Analytisk pedagogik och lek

Det är svårt att klargöra hur den analytiska pedagogiken förhåller sig till leken i allmänhet, men ser vi till den uppdelning av olika lektyper jag tidigare gjort kan jag försöka rekonstruera ett analytisktpedagogiskt synsätt på leken.

Den analytiska pedagogiken menar att all pedagogisk verksamhet ska bygga på vetenskap fri från normer. Jag påpekade i kapitel 1 att den analytiska pedagogiken här hyser ett normativt ställningstagande i och med att den hävdar att vetenskapen ska vara grunden för lärande och uppfostran. Det finns här en nyttoaspekt i att barn uppfostras i linje med vetenskapliga anvisningar. Utifrån de kunskaper vi har exempelvis biologi, sociologi och psykologi ska vi utforma en pedagogik för fostran och lärande för våra barn. Barns fostran är ett instrument för att göra barnen till samhällsnyttiga individer som lever enligt sitt samhälles normer och tillgodoser dess kunskapskrav. Samtidigt är det här viktigt att här lyfta fram att i exempelvis undersökningen av de olika vetenskapliga lekteorierna (Erikson, Piaget, Knutsdotter Olofsson) att de inte i sig är värderingsfria, utan har sina grundantaganden om värden i leken. Det gör att den analytiska pedagogiken inte kommer ifrån värderingar i pedagogiken, egentligen är själva uppfattningen att leken ska vara nyttig för barnets utveckling är i sig en värdering om leken.

Jag har i kapitel 4 hävdat att barn bör tillerkännas en viss autonomi i när det kommer till leken. Det är en aktivitet som barnen bör få utforma och välja utan att någon utomstående lägger sig i. Samtidigt har jag pekat på att barn även bör ha en viss skyldighet i att delta i pedagogisk lek i de fall som den i enlighet med föräldrarna och samhällets förväntningar kan tillgodogöra sig vissa värden och kunskaper. Den analytiska pedagogiken betraktar leken utifrån dess nyttoaspekt. Lek kan av någon anledning vara nyttig för barn, den kanske främjar deras psykosociala och fysiska utveckling av något skäl och barn bör därför leka. Det är här tänkbart att den analytiska pedagogiken har synpunkter vad barn leker och hur barn leker. Vissa lekar uppmuntras medan andra kanske avbryts i enlighet med en vetenskapligt rön som säger att det är nyttigt respektive onyttigt för barn med vissa lekar. Jag har som sagt tidigare pekat på att leken är av en sådan betydelse för barnet självt bör få välja sin lek (så länge det inte utsätter sig själv eller andra barn för våld eller fara), det är inte den vuxne eller pedagogen som ska avgöra vad som är ”bra” eller ”dålig” lek. Enligt den analytiska pedagogikens logik är det däremot just det som den analytiske pedagogen ska kunna avgöra med hjälp av vetenskaplig expertis. Samtidigt är det möjligt att vetenskapen visar att det är just en sådan frihet som är nyttig för barnens utveckling, men problemet är att barnets bestämmande över leken är avhängig en social nyttoaspekt som kan inskränka på barnets autonomi.

5.1.1 Den analytiska pedagogiken och lekens värden

Jag kommer nu att visa hur den analytiska pedagogiken förhåller sig till de komponenter (frivillighet, avskildhet och meningsfullhet) som jag i min lekteori menar är bärande element för lekens aktivitet. Jag kommer även undersöka hur den analytiska pedagogiken förhåller sig till de fyra olika lektyper som jag presenterade i kapitel 2.

Jag har tidigare hävdat att frivilligheten, själva beslutet att vara med i en lek är av hög etisk signifikans för lekens aktivitet. Ett barn beslutar av egen vilja att delta i en lek av något slag. Leken uppkommer genom ett autonomt beslut av ett eller flera barn (jag bör här återigen påpeka att det finns lekar, som pedagogiska lekar, vilka ofta initieras av pedagoger och som inte nödvändigtvis kräver ett frivilligt deltagande av barnet, även om sådant tvång bör betraktas som problematiskt ur etisk synvinkel). Det är rimligt att anta att den analytiska pedagogen har en förståelse för frivilligheten i lekens utformning, men det är ändå tänkbart att en uppstramning önskas där goda pedagogiska resultat kan uppnås genom att försöka styra barnens aktiviteter åtminstone i förskoleverksamheten. Det är möjligt att den analytiske pedagogen skulle uppfatta min lekteori och dess relation till barns autonomi som metafysisk i någon mening. Att betrakta barn som autonoma är möjligen bara intressant för den analytiska pedagogen om det är i nytta för barnets sociala utveckling. Jag påpekar i genomgången av den analytiska pedagogiken att den bär en skepsis till att låta värden som barns personliga autonomi vara styrande för pedagogiken, något som jag har föreslagit. Samtidigt som den analytiske pedagogen förmodligen skulle omfamna att förskolans verksamhet var förankrad i demokratiska värden, något som skulle vara till stöd för principen om att respektera barns autonomi. Det är de grundläggande och styrande värdena åtminstone i det svenska samhället. Den analytiske pedagogen skulle däremot enligt en uppfattning om autonomins instrumentella värde (se autonomi (2a) i föregående kapitel) kunna respektera barns autonomi i det avseendet att självbestämmandet gynnande barns möjligheter att utveckla förmågor till rationellt tänkande, verklighetsförankring eller att formulera preferenser (se autonomi (1a) föregående kapitel) för att bli självständiga vuxna medborgare. Barnets frivilliga deltagande i leken är inte för den analytiska pedagogen något värdefullt i sig, utan enbart värdefullt ifall det är förenligt med någon sorts uppfattning om samhällsnytta.

