På vårtinget i Oppunda härad i Södermanland 1615 beklagade sig bonden Jon i Hagby över jordägaren Nils Bielke på Åkerö och dennes fogde.51 Jon hade sju år tidigare bosatt sig på gården i Hagby. Under
de fyra första åren hade han fått bo där skattefritt eftersom gården tidigare legat övergiven, men de tre senaste åren hade han betalat sin jordränta till herr Nils. Nu hade fogden emellertid fått veta att Jon ville flytta bort.
Där Åkeröfogden det förnam, så lät han lägga honom uti kistan, där han måtte bliva uti tre veckor, och oansett där voro många bönder, so[m] ville gå i borgen för honom, likväl ville han intet släppa honom där ut förrän som han skulle lova det han antingen ville bliva kvar [på gården], eller ock förskaffa en [annan] åbo däruppå.52
Rättegångsprotokollet nämner inget om att fogden eller ränteägaren skulle ha gjort sig skyldig till något brott då Jon fängslades. Däremot menade nämnden att eftersom Jon hade uppfyllt alla sina förpliktelser mot herr Nils ”så kan fogden på Åkerö intet mer vinna av honom […] utan Jon må flytta vart honom täckes [ɔ: vart han vill]”.53
Fall som Jons ger lätt intryck av ett förhärskande feodalt förtryck, där jordägarna (eller snarare deras fogdar) genom våld kontrollerade de åtminstone livegenskapsliknande landbornas migration. Fall som Jons är dock oerhört sällsynta i det bevarade rättsmaterialet. I de proto- koll för nästan 90 tingslag och häradsrätter som jag studerat finns bara något dussin fall av konflikter som rör landbors möjligheter att flytta eller bo kvar. I inget annat fall framkommer att våld använts för att förhindra migration. Tvärtom handlar de flesta konflikter om landbor som redan flyttat bort ”olagligen i olaga tid” utan jordägarens tillstånd, och där rättegången för det mesta slutade med böter för bonden.54
51 Oppunda hd 28/4 1615, AFSH EXIe:1102 s. 623, RA. 52 Oppunda hd 28/4 1615, AFSH EXIe:1102 s. 623, RA. 53 Oppunda hd 28/4 1615, AFSH EXIe:1102 s. 623v, RA.
54 Så i Väne hd 30/10 1615, AFGH EVIIAAAB:5, VaLA; Viste hd 20/7 1614, AFGH EVIIAAAA:2, VaLA; Askers hd AIa:1 s. 19v, 28/5 1618, ULA; Öknebo hd 10/5 1616, AFSH EXIe:1102 s. 669v, RA; Trögds hd 4/7 1614, AFSH EXIe:645 s. 15, RA. Det sistnämnda fallet är det enda där våld mot landbon sannolikt förekom, även om det inte nämns explicit: landbon Klemet i Österby hade lagligen sagt upp sin gård och bestraffats med dagsverken varje dag (”han blev anmodad att vara var dag på hans arbete”) och därefter ”om nattetid och för fruktan boflyttat sin kos undan”. När jordägaren Jon Stake fick veta detta ”tog han till och for efter honom, och tog så av honom tre kor”. Domen i Askers häradsrätt 1618 är intressant, då även tre bönder
Ytterst sällan slutade tvisten med att landbon tvingades flytta tillbaka, alternativt vräktes från gården för att göra plats för en annan brukare.55
Av domböckerna framgår förstås inte hur stor jordägarnas makt över landbornas migration verkligen var, bara att konflikter kring detta mycket sällan nådde domstolarna. Det viktiga här är dock inte bara att dessa tvister var ytterst sällsynta, utan också vilka aspekter av migra- tionen som domarna och jordägarna tog fasta på och hur konflikterna hanterades. Lagen gav, som visades ovan, jordägarna möjlighet att föra tillbaka landborna med våld om de så önskade, men av domböckerna att döma använde sig inte jordägarna av denna möjlighet. Istället nöjde man sig med ekonomisk ersättning, alternativt att den dömde skaffade fram en ny landbo till gården. Något utbrett utomekonomiskt feodalt våld för att hindra landbor som ”inte hade lust” att bo kvar förekom inte, med Jon i Hagby som enda uppenbara undantag. Den medeltida lagstiftningens möjlighet till fysisk kontroll över landsbygdens hushåll hade vid 1600-talets början spelat ut sin roll, om den nu någonsin upprätthållits annat än i den senmedeltida stadgelagstiftningens ideal- bilder av ett samhälle kontrollerat av de lagstiftande jordägarna.
