Vi förbereder utställningen. En professionell fotograf har fotogra-ferat allas modeller. Fotografen mailar och skriver att vi får fundera på hur bilderna ska se ut och ta med egen rekvisita. Jag tänker på reklambilden jag såg på byggvaruhuset, den med mannen som bor-rade i en tegelvägg. Sammanhang, bildspråk, formspråk, talspråk och skriftspråk – allt hänger ihop. Jag letar upp reklambilder på stavmixers. De ser alla väldigt lika ut: vit, blå eller turkosliknande bakgrund, stavmixern som svävar fritt utan att någon håller i den, ett par utspridda frukter och blurrade kanter. Till fotografens studio har jag med mig en vit skiva med ett perfekt, rent, litet hål i och min sambo (som är man) får hålla i borren. Jag själv har rödmålade naglar och håller i stavmixern som mosar röda tomater till en sås i en sliten svart bunke.
Typsnittet jag använder till texten på de slutgiltiga affischerna är Monotype Corsiva, ett snirkligt och ”kvinnligt” typsnitt. Ett hånat typsnitt bland formgivare.
Det känns bra. Utställningen är på plats och vi har vernissage.
Borren ”Dolphia” och stavmixern ”Mega Hurricane Mixer” av märket ”Rough and Tough” står på två podier bredvid varandra.
Jag har lagt fram en bok för folk att skriva i. Ett litet barn kommer springande mot mig. Barnet har två tofsar i håret och halsband.
Det är min son men flera tror det är min dotter.
Aktuellt vill intervjua mig. Starka lampor i ansiktet, en kamera upp i ansiktet och en reporter ställer frågor. Jag tappar rösten. Kan vi ta om? Det går inte, jag kan inte svara på frågorna, jag kan inget om det här egentligen! Senare på kvällen när jag tittar på inslagen är det grovt klippt men helt ok. Jag är rödflammig på halsen.
Den får bada i lösningsmedel ett par gånger, till slut ledsnar jag.
En klasskamrat kommer fram och säger att jag ska åka hem, klockan är elva på kvällen. Jag visar borren, det är en stor rinning på sidan.
Jag börjar nästan gråta. ”Nu har du dina industridesignglasögon på dig, Karin”, säger han. ”Åk hem och fortsätt imorgon”. Jag åker hem och sover. Nästa dag tar jag ut borren ur mitt skåp. Jag ser inte ens rinningen.
•
Det är dagen innan slutredovisningen. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Vi har fått veta vilka som är gästkritiker och den ene är en man, en designchef på ett av Sveriges största företag. Det oroar mig. Det känns som att jag ska ifrågasätta precis allt jag misstänker att han står för och jag är rädd att jag inte kommer kunna försvara mig om han ställer mig mot väggen. Av någon anledning är jag mer orolig för honom än för den andra gästkritikern som är kvinna men som också arbetar på ett stort svenskt företag. Är det för att han är man?
Sedan tre månader tillbaka har jag gått hos en psykolog för att bearbeta min scenskräck. Hon har frågat vad jag är mest rädd för och jag har svarat att det är att tappa kontrollen. Att min kropp ska ta över min hjärna.
Nu händer just det. På natten kan jag inte sova, jag svettas och får panik. Jag ska inte bara ifrågasätta allt jag lärt mig, jag ska även kritisera det. Att jag dessutom gör detta ur ett genusperspektiv gör det ännu värre. Ska jag inte vara tacksam att jag överhuvudtaget kommit in? Jag tar lugnande medel som jag köpt på Apoteket med det passande namnet Cool Down och ångrar så att jag inte skaffat betablockerare. För Cool down cool downar mig inte alls.
När jag kommer till skolan får jag reda på att gästkritikern som är man är sjuk. Inhoppare är Sara Ilstedt. Jag blir så lättad. Någon som förstår. Presentationen går bra. Nervositeten försvinner mer och mer. Folk skrattar, jag ser att de förstår. Det gick. Jag blir så glad att jag glömmer att visa resultatet – modellerna. Som annars är huvudnumret för de flesta.
När gästkritikerna ska komma med feedback är det Sara som börjar. Hon inleder med att fråga om det är någon i publiken som
6160
Fig. 14: Stavmixern Mega Hurricane Mixer.
