Enbart juridiska personer – föreningar och stiftelser – får söka stöd

Vem fick söka medel och vara bidrags- eller projektförvaltare under perioden då den andra generationen av statliga politikområden får fäste? Här kan vi märka dels en konkretisering, dels en koncentrering. Den första elimineringen av vem som kunde söka och för vad det gick att söka medel skedde successivt under 1960-talet. Summorna som delades ut till enskilda individer minskade. Vanligtvis sökte dessa bidrag för studier. År 1969 slutade man helt att dela ut medel till enskilda ur Allmänna arvsfonden, eftersom det uttryckligen förbjöds i den nya lagen om Allmänna arvsfonden. Under denna tidsperiod prioriterade man att använda medel ur Arvsfonden för att stödja etablerade verksamheter och föreningar, medan de sökande som ville starta nya verksamheter kunde få avslag.

Studiestödet till enskilda var den del av bidragsverksamheten till privatpersoner som kvarstod längst. Den blev dock alltmer villkorad över tid, till exempel genom att de sökande fick ge uppgifter om både sin egen och anhörigas ekonomi. Utbyggnaden av den offentliga sektorn, med ökade möjligheter till studiefinansiering och barnbidrag samt paradigmskiften inom socialförsäkringssystemet (Junestav 2004), påverkade tydligt denna utveckling av Allmänna arvsfondens roll i relation till stat och kommun.

Det ekonomiska biståndet till enskilda för studier och till barnrika familjer hade aldrig utgjort någon större del av de medel som delades ut. Men under efterkrigstiden minskade denna del av biståndet, för att så småningom upphöra helt en bit in på 1960-talet. Ansökningar från enskilda fortsatte att komma in, men Arvsfondens företrädare tryckte nu än hårdare på att det skulle vara juridiska personer som skulle få medel – framför allt föreningar. Detta medförde att enbart ideella föreningar och stiftelser kunde söka bidrag från Allmänna arvsfonden. I realiteten blev det föreningar som hade bra samverkan med olika myndigheter som blev skickliga på att söka och som ofta fick bidrag. Qvarsell och Sandén (2011) beskriver resultatet av denna utveckling på följande sätt:

”När det inte längre var aktuellt med stöd till enskilda kunde tanken på föreningslivets betydelse för det förebyggande sociala arbetet få ett större utrymme. Därmed anknöt

78 man till en kungstanke i den samtida socialpolitiken, nämligen att förebyggande

åtgärder företrädelsevis borde ha en kollektiv och organisatorisk inriktning.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring, 2011:11) Från och med 1969 är det alltså bara organisationer som kan söka medel och fungera som projektförvaltare. Redan från Arvsfondens start är det ospecificerat exakt vilka organisationer som kan söka. Den enda begränsning som vi ser är den här: ”Ej må understöd lämnas för åtgärd, vars bekostande åligger stat eller kommun.” Detta i sig betyder inte att kommuner var uteslutna som bidragsansökare – de fick bara inte använda bidragen ur Arvsfonden till något som de enligt lag var skyldiga att bekosta med kommunala eller statliga medel.

Hur och i vilken omfattning kommer de ideella föreningarna in i bilden som bidragsansökare och som ansvariga för de verksamheter som får stöd? Föreningarna finns med där redan från början, då de till exempel driver barnhem eller barnträdgårdar som får stöd. Successivt är det dock kommuner som driver det som senare blir daghem, och det blir därmed kommuner som ansöker om att få bidrag. Detta ser vi fram till 1973, då lagen om barndagvård går igenom i riksdagen och det blir kommunens skyldighet att tillhandahålla daghem. Den allmänna förskolan infördes exempelvis 1975, och Arvsfondens stöd till barnstugorna upphörde i samband med detta. Vidare minskade även deras stöd till barnpsykiatrin i takt med att den offentliga sjukvården övertog ansvaret för området (redan från 1930-talet och framåt).

Arvsfondens verksamhetsinriktning påverkades således genom att statens ansvar för barns och ungdomars situation ökade från slutet av 1960-talet. Arvsfonden fanns där för dem som inte kom med i den offentliga utbyggnaden direkt, det vill säga de små grupperna. Arvsfonden gav också bidrag till dem som inte utgjorde någon avgörande röstgrupp eller som inte fick rösta alls.

Arvsfonden hade gett stöd till viss verksamhet för personer med funktionsnedsättning redan sedan 1930-talet. Qvarsell och Sandén visar att stödet till målgruppen ’funktionshindrade’ följde samma linje som övrigt stöd: det inriktades initialt på till exempel att bygga elevhem och fritidsgårdar särskilt anpassade till ungdomar med funktionsnedsättningar samt att ta fram tekniska innovationer som permobiler. Handikappolitiken under 1960-talet fokuserade på integrering och normalisering, till följd av 1950-talets kritik av institutionaliseringen av människor med vad vi i dag beskriver som funktionsvariationer. För att kunna realisera den politiken krävdes enligt dessa författare inte bara ökade kunskaper och förändrade attityder, utan även tekniska lösningar och transportmöjligheter. Arvsfonden finansierade till exempel utvecklingen av permobilen (en motoriserad rullstol), speciella kläder för rullstolsburna, olika typer av proteser, batteridrivna hörapparater, dagstidningar på kassettband med mera.

Färdtjänst och personlig assistans startade som projekt finansierade av Arvsfonden innan de etablerades som permanenta verksamheter och togs över av offentliga institutioner.

Qvarsell och Sandén belyser i sin studie också det faktum att ideella föreningar och stiftelser, som var inriktade på filantropi, successivt satsade mer medel på förebyggande åtgärder och långsiktigt utvecklingsarbete. Det gick i linje med den socialdemokratiska regeringens dåtida

79 socialpolitik och dess vision om samverkan mellan den offentliga sektorn och stora ideella föreningar av folkrörelsekaraktär. De menar i sin analys att denna form av governmentalitet syftar till att ”uppnå en homogenisering av samhället” och att sprida ”en allmän känsla av samförstånd och konsensus”.

”Innebörden av detta var att man försökte upphäva den uppdelning mellan stat och samhälle som utmärkte det borgerliga samhället så som det hade utvecklats under 1800- talet. Därmed skulle även skillnaden mellan myndighetsutövning och social

organisering om inte upphävas så minska i betydelse. I denna förändringsprocess passade Allmänna Arvsfonden väl in som ett av flera sätt för statsmakten att stödja föreningslivet […] Föreningsbildningen skulle inte vara ett sätt att motverka en stark stat, utan kunde lika väl vara ett redskap för styrning av det sociala livet.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring, 2011:13)

Under denna period skulle vi alltså delvis kunna förstå nyttan av Arvsfondens verksamhet som ett verktyg för att brygga över potentiella motsättningar mellan statsapparat och civilt samhälle. Redan här antyds den hybridkaraktär som sedan har kommit att kännteckna Allmänna arvsfonden och dess verksamhet.