ständig besitt- ningsrätt. Vad gäller bönderna utmärkte sig kronolandborna genom en något högre migrationsintensitet än de andra grupperna, medan frälselandborna faktiskt var den kategori bönder som uppvisade lägst migrationsintensitet.
Tabell 6. Migrationsintensitet för olika hushållskategorier i sydvästra Östergötland 1613–1618.
Medelantal hushåll m (%)
Skatte 443 5
Krono 1008 6
Arv och eget 201 5
Frälse 865 4
Torpare (samtliga) 216 4
Skattetorp 27 3
Kronotorp 165 4
Arv och eget-torp 6 0
Frälsetorp 18 7 Nybyggare (samtliga) 78 4 Skattenybyggen 15 8 Krononybyggen 53 3 Frälsenybyggen 10 2 Övriga hushåll 52 4 Samtliga hushåll 2862 5 Källa: ÄL vol. 76.
Det faktum att minst 65–91 % av kronojorden i området hade börds- rättsköpts under 1580-talet hade uppenbarligen inte gjort kronoland- borna mindre migrationsbenägna än andra bönder. Varken av detta, eller av det faktum att frälse- och kronolandbor hade en sinsemel- lan något olika hög migrationsintensitet, vilken dessutom ligger på samma nivå som skatteböndernas, följer emellertid slutsatsen att den feodala jordägandestrukturen var betydelselös. Tidigare forsknings hypoteser att landbor i allmänhet haft lika god besittningsrätt som kvists resultat genom att i hans urval hade även arv och egetlandbor, kronotorpare, nybyggare och fattiga relativt hög migrationsintensitet, vilket alltså inte var represen- tativt för området i dess helhet.
skattebönder och att kronoböndernas förment sämre ekonomiska villkor förorsakade dem att flytta oftare styrks varken av de tidigare undersökningarna eller av mina resultat. Det är endast på regional nivå, vid jämförelser mellan landskap i södra Sverige och landskap i Finland eller Norrland, som jordägandet framstår som betydelsefullt.
Hur kan då detta samband förklaras? Av resultaten att döma orsa- kade ett blandat jordägande i ett område större rörlighet i landskapet som helhet. Frekvent flyttande landbor samvarierar med relativt sett högre rörlighet också bland skattebönderna, sannolikt därför att det förekom ett utbyte mellan grupperna så att skattebönder flyttade för att bli landbor och vice versa. Detta indikerar i sin tur att åtminstone vissa landbor kunde kapitalisera sitt jordinnehav, till exempel genom försäljning av nyköpta bördsrätter och av besittningsrätter till nybyg- gen. Om denna förmodan är riktig, var de svenska bondehushållens migrationsmöjligheter inte helt olika situationen i England vid samma tid.118 Beräkningarna tyder dock på att även andra faktorer än jordägan-
det – till exempel hushållsstrukturen eller befolkningstätheten – måste ha varit viktiga orsaker till skillnaderna mellan nord och syd. Under- sökningen av Älvsborgs lösen visar därmed tydligt att de modeller som tidigare föreslagits baserat på spridda lokalundersökningar inte är tillräckliga för att förklara varken migrationsintensitetens lokala eller regionala variationer i 1600-talets Sverige.
Om man med denna praktikens komplexitet i åtanke återvänder till landbolagstiftningen, är det uppenbart att det inte heller är möjligt att avgöra hur eller hur ofta landbor flyttade endast utifrån landslagens bestämmelser. Bestämmelserna i lagen var för det första reciproka: de gav såväl landbo som jordägare rätt att säga upp stadgeavtalet, och hur proportionen i praktiken såg ut mellan dessa två val är okänt.119 Vi vet
heller inte hur ofta landbor i praktiken städslades om på samma gård sexårsperiod efter sexårsperiod. Vad vi däremot vet, utifrån de händel- ser som finns beskrivna i domböckerna, är att det under 1610-talet både fanns jordägare som vräkte landbor och jordägare som försökte tvinga dem att stanna kvar, oftast med hänvisning till obetalda skulder men ibland med mer våldsamma metoder. Vi vet också att en del landbor önskade stanna kvar på gården när jordägaren ville bli av med dem, 118 Moran 2013 s. 130; Whittle 2013 s. 14ff.