Stavmixerns formkropp är inspirerad av örnens anatomi – ett snabbt, mål-inriktat och respktingivande djur. Den har överdrivna och komplexa former för att ge intryck av prestanda och styrka. Stavmixern är anpassad till stora händer och har en avtryckare som inspirerats av avtryckaren på ett vapen, detta för att förhöja känslan av precision. Effekten kan ställas in genom chucken och erbjuder användaren många valmöjligheter efter behov. Högst upp finns en display som visar hastigheten så att handkraften kan bekräftas direkt till användaren.
Fig. 13: Borren Dolphia.
Formkroppen är inspirerad av en delfins anatomi, ett djur som ofta uppfattas som snällt och humant. Den är designad med syfte att dölja det faktum att det är en maskin inuti.
Ventialtionshålen är precis så många som krävs för att leda bort värme från motorn och så diskreta som möjligt för att tona ned intrycket av att det är en presterande produkt.Borren är anpassad för små händer. Avtryckaren fungerar på så sätt att man ”kramar” ur kraften, det ska inte upplevas som att den kräver alltför mycket handkraft. Grafiken utgörs av tydliga sym-boler och valmöjligheterna är få för att underlätta för användaren och inte skapa förvirring.
6362
male (aesthetic) is the norm and therefore more readily inclu-des other product categories, whereas the feminine (aesthetic) is the exception and only appropriate for ”women” products.«
Ehrnberger et al., 2012, sid. 94–95
Det finaste med allt är alla berättelser som människor vill dela med sig av. I mötet mellan mig, modellerna och besökarna nystas per-sonliga berättelser upp om behov som finns men osynliggjorts, om behov man inte trodde man hade men som borren och stavmixern synliggjort. Om glädje och lättnad, frustration och ilska. Hopp som tänds, möjligheter som öppnas. ”Var kan jag köpa borren?”. Berätt- elser om olika kroppar, om olika förutsättningar (berättelserna finns beskrivna mer utförligt i Ehrnberger et al., 2012).
Jag tänker att det här bara får vara början på något.
På Konstfacks avgångsfest får jag dela Konstfacks största stipendi- um, Rektorsstipendiet, med en student från Konst. Jag skriver detta trots att jag känner ett stort motstånd i kroppen. Det blir så lätt skrytsamt. Vem tror jag att jag är? Just därför skriver jag det. Jag fick det och det betydde något. Jag, som är så dålig på att lacka fick stipendiet!
Senare ser jag tre studiekamrater sitta i en soffa och prata. En av dem är hen som gjorde om mina skisser. De har alla tre ställt ut fan-tastiska koncept av olika transportmedel. Högblanka utan rinningar.
Jag får en klump i magen. De borde fått stipendiet istället för mig.
Mannens kök
Jag läser min artikel och tänker på hur mycket som hänt sedan 2006. Även sedan 2012 då artikeln skrevs.
Strax efter slututställningen 2006 träder nämligen mannen in i köket med dunder och brak, vilket reflekteras omedelbart i ut-vecklingen av köksprodukterna på marknaden. Men det är ingen vardagspappa som helst, som med en unge i vänster arm steker halvfabrikat som blodpudding och falukorv med höger arm. Som Jag tänker att jag ska skriva ned folks reaktioner. Jag är fortfarande
rädd för negativa kommentarer, jag är rädd att uppröra och förarga.
Jag sätter mig därför en bit bort. Till min förvåning framkallar mina modeller mest skratt och leenden. Positiva reaktioner, jag blir lugn.
» Laughter emerges in the realization that all along the original was derived. «
Butler, 2007, sid. 189
Folk skriver kommentarer i boken. Övervägande uppskattande och uppmuntrande. Någon har också ritat en kuk och skrivit ”Mjuk-glass”. Alltid dessa kukar när inget annat finns att tillgå. Verbala våldtäkter.
Ganska snart vågar jag sätta mig bredvid podierna och samtala med besökarna. Det som blir mest utmärkande för mig är att bor-ren identifieras som en kvinnoborr. Det är ingenting jag sagt eller skrivit någonstans, men folk pratar om den som en borr för kvinnor ändå. Det verkar så självklart. Samtidigt uttrycker flera att den ser svag och värdelös ut att borra med. När jag vid ett tillfälle frågar varför får jag till svar att den påminner om en köksprodukt. Det är alltså förklaringen. Borren ser ut som en köksprodukt, den verkar dessutom värdelös. Såklart den måste vara ämnad för kvinnor!
