3. Barns autonomi
3.5 Gilligans kritik och syn på barns moraliska utveckling
En kritiker av Piaget/Kohlberg - traditionen är Carol Gilligan (1936-). Gilligan påpekade i sin
Med kvinnors röst (1984) att framförallt Kohlberg i huvudsak har utvecklat sin teori om
moralutveckling utifrån ett manligt och kantiansk sätt att resonera kring moral. Gilligan påstår att tänkandet i opartiskhet och rättviseprinciper är ett typiskt manligt sätt att tänka kring moralen. Hon hävdar att kvinnors moralbegrepp är mer präglade av omsorg av och ansvar för andra.
Gilligan påstår att den sexuellt neutrala vetenskapliga objektiviteten inte finns, att den är präglad av traditionellt manliga normer och ett manligt sätt att tänka.138 Hon vänder sig emot hela det manliga sättet att bedriva psykologi och moralspykologi från Freud till Kohlberg. Gilligan kritiserar även Jean Piagets lekteori och lekforskning och dennes arvtagare. Piagets syn på leken är som tidigare visat tätt kopplad till barns moralutveckling. Det manliga har satts i centrum och värderas högre, kvinnan konstrueras som ”det andra”, något underlägset männens moral. Män blir tidigt individualiserade och fostras i att tänka atomistiskt och principiellt, medan kvinnor utvecklar annat moraltänkande präglat av socialt samspel och personliga relationer. Den kvinnliga erfarenheten och kvinnliga moralbegrepp har lämnats utanför undersökningen eftersom manliga teoretiker förutsatt att det manliga tänkandet är det mänskliga sättet att resonera kring moral. Gilligan kritiserar Piaget och forskare i hans tradition just för att se att pojkars förmåga att i leken lösa konflikter och förhålla sig mer principiella till regler är ett sätt att värdera de manliga högre. 139 Lekandet efter regler värderas högre än den mer pragmatiska och vårdande attityd som flickor intar till varandra i sin lek. Gilligan beskriver Piagets syn på leken i det följande:
Barns lekar anses av George Herbert Mead (1934) och Jean Piaget (1932) som en plantskola för social utveckling under skolåren. Under leken får barnen lära sig att överta varandras roller och se sig själva ur andras synvinkel. Under leken lär de sig att följa regler och förstå hu regler kan formuleras och förändras.140
Utifrån Piagets undersökning ses flickor som mindre moraliskt utvecklade med sämre förståelse och känsla för lagar och regler. Gilligan påpekar här att Piaget sätter ett snett perspektiv på barns moralutveckling, genom att sätta likhetstecken mellan barns utveckling och pojkars utveckling.141 Flickornas lekar beskrivs av Piaget som mindre utvecklade eftersom de avslutas
genom gräl då flickorna saknar kapacitet att skapa regelsystem för att få dem funktionella. Kohlberg kritiseras på samma vis. Även Kohlberg sätter likhetstecken mellan barns utveckling och pojkars utveckling.142 Utifrån Kohlberg stadiesystem stannar kvinnor ofta vid det tredje
stadiet och tar sig inte vidare. Kohlberg försöker även förklara detta genom att kvinnor inte behöver en högre moralisk medvetenhet eftersom deras sysselsättning sker i hemmet och inte ute på de offentliga arenorna.
Gilligan pekar på att gemenskapens vårdande aspekter är viktigare för flickor. Denna omsorg betraktas som en svaghet inte en styrka. Autonomin hänger samman med att den atomistiske individen värderas högt. Autonomi och andra värden som hävdas i den manliga moraliska diskursen upplevs som alienerande för kvinnor, deras moraliska reflektion präglas av ett mer pragmatiskt, omvårdande tänkande. Flickor och kvinnor tycks ha en bättre förmåga att se till det moraliska handlandets kontext, dess situation.143 En del av det moraliska tänkandet diskrimineras och ignoreras av Piaget och Kohlberg. Det moraliska tänkandet som tar hänsyn till handlandes
138 Carol Gilligan, Med kvinnors röst (Stockholm 1995), p. 11 139 Ibid. p. 14
140 Ibid. 141 Ibid. p. 15 142 Ibid. pp. 22f 143 Ibid. pp. 23f
kontext och det moraliska berättandet reduceras av och kvar blir bara strikt formellt och abstrakt resonerande. Gilligan pekar här på ett moraliskt tänkande och förhållningssätt som tar hänsyn till vårdande och känslomässiga relationer. Gilligan menar att kvinnor och flickor ofta uppfattar de moraliska problemens struktur på ett annat vis.144 Det är ett tänkande och en uppfattning som binder samman människor i relationer snarare än separation och självstyre. Gilligan strävar efter att förena de två synsätten i nya etiska teorier och teorier om barns moralutveckling.145
Gilligan beskriver hur hon tänker sig en vidgad syn på människors moraliska utveckling.146 Den syn på moralen som enligt undersökningar främst återfinns hos kvinnor är en syn där alla perspektiv i en relation värderas och tolkas. Istället för att förstå relationer som konflikt mellan rättighetsanspråk kan de förstås i mer vardagliga termer av själviskhet och ansvar. Den moraliska utvecklingen hos flickor och kvinnor kan se som en utveckling ifrån en drift att överleva, till koncentration på godhet och till sist en genomtänkt syn på omsorg i relationer som vägvisare i de moraliska konflikterna. Gilligan pekar i sitt resonemang mot ett omsorgsetiskt förhållningssätt där hänsynen till relationens olika parter sätts i centrum för det moraliska handlandet.147 Det finns här en väsentlig koppling mellan reflektion och känsloliv som speglas i resonemangen kring ansvarstagande och omsorg. Människor inser här sitt beroende av varandra.
