Arvsfonden som civilsamhällets riskkapitalist

Från 1970-talet och framåt kom alltså Allmänna arvsfonden att successivt satsa på olika typer av innovationer samt utvecklings- och försöksverksamheter. Inramningen av verksamheten som Arvsfonden finansierar förändras dock både till form och innehåll runt 1990-talet, vilket medför att denna typ av experimentella inriktning får en helt annan betydelse. Ett talande exempel är finansieringen av projekt som syftade till att utveckla aktiviteter riktade till arbetslösa ungdomar under 1990-talet (Gillberg och Bengtsson Vägar mot arbete 2015). Sammantaget går det att identifiera en förskjutning av medlen över tid, från materiellt stöd (konkreta byggnader, lokaler, utrustning, inventarier, tekniska innovationer) till immateriellt

84 stöd (kulturprojekt, social inriktning och identitetsskapande samt att ’ge röst åt’ målgrupper). Denna övergång från att tillgodose materiella, tekniska behov till att fokusera på immateriellt stöd kan vi även identifiera när det gäller en annan av Arvsfondens målgrupper: personer med funktionsnedsättning.

”Normaliseringssträvanden kan sägas ha lämnat de tekniska och praktiska sidorna av funktionshindren för att mer uppmärksamma emotionella och kulturella frågor. Att låta funktionshindrade få komma till tals, höras i samhällsdebatten och berätta om sina liv är också ett tidstypiskt inslag i 90-talets projektstöd.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring, 2011:24)

Arvsfonden gav stöd till organisationer för att lyfta frågan om funktionsvariationer i

samhällsdebatten genom konferenser och publikationer. Ämnen som togs upp i projekten var exempelvis hur skolan hanterar funktionsvariationer, psykosocial tillgänglighet i skolan och känslor av utanförskap och beroende. Projekten kunde också handla specifikt om kvinnor med funktionsvariationer och deras sexualitet, relationer och möjligheter till moderskap.

”Under det senaste decenniet har det skett en påtaglig förskjutning i fondens stödjande verksamhet i riktning mot projekt som i vid mening rör det kulturella området och som något mer indirekt har en social inriktning. Till viss del handlar detta om ett förändrat språkbruk, men det är också möjligt att se denna förändring som en mer genomgripande förskjutning i sättet att uppfatta samhällets problem och de politiska insatsernas möjligheter.[…] Talet om sociala stödformer anknyter mer till hjälpverksamhet, social fostran och rent av en så kallad bidragskultur.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring, 2011:4)

I Qvarsell och Sandéns historiska genomgång av Allmänna arvsfondens utveckling ligger fokus på hur det omgivande samhället som Arvsfonden växer fram i förändras. De diskuterar å ena sidan hur förändringen påverkar verksamhetens inriktning, och å andra sidan hur Allmänna arvsfonden är del av förändringsprocessen. De skildrar även hur förutsättningarna för de grupper som kan få hjälp av Arvsfonden har förändrats (Qvarsell och Sandén 2008, 2011). Demenar att det har skett ett perspektivskifte när det gäller synen på orsaker till sociala problem och vilka åtgärder som ska vidtas för att skapa bättre livsvillkor för målgrupperna: från strukturella faktorer som ekonomiska villkor och resursbrist, till

psykologisering och identitetsskapande. De skriver att sociala problem har omdefinierats i vad de sammanfattar som en kulturaliseringsprocess.

”Alla människor kan förändra sin livssituation och detta framför allt genom ett stärkt självförtroende, en ökad självkänsla, identitetsformering, en vilja till förändring och ett starkt socialt stöd. Strukturella faktorer som helt dominerade debatten några decennier tidigare lyser nästan helt med sin frånvaro, även om resursbrist i skolan och ungdoms- arbetslöshet nämns. Identitetsskapandet uppfattas som en om självkännedom och individuella livsstilsval och inte som tidigare främst relaterat till arbete och fritidsintressen.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring, 2011:28)

85 På motsvarande sätt identifierar Qvarsell och Sandén diskursiva perspektivförskjutningar (som överlappar varandra) när det gäller barns och ungas psykiska ohälsa: från ett

dominerande medicinskt-pedagogiskt synsätt under mellankrigstiden, till ett socialpsykologiskt och socialt perspektiv.

”I likhet med den generella utvecklingen inom psykiatrin kännetecknades diskussionen om barns psykiska ohälsa kring det nya sekelskiftet av ett slags dubbelt eller kluvet seende. Å ena sidan profilerades del av den barnpsykiatriska forskningen i neurologiskt eller neuropsykiatrisk riktning. Å andra sidan kom de socialpsykologiska frågorna att allt mer lägga tonvikt vid de enskilda människornas självbilder och identitets-

uppfattningar. Intressant nog gav Allmänna arvsfonden omfattande stöd till båda dessa riktningar eller utvecklingslinjer inom området. Det förefaller som oron över barnens psykiska hälsa, inte de olika försöken till orsaksförklaringar eller metoder, styrde fondens arbete.” (Qvarsell och Sandén, Allmänna arvsfonden och ett samhälle i förändring, 2011:27)

Dessa två perspektiv dominerar olika vetenskapliga discipliner. Allmänna arvsfonden har fördelat medel till samtliga utvecklingslinjer inom fältet barns psykiska hälsa. Det finns dock en intressant koppling mellan Arvsfondens bidragstilldelning och utvecklandet av diagnoser. Första gången som Arvsfonden delade ut ett större stöd till ett universitet gick det till den barnneuropsykiatriska forskargrupp som utvecklade adhd-diagnosen vid Göteborgs

universitet. Diagnoserna uppkommer sannolikt i samband med försöken att finna alternativa omvårdnadssätt efter psykiatrireformen 1995 (Markström 2006). Arvsfonden får inte ge stöd till renodlade forskningsprojekt, men de kan fördela medel för att utveckla metoder. År 2002 fick således Göteborgs universitet 5,3 miljoner kronor av Allmänna arvsfonden, vilket var det enskilt största projektstödet som delades ut under detta decennium. Syftet med medlen var ”att stimulera till uppbyggnad av samarbete och vårdkedjor kring de aktuella handikapp- grupperna” samt att utveckla diagnostiska metoder och vårdprogram inom det

neuropsykiatriska området vid Göteborgs universitet. Stödet blev kritiserat eftersom frågan om ‘bokstavsbarnen’ var omdiskuterad och ifrågasatt.