2. Lekens mening och värde
2.2 Leken som psykosocial utveckling
Den dansk-tysk-amerikanske psykologiteoretikern Erik H. Erikson (1902-1994) föreslog i sin bok Barnet och Samhället (1950) att leken är en aktivitet som syftar till att främja psykosocial utveckling. Leken är enligt Erikson en funktion hos jaget eller det mänskliga psyket som syftar till att synkronisera kroppsliga och sociala förelopp som människor genomgår.57 Leken
möjliggör ett ”jag-herravälde” över omgivningen och den egna kroppen.
Denna presentation är en psykologisk iakttagelse av leken, men Erikson vänder sig även till språket för att se efter hur vi använder ord som lek och leka i olika sammanhang. Erikson menar att vi använder lek i samband med att något håller sig troget till de regler som vi menar att det bör följa, att saker och ting samspelar i vår omgivning. På samma vis leker människor med varandra när reglerna för deras beteenden samspelar. Rörande språket påpekar Erikson att leken inte tycks låta sig fångas av våra försök att begreppsliggöra den, det är som om leken lekfullt försöker undfly våra definitioner.
När vi leker tar vi ledigt från ”verkligheten” av fri vilja och vi upplever att våra preferenser och lidelser blir tillfredställda i leken. Leken är något lustfyllt och något som är motsatsen till sådant som måste göras, det vill säga arbetet eller andra måsten och förväntningar på oss.
Efter denna allmänna betraktelse över leken, väljer Erikson att göra en distinktion rörande leken.58 Erikson menar att det finns två typer av lekar, beroende på vem det är som leker. Barn och vuxna leker på olika vis, men de finner båda leken roande.
De vuxnas lek är en rekreation som präglas av en viss eskapism. Genom leken tar den vuxne ledigt från ”verkligheten” och de typiska vuxensysslorna. De vuxnas lek är en verksamhet som kan liknas vid rollspel, den vuxne prövar att vara någon annan ett tag, att inta en roll som de inte skulle välja i verkligheten. Leken skiljer sig från den vuxnes arbete på ett sådant vis att den inte frambringar några direkta nyttigheter, leken är något av en förströelse. Leken ger de vuxna
57 Erik H. Erikson, Barnet och samhället (Stockholm 1993), p. 191 58 Ibid. p. 192
dimensioner utöver den verklighet vi uppfattar, den ger oss ett utrymme att betrakta och experimentera med de lagar som vår psykosociala verklighet inramar oss i. Likt ett skådespel ger leken oss möjligheter att spela roller som vi annars inte skulle inta. Erikson menar att den vuxnes lek kan gestaltas på flera olika vis, det kan röra sig om idrott, sexuell lek, teater och skådespel, kort och hasardspel eller att företa sig andra roande och rekreerande projekt.59
För barnet är leken däremot en viktig del i identitetsutvecklingen i förhållande till den psykosociala miljön. Genom att hantera sig sådant som upplevs svårt i omgivningen eller hos sig själv formar barnet ett ”jag” genom leken. Enligt teorin uppfattar sig barn i sin psykosociala utveckling sig som splittrade, kroppen och psyket befinner sig ofta ur fas med varandra. Leken bidrar till att försöka integrera och läka denna upplevda splittring. Leken är därmed en integrering i den psykosociala miljö där barnet växer upp. Leken är en del i att förstå sin omgivnings uttalade eller outtalade normer och regler. Det är inget mödosamt, leken är för barnet roande. I leken sker en sorts dramatisering och det sker inom något som Erikson hävdar är lekens sfär. Barnet tar till vara på den omgivande miljöns objekt (cyklar och andra handgripliga ting) för att dramatisera och transformera dem till båtar, flygplan eller något annat barnet vill infoga i sin lek.60 Inom denna sfär kan barnet bygga upp sina egna lagar, sociala såväl som fysikaliska. Det är således möjligt för ett barn med hjälp av sina leksaker eller andra, nu transformerade ting, att skapa ett teokratiskt samhälle där alla människor bär en kroppslig förmåga att kunna flyga. 2.2.1 Analys och kritik
Det centrala i Eriksons lekteori är att leken sammanfogar splittrade jag och gör att människor upplever herravälde över omgivningen och sina egna kroppar. Det finns en viktig psykologisk aspekt av leken menar Erikson, en hälsoaspekt om man så vill. Barn utvecklas genom leken och upplever att de förstår och kan orientera sig i sin omgivning. En annan viktig del i Erikson teori är att leken är något annat än verkligheten. Det finns en avskildhet i den som är relaterad till någon slags kreativitet. Leken sker i ett eget rum där lekens deltagare kan sätta vilka regler som gäller för den lekvärld man bygger. Det finns här en dramatisering i vilka roller som ska intas, scenografin där skådespelet utspelas, något slag grundmanus som ger ett narrativ et cetera.
