Förskolan, leken och barns autonomi

Jag kommer nu att analysera och presentera värdegrunden för den svenska förskolan så som den är presenterad i läroplanen. Jag ska nu underdersöka hur den svenska förskoleverksamheten ser på barn och deras lek utifrån de direktiv den har från läroplanen. Därefter ska se efter om vi kan

spåra de i första kapitlet presenterade pedagogiska perspektivens värden i förskoleverksamheten och dess direktiv.

5.5.1 Värdegrunden i svensk förskola

Den svenska förskolans läroplan bygger på skollagen. Läroplanen slår fast att den svenska skolan vilar på demokratins grund och värderingar. Det innebär både ett individperspektiv där varje människan egenvärde tas i beaktande samt respekten för den gemensamma miljön. Den svenska förskolan ska förankra det svenska samhällets värden hos barnen. De värdena är människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan könen samt solidaritet med svaga och utsatta.

I följande förklaras de olika värdena i läroplanen:163

• Frihet avser att barnet ska ha en möjlighet att säga ifrån till sådant som de av någon anledning inte vill, det är således en negativ frihet.

• Integritet avser här att barnen ska ha en möjlighet till en egen sfär där de själva får bestämma.

• Lika värde avser att ingen ska diskrimineras oavsett åsikter eller irrelevanta egenskaper.

• Egenvärde avser respekten för varje enskild person.

• Jämställdhet innebär att alla har samma rättigheter och skyldigheter.

• Solidaritet avser att vara beredd att hjälpa och stödja andra människor, att ha ansvar för det gemensamma.

Att de vuxna i verksamhetens beteenden är förankrade i dessa värden är viktigt för att barnen ska ta till sig värderingarna enligt läroplanen. Andra värden är förståelse och medmänsklighet där toleransen är ett viktigt inslag som en förberedelse för det mångkulturella samhället.

Något som är värt att notera när det gäller den svenska förskolans läroplan är just att leken som särskild aktivitet inte tillsätts något större värde eller betydelse, något som vi måste finna märkligt eftersom leken tycks inneha en central roll i barnets liv. Samtidigt bör jag här påpeka att sådant som individens egenvärde, frihet och integritet betonas. Det är värden som jag tidigare hävdat är förknippade med barns lek.

5.5.2 De pedagogiska perspektivens förankring i den svenska förskolans värdegrund Vi ska nu se efter hur de fyra pedagogiska perspektiv som jag presenterade i det inledande kapitlet förhåller sig till den svenska förskolans värdegrund. Det rör sig om den analytiska pedagogiken, reformpedagogiken, hermeneutisk pedagogik samt emancipatorisk pedagogik.

5.5.2.1 Den analytiska pedagogiken och förskolan

Den analytiska pedagogiken har en tämligen dålig förankring i den svenska förskolans värdegrund och läroplan. Det faktum att den svenska förskolan har en värdegrund som inte vilar i en strikt empirisk-rationell vetenskaplig undersökning, utan består av ställningstaganden och påverkar det pedagogiska arbetet tycks utestänga den hårdföra analytiska pedagogiken med dess krav på vetenskaplighet och objektivitet.

Ser vi lite mindre strikt och mer nyanserat närmar sig ofta den analytiska pedagogiken den reformativa, men med en större tillförlitlighet till sociologin och barnpsykologin. Det är klart att sådana antaganden finns i förskolans läroplan, men denna bör snarare ses som ett värdemässigt ideologiskt dokument som försöker bringa en konsensus rörande antaganden för verksamheten. Det är även på sin plats att här nämna att både den analytiskpedagogiska traditionen och reformpedagogiken (främst hos Fröbel och Dewey) kan ses som idémässiga inspiratörer till hur vi i Sverige har byggt och utformat vår barnomsorg. Det gemensamma intresset för vad vetenskapen och pedagogisk expertis kan tillföra i offentlig eller samhällelig fostran av nationens till åldern yngsta medborgare.

