Danderyds sjukhus och en av panelmedlemmarna på Androstolsseminariet, har under 2016 tillsammans med Oscar Instrument påbörjat utvecklingen av en könsneutral undersök-ningsstol. ”Henstolen Kim” kallar de den och den bygger på en flexibel lösning med uppvärmd tempur och utan benstöd.
(Svenska Dagbladet, 2015).
Fig. 15 (föregående uppslag).
162
genomföra ett projekt som dessutom inte är väl förankrat hos arbets-lagen har inte varit helt utan svårigheter. För oss innebar detta att vi ofta hamnade i sammanhang bortom det starkaste motståndet och där det redan fanns ett intresse för ett inkluderande perspektiv.
Med tanke på att motståndet är en av anledningarna till att mång-faldsarbetet går trögt anser jag att det finns skäl att fundera över om, och i så fall hur, vi kan arbeta mer aktivt med detta i nästa projekt.
Jag tror att ett sådant fokus förutsätter ett mer intimt samarbete mellan oss, representanter från ledning och brandmän, där alla tillsammans utgör en projektgrupp och känner sig delaktiga på likvärdiga villkor. Det är möjligt att en sådan form kräver ett arbete på olika nivåer, dels för att skapa trygga sammanhang men också för att kunna uppmärksamma hur problematiken och förståelsen för problematiken ser olika ut mellan olika grupper.
Här anser jag att det yttersta ansvaret ligger på ledningen att visa större intresse och engagemang för att skapa sådana förutsättningar, vilket också talar för ett mer riktat fokus mot hur organisationsled-ningen skapar motstånd i handling.
» Jag tänker att det egentligen väldigt mycket handlar om okunskap. Och synen på vad det är som är problemet. Att man ser problemet ganska ofta …. Problemet beskrivs som, alltså det är brandmannen som är problemet så att säga… Och det är ju så klart sant på ett sätt men det finns typ tre kvinnliga brandchefer liksom. Och det vill man ju helst inte prata om. « Brandman
Jag kan också se att det finns ett behov av att arbeta mer mot ett självkritiskt och ansvarstagande perspektiv hos de brandmän som utgör normen. Så som jag ser det, är ett upplevt skuldbeläggande ett av hindren för denna insikt. Även detta talar för ett mer intimt samarbete mellan organisation och ledning eftersom det upplevda skuldbeläggandet bottnar i en känsla att vara överkörd och anklagad.
Trots att det fanns en brist gällande självkritiska reflektioner hos brandmännen visar de diskursiva designtingen att de bär på en potential att fungera som ett verktyg mot en självkritisk insikt.
Genom att erbjuda en kroppslig interaktion kan det som är svårt
”Det händer något när jag kommer till texten om Origo, Karin. Det är som att du förlorar ditt flow.”
Jag har skickat mitt manus till tre vänner för att få input inför den sista finslipningen av texten.
De har alla tre unika kompetenser som gör att de läser texten med olika blickar vilket också gör att de ser olika saker. Nu har jag samtal med Jennie, journalist och statsvetare som disputerade för ett år sedan med sin av-handling Integrationen och arbetets marknad (Larsson, 2015).
Hon har helt rätt. Jag känner samma. Texten om Origoprojektet har varit svår från början till slut. Jag har till och med stundtals på allvar övervägt att inte ha med Origoprojektet, även om det är ett av de viktigaste projekt jag gjort. Så varför blev det så här?
Av flera anledningar. För det första är Origoprojektet inte helt avslutat, vi har fortfarande saker att färdigställa vilket gör att jag inte har allt forsk-ningsmaterial som jag hade önskat för min berättelse. Dessutom får jag under skrivprocessen reda på att vi har fått finansiering för att gå vidare med projektet vilket innebär att vi kommer fortsätta vårt samarbete med samma brandförsvar. Jag är alltså fortfarande i processen vilket jag märker gör mig mer sårbar och nervös.
När jag ska skriva texten känner jag plötsligt ett oerhört ansvar inför alla inblandade. Inte bara inför Emma, Anna, Maja och Camilla utan även inför de personer som vi samarbetat med från brandförsvaret. Jag har hela tiden sagt att jag vill skriva min personliga berättelse utifrån mina egna betraktelser men för varje rad jag skriver oroar jag mig ändå för att jag ska sväva ut för mycket, att jag går för hårt fram, att mina an-taganden inte är tillräckligt grundade, att jag kanske sårar någon, att jag lämnar ut för mycket.
Tidigt under Origoprojektet (innan Maja kom in i projektet), skämtade jag och Camilla ofta med Emma och Anna om att vi är varandras motpoler.
Camilla och jag är konstnärssjälarna: struliga, impulsiva och kreativa medan Anna och Emma står för stabilitet, eftertänksamhet och logik.
