En av dessa visar en bild på en damcykel och en herrcykel. Brand-mannen med korsade armar avbryter mig mitt i och frågar vad problemet är? Det är väl jättebra att tjejer får cyklar? Jag ber honom lugna sig lite och vänta, för det kommer en poäng. Han muttrar något om att han blir så förbannad, men jag får fortsätta.
Senare i presentationen visar jag en bild på Philips strykjärn för män, som kallas ”power tool” istället för ”house appliances” och levereras i en verktygslåda för att locka män att köpa den (se bild i Ehrnberger et al., 2012, sid.91). En äldre brandman utbrister att det ju är förfärligt nedvärderande att göra så här, det är ju som att de tar för givet att män inte kan stryka tycker han. Brandmannen med korsade armar är inte sen med att hänga på, han slår ut armarna och säger att ja, det är rent utsagt för jävligt! Men ganska snart märker jag att han missuppfattat den äldre brandmannen. Han tror att han kritiserat oss, det vi har gjort. Han verkar ha varit så angelägen om att få en chans att uttrycka sin kritik mot oss att han inte lyssnat på vad som sagts. Han finner sig efter ett tag, och korsar armarna igen.
När jag går igenom konceptet med Skyddstoppen kan han inte hålla sig längre. Vad är det för skit, han skulle aldrig i livet sätta på sig en sådan! Män behöver inga toppar! Mitt hjärta slår hårdare.
Jag frågar vad han säger om att äldre brandmän, som kanske börjar få hängbröst, eventuellt ser en lösning i detta?
Då får de väl sätta igång och träna bröstmusklerna då och äta lite mindre!*
Under hela resterande presentationen skakar brandmannen på hu-vudet, suckar och fäller små kommentarer. Han vill inte vara där, har viktigare saker för sig. Kanske svara på mail?
Jag känner mig illa till mods men bestämmer mig för att försöka ignorera honom, även om det är svårt. Hans kollegor försöker också bemöta hans beteende genom att konfrontera honom med motfrågor men jag upplever det mest som att de skrattar åt/med honom, som att de är vana vid hans beteende. Han är sådan. Ingen säger ifrån på skarpen, även fast det är vi som är inbjudna till dem och inte tvärtom.
När vi sedan låter brandmännen titta på designkoncepten går
* Citerat som jag minns det.
155
154
samme brandman fram till modellen över omklädningsrummet och säger högt till en kollega:
Jag undrar om det finns möjlighet att sticka in en spegel under kuberna?*
Kollegan småskrattar lite generat. Jag och mina projektkollegor ger varandra blickar. Men ingen säger något.
Intervjuerna
Designkoncepten har ställts ut på tre brandstationer under två veck-ors tid. I skrivande stund har vi inte genomfört alla intervjuer och därmed har inte heller en grundligare analys gjorts. Jag skulle ändå vilja, utifrån det intervjumaterial vi har hittills, dela mina reflek-tioner kring hur jag uppfattar att utställningen av de diskursiva de-signtingen påverkat organisationen på olika sätt. Det är dock viktigt att komma ihåg att det här är mina egna tentativa tolkningar och det finns många aspekter som måste vägas in i en djupare analys.
Mycket av styrkan hos de diskursiva designtingen ligger i att de tar plats och utrymme rent fysiskt men också på så sätt att de är visu-ella och svåra att blunda för. När jag lyssnar på intervjumaterialet framkommer det att flera brandmän blivit provocerade av detta.
Det finns en frustration över att ledningen inte kommunicerat tydligt vad projektet handlar om, vissa av brandmännen hade bara fått ett mail samma dag vi skulle komma och presentera projektet och ställa ut resultatet. Att de diskursiva designtingen då plötsligt bara stod där, verkar ha markerat detta läge ytterligare.
» Jag vet att det fanns de i andra skift som blev provocerade.
Jag tror det handlar om bristen på kommunikation, vi andra visste ju redan om projektet. «
Brandman
* ibid.
» Vi har ju inte fått reda på vad det var… vad heter projektet om jag får fråga? Jag kommer inte ens ihåg vad vår chef sa att det handlade om. Det kom fram lite… luddigt. « Brandman
Det här förvånar mig inte, flera brandmän berättade under pro-jektets gång om att det fanns en känsla hos vissa brandmän av att bli förbisedd och överkörd av ledningen när det gällde just mångfalds-satsningarna. Detta angavs också som anledning till minskad lust och engagemang.
