Diskussion och första slutsatser

Jag kommer nu att gå igenom de lekteorier jag presenterat försöka renodla några gemensamma drag i teorierna som kan vara förenliga med en mer vardaglig förståelse och användning av lekbegreppet genom att sammanfatta den kritik jag framförde mot dem i föregående avsnitt.

Herbert Spencer föreslår en fysiologisk definition av lek. Enligt Spencer innebär lek som aktivitet att barnens överskottsenergi frigörs och kroppens energivärden återställs till normala. Leken är därför en för kroppen gynnsam aktivitet som vi bör bejaka menar Spencer. Problemet med Spencers definition är att den är för snäv. Jag menar att leken även kan innefatta aktiviteter som är av intellektuell karaktär och existentiell betydelse. Leken behöver inte vara särskild fysiskt ansträngande, utan kan tvärtom vara stillsamma fantasilekar med kreativa inslag. Andra inslag i leken är av kommunikativ och social karaktär, vilket inte Spencer lyckas fånga i sin definition.

Ser vi till de värden jag menar finns i god lek kan vi se att de inte är i strid med Spencer definition. Spencer lyckas fånga att leken är en frivillig aktivitet, att den för barnet är roande och

lustfullt. Dessa iakttaganden känns igen från en vardaglig iakttagelse av leken. Lek är något som är roande och lustfylld, att leka är något positivt. Spencers lekdefiniton skulle kunna uppfattas som reduktionistisk, men ser vi bara till att Spencer har satt fingret på en fysiologisk aspekt av leken och dess betydelse för barns välbefinnande, är hans lekbegrepp utvecklingsbart eller förenligt med lekteorier av en mer semantisk eller psykologisk karaktär.

Erik H. Eriksson ger en psykologisk definition av leken. Barnets lek är något som främjar lekens psykosociala utveckling, leken bidrar till att integrera barnets olika delar och mildra den splittring av verkligheten som barn upplever. I leken närmar sig barnet sin omgivnings normer och regler.

Förtjänsten hos Eriksson är att vi nog menar att lekens verklighet i någon mån skiljer sig från vår, att den utgör en plats där lekens deltagare bestämmer dess regler och villkor. Hans teori tycks inte vara i strid med de värden jag lyft fram hos god lek: frivillighet, avskildhet och meningsfullhet.

Rörande lekens koncept och distinktioner är Eriksons teori framgångsrik. Det tycks inte vara i strid med vare sig fantasilek, övningslek, pedagogisk lek eller regellek.

Eriksons liksom Spencers lekdefinition är något begränsad. Är det rimligt att anta att leken har något med framförallt barns mentala hälsa att göra? Personligen har jag svårt för att förklara leken på det här viset. Leken involverar hela vårt väsen. Vår kropp och vårt psyke är komponenter av vad vi är och leken är förmodligen inget annat än den aktivitet vi känner igen hos andra däggdjur, om än i en mer avancerad form. Leken har inte något uteslutande med mänsklig hälsa och göra, men det är inte otänkbart att den har med mänsklig utveckling att göra. En annan psykologisk lekteori är Jean Piagets. Piaget menar att leken består av två huvudsakliga aktiviteter, ackommodation och assimilation. Ackommodationen rör sådan som att barnet utvecklar och leker med sin motorik. Barnet upprepar olika rörelse mönster och skapar kausal reaktion med hjälp av sin kropp, vilket det finner roande. Barnet upplever kontroll. Assimilationen innebär att barnet formar ett symbolspråk i en egen sorts ”sfär”, genom detta perspektiv på verkligheten socialiseras barnet och upptäcker sin omgivnings normer och konventioner.

Piagets iaktagelse att leken tar sig i både praktiska och mer introverta uttryck är fruktbar. Även om hans lekbegrepp är tekniskt inriktat just på de psykologiska aspekterna av leken. I mer vardagligt tal avser vi att leken är mer än barnets sätt att öva upp kontroll och språk. När vi använder oss av ordet lek menar vi att det även har med lust och glädje att göra. Det är roligt och rekreerande att leka.

Piaget pekar på att leken är en annan sorts ”verklighet”, med en egen symboluppsättning som måste förstås för att begripa leken i sig. Det stämmer nog med hur vi uppfattar leken och om hur barn upplevelse att träda in i lekens verklighet. Dessutom möter Piaget min uppfattning om lekens värden. Åtminstone två av dem, Piaget menar att barnet finner glädje i leken och att leken behöver sitt eget utrymme, en avskildhet från den övriga verkligheten.

Ser vi till de olika lektyperna står inte Piagets begrepp i strid med någon av dem. Han behandlar inte den pedagogiska leken nämnvärt, men det finns inte heller något i hans teori som skulle motsäga att pedagoger ordnar lekar för att utveckla barns motorik och språk.

Johan Huizingas filosofiska definition skiljer sig från de andra teoretikernas. Huizinga menar att vi med lek rent språkligt sätt avser en frivillig aktivitet som tar plats i ett särskilt rum med egna regler och att denna aktivitet tycks upplevas meningsfull i sig. Huizinga menar att vi kan jämföra lekens aktivitet med konstnärens skapande eller religionens kultbruk. Leken kan bli oerhört komplex i sitt innehåll. Huizinga tycks här fånga ramarna för vad vi menar med lek och andra teoretiker har byggt vidare på hans definition. Det är problematiskt att Huizinga ger efter för frestelsen att läsa in lekens aktivitet i många sociala och kulturella fenomen, som politik, krig och rättskipning. Samtidigt är hans lekdefintion snäv. Det är möjligt att vi kan känna igen lekens drag i dessa aktiviteter, men det innebär inte, anser åtminstone jag, att dessa är former av lek.