5.5.2.2 Reformpedagogiken och förskolan

Reformpedagogiken tycks däremot har fått ett mycket större genomslag i värdegrund och läroplan. Ett väsentligt skäl till att vi har format en förskola överhuvudtaget är Fröbels idé om kindergarten. I demokratins anda utvecklas det pedagogiska arbetet och värden som integritet och självbestämmande får en central plats för att ge en etisk grogrund för goda samhälls- medborgare som känner både egenvärde och ansvar. Det tycks som att Deweys program finns här någonstans. Det handlar både om att respektera och bejaka barnet som individ, men även barnets funktion som samhällsaktör. Den särartssyn som gäller könen hos alla de tänkare jag presenterat i denna tradition finns inte presenterad i läroplanen, vilken hyser en jämställdhets- uppfattning av ett mer likhetsfeministiskt slag. Det innebär tyvärr inte att sexistiska tros- föreställningar inte kan omhuldas av förskolepersonal eller att institutionen som sådan inte kan vara ojämställd och begränsande för barns möjligheter att fritt utvecklas efter sitt eget intresse. 5.5.2.3 Den hermenutiska pedagogiken och förskolan

Den hermeneutiska pedagogiken kan även den spåras i läroplanen. Begrepp som ”solidaritet” och ”förståelsen och ansvaret för omgivningen” har en holistisk prägel där barnet ska få en förståelse för att det ingår i ett större sammanhang. Miljötänk och förståelse av andra kulturer finns här men även en ambition om att ge en förståelse av det egna.

5.5.2.4 Den emancipatoriska pedagogiken

Den emancipatoriska pedagogiken är även den presenterad i läroplanens betoning på

bekämpningen av könsroller och samhällets förtryckande patriarkala ideal som likriktar barnen. Jämställdheten är en viktigt projekt angivet i läroplanen, men som tidigare nämnt är det tveksamt om detta, trots intresset för genuspedagogik, genomförs i önskvärt utsträckning i de svenska förskolorna.

5.5.2.5 Idékonflikter i förskolan

Är den eklekticism av olika filosofiskpedagogiska riktningar i den svenska förskolan friktions- eller konfliktfri? Jag vill påstå att den inte är det. Vid en ytlig betraktelse kan de se ut som om att de olika värden som omhuldas av de olika traditionerna kan överlappa varandra, men så är inte fallet. Den analytiska pedagogiken får som tidigare nämnt ett mycket litet utrymme och hamnar därför i utanför den här diskussionen. Snarare är det de traditionella liberaldemokratiska värden som finns i reformpedagogiken som inte problemfritt kan sammanjämkas med hermeneutikens och den emancipatoriska pedagogikens mer socialistisk-kollektivistiska drag.

Reformpedagogiken finns tydligt representerad i förskolans läroplan. Värden som frihet, integritet, egenvärde och barns lika värde finns i den reformpedagogiska idétraditionen redan hos Rousseau och Pestalozzi. Jag tror även att en modern reformpedagog skulle godta jämställdhet i betydelsen att ingen åtskillnad mellan könen görs. Frihetsbegreppet i läroplanen är tydligt negativt, barn ska inte behöva vara med på sådant som de inte vill. Integritet definieras i läroplanens som barnets rätt till självbestämmande, det vill säga det jag i denna uppsats kallar autonomi. Givetvis finns även solidaritetsbegreppet i någon mening hos reformpedagogerna, men förmodligen är solidaritet något mer förknippat med de gemensamma reglerna det vill säga läroplanens jämställdhetsbegrepp och förmodligen präglas solidaritet av något som är baserat på frivillighet, barns önskan att göra gott för andra barn genom solidariska handlingar.

Hos den hermeneutiska och emancipatoriska pedgogiken blir de värden som själv- bestämmande mindre betydelsefulla. Jag vill påstå att solidaritet är något som är betydligt mer omhuldat i den hermeneutiska och emancipatoriska pedagogiken. Friheten att inte vilja delta i gemensamma aktiviteter blir underordnat värdet av ansvaret för det gemensamma. Integriteten (eller autonomin) kommer förmodligen på skam om ett barns agerande är i strid för vad som är viktigt för det gemensamma. Den hermenutiska pedgogiken utrycker ett större intresse för enskilda individer än den emancipatoriska pedagogiken vars fokus ständigt är på orättvisor mot en definierad grupp. Jag kan tänka mig att den emancipatoriska pedagogiken saknar intresset för att alltid respektera enskilda barns åsikter, ifall de åsikterna är i direkt strid med det frigörande projektet. Inte heller har barn rätt att säga ifrån för aktiviteter som gynnar deras frigörande eller för den delen egna beslut som inte gynnar det emancipatoriska projektet. Solidaritet blir här viktigast, att göra avkall på det egna för att gynna gruppen.