En annan för migrationen viktig aspekt där den praxis som fram- skymtar i domböckerna avviker från lagstiftningen är avtalsperioder- nas längd. Denna nämns visserligen bara i fyra fall (i Västergötland, Södermanland och Uppland), men var i alla dessa fall endast tre år.56
”som hulpe honom att flytta” bötfälldes (i enlighet med KrL B XXIII § 1: ”Och alla de som var med att avflytta landbon, böte vardera tre marker”). Detta är den enda källuppgift jag funnit som ger en inblick i hur migrationen i praktiken gick till, nämligen att grannarna hjälptes åt då en bonde flyttade. I detta fall flyttade landbon Lasse drygt sju kilometer (från Styrsta till Ingvaldstorp) och de tre bönderna som hjälpte honom bodde alla ungefär en kilometer från destinationen (Sven och Olof i Fastorp, Peder i Boda). Jämför Thoré 2001 s. 60f.
55 Kronolandbon Per i Sjöåkra (vars hemman var donerat) hade flyttat olagligen men slapp böter eftersom han lovade att flytta tillbaka: Östbo hd 8/3 1616, AFGH EVII- AAAC:2, VaLA. Kronolandbon Bengt i Timmersberga vägrade att flytta fast fogden redan skaffat en ny åbo. Domen blev böter och att Bengt ändå var tvungen att flytta: Skärkinds hd 8/7 1618, AFGH EVIIAAAF:4, VaLA. Landbon Håkan i Väsby vräktes för att han hade underlåtit att bygga på sin gård: Hardemo hd 4/11 1614, AFSH EXIe:1774 s. 192, RA. Borgmästaren Henrik Larsson i Norrköping, som ägde jord utanför staden, sade i en tvist med landbon Erik att ”jag haver antagit honom för en sågare och icke för någon landbo”. Erik fick rätt att bo kvar året ut ”och sedan se sig för uppå en annor ort, om de icke kunna sämjas”: Bråbo hd 6/7 1618, AFGH EVIIAAAF:4 s. 55v, VaLA.
56 Trögds hd 4/7 1614, AFSH EXIe:645 s. 15, RA; Oppunda hd 28/4 1615, AFSH EXIe:1102 s. 623, RA; Daga hd 28/5 1616, AFSH EXIe:1102 s. 233v., RA; Väne hd
Det var dock inte det faktum att avtalsperioden var olagligt kort som tvisterna gällde – en aspekt som alls inte uppmärksammas i domböck- erna – utan att landborna hade flyttat bort innan ens de överenskomna tre åren förflutit. Även om det inte säkert går att veta om det var vanligt eller ovanligt med så korta avtalsperioder som tre år (eller, för den delen, längre perioder som i exempelvis Danmark), är uppgifterna ytterligare ett tecken på den klyfta som förelåg mellan lagstiftning och praxis rörande landbors migration i Sverige under tidigt 1600-tal.
Varken i lagstiftning eller domböcker kan jag alltså finna några entydiga svar på frågor rörande de feodala ekonomiska strukturer som omgärdade landbors migration. Så mycket står i vart fall klart att vill- koren långsamt förändrades över tid, att de sannolikt såg annorlunda ut beroende på vem som var jordägare, och att det åtminstone i teorin också fanns viktiga regionala skillnader, om än detta inte framgår i den praktik som domböckerna skildrar. Det är i detta sammanhang som det blir intressant att undersöka Älvsborgs lösens rannsakningsläng- ders uppgifter om hur vanligt det var att olika typer av bondehushåll flyttade, och därigenom indirekt studera hur landbors migration skilde sig från skattebönders. Men migrationsuppgifterna möjliggör också andra jämförelser med tidigare historisk migrationsforskning, vilka både visar hur 1610-talets svenska migration skilde sig från andra undersökta dåtida samhällens och hur det liknade senare, mer välstu- derade seklers.
