Slutsatser och diskussion

Jag har tidigare konstaterat att lekens aktivitet i någon mån är kopplad till ett positivt värde i individens autonomi. Barnet uppfattar leken som sin egen, som något personligt värdefullt och vill att den ska omfattas av ett visst självbestämmande eller autonomi.

3.8.1 Moralpsykologin och barns autonomi

I genomgången av de fyra moralpsykologernas forskning visade jag att Piaget och Kohlberg tänker sig en moralutveckling där barnen allt mer omfattar en kantiansk pliktetik. Piaget och Kohlberg tänker sig att moralutvecklingen sker i stadier där det sista stadiet kännetecknas av att barnet blir autonomt och reflekterande i förhållande till sin omgivning och olika auktoriteter. Denna autonomi infaller påtagligt sent i barnets moralutveckling, vilket tycks strida mot att vi vanligtvis uppfattar att även yngre barn faktiskt äger förmågan att kunna reflektera och diskutera kring moraliska problem. Jag har tidigare nämn att vi även med de allra minsta kan föra samtal om vad som är rätt och fel i olika situationer.

Stadieutvecklingen tycks stel och epistemologiskt sett problematisk, hur kan sådana stadier överhuvudtaget urskiljas genom observation? Dessutom tycks det märkligt att stadie- utvecklingen går i samklang med Kants moralfilosofi, verkar det inte suspekt att den moralpsykologiska utvecklingen så klart överensstämma med en teoretisk tankekonstruktion kring moralen. Piaget och Kant uppvärderar och lyfter fram autonomin som något viktigt, problemet med deras moralpsykologi är att de missar en annan viktig del av det etiska livet, nämligen den medmänskliga relationen, bortom rättigheter, plikter och principer. De har inte sett denna del av moralen eller valt att inte behandlar dem och har på så vis inte försökt utreda hur psykologin fungerar i att förena autonomins värde med relationsetiken.

Carol Gilligan menar att det finns nyanser inte minst mellan könen och fler moraliska värden än de traditionella kantianska värdena är meningsfulla att ta i beaktande. Autonomi är inte det finaste värdet, utan ett värde som är uppvärderat i en typisk patriarkal kultur. Värden som omsorg och förståelse får inte alls samma vikt, sådana värden som är typiskt kvinnliga. Självständighet och självbestämmande är något kvinnor har strävat efter i alla tider och något som kännetecknar den som är fri. Att få möjligheten och friheten att fritt få utforma sitt liv tycks vara något som de flesta av oss värderar, oavsett om vi är män eller kvinnor. Det är möjligt att de skillnader mellan män och kvinnor som Gilligan påpekar är socialt konstruerade. Det kan vara fallet att vi förväntar oss av kvinnor att vara osjälviska och mer intresserade av relationer. Det är i så fall möjligt att autonomi är något som eftersträvas av alla oberoende kön, men som vissa mer eller mindre tvingas ifrån att uppnå och bejaka. Samtidigt vill jag understryka att poängen med en etik som både ser till principer och relationer gör både kvinnor och mäns liv rikare. I exempelvis Sverige kan vi idag se ett ökat intresse hos män att vara hemma med sina barn med betald ledighet. Förhoppningsvis gör det både pappornas och barnens liv rikare och en ökad möjlighet att inom familjegemenskapen (oavsett variant eller konstellation) odla en god familjeetik baserad på nära och kärleksfulla relationer.

Turiel som bidragit med den senaste forskningen av de fyra har visat att barn i någon mån tänker självständigt och reflekterande och kan skilja etiska problem från sociala konventioner. Frågor om vad som är rätt och fel är inte bara något som vuxna och äldre kan bestämma, utan även det lilla barnet tycks i någon mening kunna resonera kring vad som är rätt och fel. Turiel har genom empirisk forskning visat på att autonomi är något som eftersträvas av alla, att det är något grundläggande vi strävar efter, oavsett kulturell tillhörighet, social status, ålder eller kön.162 _{Turiel visar på att barn för enklare moraliska resonemang och att de finner att både}

autonomi och samarbete är något värdefullt. I samarbetet möjliggörs om inte annat autonomin genom att man finner regler för beteende som gagnar alla.