Diskussionen kring de diskursiva designtingen avslöjar även känslor kopplade till själva genomförandet av förändringar i den fysiska miljön. Även här anas ett bristande förtroende för ledningen. Som jag tidigare beskrivit hindrar den fysiska arbetsmiljön vissa brand-män utanför normen att utföra sitt arbete på ett tillfredsställande sätt vilket i sin tur bidrar till en känsla av utanförskap.
Intressant nog verkar bristen på förbättringar i arbetsmiljön även påverka de individer som utgör normen men på ett annat sätt.
Några vi intervjuar menar att även om viljan och engagemanget att ändra på attityder och jargong finns hos brandmännen, är det fortfarande så att satsningar på den fysiska miljön ligger utanför deras makt att påverka. Här framträder en kritik mot hur resurs-fördelningen ser ut inom organisationen, man ser att det satsas på vissa saker i den fysiska miljön medan det inte görs något åt an-dra. De uteblivna satsningarna på en mer inkluderande fysisk miljö tolkas därför som en brist på genuin vilja och engagemang från ledningens håll. I förlängningen kan man tänka sig att detta även bidrar till minskad motivation hos brandmännen till att samarbeta kring det inkluderande perspektivet. Lite ”varför ska vi anstränga oss när inte de gör något?”.
» Det pratas ju bara pengar. Så fort en förändring ska genom-föras i vår verksamhet så handlar det ju bara om pengar, så…«
Brandman
157156
» Hur mycket ska man offra för att det ska bli lika? När det kom-mer till det ekonomiska är det inte lika intressant har jag märkt. « Brandman
Hos vissa brandmän verkar känslan av att vara förbisedd och utpekad även provoceras fram av själva konceptidéerna som de diskursiva designtingen förmedlade.
» Man upplever att man blir frustrerad när någon tittar ned på ens upplevelse, när någon säger att fysisk styrka inte spelar någon roll men jag vet att det gör det för jag har upplevt det. « Brandman
» Ja, det var väl det här med machokulturen. Att man känner sig utpekad. «
Brandman
Det jag tycker är intressant i dessa uttalanden är att de stämmer över-ens med uttalanden från de brandmän som avviker från normen.
Det borde vara väl känt hos brandmän som deltagit i tidigare in-kluderande satsningar att de som bryter mot normen ofta upplever känslor av att vara avvikande, bortprioriterade och påtvingade en fysisk miljö som inte passar dem. Ändå verkar detta inte reflekteras över nämnvärt i förhållande till ens egna privilegier. Få verkar fundera över eller ifrågasätta sin egen reaktion. En brandman som står utanför normen av en brandman noterar detta:
» Det är intressant att männen inte reflekterar över att de blir provocerade. De tycker inte det är konstigt att de ställer sig upp och kastar grejer för att någon kallar den en BH. Varför går du igång liksom? «
Brandman om Skyddstoppen
Trots provokationen verkar det ändå ha funnits en nyfikenhet på de diskursiva designtingen. I intervjuerna framkommer det att flera av brandmännen provat Skyddstoppen, även om det skett under skämtsamma former.
» Nej, jag tror faktiskt inte jag provade den… Jo, jag provade den nog på skoj! Men jag kunde knappt ha den för jag är ganska stor över ryggen… men det blev ju en rolig grej liksom. « Brandman
» Det är flera som har provat den. Grabbarna har satt på sig den på skämt och fotat varandra och sådär… «
Brandman
Det här påminner mig om reaktionerna kring borren som i vissa per-soners blick blev en kvinnoborr (Ehrnberger et al., 2012). Form-språket frammanade ett osäkert förhållningssätt till själva artefakten vilket hotade den dominerande definitionen av vad en borr kan vara. Ironin blev då som en sköld, en rättfärdig anledning att hålla distans, att inte behöva ta till sig och acceptera den. Kanske är fallet detsamma med Skyddstoppen.
Hos några av de intervjuade har de diskursiva designtingen bidragit till ett nytt sätt att tänka kring lösningar. De diskursiva designtingen verkar ha inspirerat både ur ett inkluderande perspektiv men också utifrån en kreativ aspekt.
» Va fasen, jag har jobbat sedan -99 här och så kommer de och tänker helt annorlunda, det tyckte jag var så roligt! Att någon faktiskt angrep ett bekymmer… sen får jag säga att det var ju inte så att jag tänkte JA den där produkten, så ska vi göra, så ska vi bygga, men det var befriande att se någon som hade löst samma bekymmer… «
Vice Brandchef
» Men då var ju vinkeln…det är också det som jag blir så im-ponerad av med er, att …för då var ju vinkeln att varför måste vi alltid se på det som vi inte klarar av, utan man kanske kan se på det alltså hur kan vi istället förändra dörren, alltså lyfta blicken. «
Brandman
159
158
161