Koppar som kroppar

Jag vill göra ett projekt om maktförhållandet mellan form och dekor.

Jag har redan utforskat maktförhållandet mellan form och funktion i många av projekten men dekoren känns lite bortglömd. Visserli-gen har jag tidigare diskuterat dekorens hierarki (Ehrnberger et al., 2012), och konstaterat att det vi definierar som dekor tenderar att ha kvinnliga företecken, men jag vill studera detta djupare. Ofta pra-tas det bara om formkroppen som en helhet. Men jag har länge lekt med tanken på formkroppen som en människokropp, där ornamen-ten utgör formkroppens kläder och smycken, medan den grafiska dekoren utgör sminket. Jag har märkt att det finns ett hierarkiskt förhållande inte bara mellan funktionen och formen utan även ofta mellan formkroppen, ornamenten och den grafiska dekoren.

Att jämföra formkroppar och ornament med den mänskliga kroppen och kläder är inget jag är ensam om. Långt ifrån. I inled-ningen till Svensk Smak (2002) skriver Ahl och Olsson:

» Samma blick som bedömer mått, frisyr och hull bedömer också formgivning. Vi bedömer andra och oss själva genom att använda den särskilda blicken, som är programmerad att be-löna smalhet, lena ytor och stora bröst. «

Ahl & Olsson, 2002, sid. 14

Adolf Loos och Le Corbusier liknar avskalade byggnader med

”nakna män” medan byggnader med ornament liknas vid ”överklädda kvinnor” (Sanders, 1996; Crysler, Cairns, & Heynen, 2012).

Den-170

na värdering är på intet sätt neutral, både Loos och Le Corbusier är noga med att avfärda ornamentala byggnader som vulgära och oärliga medan de avskalade, geometriska byggnaderna är ärliga och precisa. En spegling av hur kvinnor och män värderades.

På samma sätt som vi pratar om och dömer människors val av kläder, smink och attribut, dömer vi även formkroppen med dess ornament och grafiska dekor. Att ”god smak” hänger ihop med klass är idag ingen okänd diskussion och jag känner inte att det är vad jag vill undersöka ytterligare. Vad jag vill göra är att undersöka min egna inlärda designlogik, som säger att en viss formkropp hänger ihop med en viss typ av ornament och en viss typ av grafisk dekor. Jag vill undersöka vad som händer när jag bryter mig loss från detta.

Det finns all anledning att inte klumpa ihop formkroppen med ornament och grafisk dekor. Med en blick som särskiljer form-kroppen från ornament och grafisk dekor kan vi dels börja se mer kritiskt på vad som definieras som ornament och dekor (och att det inte enbart hänger ihop med ”kvinnlighet”), men vi kan också börja uppmärksamma att attribut, färger och mönster faktiskt har en funktion som påverkar oss mer än vi tror. De fungerar som nyckel- symboler som bär på budskap om ett samhälles ideologi (Ortner 1973). Tillsammans med formkroppen förstärker de varandra och därmed också budskapet. Okunskapen om detta illustrerades tydligt när klädkedjan Zara lanserade en barntröja som de kallade ”Sheriff”.

Den var svart- och vitrandig med en guldstjärna fastsydd på bröstet.

Var för sig framkallade tröjan och stjärnan inga konnotationer men tillsammans (och i och med den vänstercentrerade placeringen av stjärnan) associerade många tröjan till kläder som judiska fångar tvingades bära i koncentrationslägren.

När jag får erbjudandet att tillsammans med mina kollegor Loove Broms och Anna Holmquist vara med i ett projekt kring konst-närlig utsmyckning i kth:s nya rektorshus så är min plan att jag ska undersöka detta. Medan Looves arbete är storskaligt och exteriört och Annas storskaligt men interiört, vill jag fokusera på det lilla, vardagsnära objektet. Jag väljer därför att designa koppar till dem som arbetar i huset och i denna designprocess tänker jag att jag ska utforska maktförhållandet mellan form och dekor.

Systers kap

Det är en söndag, vi är trötta efter att ha varit ute kvällen innan och jag är verkligen inte på humör för att träffa en massa folk. Mitt sällskap är ännu mindre sugen, men jag har lockat med att vi ska äta på någon av krogarna i Waxholm (det är ju så mysigt).

När vi nu sitter på bussen inser vi att adressen jag ska till ligger en bit utanför Waxholm, i ett industriområde. Medan jag går av en hållplats innan Waxholm, fortsätter han till Waxholm för att sätta sig på något kafé för att arbeta.

Jag hälsar på alla kvinnor som är i lokalen. Det är framgångsrika kvin-nor ”i karriären”, alla har ledande roller eller är nyckelpersoner inom flera olika branscher både i näringslivet och i offentliga verksamheter.

Veckorna innan har jag varit med på ett mittuppslag i Veckans Affärer med min borr och stavmixer, några har läst artikeln och är nyfikna. Det gör mig nervös, jag talar väl inte deras språk? Eller? Jag minns dem alla nu som så långa, att jag var tvungen att böja på nacken för att se dem i ögonen. Säkert mer minnet av en känsla att det verkligen var så.

Föreläsningen går bra, den framkallar till skratt och stämningen blir uppsluppen och varm. Som nästan alltid efter mina föreläsningar, delas minnen och erfarenheter som gjorts sig påminda genom bilder jag visat i min power point. Någon vill berätta om ett dåligt bemötande av personal på ett byggvaruhus, en annan vill diskutera hur svårt det är att ta sig fram i staden med barnvagn. Vi känner igen oss, delar glädje och frustration.

