Allmänna arvsfonden som en hybrid

Frågan är vad Allmänna arvsfonden är för typ av organisation och om vi ska se på

Arvsfonden som en organisation eller som en institution (Markström 2006). Vilken eller vilka institutioner är det som Allmänna arvsfonden påverkar, och vilka påverkas densamma av? Har utvecklingen från 1994 och framåt inneburit någon förändring, och vad karaktäriserar i så fall denna förändring? Troligen finns det en föränderlighet över tid som gör att man kan betrakta Arvsfonden på olika sätt: ibland som både en organisation och en institution, och ibland som en organisation som påverkar och påverkas av ett antal olika institutioner. För att kunna svara på frågor om vilken roll och funktion Arvsfonden har i dag, behöver vi bättre förstå hur Allmänna arvsfonden har fungerat inom den statliga förvaltningen. Vi behöver också förstå vilken form av redskap Arvsfonden har varit och är i relation till främst regeringsmakten, men även staten i stort. Detta analyserar vi i nästkommande kapitel. Sammanfattningsvis finns det flera slutsatser som vi kan dra om de två första perioderna och därmed sammanhängande generationer av politikområden). I den första praktikgenerationen kunde vi se hur Arvsfonden knyter an till den filantropiska välgörenhetskultur som fanns kring stöd för barn och ungdomars vård och fostran. Nytta förstås då först och främst som materiellt bistånd till privatpersoner och bidrag till föreningar i en brytningstid, för att till exempel upprätta byggnader, lokaler och andra materiella investeringar för sin välgörande verksamhet (välgörenhet).

Den andra generationen av Arvsfondspraktik (vilken i huvudsak löper parallellt med välfärdsstatseran, 1950-tal till tidigt 1990-tal) kännetecknas av att bidragen blir de extra medel som föreningar söker för att utveckla främst barns och ungdomars fritidsverksamhet jämte utvecklingen av välfärdsstaten. Den andra generationens praktik karakteriseras av Arvsfondens bidrag till föreningar och organisationer för att sida vid sida (och ibland i framkant som ’innovationsbyrå’) vara med och utveckla välfärden, som framför allt är tänkt att bedrivas inom ramen för offentlig verksamhet. Arvsfonden får inte konkurrera med offentlig sektor, utan fungerar som ett komplement till stat, kommun och landsting.

Den tredje generationen av Arvsfondspraktik karakteriseras tydligt av en idé om nyskapande. Det nya tillskrivs ett egenvärde i denna fas av Arvsfondens verksamhet, i allt från nya idéer och metoder till nya verksamheter. Innovativt blir ett ledord. Qvarsell och Sandén skriver om det moderna samhällets värdesystem som utgår från grundtanken att ”samhället befinner sig konstant i en utvecklingsprocess” (Qvarsell och Sandén 2011):

”I likhet med vad som var fallet i det tidiga föreningsbildandet under 1800-talet lades också större vikt vid föreningarnas innovativa roll i det sociala livet. De förväntades fungera som sociala entreprenörer och leverera den nya kraft och de nya idéer som ett samhälle i förändring behövde.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring,

2011:17)

I kapitlen som följer tecknar vi den parallella utvecklingen av statsapparaten och det civila samhället, där Arvsfonden stegvis frikopplas från det offentliga allt tydligare. Vi kan beskriva

88 det som en process från government till ökade inslag av governance. Från att Arvsfonden har varit inbäddad i det offentliga välfärdsbygget sker en successiv urbäddning och Arvsfonden får en allt större självständighet från staten. New Public Management-diskursens genomslag återspeglas även i Arvsfondens språkbruk.

Qvarsell och Sandén (2011) identifierar ännu en diskursiv förändring i synen på barn som framgår i Arvsfondens material under den tredje perioden. De betecknar detta som en kulturaliseringsprocess, Mer specifikt menar de att Arvsfonden kom att fokusera på

socialpsykologiska faktorer och barns psykiska ohälsa. Det handlar då till exempel om barn i utsatta miljöer och situationer och frågor som rör våld, könsstympning, flyktingskap, rasism, främlingsfientlighet, homofobi, diskriminering, missbruk, barn med neuropsykiatriska problem, psykiskt sjuka föräldrar samt ”familjer med långvarigt socialbidragsberoende eller andra ekonomiska problem”.

Det som i dag spelar en betydande roll för vilka som söker och hur de använder Arvsfondens medel kan kopplas till den rapporterings- och utvärderingsapparat som införs i och med lagändringen 1994. Arvsfonden ger stöd till civilsamhällets egen projektverksamhet (både till målgrupper och till organisationerna), men ska ändå i stora stycken utvärderas utifrån en måttstock som lever kvar i verksamheten från den föregående perioden (välfärdseran). Det vill säga, projekten utvärderas utifrån vilken effekt projektet och i förlängningen verksamheten ger i offentlig sektor, om den får fäste i kommunens verksamhet.

”Ett annat särskilt skäl kan t.ex. vara att en kommun i samverkan med en icke juridisk sammanslutning eller ”eldsjäl” vill utveckla en verksamhet som drivs av det allmänna eller initierar en ny verksamhet inom det allmännas ansvarsområde. Genom vårt förslag öppnas en möjlighet till utveckling och prövning av nya idéer även inom det offentligas obligatoriska ansvarsområde” (SOU 1992:120 s. 83–84)

Tabell 4.1 Schematisk tabell över centrala dimensioner av praktikgenerationerna

Politikområde

// Dimension av

Arvsfondspraktik

Första

Generationens

Politikområde

Andra

Generationens

Politikområde

Tredje

Generationens

Politikområde

(1950-tal till tidigt 1990-tal)

’En tid av långsam urbäddning’

(1990-tal till nutid)

Arvsfondens praktik Arvsfondspraktik Generation 1 Arvsfondspraktik Generation 2 Arvsfondspraktik Generation 3

89

Synen på nytta

Ekonomiska medel direkt till individer; bidrag för att bygga ut och om lokaler; nära ett filantropiskt förhållningssätt. ’Innovationsbyrå’ för offentlig sektor; Arvsfondsprojekten är ett komplement; verksamheten får inte konkurrera med det offentliga.

Målgrupperna i relation till sociala

medborgarskapet Arvsfondens roll, funktion och relation till det civila samhället

90

5. ARVSFONDEN I ETT OMFÖRHANDLAT SAMHÄLLSKONTRAKT