Strävan mot den moraliskt mogne individen är en strävan mot en ny moralisk begreppsvärld som innehåller plikter och rättigheter, men även medkännande och omsorg.148 Gilligan menar att
vi kan se två huvudteman genom det mänskliga livet:
Samhörighet och separation är huvudteman i den mänskliga livscykeln, i den mänskliga reproduktionens biologi och i den mänskliga utvecklingens psykologi. Begreppen samhörighet och separation, som markerar spädbarnsutvecklingens natur och förlopp, återkommer i tonåren som närhet och identitet och sedan i vuxen ålder som kärlek och arbete. Denna kontrapunktiska upprepning i människolivet har emellertid när den infogas i ett utvecklingsschema en tendens att försvinna i och med att man sätter likhetstecken mellan utveckling och separation.149
Problemet är därmed att den manliga tradition av psykologer som verkat i områden bara har sett till den ena temat i det mänskliga livet, det vill säga separation, identitet och arbete. Bortglömt blir det andra temat som binder människor samman, samhörighet, närhet och kärlek. Gilligan menar att det finns en dialog och en dynamik mellan dess olika perspektiv av moralen och om den ena tystas eller ignoreras får vi inte en fullständig bild av vad som utgör en moraliskt mogen individ.150 Resultatet blir att pojkar strävar efter självständighet och separation vilket gör dem
mindre delaktiga i de vårdande relationerna, medan kvinnorna får ta ansvaret för dessa i strävan efter samhörighet och omsorgstagande.151 Vårt mål måste därför vara att sammanfoga dessa, att låta våra barn förstå rättvisans och omsorgens dubbla perspektiv, att eftersträva hela spektrumet av moralen. Det innebär att människor samtidigt skulle kunna bli goda samhällsmedborgare, föräldrar, vänner, familjemedlemmar, medmänniskor et cetera.152
144 Ibid. p. 24 145 Ibid. pp. 27f 146 Ibid. p. 108 147 Ibid. pp. 129f 148 Ibid. p. 151f 149 Ibid. p. 153 150 Ibid. p. 158 151 Ibid. p. 165 152 Ibid. p. 169
3.5.1 Analys och kritik
Gilligan visar här på något viktigt och intressant. Den ensidiga synen på moral som Piaget och Kohlberg utgår ifrån gör att vi här förlorar en annan viktig aspekt av moralen. En etik vars terminologi är i form av plikter och rättigheter är mest tillämpbar på de mer socialetiska områdena. En etik som därutöver hävdar omsorg och relationsmässigt ansvarstagande kan hantera de samlevnadsetiska problemen. Även pojkar vill växa upp och bli rustade för att klara av samlevnad och nära relationer och ha en etisk kompass som möjliggör dessa.
Jag menar att det här är viktigt att påpeka och förtydliga att idén om att självstyre och självbestämmande är något centralt värdefullt för oss, kvinnor som män. Vi har egna livsmål som vi vill styra oss mot och det vill jag påstå är universellt och den enklaste sak att finna i vår mänskliga konstitution. När vi ingår i sociala gemenskaper vill vi att de gemensamma projekten inte bara präglas av solidaritet till andra, utan även möjliggör att vi själva kan driva våra personliga livsprojekt. Pojkar liksom flickor har denna strävan, de vill exempelvis självständigt utforma sina egna lekar och finner det meningsfullt och värdefullt.
Utöver att man kan hävda att Gilligan har överdrivit och överskattat skillnaden mellan könen, finns det senare moralpsykologisk forskning som pekat mot att hon kan ha missförstått vad flickor faktiskt värderar (se min redogörelse av Elliot Turiels teori om barns moraliska utveckling nedan).
Ser vi till hur Gilligan resonerar kring autonomi vet vi att hon kritiserar Piagets och Kohlbergs fixering vid dess atomistiska betydelse. En autonom individ uttrycker självständighet mot omgivningen. Gilligan tycks själv närma sig det Beauchamp och Childress refererar till som ”relational autonomy” i deras redogörelse av autonomibegreppet.153 Här förstås den autonoma individen inte som en atomistisk entitet, utan som en person som står i relation till andra människor och som även är formad i sina preferenser och resonemang av sitt sociala och kulturella sammanhang. Ett komplex av sociala faktorer som etnicitet, klass och kön blir avgörande för hur individer agerar autonomt.
Jag menar att vi bör förstå Gilligan som att hon godtar en autonomi av både typ 1 och typ 2 och ser det som om omgivningen både har positiva och negativa förpliktelser gentemot den enskilde. Samtidigt vill hon peka på en relationsbaserad autonomi, där positiva och negativa förpliktelser kan förstås i ljuset av sociala och kulturella sammanhang. Människor är inte lösa entiteter utan lever i relationer av olika slag, vilket gör att förpliktelserna gentemot andra människors autonomi formas och är beroende av relationer. Jag ser inte att Gilligans uppfattning om autonomi skulle vara i strid med de olika varianter av autonomi jag presenterade i det första avsnittet i kapitlet, men hon problematiserar och för in ett nytt perspektiv på hur autonomi kan förstås genom mänskliga relationer.