119 Som Olle Ferm (1990 s. 46) har påpekat: ”Eftersom jordägaren behövde sina ränte- intäkter var det inte någon fördel att säga upp landbon, om han inte var säker på att finna en ny brukare, som accepterade villkoren. För landbon var det en fördel att säga upp avtalet bara om han trodde sig kunna få en annan gård med bättre räntevillkor”.
samtidigt som andra flyttade bort utan tillåtelse och långt innan deras avtalade brukningstid löpte ut. Vi vet också att avtal kunde ingås för kortare perioder än den lagstadgade, liksom att åtminstone vissa grup- per av landbor hade ständig besittningsrätt, låt vara att vi inte vet om det – som exempelvis i Danmark och England – även gällde delar av frälsets landbor. För skattebönder vet vi än mindre om hur regelverket kring deras jordinnehav påverkade migrationen. Sammantaget visar dock allt detta att jordägandefrågor var viktiga för hur landsbygdens hushåll flyttade. Det faktum att migrationsintensiteten lokalt var lika hög för landbor som för skattebönder innebar inte att dessa grup- per kunde flytta på samma villkor, eller att den feodala lagstiftningen saknade betydelse. Däremot visar resultaten att den faktiska tillämp- ningen av det juridiska regelverket var alltför komplex för att frågan om jordägandets betydelse för ett samhälles migration ensidigt skall kunna studeras utifrån den rådande lagstiftningen.
Återblick
Även om hushåll i Sverige under 1610-talet levde i ett samhälle där bofasthet var norm och den orörliga jorden var det viktigaste produk- tionsmedlet, var migration inte något främmande eller samhällsupp- lösande element. Genom den feodala lagstiftningen reglerades framför- allt landbornas rörlighet, i huvudsak efter samma principer som under medeltiden. Den sexåriga besittningsrätt som fastslogs i den svenska landslagen var kort jämfört med andra stater i nordvästra Europa, men i praktiken förekom såväl kortare avtalstider som landbor med ärftlig besittningsrätt, inte minst till följd av att kronolandbornas villkor hade reformerats under 1500-talet. Utifrån nuvarande kunskapsläge är det dock inte möjligt att kvantifiera hur vanliga dessa olika former av besittningsrätt var, vilket försvårar alla försök att analysera det feo- dala jordägandets betydelse för bondehushållens migrationsmönster. Besittningsrätten är emellertid helt klart inte en tillräcklig faktor för att förklara migrationsintensitetens variationer, vare sig på lokal eller på regional nivå.
Den migrationsintensitetsnivå som förelåg i södra Sverige under 1610-talet (cirka 5 %) motsvarar väl vad som är känt från tidigare un- dersökningar av andra mer eller mindre samtida europeiska samhäl- len.120 Den är också i nivå med vad som är känt om 1800-talets migra-
tion, vilket innebär att uppfattningen om migration som ett fenomen 120 Jämför Hayhoe 2016 s. 63.
genererat av ”moderniseringen” är felaktig. De moderniseringsteorier som tidigare historisk migrationsforskning bygger på saknar därför giltighet för feodala eller ”förmoderna” samhällen. Faktum är också att oavsett hur de feodala ekonomiska strukturerna i praktiken påverkade 1600-talets migration, råder en förvånansvärd stabilitet över lång tid. Detta gäller inte minst skillnaden mellan södra Sverige å den ena sidan och det norrländska och finländska området å den andra, där migra- tionsintensiteten såväl under 1800- som under 1600-talet var betydligt lägre än i andra undersökta västeuropeiska områden – sannolikt till följd av bestående såväl ekonomiska som demografiska skillnader i exempelvis hushållsstruktur och befolkningstäthet jämfört med andra samtida samhällen.
Liksom i andra feodala samhällen flyttade de flesta hushåll på den svenska landsbygden endast relativt korta sträckor (inom två mil). Såväl rekrytering till slott och säterier som inflyttning till städerna och migration över längre avstånd var av kvantitativt underordnad betydelse. Merparten av hushållens migration gick följaktligen från en by till en annan. Av framförallt undersökningen av Östergötland att döma flyttade skattebönder och landbor som var bosatta i samma om- råden ungefär lika ofta. Hur de juridiska och ekonomiska strukturerna i praktiken samverkade för att ge upphov till detta resultat är okänt. Klart är att arvsregler, besittningsrätter och ränteuttag tillsammans gjorde att hushåll flyttade enligt vissa mönster och relativt ofta, och att det därför inte alls är möjligt att undersöka det feodala samhäl- lets faktiska migrationsmönster endast baserat på migrationsregimens explicita regleringar.