Framväxten av nischade välfärdstjänster inom civilsamhället

Montin pekar i sin kategorisering av olika generationer av politikområden på att under den tidigare period då den andra generationens politikområden växte fram, och som i många fall också kännetecknar den svenska korporativismen, förhandlade ofta staten och olika former av monopoliserade intressen, det vill säga stora nationella intresseorganisationer och breda folkrörelser som förutsattes kunna representera inte bara sina medlemmar utan även ta ett bredare ansvar för hela den aktuella samhällssfären (Montin 2010:131).

164 ”I den tredje generationens politikområden finns inte längre denna monopolisering. Den har ersatts av en mer fragmenterad ordning med flera organisationer som konkurrerar om att representera ett och samma samhällsintresse. Eftersom det finns tendenser till

organisatorisk fragmentering kan det vara en stor utmaning att forma

samförståndsorienterade dialoger och partnerskap. Vad som då kan utvecklas är en selekteringsprocess där staten väljer ut vilka av alla tänkbara organisationer som anses vara legitima företrädare för specifika intressen.” (Montin 2010:131)

Förutom denna fragmenterade ordning med konkurrerande organisationer inom ett och samma område, så menar Montin också att relationerna mellan den svenska statsapparaten och andra aktörer, exempelvis från det civila samhället, i allt högre utsträckning kommer att uttryckas i form av partnerskap och samarbeten, vilket kanske kan upplevas som något paradoxalt givet de tidigare starka allianserna med folkrörelser och intresseorganisationer. Montin menar dock samtidigt att ”den tredje generationens politikområden [är] relativt frikopplade från den parlamentariska styrningskedjan och bygger istället på ett samarbets- eller partnerskapstänkande” Montin (2010:130–131), vilket kanske kan förklara en del av de öppningar i relationen till exempelvis kommuner som nu förekommer för de nya aktörerna och deras välfärdsverksamhet.

Under rubriken Civilsamhället som aktör på Malmös välfärdsmarknad sammanfattar

utvärderarna i en av rapporterna det aktuella läget som en pågående förskjutning av ansvaret mellan offentlig och ideell sektor som de också menar pågår i Arvsfondens projektportfölj:

”Ansvarsförskjutningen från det offentliga till det civila samhället syns i Arvsfondens projekt i Malmö. Flera av projekten har blivit aktörer på en välfärdsmarknad där det i allt större utsträckning handlar om att konkurrera om medel, deltagare och om samarbete med den offentliga sektorn. De konkurrerar med andra projekt, kommunala aktörer och ibland till och med sig själva.” (Pérez och Herz, Trygga rum, nya möten och sociala entreprenörer, 2014:153) I linje med detta kan vi alltså förstå Arvsfondens projekt som inte bara som en förnyare av den offentliga sektorns verksamhet, vilket vi har uppmärksammat redan tidigare och alltså menar hörde den andra generationens politikområde till.

”Flera av dessa [studieförbunden] har etablerat samarbete med och/eller haft medfinansiering från den offentliga handikappomsorgen för att kunna genomföra projekten. Utvärderingen visar också att i några fall har projekten inneburit att den verksamhet som utvecklats permanentats i form av att en aktör från civilsamhället driver daglig verksamhet enligt 9§ LSS med ekonomisk ersättning från den kommunala socialtjänsten.” (Sauer och Lövgren, Kultur med och för personer med intellektuell funktionsnedsättning, 2014:74)

Utifrån detta perspektiv skulle vi under denna ’tredje generation av Arvsfondspraktik’ alltså kunna betrakta Allmänna arvsfonden och dess omfattande projektverksamhet också som en källa till idémässig förnyelse och organisatorisk dynamik i det svenska civilsamhället, i detta fall framförallt inom välfärdsområdet.