Jag tycker mig kunna se en konflikt mellan de olika traditionerna i läroplanens begrepp ”solidaritet” och ”jämställdhet”. Reformpedagogen och den hermeneutiska pedagogen tolkar troligen solidaritetsbegreppet som om det gäller att skapa en god gemenskap där det gemensamma vårdas, även om reformpedagogen och den hermeneutiska pedagogen kan vara oense om vad och i vilken utsträckning det är ett gemensamt ansvar. Den emancipatoriska pedagogens tolkning av solidaritet går förmodligen längre än så. Det kan röra sig om solidaritet med en grupp barn på dagis som har en utsatthet på grund av etnisk eller social bakgrund, vilket enligt den emancipatoriska pedagogen motiverar att de andra barnen måste offra mycket av sin frihet och integritet för att de utsatta barnen ska befrias från det förtryck som de andra barnen upprätthåller genom sina handlingar eller åsikter.

När det gäller jämställdhetsbegreppet är det luddigt i vad det avser med rättigheter och skyldigheter, i synnerhet skyldigheter. Det är rimligt att anta att den hermeneutiska och emancipatoriska pedagogen finner skyldigheterna gentemot deras expertis och auktoritet som pedagoger eller mot en vid definition av de gemensamma intressena väger tyngre än barns rätt till frihet, integritet, lika värde och egenvärde i vissa sammanhang. Samtidigt kan man tänka sig att reformpedagogen menar att frihet, integritet, lika värde och egenvärde väger tyngre än skyldigheterna mot det gemensamma i vissa fall, kanske till och med till pedagogens initierade lekar eller dylikt. Det tycks av förskolans värdegrund finnas ett betydande utrymme för barn att få välja att inte delta i gemensamma aktiviteter.

5.5.3 Förskolans värdegrund och leken

Läroplanen för den svenska förskolan behandlar egentligen inte lekens som något särskilt, trots att det borde vara ett centralt inslag i förskolan, eftersom leken tycks vara av stor vikt för barnen och deras välfärd. Leken nämns under rubriken ”Förskolans uppdrag” som något som är viktigt för barns utveckling och lärande, läroplanen betonar snarare den instrumentella aspekten av leken än det genuina värde som lekens aktivitet utgör för barnen. Läroplanen tycks här sakna ett barnperspektiv på leken. I det följande beskrivs leken och dess funktion i läroplanen:

Leken är viktig för barns utveckling och lärande. Ett medvetet bruk av leken för att främja varje barns utveckling och lärande skall prägla verksamheten i förskolan. I lekens och det lustfyllda lärandets olika former stimuleras fantasi, inlevelse, kommunikation och förmåga till symboliskt tänkande samt förmåga att samarbeta och lösa problem. Barnet kan i den skapande och gestaltande leken få möjligheter att uttrycka och bearbeta upplevelser, känslor och erfarenheter.164

Vi kan se att leken dels inte närmare utreds eller förstås, men man tillskriver den några funktioner som förskolepedagogen kan ta till vara på för att uppnå förskolans uppdrag att utveckla ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. Någonstans försvinner den fria leken ifrån att behandlas. Det fria gestaltandet och tänkandet i leken som inte är till för a fostra goda samhällsmedborgare, utan som i sig är värdefull för barnen, nämns inte i läroplanen. Det är möjligt att frånvaron av att närmare gå in på och slå fast värdet av leken för barnet inte betyder att fri och meningsfull lek motarbetas vare sig av förskolan som institution eller i själva läroplanen. Jag tycker trots det att det ur ett etiskt perspektiv är bekymmersamt. Barn befinner sig i ett kommunikativt och maktmässigt underläge gentemot förskoleinstitutionen, det vore rimligt att läroplanen bara för att värna barnens intressen även gav ett barnperspektiv på lekens värde som meningsfull och välfärdskapande för barnet i dess rena aktivitet.

I Eva Johanssons djupintervjuer, presenterade i Värdegrunden i förskolan, upplever barnen att de får utrymme att utforma sin egen lek.165 _{Det skulle vi kunna tolka som om att den praktiska}

pedagogiken i förskoleverksamheten på plats utformas i respekt mot barns önskan att själva få styra utformandet och innehållet av deras lek. Det är i så fall något positivt och det är mycket möjligt att svenska förskolepedagoger är väl rustade med etisk insikt och lekteoretiska kunskaper för att ge barnen detta utrymme att styra sin lek. Det innebär inte att det inte är problematiskt att den svenska förskolans läroplan borde ge en tydligare uppfattning och ett ställningstagande om hur vi ska betrakta leken, inte minst ur ett etiskt perspektiv. Genom en sådan tydlighet skulle pedagoger (med personliga ideologiska projekt av något slag) klåfingrighet rörande barns lek kunna begränsas.