Vi tycker att vi kompletterar varandra så bra. Nu när jag ska skriva faller det tillbaka på mig. Min styrka blir min last. Jag börjar tvivla på min för-måga, jag börjar tvivla på mitt flow. Tänk om de skäms för min text? Jag vill göra dem stolta. Naturligtvis pratar jag med Emma och Anna om detta och trots att de säger att de har fullt förtroende för mig, finns tvivlet kvar.
Flow
165 att förstå mentalt istället upplevas med kroppen. Det kan komma
att kräva förfinade metoder som bryter igenom mentala motstånd, som till exempel att erbjuda ett närmande över tid eller att skapa trygga rum.
» Det känns ju speciellt. Det är ju verkligen ett feminint kodat plagg och det… ja, när jag liksom kollade mig i spegeln så kände jag liksom va fan … jamen, lite fånigt… det känns inte som ett plagg jag ska ha på mig liksom. Det känns lite som en ut-klädnads… så här, nu klär jag ut mig liksom… jag tror att det kändes mer konstigt än jag trodde att det skulle göra liksom. « Brandman om Skyddstoppen
» Man skulle kanske behöva byta kön ett par månader för att kän-na liksom… jag måste ju tänka mig in… att vara exkluderad… « Brandman om Aterhämtningsrummet
Ett perspektiv som innebär att man kritiskt granskar sin egen position och sina egna privilegier kan också leda till både mer inkluderande och kreativa metoder. Att flera beskrev koncepten som annorlunda, befriande och som ett sätt att lyfta blicken tyder på att de speglar ett gängse sätt att tänka inom organisationen. Jag tolkar detta som att vår kritik mot särlösningar är befogad och att det finns behov av en mer uttalad maktkritisk utgångspunkt.
» … jag hade aldrig löst det på det sättet! Också förmodligen för att jag är ju en belastning för att jag vet hur det görs idag. « Vice Brandchef
» Vi pratar ofta om att vi ska ha metoder för att få med kvinnor men det är ju inte det handlar om. Egentligen handlar det om att skapa en god arbetsmiljö för alla medarbetare. «
Brandman
» För mig… jag börjar fundera på hur många fler bekymmer skulle vi kunna lösa på ett helt annat sätt? «
Vice Brandchef Jag känner mig ensam och har prestationsångest. Samtidigt har jag svårt
att bjuda in de andra i min process, jag vill värna om min personliga upp-levelse. Det blir en ond cirkel som jag har svårt att bryta.
Osäkerheten och rädslan som uppstår i mötet mellan mig och det ofull-bordade forskningsmaterialet gör att jag låser mig i skrivandet. Jag väljer noga ut mina ord och formuleringar, raderar, skriver om. Jag lyssnar igenom intervjuerna gång på gång, är extra varsam när jag väljer citaten.
Texten om Origo krystas fram i frustration. Jag blir aldrig en del av texten.
Jag väljer även att exkludera en del material som jag upplever som alltför utelämnande och känsligt men som med all säkerhet har betydelse för resultatet i Origo och även för efterföljande projektet FIRe. Vi har hela tiden använt oss av god forskningsetik i Origo, informerat dem vi inter-vjuat om att vi enbart kommer att använda alla uttalanden i forskningssyfte, att det är full anonymitet som gäller och att de när som helst får avböja att vara med. Ändå tar det emot, det känns som om jag sviker ett förtroende.
Så kände jag inte alls inför de vi intervjuade i Androstolsprojektet, där samtalen var minst lika förtroliga och utelämnande. Varför?
Flera av dem som vi arbetat mest intimt med och som även ställt upp på intervjuer är redan markerade genom sin sociala gruppering och det är ingen hemlighet för deras kollegor vilka som varit engagerade i projektet.
Att identifiera vem som sagt vad skulle därför inte vara helt omöjligt. Vid en delpresentation av koncepten bekräftas detta då jag visar lite olika citat för två brandmän. Den ena av dem noterar ”Det är lustigt, bara genom att läsa citatet vet jag vem det här är”. Vid några intervjutillfällen märkte jag också av en ängslighet hos informanterna själva inför att säga för mycket, rykten sprids snabbt det finns en risk i att bli för personlig. Den här sårbar-heten måste hanteras varsamt och med respekt innan något formuleras till tryckt text, tillgänglig för alla. Den måste först hanteras i dialog, mellan dem och oss.
Nej, texten om Origo har inte samma flow som övriga texten i kappan.
För jag bjöd aldrig upp till dans. Däremot uppmärksammade detta mig på de begränsningar som formar min berättelse, en värdefull insikt som jag tar med mig vidare in i vårt fortsatta arbete, F.I.R.e.
166
169
Kopparna
De normer som styr hur du ska uppfatta din och andras kroppar styr också i förlängningen det mesta som du omger dig med.
(Ahl & Olsson, 2002, sid. 22)