Den filantropiska perioden – bidrag som bistånd

År 1928 bildades Allmänna arvsfonden i samband med att Sverige fick en ny arvslag. Enligt den nya lagen blev endast barn, föräldrar och syskon arvsberättigade. Eftersom en vidare krets av släktningar inte längre skulle få ärva den bortgångne insåg man att det oftare skulle uppstå situationer där det saknades arvingar. Tidigare hade sådana arv flutit in i statsräkenskaperna, och detta var även kutym i andra europeiska länder. I och med lagändringen 1928 kunde summorna som tillföll staten potentiellt växa sig riktigt stora. Därför uppstod frågan om hur man skulle hantera dessa resurser och vad de skulle gå till.

År 1902 infördes progressiv beskattning, de sociala reformer som fick sin början med folkpensionen 1913 och sedan fortsatte med de socialdemokratiska välfärdsreformerna. Det blev början på en omfördelningspolitik som på ett omvälvande sätt förändrade det svenska samhället (Löwnertz 1983). Den nya arvslagen och Allmänna arvsfonden blev en del av denna förändring. Industrisamhället hade förändrat landet både socialt och ekonomiskt sedan 1870-talet, och det hade medfört en ny syn på politikens roll i samhället. Tjänstemännen och politikerna som var engagerade i beredningen av den nya arvslagen pekade på hur arvets roll i praktiken hade förändrats. De frågade sig också vad befolkningen i stort skulle vara beredda att acceptera när det gällde staten eller det allmännas förvaltning av den nya resurs som uppstod.

Att skapa en separat arvsfond, som påminde om andra samtida fonder och stiftelser vilka människor bidrog till av egen fri vilja, kan ses som en kompromiss. Det var en kompromiss mellan de politiska krafter som förespråkade en expansion av det offentliga och de som föredrog en bibehållen privat kontroll och ett frivilligt engagemang när det gällde

allmännyttiga ändamål. Förslaget löd så här: ”[…] arv, som […] tillföll det allmänna, icke borde tagas i anspråk för att täcka statsutgifter. Kvarlåtenskap, vartill ej fanns arvinge, skulle tillfalla den av lagberedningen föreslagna allmänna arvsfonden. Den skulle främja sådana allmännyttiga ändamål, som regelmässigt tillgodoses icke genom anslag av allmänna medel utan på den privata offervillighetens väg” (Larnstedt 1982:32).

72 Detta betyder konkret att Allmänna arvsfonden placerades i ett slags ingenmansland mellan det privata och det statliga när den infördes – den blev en allmänning. Det rörde sig alltså om privata medel som i form av arv överläts till en fond som kom att administreras av det

offentliga. Efter beredning och debatt i riksdagen bestämde man också vilka ändamål Arvsfondens medel skulle gå till. I lagen om Allmänna arvsfonden från 1928 står det så här:

”Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden […] skall utan samman- blandning med andra medel förvaltas av statskontoret såsom en särskild fond för främjande av barns och ungdomsvård och fostran. Av medel, som under ett räkenskaps- år influtit, skall vid årets utgången en tredjedel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.” (Lag om allmänna arvsfonden, Sveriges Rikes lag 1928:281)

Att det blev en fond som inrättades till förmån för barn och ungdomar var inte givet. På högerkanten fanns det de som, oavsett vad pengarna skulle gå till, inte trodde att medborgare skulle vilja att staten ärvde dem och att dessa därför skulle upprätta testamenten till förmån för de släktingar som hade förlorat arvsrätt i och med den nya lagen. Hos socialdemokrater, men även liberaler, fanns det en tanke om att bryta den ekonomiska obalansen i samhället som bibehålls med arv, genom att omfördela resurserna. Den nya arvslagen var dock långt ifrån så radikal. Det fanns förslag på att äldre och sjuka skulle kunna få förbättrad vård och omsorg genom bidrag från Allmänna arvsfonden. Linjen att ge stöd till barn och ungdomar vann dock. Tio år efter Allmänna arvsfondens tillkomst pratade socialdemokraten och

socialminister Gustav Möller om denna lösning som naturlig. Möller förutsatte att de som inte skrev ett testamente såg Arvsfonden som en bra lösning, eftersom pengarna ändå kom nästa generation till del (Qvarsell och Sandén 2008:13–16).

