Brutna monopol och ökad mångfald

Om vi återvänder till Montins indelning i tre olika generationer av statliga politikområden så ser vi att den ovanstående beskrivningen av de förändrade relationerna mellan den offentliga sektorn och det svenska civilsamhället sammanfaller relativt väl med den tredje generationens politikområden. I vad som beskrivs som den ’tredje generationen’ tillkommer ytterligare (åtminstone) ett par nya moment som är relevanta för det civila samhället och dess

organisationer i sin relation till Allmänna arvsfonden. Som exempel på tredje generationens politikområden räknar Montin (2010:130) upp ”hållbarhetspolitik, kvinnofridspolitik, regional utvecklingspolitik, (stor)stadspolitik, folkhälsopolitik, barnrättspolitik och klimatpolitik”. Det är lätt att se att det inom flera av dessa områden finns en rik mångfald av aktörer från det civila samhället. Inte bara den klassiska formen av svenska intresseorganisationer och de stora, massmedlemskapsbaserade folkrörelserna förkommer på dessa områden. Här ser vi nu också en växande population av mindre aktörer, inte sällan baserade i eller sprungna ur mer informella grupperingar och aktivistnätverk utan tydlig koppling till de äldre, mer etablerade organisationerna.

Detta är också vad vi tydligare ser i vårt empiriska material: mångfalden av organisationer som under den här perioden söker och får bidrag av Allmänna arvsfonden för att bedriva projekt ökar. Det är också tydligt att projekten i vissa fall får direkta effekter på den enskilda organisationen, både när det gäller den verksamhet som utvecklas och tillväxten av nya medlemmar.

I en av utvärderingarna där man har analyserat ett stort antal projekt som fokuserade på personer med intellektuell funktionsnedsättning lyfter utredarna fram de organisatoriska konsekvenserna av ett av projekten där de visar att inte bara en ny organisation har bildats som ett resultat av projektet utan att denna också fortsätter att expandera efter projektet.

”Ytterligare ett exempel är projektet om demokrati och vardagsmakt för personer med intellektuella funktionsnedsättningar från 2006, som resulterade framför allt i att Riksföreningen Grunden Sverige bildades. Föreningen lever vidare och har idag flera lokalföreningar runt om i landet.” (Szönyi et al, Från traditionell omsorg till inflytande och delaktighet – en utmanande process, 2014:28)

162 Samma typ av positiva effekter på organisationens expansion och tillväxt pekar till exempel också utredarna på i den utredning där man följer upp 43 projekt som har genomförts i organisationer som bildats på etnisk grund. Westin och Westin (2010) beskriver detta

tydligast med ett exempel som gäller Sverigefinska synskadadeförbundet som med start 1995 bedrev sitt projekt Utvecklingsverksamhet för finsktalande synskadade i Sverige.

“Projektets syfte var att utveckla organisationen och engagera fler finsktalande synskadade […] Medlemsantalet ökade med 150 procent och antalet lokalföreningar fördubblades redan under det första året. Två år efter start hade medlemsantalet ökat från 90 till närmare 500 och antalet lokalföreningar från ursprungliga 3 till närmare 20. Under de två första åren hade 31 informationsmöten för synskadade genomförts på 21 orter. Informationen beräknas ha nått ut till cirka 11 000 personer (många personer har säkerligen närvarat vid flera tillfällen). Sju olika kurser anordnades för 360 synskadade personer på tre orter.” (Westin och Westin, Föreningsvägen till integration, 2010:30) Utvärderarna skriver vidare om detta projekt (i ett svar på Arvsfondens kriterier om att försöka bedöma ’överlevnadsgraden’ för projekten) att ”Projektet inledde en febril aktivitet och målen anser vi har uppnåtts med bred marginal” (ibid.). Också i detta fall fortsätter dock utredarna sin analys genom att även kommentera organisationens fortsatta utveckling och medlemsutveckling:

”Vad gäller fortlevnad fick vi vid ett samtal med en person som har god insyn i verksamheten veta att föreningen i dag har cirka 900 medlemmar och omfattar 17 lokalföreningar. Därmed har medlemsantalet ökat med ytterligare 80 procent sedan projektet avslutades (vilket är högst relevant, eftersom det var en av projektets uttalade mål). Personen vi talade med menar att Arvsfondens bidrag definitivt fick stor effekt, eftersom det var vid den tiden som man kom igång med verksamheten.” (Westin och Westin, Föreningsvägen till integration, 2010:30)

Det är inte så att de tidigare folkrörelserna eller intresseorganisationerna inom Arvsfondens områden försvinner som mottagare av projektmedel. Men de får under den här perioden en allt skarpare konkurrens av andra aktörer. Dessa nya aktörer är i många fall ofta yngre, mindre till sin storlek och de flesta av dem är dessutom mer nischade aktörer – inte sällan med ett tydligt klient- eller brukarperspektiv.

I Arvsfondens historia, så var målgruppen mer eller mindre identisk med organisationerna. Med tiden har målgrupp och organisation ibland kommit att separeras, såtillvida att de inte automatiskt representerar varandra. Kritik växte fram mot att organisationerna inte längre företrädde eller gav röst åt målgrupperna. Under 2000-talet ställde man från

Arvsfondskansliet tydligare krav på att de föreningar som skulle få stöd skulle inkludera de berörda målgrupperna, samt att målgrupperna skulle involveras på flera nivåer i

projektprocessen. Brukardelaktighet blev ett ledord, och i och med det växte experter och eldsjälar fram som företrädde målgruppen (när organisationen inte kunde företräda eller staten inte skulle vara inblandad).

De äldre organisationerna och mer etablerade folkrörelserna har inte sällan utvecklats till relativt stora organisatoriska apparater med verksamhet inom flera olika verksamhets-

163 områden, till exempel folkbildning, socialt arbete, ungdomsarbete, bistånd, kultur- och

demokratiarbete – förutom de centrala och ursprungliga kärnorganisationerna och deras idéer och verksamheter. Inte sällan är dessa äldre folkrörelser numera uppdelade i flera typer av organisationer och olika slags förbund och paraplyer på nationell nivå, men i växande utsträckning driver de även verksamhet inom aktiebolag och stiftelser (Wijkström och Einarsson 2006).

Det handlar dels om organisationer sprungna ur de klassiska folkrörelserna – arbetarrörelse, frikyrkorörelse och nykterhetsrörelse – dels om de organisationer som vuxit fram inom senare expanderande eller tillkomna områden under 1900-talet som den tidigare traditionella

handikapprörelsen och organisationer inom det bredare området invandring och migration, men också en äldre generation av humanitära organisationer med verksamhet inom och utom landet. Till skillnad från de yngre och verksamhetsmässigt mer fokuserade organisationer som kom till under 1900-talets två sista decennier och som främst tillkommer under 2000-talets första decennier har dessa olika generationer av folkrörelser antagit karaktären av ett slags diversehandel – eller kanske snarare komplexa ’verksamhets- eller idévaruhus’.

De nya aktörerna – som i vissa fall dessutom både kan driva andra ideologiska, terapeutiska eller välfärdspolitiska linjer och uppträda i konflikt med de mer etablerade och äldre

organisationerna – befolkar med sina idéer och sin verksamhet i stor utsträckning den nya projektportfölj som 1990-talet bär med sig in i Allmänna arvsfondens verksamhet.

På samma gång uppmärksammar den forskare som utvärderar 44 stycken Arvsfondsprojekt relaterade till funktionsnedsättningen dövblindhet att man i de brutna monopolen och den ökade mångfalden riskerar att den kunskap som vunnits i projekten går förlorad.

”Vem tar till exempel ansvar för att ta tillvara den stora kunskap som utvecklats genom dessa 44 projekt bland de nya privata aktörerna inom servicesektorn? Riskerar stora värden som byggts upp i den ideella sektorn under många år att gå förlorade när det offentliga samhället genomför förändringar på systemnivå? Detta är frågor som bidragsgivare kanske behöver fundera över i framtiden. I takt med att den sociala välfärden blir alltmer decentraliserad och utlagd på flera olika aktörer riskerar det att bli allt svårare att säkra en jämn kvalitet och jämlik service.” (Göransson, Från projekt till delaktighet, 2010:44)