Vi är på studiebesök på en av de tre brandstationerna som är med i projektet och har blivit ombedda att vänta i entrén på vår kontakt-person. Där möts vi av en utställning bestående av antika verktyg, fordon och uniformer som tidigare använts vid brandbekämpning.
De kompletteras av fotografier på olika bränder och porträtt på gamla brandchefer.
Jag studerar artefakterna. Materialen är mässing, trä, stål, och läder. Tungt och rejält, de är slitna och rökskadade. En gammal branduniform visas upp på en provdocka, den består av ett par byxor och en kavajliknande jacka. Materialet är mörkblå ylle och jackan är knäppt på mitten med guldknappar. Provdockan har även en mask i grovt canvasmaterial över ansiktet och huvudet med glas för ögonen. På huvudet har dockan en hjälm av rostfritt stål. Masken är kopplad till tuber som är placerad på ryggen med läderremmar.
Det går en veckad slang från tuberna som trasslats runt kroppen.
Det ser tungt och begränsande ut.
Vår kontaktperson leder oss in i vagnhallen där alla brandbilar står.
De är brandröda och skinande rena, de har precis blivit tvättade.
Fig. 1: Utställning i entrén på en av brandstationerna.
Nu är jag inbjuden till Sveriges Kommuner och Landsting (skl) i Stockholm för att hålla en föreläsning om design och genus på en workshop för Räddningstjänsten. På workshopen får jag veta att flera brandförsvarsförbund i Stockholm har arbetat med olika jämställdhetshöjande insatser under de senaste decennierna. Det har bland annat handlat om att öka rekryteringen av brandmän som är kvinnor, förbättra arbetsvillkor och att skapa inkluderande arbetsmiljöer.
Medan andelen kvinnor i yrket i viss mån har ökat (totala antalet kvinnor är mindre än 5 % totalt enligt Myndigheten för Samhälls-skydd och Beredskap, 2016) har det blivit tydligt att organisationen även har svårigheter att rekrytera människor med utomnordisk bak-grund. Organisationen har därför alltmer gått mot att arbeta med ett mångfaldsperspektiv. Trots satsningarna går utvecklingen trögt och det finns ett tydligt behov av att ta nya grepp om dessa frågor.
Tillsammans med ett av Stockholms största brandförsvarsför- bund, som ligger i framkant vad gäller jämställdhetsarbetet, bestämmer vi därför att använda liknande tillvägagångssätt som då Androstolen användes i hch:s organisation. Projektgruppen består denna gång av Anna Isaksson (Doktor i Sociologi) Emma Börjesson (Projektledare vid hch), Camilla Andersson (Arkitekt sar /msa) och Maja Gunn (Doktor i Design med specialisering modedesign).
Vårt uppdrag blir att utifrån ett normkritiskt designperspektiv synliggöra och ifrågasätta normerande tankesätt som står i vägen för en mer inkluderande miljö. Resultatet ska sedan ställas ut på tre utvalda brandstationer inom detta brandförsvar och utvärderas på samma sätt som med Androstolen.
» Det finns en tydlig hierarki. Rasifierade kvinnor står längst ned, sedan vita kvinnor, följda av rasifierade män. Vita män står högst upp. «
Brandman
127126
inte är vem som helst som får tvätta dessa, de måste gå en kurs först.
Jag blir förvånad över hur mycket tid som går åt till att tvätta, diska och torka av. Men det har sin förklaring. På senare år har forskning visat att gruppen brandmän löper större risk att drabbas av allvarliga sjukdomar än övriga befolkningen. De utsätts under utryckning för brandrök och främmande kemiska föreningar på-verkar kroppen via hud och andningsvägarna. Dessa sätter sig även på all utrustning och kläder, vilket är skälet till att de måste tvättas av ordentligt. Därför har även larmställen ändrat färg från svarta till beige, så att smutsen lättare ska synas. Jag tänker på genusvetaren Mathias Ericsons avhandling som jag just har läst och som handlar om olika sätt på vilka maskuliniteter produceras inom brandmäns arbetslag (Ericson, 2011). Ett av dessa sätt handlade om larmstället, som av vissa ansågs tuffare ju mer slitet, trasigt och bränt det var.
Som att det var lite häftigt att det syntes hur mycket det varit med om.
Kanske inte lika häftigt nu, undrar jag, med vetskapen om att det bidrar till dålig hälsa?
Vi går vidare, mot fikarummet. I korridoren passerar vi en kiosk med diverse småsaker. Snus och Snickers bland annat. Inga tamponger eller bindor dock, jag frågade. I korridoren sitter även ett collage med en massa bilder på kända människor som besökt
Fig. 3: Tvätt av rökdykarmasker.
Det är fortfarande blött på tegelgolvet. Senare berättar en anställd att de kollar till och sköter bilarna på regelbundna tider.
» Den där gamla, nitiska bilden av brandmannen…. Att allt ska vara så jävla rent... Så var det ju mycket förr och det är lite det som ligger kvar… Det är ju yrkesstoltheten… Bara att vi kollar bilarna varje kväll, skiftet på morgonen har kollat, de funkade hela dan och så kommer nästa skift 17.30 och då ska de också kolla. Därför att för att för 50, 70 år sedan var man tvungen att mata hästarna 17.30 och då ligger det kvar... « Brandman
I ett rum i anslutning till vagnhallen står två stora tvättmaskiner igång, vi får veta att det är brandmännens larmställ som tvättas där.