Migrationsintensitet
För att kunna göra rättvisande jämförelser av mängden migration i olika samhällen används ofta begreppet migrationsintensitet, förkortat
m, genom vilket mängden migration sätts i relation till populationen.57
Hur mängden migration och populationen definieras beror på hur det historiska källmaterialet ser ut,58 och det framgår tyvärr inte alltid klart
vilka definitioner som använts i tidigare forskning.59 Mot bakgrund av
de migrationsuppgifter som finns i rannsakningslängderna betecknar mängden migration i det följande antalet bortflyttningar. Migrations-
30/10 1615, AFGH EVIIAAAB:5, VaLA. Alla fyra fallen gällde frälselandbor. 57 Så att m = M/P. Begreppet presenteras utförligt av Eriksson & Rogers 1973 s. 60–87,
baserat på United Nations 1970 s. 40–44. 58 United Nations 1970 s. 40–42.
59 Mängden migration M kan till exempel motsvara antalet flyttade personer eller det totala antalet flyttningar, inflyttade, utflyttade eller både och: Eriksson & Rogers 1973 s. 65–68, 72–74.
intensiteten kan dock bara beräknas för de områden där samtliga flyttningar är kända, det vill säga de områden som rannsakades full- ständigt.60 I mängden migration inräknas även det som kallas inre migration, flyttningar som inte korsade några administrativa gränser.
Populationen utgörs av ”the population that could have performed the migrations”,61 vilket i mitt fall i praktiken motsvaras av summan av de
hushåll som registrerades i det undersökta området vid de fem första uppbördstillfällena.62 För att förtydliga: I det följande beräknas migra-
tionsintensiteten för hushåll som registrerades i fullständiga rannsak- ningslängder under den period som varade mellan den första och den sista terminens uppbörd (i allmänhet hösten 1613 till hösten 1618). Alla hushåll som flyttade bort räknas med, oavsett om de stannade kvar inom det rannsakade området eller inte. Beräkningarna gäller där- emot inte områdenas hela befolkning, eftersom det till exempel inte är känt hur ofta drängar och pigor flyttade (se kap. 4). Den beräknade migrationsintensiteten redovisas i procent, där till exempel m = 5 % motsvarar att det tog tjugo år innan samtliga hushåll i området flyttat i genomsnitt en gång.
60 Det vill säga hela Norrland och Finland, Dalarna, Närke, Södermanland, Östergöt- land samt Jönköpings län. Se kap. 2 och appendix.
61 United Nations 1970 s. 40; även ”P = the population exposed to the likelihood of migration”, en formulering som används av Eriksson & Rogers 1973 s. 65.
62 Definitionen av vad som utgör ett hushåll bygger alltså i det följande på de klassifi- ceringar av befolkningen som gjordes då kommissarierna upprättade rannsaknings- längderna, vilket i sin tur är beroende av de kategorier som upprättades i beslutet om Älvsborgs lösen 1613. Mitt sätt att beräkna populationen P = P1 + P2 + P3 + P4 + P5
avviker från den metod som använts av Lundkvist 1974 s. 223 och Brunius 1980 s. 144 i deras under sökningar av Älvsborgs lösen, vilka båda istället använde formeln
P = P1/2 + P2 + P3+ P4 + P5 + P6/2 (hämtad från Eriksson & Rogers 1973 s. 65–68,
vilka i sin tur bygger på Hyrenius 1966 s. 12–21). Både Lundkvist och Brunius har dock missat att Hyrenius metod implicit utgår från att flyttningsuppgifterna hämtats från ett källmaterial som förts kontinuerligt, vilket inte är fallet med Älvsborgs lösens rannsakningslängder. De hushåll som kunde antecknas som bortflyttade under det första året (1613/1614) var endast de hushåll som registrerats vid tidpunkten för den första inbetalningen 1613. I praktiken är skillnaden i utfall mellan de två metoderna marginell: i endast tre fall (av ungefär 700) är avvikelsen i migrationsintensitet större än en procentenhet. Under antagande av ringa folkmängdsförändringar vore det där- för möjligt att approximera folkmängden med P = 5P1 vilket i mina undersökningar