Fantasileken och barns autonomi

För fantasileken klarnar nu hur barns lek och tanken om barnets autonomi hänger samman. Leken kräver i någon mening en slags autonomi, barnet ser den som sin egen och värdesätter det som meningsfullt. Ingen kan utan vidare gå in i leken och styra över den eller dess innehåll, det är ett intrång och i någon mån en kränkning av barnets person. Fantasileken upplevs ofta som något som ligger väldigt nära det egna, en privat sfär där man själv får utforma och bestämma.

Ser vi först till autonomi (1) kräver fantasileken vissa egenskaper och förutsättningar. Enligt (1a) behöver barnen först och främst preferensen att vilja leka och därefter olika önskemål om lekens innehåll och uppbyggnad. Det förutsätter utöver själva viljan att leka i någon mån att barnet är vid medvetande och har tillräckliga kognitiva kapaciteter.

Rörande verklighetsförankringen är det i fantasileken i synnerhet viktigt att barnet är tillräckligt verklighetsförankrat för att kunna skilja på lek och vanlig verklighet. Fantasilekar kan experimentera med sådant som våld och förtryck sina teman och det är viktigt att aggressioner i leken inte förväxlas med aggressioner från det riktiga livet. Risken är här överhängande att lekens våld blir verklighetens våld. Det händer givetvis ofta att barn missförstår varandra och att meningsskiljaktigheter och våld uppstår till följd av leken, men i regel kan barn leka fantasilekar av även svårare karaktär i samförstånd. Det vill säga de flesta barn kan överlag skilja vad som är lek från vad som är verklighet.

När det gäller rationellt tänkande är det viktigt att barn inser följden av sina handlingar för att lekautonomi ska kunna uppstå. I fantasileken som tidigare nämnt leker barn med perspektivet på verkligheten behandlar ibland ämnen som i verkligheten är riskfyllda. Det är här viktigt att effekter av handlingar sker i samförstånd och är på ”låtsas”, så att ingen lekande eller för den delen omgivningen kommer till skada. Vanligtvis kan barn hantera det här, men ibland gör barn liksom vuxna missbedömningar och då kan det vara viktigt att utomstående vuxna är på sin vakt och kan se vad som kan gå fel i leken.

Tankefriheten (1b) är nödvändig för fantasileken. För att konventioner och roller ska kunna prövas ur nya perspektiv i fantasin krävs givetvis tankefrihet i någon omfattning. Jag menar inte här att man kan begära att alla barn jämt och ständigt ska kunna producera blodallvarliga analyser av verklighetens problem i sin lek, men fantasi hör i någon mån ihop med förmågan att tänka fritt och kreativt. Jag tror inte tankefriheten här är något problem för de flesta barnen i världen. Snarare är det ett problem att vuxna kan försöka hindra tanke- friheten och fantasin i leken därför att de räds att barn (liksom andra vuxna) ska kunna tänka bortom rådande ideal och konventioner.

Fantasilekar kan äga rum enbart i någons huvud, men ofta kräver de rörlighet och miljömässig inspiration och därför även autonomi av typ (1c). Fantasilekar tar ofta plats i vardagliga miljöer och därför är det viktigt att både de lekande och de utomstående tänker på att respektera varandra integritet och rörelsefrihet. Ser vi några lekande barn finns det inget moraliskt utrymme att

skrämma dem eller i onödan störa deras lek bara för att förstöra för dem. För att de barn som leker fantasilekar inte ska störa sin omgivning kan de behöva få kunskaper om hur deras lek kan störa, så att de kan utforma leken i hänsyn till omgivningen. Det är mycket begärt av okända vuxna att de utan vidare ska hjälpa till att inspirera leken, men föräldrar och förskolepersonal bör nog i den mån de kan erbjuda lekmaterial (leksaker, uppslag, idéer) i den mån de kan. Leken är en viktig del av barns välfärd.

Barn har även en rätt att självständigt enligt autonomi (2) få initiera och genomföra fantasilekar (med hänsyn till andra förpliktelser givetvis). Dels möjliggör denna frihet enligt (2a) en möjlighet att öva upp förmågan till att sätta upp mål i sitt liv, förstå verkligheten och träna sitt rationella tänkande i leken (1a). I synnerhet fantasileken möjliggör just prövandet av olika typer av konventioner och roller i samhället som kan göra barn mer självständiga i förhållande till dem.

Samtidigt ger vi barn en intriniskal rätt (2b) att få leka i och med sin fantasi. De flesta samhället och gemenskaper, inklusive det svenska, låter barn fantisera och leka. Det spelar ingen roll att världen som barnen undersöker är komplicerad och att vi vuxna har vilt skilda uppfattningar om den, barn måste ändå få pröva den i sin fantasi utifrån sin egen horisont. Inte sällan kommer diskussioner om huruvida vissa leksaker eller lekar (i synnerhet när det gäller fantasilek) är bra för barn eller inte. Den vuxne är här ivrig att vilja förmedla sina insikter om vad som är rätt och fel till barnet och låter det inte själv pröva det i sin lek. Det är inte ovanligt att föräldrar och än värre förskolepersonal låter sina ideologiska övertygelser gå ut över barnens lek. När det gäller debatten om ”pojk-” och ”flickleksaker” hävdas det ibland att pojkar respektive flickor inte ska få leka med vissa leksaker därför att de cementerar könsroller. Det ligger säker någonting i det, men jag tror att det här är viktigare att vara lyhörd för barnets intresse än att lära barnet hur det ska leka för att spränga rådande könsrolls- mönster. Det är i så fall viktigare att visa på alternativen, att pojkar tillåts få utforska lekar om att vara omvårdande pappor och att flickor få utforska lekar om att vara modiga hjältinnor (eller hjältar) på exotiska platser och främmande planeter.

En annan diskussion som hänger samman med jämställdhetsdiskussionen är diskussionen om krigsleksaker. Det är möjligt att underliggande strukturer och det globala försvars- industriella komplexets konspiration gör att våra barn vill leka med krigsleksaker. Samtidigt tror jag att just våld och krig hänger samman med det som uppfattas vara en del av människans verklighet. Många konflikter (långt fler än nödvändigt) försöker vuxna lösa med våld, men det är en del av människors handlinsutrymme. Vi är konstituerade på ett sådant vi att vi faktiskt kan göra varandra illa. Behovet av att i fantasileken förstå detta våld och denna ondska gör att barn likväl som knalpulverpistoler kan plocka upp pinnar att använda som skjutvapen i sin lek. På den förskolan jag själv gick på fanns regeln att lego inte skulle användas till att bygga pistoler eftersom pistoler var något genuint ”dåligt”. Jag minns att jag själv inte förstod regeln. Det handlade inte om att bygga klubbor av lego att slå andra barn med, utan att utöka rekvisitan i lekar som ”cowboys och indianer” där pistoler spelade en central roll i leken. Jag tror att det fanns en ideologisk uppfattning hos förskolepersonalen att barn helst inte skulle leka ”våldslekar” eller möjligen att våld var något som hörde till vuxna eftersom de kan distansera sig till det på ett annat vis. Problemet här var egentligen inte lekrekvisitan som sådan, utan min och många andra barns önskan om att leka lekar där våld, liksom de flesta gestaltningarna i skönlitteratur och film, i något avseende skildras. Givetvis lekte vi ändå i stort vad vi ville under den fria lektiden, men förskolepersonalens vilja att styra och inskränka kreativiteten i vår lek var ur etisk synpunkt problematisk.