När det gäller lekens avskildhet har vi sett att den i olika grad och på olika vis tar sig i fysiska uttryck. Även här är avskildheten avhängig nyttoaspekten i leken. Byggande av lekplatser, lekrum på förskolan, dataspel, fotbollsplaner och barns utrymme att leka på offentliga platser eller allmänningar är beroende på nyttoaspekten i leken. Ibland kan lek- anordningar utgöra osedvanlig fara för barnen vid lek och bör därför inte användas. Det kan även vara fallet att barn som leker på offentliga platser stör eller skadar andra människor genom sin lek. Återigen är leken beroende av dess nytta, lekutrymmen skapas endast för att det är nyttigt för barnen inte för att barn önskar utrymmen att leka på.

Rörande meningsfullheten i leken är den återigen beroende av någon sorts nytta. Om det är nyttigt att barn finner lekar meningsfulla är det bra att de leker dem, men inte annars. Det finns lekar som kan uppfattas som kontroversiella. I fantasileken är det inte ovanligt att barn gestaltar våld och förtryck, något som enlighet med något vetenskapligt rön skulle kunna uppfattas som onyttigt. Att barn uppfattar sådana lekar som meningsfulla är inte av någon som helst betydelse ifall pedagogen finner leken onyttig, ifall inte barnets frihet att självt få utforma och ge sin lek mening vore nyttigt för det själv och samhället.

5.1.2 Analytisk pedagogik och lektyper

Jag kommer nu undersöka hur den analytiska pedagogiken förhåller sig till de olika lektyperna jag presenterade i kapitel 2. Finns det lekar som är mer eller mindre (kanske inte alls) förenliga med den analytiska pedagogikens fokus på lekens nytta.

Rörande övningsleken finner nog den analytiska pedagogen att det finns något gott i olika projekt och samarbeten mellan barnen, de utvecklar sina sociala förmågor vilka är nyttiga för det framtida samhällslivet. Övningsleken kan, något beroende på dess innehåll, bidra med social nytta.

Fantasileken blir mer svårhanterlig, det är mycket tänkbart att den analytiske pedagogen här är mer klåfingrig vad det gäller innehållet i lekarna. Dessa lekar kan vara av ett destruktivt slag eller kanske präglas av någon slags samhällsfrånvänd eskapism, vilket knappas utvecklar barnens sociala förmågor. Det är möjligt att den analytiska pedagogen skulle uppfatta själva fantasilekens koncept som metafysiskt i någon mening. Det är inte en nyttig lek. Ett problem med ett sådant förhållningssätt som är påtagligt i samhällen som likt Sverige ordnat sin barnomsorg på ett sådant vis att de flesta barnen spenderar en stor del av sin barndom på de samhälleliga förskoleinrättningarna. Barnen är utlämnade till den pedagogiska fostran som samhället är intresserad av. För barnet tycks det som om att den fria leken är ytterst viktig för dess tillvaro och här ser vi en intressekonflikt där barnet som en svagare part är uppenbar. Genom att som barn vara begränsad i sitt självbestämmande på många områden blir dess ställning gentemot den vuxne svagare och en eventuell jämlikhet mellan barnet och pedagogen sätts ur spel genom att pedagogen äger makten att utöva paternalism gentemot barnet.

I den pedagogiska leken kan pedagogen styra över lekens innehåll och göra att barnen övar upp sina sociala eller kunskapsmässiga kompetens, vilket borde falla den analytiska pedagogen i smaken. Jag har tidigare hävdat att den här typen av lekar har sitt utrymme i förskolan och att barn har en skyldighet att delta i en del av den gemensamma verksamheten och därmed i de lekar som initieras av pedagogen. Den pedagogiska leken kan just betraktas som ett instrument för att förbereda barnen på samhällets kunskapskrav och inviga det i de värden som delas av samhällsgemenskapen.

Regelleken bör ses som något positivt enligt den analytiska pedagogen, förmågan att följa och förstå regler för samarbete och sociala mål är något som barn har nytta av. Det stimulerar deras intellekt och sunt socialt interagerande.

Den analytiska pedagogiken är svårförenlig med mitt ställningstagande om att barnet bör betraktas som autonomt när det kommer till dess lek. Den analytiska pedagogiken är enbart förenlig med det ställningstagande ifall det finns en samhällsnytta i att barn tidigt utövar kreativ självständighet och får ta ansvar för aktiviteter. Det är inget fel i sig ifall det är fallet, men barnets självbestämmande rörande dess lek bör enligt min mening inte betraktas som avhängigt denna självbestämmandes eventuella nytta. Den analytiska pedagogiken saknar barnets perspektiv på leken och jag menar därför att vi bör betrakta den analytiska pedagogiken som mindre sympatisk eller gångbar i och med att barns självbestämmande inte tas på allvar i den.