Huizinga räknar inte bort fysiologiska och pyskologiska komponenter i leken, men har påpeka att leken är något mer än så, att vi behöver få en tydligare semantisk klarhet i vad vi avser med begreppet lek.

Det är tydligt att även Huizinga ser de värden som jag menar präglar god lek. Frivillighet, avskildhet och meningsfullhet är något som även Huizinga finner i leken. Det är viktigt för Huizinga att leken är fri och att den får ske i avskildhet utan att bli störd.

När det gäller olika lektyper är Huizinga öppen för alla utom möjligen den pedagogiska leken som tycks något ofri i sin form. Samtidigt menar Huizinga att det finns instrumentella aspekter av leken då den utgör någon sorts grund för andra kulturella företeelser som politik och rättskipning. Den pedagogiska leken skulle här kunna uppmuntra barns regelförståelse och språkhantering i en djupare mening.

Donald W. Winnicott ger en psykologisk definition liknade Huizingas. Winnicott menar att leken har sin plats i ett särskilt rum, ett särskilt perspektiv på verkligheten. I detta rum kan objekt transformeras och konventioner upphävas, leken kan därför vara både fascinerande och skrämmande. Leken är meningsfull för barnet, leken är av en existentiell art. Winnicott bidrar med sin teori med ett empiriskt underlag till Huizingas begreppsliga definition, vilket stärker den ytterligare. En återhållsam Huizinga och en filosofiskt preciserad Winicott är väl förenliga. Huizinga ger oss de semantiska och filosofiska förutsättningarna att förstå och tala om lek och Winicott ger oss den psykologiska förståelsen.

Ser vi till de värden jag menar att god lek rymmer finns de hos Winnicott precis som hos Huizinga. Winnicott är särskilt inresserad av lekens avskildhet som han menar är en del av aktivitetens väsen.

När det gäller olika lektyper har Winnicott möjligen svårt med den pedagogiska leken. Den tycks inte spontant i sin karaktär, men samtidigt öppnar Winnicott för den vuxnes medverkan i leken. Leken kan vara en farlig gruppdynamisk process och det gäller för den vuxne att se och ingripa när den går över i våld och förtryck.

En pedagog som slutit upp kring Huzingas definiton är Birgitta Knutsdotter Olofsson. Leken präglas av en fri kreativitet, menar Knutsdotter Olofsson. Lekens språk är ofta performativt på ett liknande vis som vi finner det i religionsutövning. När barn i leken säger eller kommer överens om att någonting i dess sfär förändras, så sker det också inom dess verklighet. Barn kan också tillfälligt träda ut ur sin lek och betrakta den ur ett metaperspektiv. Vid detta förhållningssätt till leken kan barnen modifiera lekens verklighet och premisser utifrån, för att sedan åter träda in i den. Knutsdotter Olofsson pekar på de moraliska problemen med den fria leken. Barn ska ges möjligheten att få utforma sin egen lek, men de måste ges de värdemässiga kunskaperna för att kunna begränsa den och den vuxne måste vara beredd att gripa in när lek övergår till övergrepp och våld.

När det kommer till de värden som jag menar bör finnas i god lek ser även Knutsdotter Olofsson behovet av frivillighet, avskildhet och meningsfullhet i leken.

Problemet med Knutsdotter Olofssons teori är att hon enbart koncentrerar sitt begrepp och analys på den fria fantasin i leken, andra aktiviteter som leken innefattar omfattas inte alls av hennes begrepp. Framförallt är det regelleken som saknas. Olika typer av spel, eller tydligt regelburna lekar som kurragömma eller kull, eller för den delen idrottslekar av olika slag innefattas inte Knutdsdotter Olofssons teori.

Relaterar vi lekteorierna till de filosofiskpedagogiska perspektiven jag presenterade i kapitel 1 ser vi att alla förutom Spencer rör sig i antingen reformpedagogiken eller den hermeneutiska pedagogikens tankevärldar. Spencer påminner mer om den analytiska pedagogiken med sitt intresse för det rent fysiologiska, samtidig pekar han på friheten som något viktigt för barn. I friheten finns det möjligen ett stråk av Rousseaus tänkande. Det vi kan se är att de tongivande lekteoretikerna (mer eller mindre) har pekat på frihet, kreativitet och självförståelse som en del i det goda med leken.

Ser vi till några andra gemensamma drag hos lekbegreppen kan vi se att de flesta är fullt kompatibla med de lektyper som kan observeras i barns lek och att de värden jag menar finns i leken är något som delas av de flesta i varierande grad och tydlighet. De tycks även vara eniga om att leken är nyttig eller god för barn på något vis. Det finns någon slags instrumentell aspekt av lekens aktivitet som leder till barns växande. Sedan pekar teoretikerna de på olika aspekter av detta lekande. Spencer visar på lekens nytta för fysiskt växande, kroppen blir starkare och balanser återställs. Erikson och Piaget pekar på de psykologiska aspekterna. För Erikson innebär leken att kropp och själ integreras och barn vinner kontroll över sig själva. För Piaget är leken ett sätt att vinna kontroll över motorik, språk och tänkande. Huizinga, Winnicott och Knutsdotter Olofsson pekar på att leken har en funktion för barns andliga utveckling. Den konstnärliga och intellektuella reflektionen över existentiell problematik som rör samvaron och identiteten.