162 _{Elliot Turiel, “Conflict, Social Development, and Cultural Change” i Elliot Turiel red. Development and}

3.8.2 Bör barn betraktas som autonoma?

Ser vi till de varianter av autonomibegreppet som jag presenterade inledningsvis i kapitlet har jag visat att samtliga moralpsykologer går det tillmötes vad det gäller barns autonomi.

När det gäller autonomi av typ 1 finns det inget hos moralpsykologernas forskning som tyder på att barn inte skulle ha de inneboende kapaciteterna att bli självständiga vuxna. Egenskaper som förmåga till preferensformulering, verklighetsförankring eller rationellt tänkande enligt (1a) är inget som mystiskt tillkommer personer när de nått en viss ålder. Det är växande egenskaper. Det finns främst mellan Piaget/Kohlberg och Turiel en oenighet om hur pass tidigt dessa egenskaper utvecklats av betydelse, men de alla tycks (även Gilligan, tror jag) se barn som små moralfilosofer om än inte fullt mogna i sitt tänkande.

När det gäller (1b), tankefriheten är de även Piaget/Kohlber och Turiel här oense om i vilken omfattning och i vilket betydelse man kan tala om tankefrihet hos barn. De är däremot ense om att omgivningen (de vuxna) ska verka för att barn kan idka tankefrihet och därmed ge dem rörelsefrihet och kunskaper enligt (1c).

Det tycks inte heller hos moralpsykologerna finnas någon att invända emot att barn skulle ha en grundläggande rättighet till självbestämmande (2b), de uppvisar dessutom egenskaper åtminstone till viss del i enlighet med (1).

I enlighet med resonemanget om (1c) behöver barn tillerkännas autonomi av typ (2a) för att kunna utveckla de egenskaper som krävs för att förvärva egenskaper i enlighet med autonomi (1a). För Piaget är regelleken, kulspelet, ett led i hur barn upptäcker samhällsmoralen och förstår de värden som den gemenskap de ingår i grundar sig på. Barnen (pojkarna) spelar kula och bygger regelsystem i en sorts analogi med samhället. Kohlberg betonar vikten av att lärarna i skolan inte tvingar på eleverna ideologiska dogmer, utan låter dem i frihet utveckla ett kritiskt tänkande. Gilligan pekar på att vi måste förstå att en patriarkal kultur framhäver patriarkala värden och att barn måste tillåtas utvecklas i både sitt tänkande och sina relationer för att kunna bli självständigt och lyckligt. Turiel antyder att det är kränkande för barn att inte få utveckla kritiskt tänkande när de i tidig ålder är medvetna om att de har ett tänkande att utveckla.

Jag kan inte heller se att moralpsykologerna vänder sig mot (2c), snarare tvärtom. Genom att barn i mycket behärskar åtminstone i grunden de egenskaper som vi förknippar med (1) är det givet att de betraktas som autonoma i de områden i livet som de behärskar.

Jag menar att vi här måste vara beredda att se barnen som självständiga individer, att de inte utan vidare är lättinfluerade och formbara, de har förmåga till kritiskt tänkande och har goda möjligheter att reflektera utifrån etiska begrepp. Den här insikten är viktig att ta med sig vidare in i undersökningen och lekens och autonomins relation. Vi bör åtminstone kunna tillskriva barn en generell autonomi av typ (2) och erkänna att de åtminstone till en begränsad omfattning besitter färdigheter som kan utvecklas som krävs för typ (1a) och därmed ge barn tillfäller och möjlighet till självbestämmande enligt autonomi (1b) och (1c). Barn ska respekteras som självständiga individer och bör själva få utforma sådant som de själva kan hantera, men vuxna måste givetvis finnas till hands och tillrättavisa när barnets omdöme och mognad sviker.