Bredvid finns även slangtvätten, där alla slangar tvättas. Det är inte alla brandstationer som har slangtvätt så här tvättas även de slangar som tillhör andra stationer. Bredvid slangtvätten ligger ett rum där även rökdykarmaskerna tvättas. En brandman berättar för oss att det
Fig. 2: Bilarna ska tvättas regelbundet, även om ingen utryckning skett.
129
128
På brandstationen sker träningen främst i två former: bandy och styrketräning. Det finns en träningshall och ett styrketränings-rum. Att det är just bandy som utövas får vi inget riktigt svar på, det är väl en tradition. Några av de brandmän vi pratar med är trötta på träningsformerna och efterlyser variation. Men då krävs större krafttag, andra träningsredskap och kanske andra lokaler.
Och sådant kostar. Frågan är vad det kostar i förhållande till de skador som träningen resulterar i. Enligt Arbetarskyddsstyrelsen är merparten av alla skador och olyckor som brandmän utsätts för ett resultat av den fysiska träningen. Innebandy och fotboll står för de flesta skadorna (Ericson 2011). Jag tänker på en studie jag läste för en tid sedan. Den handlade om att man på vissa brandstationer i usa infört den mer lugna träningsformen yoga på schemat och hänvisade till fördelar som mental styrka, balans, uthållighet, flexibilitet och kontrollerad andning (Cowen, 2010). Färdigheter som är lika viktiga som fysisk styrka i brandsläckningsarbetet. Jag funderar på hur skadestatistiken ser ut på de stationerna.
» Jag märker ju det direkt. Är jag utvilad och lugn och trygg faller jag inte ned i stresskonen och då påverkar detta också hur jag kan bryta en dörr bättre till exempel. «
Brandman
I föreläsningssalen hänger gardiner med blommor på. Jag frågar vem som satt upp dem och får svaret att det förmodligen är någon av ”tjejerna” på kontoret. För övrigt är lokalen ganska anonym. Här finns all teknik för att kunna visa film eller presentationer. Vår kontaktperson berättar att en stor del av en brandmans arbete idag handlar om utbildning och proaktivt arbete, endast 3 % av den totala arbetstiden handlar om utryckning. Jag blir förvånad, tänker till-baka på när jag var liten och tyckte så synd om brandmännen som jag trodde blev väckta varje natt av brandlarmet. Idag när jag läser böcker om brandmän för mitt barn är det samma bild av brand-mannayrket som reproduceras som när jag var liten. Det är bränder och rök, sirener och livräddning. Snabba puckar, hög fart! Jag sätter på tv:n och tittar på ”Larmet går” och där är det samma sak:
drama, människor i nöd, det är på liv och död. Ingenting berättas brandstationen, som jag tolkar det. Bredvid en bild på en känd
politiker har denne skrivit ”Till alla grabbar på XX brandstation!”.
Även en känd skådespelare tackar ”grabbarna”.
Fikarummet är stort och mörkt, persiennerna i mörkt trä är ned-fällda för det är fotbollsmatch och tv:n står på. Den hänger på en stor, svart vägg och golvet är även det mörkt. På väggarna hänger även filmaffischer från Hollywoodfilmer som handlar om eld och bränder. John Travolta i brandhjälm, sotig i ansiktet, blickar upp mot skyn. Kurt Russel kommer utspringande från ett eldhav med en bebis på armen. Framför tv:n sitter ”grabbarna” i fåtöljer; stora, svarta i skinn som går att fälla bakåt. Jag har sett liknande i en möbel-katalog och förvånades över hur dyra de var.
Det finns två omklädningsrum på brandstationen, ett för män och ett för kvinnor. Det ena ligger i anslutning till gymet och bandy-hallen, det visar sig vara herrarnas omklädningsrum.
Omklädningsrummet känns ”levande”. Ingen dörr leder in till rummet utan istället hänger ett draperi för ingången, med sky-skrapor och gula taxibilar som motiv. Jag ser sex duschar och vi får veta att det även finns en bastu som används regelbundet.
Det finns runt 30 röda skåp för förvaring av personliga kläder, några står öppna med kläder och handdukar som ligger på bänkarna nedanför. Det är blött på duschgolvet och hög musik är på i högtalarna.
För att ta oss till damernas omklädningsrum tar vi oss igenom en mindre vagnhall. Rummet är ett gammalt förråd som gjorts om.
Här finns en dörr. Omklädningsrummet är litet och två duschar finns där. Färgerna går i vitt och blått och på en bänk står en ljus-blå necessär. Ingen musik är på. Ingen verkar ha duschat på ett tag, det är torrt på golvet. När vi senare pratar med några brandmän som är kvinnor på stationen berättar de att de är mycket glada över att äntligen ha fått ett eget omklädningsrum (de duschade förut i herrarnas omklädningsrum), samtidigt märker de att de förlorar delar av gemenskapen som byggs upp i arbetslaget eftersom mycket av den sociala anknytningen sker där efter träning. Dessutom är det ofta i omklädningsrummet som bearbetningen och återhämt-ningen sker efter utryckning, också via samtal.
131130
Kanske är detta förklaringen till att jag inte fått svar på mina mail från vissa angående tid för studiebesök. De kanske ansåg att de hade bättre och viktigare saker för sig.