165 ”Ett projekt om utveckling av daglig verksamhet för personer med intellektuella

funktionsnedsättningar från 2009 redovisar att deras verksamhet lever vidare. Kommunen säkerställer projektets överlevnad ekonomiskt och har tecknat avtal om platser inom daglig verksamhet med den ekonomiska förening som bildats för ändamålet.” (Szönyi et al, Från traditionell omsorg till inflytande och delaktighet, 2014:28)

Vi kan betrakta det som att det civila samhället här – med stöd av Arvsfonden – erbjuder ett antal nya eller annorlunda initiativ och potentiella lösningar på samhällsproblem. Under några år och under relativt fria och okomplicerade former får ideella organisationer en möjlighet att under entreprenörskapsliknande former testa att driva verksamhet utifrån både nya former och annorlunda idéer inom välfärden med ekonomiskt stöd från Arvsfonden.

.

I en annan utvärdering där man har granskat hela 172 projekt i vilka man har riktat sig till målgruppen personer med intellektuell funktionsnedsättning konstaterar utredarna att:

“Det finns många värden i att en organisation som FUB [För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning] arbetar med kvalificerad utvecklingsverksamhet. Men frågan är om projektfinansiering genom Arvsfondens bidrag delvis avlastar och ”befriar” kommuner, landsting och stat från deras ansvar för kvalitet och utveckling av LSS-insatser? Tendensen blir tydlig när vi gick igenom dokumentationen i de 172 projekt som utvärderingen omfattar. I projektansökningar hänvisas till att de offentliga verksamheterna inte har resurser för att genomföra den form av utvecklingsarbete som projektet handlar om. Om man utgår från gällande lagstiftning och dess förarbete ligger nära hälften av projekten inom ramen för sådant som kan förväntas av offentlig verksamhet, enligt enkätsvaren.” (Szönyi et al, Från traditionell omsorg till inflytande och delaktighet, 2014:133)

I detta exempel lyfter utvärderarna fram Arvsfondens projektverksamhet som någonting som de pekar på i förlängningen riskerar att kunna bli negativ för en av de målgrupper som man har att främja. Genom verksamheten öppnar man upp för den offentliga sektorns aktörer att så att säga ’smita undan’ ett ansvar som har lagstadgats, bland annat som ett resultat av det tidigare påverkansarbete som samma organisation – FUB – har bedrivit, fast i en annan fas av samhällsutvecklingen.

Vi kan i flera utvärderingar identifiera vad som tidigare har beskrivits som en rörelse ’från röst till service’ när det gäller det civila samhällets verksamhet, där ideella aktörer i ökande utsträckning tar på sig och återfinns inom olika former av välfärdsproduktion (Lundström och Wijkström 2012). Med stöd av medel från Allmänna arvsfonden, visar vår genomgång, testar och utvecklar idéburna organisationer olika former av – ofta nischade – välfärdstjänster som riktar sig till personer ur målgrupperna. Det gäller inte alla projekt och inte hela tiden, och det är inte heller så att alla dessa nyheter inom välfärdsområdet faller väl ut eller får fäste i det svenska civilsamhället. Men tillräckligt ofta och i tillräckligt många fall verkar det ske för att det ska vara värt, menar vi, att notera och synliggöra också detta karaktärsdrag i den tredje generationens praktik som växer fram inom Allmänna arvsfonden.

166 I en kritisk betraktelse av utvecklingen inom ramen för denna tredje generationens praktik inom Allmänna arvsfonden frågar sig Amnå och medförfattare i sin utvärdering retoriskt vilket civilsamhälle det är som Arvsfonden bidrar till. De har också identifierat det sociala företagandet som något nytt i Arvsfondens projektportfölj, och de har i sin utvärdering udden riktad mot den försvagade rollen för det civila samhället som ’demokratiskola’ som de menar att denna utveckling kan medföra:

”Arvsfondens lagstadgade stöd till särskilt nyskapande verksamhet inom föreningsväsendet får sammanfattningsvis konsekvenser, av vår begränsade studie att döma. I en mening kan man säga att den premierar en form av civilsamhälle och missgynnar en annan. Utan att någon kanske uttryckligen önskar det tycks fondens bidragsfördelning driva på

föreningslivets utveckling inte mot att vara en oberoende, socialt mobiliserande,

demokratiskolande rörelse utan mot att vara ett eldsjälsbaserat socialt nyföretagande med individers egenmakt i fokus.” (Amnå et al, När staten ska förnya civilsamhället. Arvsfondens bidrag till föreningslivet, 2012:45)