Den initialt blygsamma utdelningen av medel handlade om en osäkerhet kring hur mycket medel som skulle flyta in till Arvsfonden. De som beredde och beslutade om tilldelning av medel prövade sig fram under Arvsfondens första två decennium. Det handlade å ena sidan om att inte ge medel till det som det offentliga hade ansvaret att bekosta, å andra sidan om att fördela medlen rättvist geografiskt och på ett flertal sökande. Arvsfonden hade inte samma möjlighet som en privat stiftelse att satsa stort på en viss verksamhet. Under perioden 1928– 1938 etablerades en praxis: ändamålet för Allmänna arvsfondens medelstilldelning skulle vara behjärtansvärt och uppfylla befintliga behov som utan Allmänna arvsfondens medel inte annars skulle uppfyllas. Dock skulle de som sökte bidrag också vara beredda att söka medel från annat håll om Arvsfondens medel inte kunde täcka hela summan som behövdes.

Under denna tid var det i regel engångsbidrag som delades ut. Dessa gick oftast till byggnader och inventarier, inte till reparationer och underhåll. Några få driftsbidrag beviljades, men de kan ses som undantagen som bekräftar regeln. Man ansåg att det vore olämpligt för Allmänna arvsfonden att binda upp sig för återkommande bidrag till ett och samma ändamål (Larnstedt 1982:66–67). Trots mindre bidrag och engångssummor kunde bidragen utgöra en betydelse-

73 full del av summan som de sökande behövde, eftersom byggnadskostnaderna var relativt låga på 1930-talet (Larnstedt 1982:105).

Merparten av de medel som delades ut (cirka 90 procent) gick till olika institutioner eller verksamheter som drevs av föreningar. En stor del av ansökningarna kom redan tidigt från lokalavdelningar i nationella organisationer, som till exempel kristna föreningar knutna till Svenska kyrkan, majblommeföreningar, scoutorganisationer, barnavårdsförbund eller nykterhetsföreningar. Inga politiska organisationer ansökte om medel under den här tiden. De organisationer som beviljades medel fick det för att de ägnade sig åt det man kallade socialt arbete. Det sociala arbetet under tidigt 1900-tal karakteriserades av ”individuell prevention genom moralisk fostran” (Qvarsell och Sandén 2011). På 1930-talet fördelades huvuddelen av stödet till barnhem och så kallade halvöppna barnhem (som senare kom att benämnas daghem). Stödet gick också till ”inrättningar för stöd till familjer som inte fullt ut kunde ta hand om barnen”.

Ungdomars fritid var ett huvudområde som prioriterades av Allmänna arvsfonden. Stödet riktades in på engångsinvesteringar, som till exempel fritidsinrättningar, sommarkolonier, scoutstugor och båtar för sjöscouter (Qvarsell och Sandén 2008). Ungdomsgårdar

(föregångarna till fritidsgårdar) fick också medel från Arvsfonden under senare perioder. Den resterande delen av medlen som delades ut årligen (drygt 10 procent) fördelades direkt till familjer med många barn som hade svårt att försörja sig, alternativt till enskilda individer för studier och yrkesutbildning. Frågan om huruvida medel skulle gå till enskilda var

omdiskuterad. Det fanns dock ett visst politiskt stöd för att använda Allmänna arvsfondens medel till en särskild grupp behövande: de barnrika familjerna. Detta bistånd blev dock marginellt, även om många sökte. Som ett exempel inkom under år 1933 sammanlagt 890 ansökningar till Allmänna arvsfonden, varav 63 kom från föreningar och 827 från enskilda individer. De sistnämnda ansökningarna från privatpersoner förmedlades via offentliga instanser, som Länsstyrelsen, och statliga myndigheter, som Socialstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen.