Genussystemets logiker.
Några har identifierat borren som en hårtork, trots att den står placerad med ett borrstål inborrat i en vägg. Idén med en borr vars formspråk är ”feminint” kodat verkar svårt att acceptera.
Stavmixern däremot verkar självklar och könlös. Jag tolkar detta som att borren med sitt formspråk är den som är mest normbry-tande av de två. Det är mer accepterat att kvinnor klär sig i manligt kodade kläder än att män klär sig i kvinnligt kodade kläder:
» It is clear that the statements about the form language of the drill were much more diverse and elaborate than those of the mixer. The drills identity seemed to disappear and become questioned when receiving an aesthetic associated with ”female”
technology, whereas the blender mainly gained from the new (masculine) form language. This supports the view that the
65
64
bakar sockerkaka och chokladbollar samtidigt som han läser bok och dammsuger smulor under bordet. Nej, den man som träder in är professionell. Han surdegsbakar, syltar och saftar från GRUN-DEN. Han tar sig tid, kan med exakta mätinstrument och med alla sinnen närvarande åstadkomma det mest saftiga surdegsbrödet, den rökigaste hamburgaren och de mest köttiga korvarna. Det är matlagning på största allvar. Köket blir ett laboratorium.
Jag ser hur många av de funktioner och egenskaper som några av de besökare på utställningen som var kvinnor länge efterfrågat hos en stavmixer nu implementeras: den blir sladdlös och istället batte-ridriven, den får utbytbara knivblad, erbjuder fler användnings-områden, några får en ”turboknapp”, erbjuder högre prestanda.
Dessutom förändras formspråket radikalt. De flesta varumärken går mot en mörkare, mer ”maskulin” färgskala: svart och grått men också rött. De blir mer ergonomiskt utformade och blir välsignade med ett gummigrepp. Mixerfoten byts från plast till rostfritt stål vilket dels motverkar missfärgning (vilket minskar arbetsbelastning med extra rengöring) men vilket naturligtvis också gör den mer tålig för tuffare tag.
Den traditionella, vita stavmixern i plats finns dock kvar.
De representerar de billigare alternativen med lägre prestanda.
En lägre klass.
Hierarkiseringens logik. Det manligt kodade formspråket är överordnat det kvinnligt kodade formspråket. Form follows function.
Fig. 15a (v): Viril; manbar; karlaktig; karlavulen; dristig; modig; tapper och oförfärad.
Fig. 15b (h): Feminin; damig; mjuk; moderlig; huslig; vek; öm; veklig förvekligad; omanlig och feminiserad.
Fig. 16 (motsatt sida).
6766
Borrarna då? Jag går tillbaka till byggvaruhuset. Väggen står kvar, de små motorcyklarna står prydligt uppradade bredvid varandra.
Jag ser ingen större förändring där, trots att jag vet att singelhus-hållen ökar och fler kvinnor bygger och renoverar själva. Jag söker upp en anställd och frågar om han märkt någon skillnad de senaste åren. Han säger att hans intryck är att de kvinnliga konsumenterna av borrar bara ökar år efter år. Han berättar också att försäljningen av borrskruvdragare ökat parallellt med detta. Samtidigt vet han inte om det finns ett samband, eftersom efterfrågan på borrskruv-dragare ökat generellt och utbudet har därför blivit bredare bara de senaste åren. Antagligen har det mer att göra med hemmafixar-trenden. De blommiga små borrskruvdragarna är borta, de har slutat produceras säger han. Kvar finns bara de som ser ut som…
små motorcyklar.
» The results of this study suggest that there are customer needs that the existing product does not satisfy. Should not, then, the activity be re-evaluated? One can also examine more closely the foundation on which these beliefs are based.
The activity of mixing seems to be assessed according to the ingredients’ degree of softness. The blender is therefore understood as a performing product, in contrast to the resis- tance it meets with tougher ingredients. The drill, however, is not classified as ‘softer’ or ‘harder’, depending on the task of drilling into plaster or concrete. This can be explained by a fixed idea of the drill as performing in itself, which is also reflected in the masculine aesthetics. «
Ehrnberger et al., 2012, sid. 95
69
68