Erikson lekteori kan även relateras till de filosofiskpedagogiska perspektiven. Hans teori kan tydligast kopplas till det hermeneutiska perspektivet. Erikson har en idé om hur leken kan användas i ett terapeutiskt sammanhang och lekens centrala syfte tycks vara självinsikt och växande. Leken ämnar bidra till att barnet växer och förstår verkligheten, att barnet förstår sitt samspel med den. Det ligger även i linje med att Erikson tänker sig att leken kan bidra till någon slags förlösande samtal, när barnet inte växer eller utvecklas som det bör enligt ett psykodynamiskt perspektiv.
Påståendet att leken skulle gynna barns psykosociala utveckling är inte självklart. Det är svårt att klargöra vad leken är utifrån empiriskt material tolkat utifrån en psykodynamisk teori. Erikson har utifrån en begränsade empiriska studie tolkat leken som om den är en del i ett barns psykosociala utveckling, men något sådant är givetvis svårverifierat. Det är möjligt att denna iakttagelse beskriver en av lekens många funktioner och Erikson tycks öppen med att leken är svårfångad för definitioner och att den lätt blir för reducerad vid en begreppsbestämning. Erikson nämner möjligheten att använda sig av leken i terapeutiska syften, vilket mycket möjligt är en korrekt iakttagelse och det kanske därför är lämpligt att tala om leken som psykosocial utveckling i ett psykologiskt eller psykiatriskt sammanhang, men i pedagogisk teori och praktik och inte minst ur ett vardagsspråkligt perspektiv blir ett sådant lekbegrepp för snävt. När vi talar
59 Ibid. pp. 192f 60 Ibid. p. 196
om lek till vardags har leken i regel fler betydelser eller kanske inte alls betydelsen att vara terapeutisk. Jag menar att det är mycket möjligt att en av lekens förtjänster är att den kan ha terapeutiska funktioner, men många lekar som leks kännetecknas inte i första hand av att de är terapeutiska i sin karaktär.
Ser vi till de värden jag menar finns i leken, det vill säga lekens frivillighet, avskildhet och meningsfullhet ser vi att Eriksons lekbegrepp går dessa till mötes på några punkter.
När det gäller frivilligheten är det ingenting som Erikson öppet diskuterar. Huruvida leken är frivillig eller inte är inte något som i första hand intresserar honom när han främst vill se vilka terapeutiska förtjänster leken har. Det är möjligt att Erikson implicit menar att god lek är frivillig, precis som terapi i regel blir fruktsam om patienten är välvilligt inställd till den. Lekens värde ligger inte främst i att den uppkommer hur frivillighet utan att den gynnar barns mentala utveckling.
Erikson antyder att leken som något som i någon mån skiljer sig från vad vi avser med den vanliga ”verkligheten”. Leken äger rum i en särskild sfär, där objekt kan transformeras och egna lagar kan uppställas och stiftas. Exempelvis kan vi själva delta i eller se hur barn transformerar en trädgårdsmöbel och en cykel till att bli en lastbil och i lekens sfär kan en den nyskapta lastbilen bära alla de kvaliteter som vi uppfattar att lastbilar har i den vanliga verkligheten. Erikson menar implicit att denna sfär måste respekteras av omgivningen för att leken inte ska störas. Det ligger nära det värde jag finner i att lekens avskildhet måste respekteras.
När det kommer till meningsfullheten i leken är det förmodligen en riktig iakttagelse att vuxnas lek präglas av ett större mått av rekreation (idrott, sex, spel et cetera) än barns lek, vuxna har inte samma utrymme att gestalta sin fantasi i lek, utan kanske hellre gör det i något konstnärligt sammanhang. En annat viktigt iakttagande som Erikson gör är att leken är roande, både för vuxna och barn. Det finns något lustfyllt i leken, vi finner en meningsfullhet i det roande.
Eriksons intresse i leken är inte främst de etiska aspekterna av den, utan de psykologiska. Det gör att hans syn på leken är instrumentell, leken är god för att den gynnar barns mentala utveckling. Det innebär inte att han skulle avvisa min värdering av leken, där lekens godhet ligger i barnets frivilliga val att leka. Erikson tycks inte ha några särskilda synpunkter på hur barn eller för den delen vuxna ska leka, han tycks förutsätta att leken tar sig i ett gott uttryck i relation till människors ”natur”.
Ser vi till de olika kategorierna av lektyper täcker Eriksons lekbegrepp samtliga typer av lekar. Lekandet kan vara ordnat i tydliga regler, som i regelleken. Den kan vara av pedagogisk karaktär för att främja deras psykosociala utveckling. Leken kan vara präglad av fri kreativitet och fantasifullhet som i fantasi och den kan som i övningsleken innefatta övningsinslag av olika slag. Eriksons lekbegrepp öppnar egentligen upp för alla sorters lekar.
Eriksons lekbegrepp är något för smalt för att göra anspråk på att fånga lekens alla betydelser. Det är framförallt ett psykologiskt begrepp som har med barns hälsa och utveckling att göra. Samtidigt finner han att även vuxna leker och att det finns någon roande och glädjefullt i leken som vi gärna söker, någon sorts mening. Jag menar att Eriksons öppenhet och välvilliga inställning till leken som något man fritt söker är sympatisk och även om han framför allt framhäver den instrumentella aspekten av leken, finns det här en öppning till att finna ett värde i leken därför att barn och vuxna fritt väljer att leka.