”Av allt att döma handlade det då om ansökningar som man vid dessa myndigheter inte ansåg sig själva kunna bevilja, men som man ändå ville rekommendera eller

understödja. […] Denna handläggningsordning ger ett intryck av att Allmänna arvsfonden fungerade som en sista instans när alla andra möjligheter till stöd var uttömda eller av formella skäl inte tillgängliga.” (Qvarsell och Sandén, Arvspolitik och sociala frågor, 2008:19–20)

Om man tittar på de ansökningar som beviljades, så framgår det att medel betalades ut till dem som skulle skapa något produktivt: studier, starta företag eller någon investering i form av boende eller jordbruk. De som hade förmedlat ansökningarna intygade att de sökande var skötsamma och värda att få stöd. Någon efterkontroll gjordes inte. Det behövdes inte heller

74 någon mer omfattande utvärdering av vad föreningarna hade använt sina medel till, eftersom det var konkreta saker som lätt kunde redovisas som inköpta eller byggda.

Balansen mellan medel som gick till institutioner och medel till privatpersoner förblev densamma fram tills 1940-talet. Efter andra världskriget klingade dock bidragen till barnrika familjer av. På motsvarande sätt fick studiestöd till enskilda mindre betydelse i och med det utökade statliga stödet för studier från realskolan och uppåt. Under perioden 1928–1953 inkom drygt 40 miljoner kronor till Allmänna arvsfonden varav cirka 26 miljoner kronor fördelades, vilket motsvarade ungefär 1 miljon kronor per år (Qvarsell och Sandén 2008:19– 20).

4.3.1 Sammanfattning: Nyttan i verksamheten under de första åren

Under den första perioden av Allmänna arvsfondens existens (fram till andra världskriget), kan vi alltså förstå nyttan med verksamheten som framför allt det ekonomiska bistånd som möjliggjorde institutioners verksamhet kopplad till lokaler eller inventarier. Arvsfonden var också en hjälpande hand med direkta ekonomiska bidrag för privatpersoner i en svår social och ekonomisk situation. Arvsfondens stöd var inget beständigt och Arvsfonden var en ny givare som de sökande ännu inte kommit underfund med. Det visade sig dock att pengar från denna fond potentiellt också kunde säkra medel från det offentliga, om den verksamhet som fick medel växte sig tillräckligt stor och till exempel krävde en viss myndighetskontroll för att fungera.

Ett bra exempel på detta är stödet som utgick till sommarkolonier för barn som riskerade att få tuberkulos, även om det statliga stödet till dessa inte blev så stort; 1942 fick barn och personal ett statliga bidrag för resorna till kolonin och ett år senare fick kolonierna ett statligt bidrag på 100 000 kronor för att täcka vissa driftskostnader (Larnstedt 1982:111–113).

En historisk kontextualisering är viktig för att förstå varför både Allmänna arvsfondens roll och ’projektportföljens’ karaktär förändrades från 1940-talet och två decennier framåt, fast ingen formell ändring gjordes i lagen. Välgörenhet och de institutioner som ägnade sig åt detta försvann inte, såsom det ibland kan framstå när man läser skildringarna av hur välfärdsstaten byggdes upp och ut. Välgörenheten, som ett sätt att generera medel och att fördela resurser, marginaliserades dock när det gällde att lösa sociala utmaningar hade med skola, vård och omsorg att göra. Frivilligheten och osäkerheten förflyttades däremot till nya områden och så småningom till nya grupper i samhället. Deras behov uppmärksammades, men de kunde ändå inte ännu räkna med speciella och riktade resurser från det offentliga. Arvsfondens finansiering fungerar därmed som ett slags avantgarde, där nyttan av

verksamheten är att allteftersom fånga upp och synliggöra nya områden för offentliga insatser.

75 Som ett exempel kan vi se till de bidrag som Allmänna arvsfonden gav till

majblommeföreningarna. Arvsfondens bidrag till dessa föreningar under 1930- och 1940- talen finansierade koloniverksamheten som gav barn från tuberkulosdrabbade hem en frist under sommaren. Koloniverksamheten fick så småningom delvis stöd från det offentliga, och fallen av tuberkulos minskade genom förändrad hygien och medicinsk utveckling. Från 1950- talet och framåt kom förtjänsten från majblomsförsäljningen i stället att gå till verksamheter för barn med diabetes eller handikapp. Det var samma föreningar, vars verksamhet hade stöttats av medel hämtade ur Allmänna arvsfonden, men de hade en ny verksamhet, ett nytt socialt område med nya sociala grupper som behövde och sökte stöd.