Efter föreläsningen kommer en av kvinnorna fram till mig och pre-senterar sig som Emma Wistrand, marknadschef på ett bokförlag. Hon vill hjälpa oss att nå ut med Androstolen säger hon. Den är så viktig och

173 Koppar har fascinerat mig länge. Det finns så mycket kopplat till

dessa artefakter. För det första är de ofta bundna till en social kontext, vi ser dem i hemmet, på arbetet, på kaféer, på loppis, i väntrum, på stan. Vi njuter, kopplar av, skrattar, gråter, skvallrar, diskuterar, transporterar oss, värmer oss, funderar och vaknar upp över en kopp kaffe eller te. De kan symbolisera gemenskap men också individualitet. De kan berätta en historia om sammanhang, tid, plats, kultur, kön och klass. De bär på minnen. Koppar påverkar även kroppsspråket, du rör dig annorlunda när du håller i en tunn, skör porslinskopp än vad du gör när du håller i en pappersmugg.

På de arbetsplatser jag varit på har koppen varit ett ovanligt hett ämne för diskussion. Det har alltid funnits en uppsättning koppar från början, antingen vita eller svarta standardkoppar eller koppar med arbetsplatsens logotyp på. Med tiden har koppar försvunnit och andra har kommit till. Till slut är det ett myller av olika koppar i skåpen. Folk får en favoritkopp och håller på dem på rummet.

Det ses inte alltid med blida ögon, vissa har samma favoritkopp och då blir det arga miner om någon trycker på den på rummet. Vissa har uppemot sex, sju odiskade koppar på sitt skrivbord. Lättare att hämta ny än att diska. Till slut finns inga koppar kvar i skåpet och då kommer det massmail av typen ”Vem har tagit alla koppar i köket?! Kopparna är ALLAS, det är ALLAS ansvar att diska och ställa tillbaka dem i skåpet!!!!!!!”.

Det händer också att någon ”råkar” få med sig en kopp hem. En av arkitekterna vi samarbetar med berättar att de på ett ställe hade köpt in flera hundra svarta Ittalakoppar, hälften av dem var för-svunna inom ett par månader. Det visade sig att några anställda tagit med en uppsättning hem. De är ju dyra i butik.

Kopparna på en arbetsplats påminner mig om när vi lekte med leksaksfigurerna Playmobil på lekis. Det fanns olika färger på figurerna och de hade olika attribut, detta gjorde att vissa var mer populära än andra. När vi skulle städa undan efter lek, gömde vissa av barnen undan de mest populära så att de kunde få samma nästa dag. Jag vet själv att jag gömde den helvita figuren ett par gånger. Jag har även en favoritkopp ståendes på mitt skrivbord, den är tunn och fin, precis lagom stor med ett snirkligt öra. Den är dekorerad med ett blomtryck. Jag diskar den aldrig, jag bara sköljer ur och fyller på mer kaffe. Jag vill inte att någon annan ska hinna lägga beslag på den.

Emma har flera kontakter som hon tror skulle kunna vara intressanta för oss inför seminariet på Arkitekturmuseet. Bland annat har hon en syster, Hanna Wistrand, som arbetar med visuell kommunikation och kanske kan hjälpa oss med en hemsida. Jag blir naturligtvis intresserad, säger att jag ska höra med de andra projektmedlemmarna och att vi sedan kan höras.

När jag kommer ut regnar det fortfarande. Det är mörkt och vinden är kall av havet. Min kärlek sms:ar att han sitter på en pizzeria som precis ska stänga. Det blev inget mysigt kafé och inte heller någon krogmiddag, allt är stängt. Det är ju söndag. Men jag åker ändå hem med en varm känsla i kroppen.

Efter att ha pratat med Ann-Christine, Emma och Cristine, konstaterar vi att det ju vore en dröm att få arbeta mer utåt och få en större spridning inför seminariet men vi har nästan inga pengar kvar i budgeten. Vi be-stämmer oss för att träffa Emma och Hanna Wistrand med inställningen att det kanske inte blir något.

Jag och Emma B stämmer möte med Emma W och Hanna på bokför-laget. Jag reagerar över att systrarna är så olika varandra till utseendet.

Ändå är det något som förbinder dem, de utstrålar båda en styrka och glöd. De börjar formulera en plan, Hanna ska göra en hemsida och Emma W ska sätta ihop en presslista. Emma B och jag tittar nervöst på varandra och sedan berättar Emma B om det ekonomiska läget för oss.

Systrarna ser frågande ut. De undrar om vi trodde att de skulle ta betalt?

Det har de nämligen inga som helst planer på. Deras engagemang handlar om att de brinner för feminismen och systerskapet, för kvinnors kamp om lika rättigheter. De vill inte ha betalt, de vill ha förändring. Och de tror på oss, de tror på Androstolen och de vill därför hjälpa oss på de sätt de kan.

Jag tror inte mina öron. Men så inser jag att det vi just nu är med om, det är vad #backasysterskapet innebär i ren handling.

175

174

hemgjorda kopparna känns personliga och unika. Kanske har någon tagit med dessa hemifrån? Jag fantiserar om att denne någon fått den i present av något barn men inte vill ha den hemma i sin egen samling. Bra grej att ta med till jobbet.

I ett av köken reagerar jag lite extra på en kopp. Det är en Swedish Grace. Rörstrand. En formklassiker. I fältspatporslin. Den tornar upp sig mot de andra kopparna i skåpet. Smakfull.

» Swedish Grace mugg från Rörstrand har en klassisk design med ett smakfullt reliefmönster inspirerat av vajande veteax i sommarvinden. «

Designonline, 2017

När jag står i ett av köken och dokumenterar koppar kommer en av de anställda in. Han håller en så kallad termokopp i handen och ska fylla på kaffe i den. Jag har sett folk gå omkring med sådana på stan och vill ha en själv. Det vore så mycket billigare för mig som annars köper kaffe i engångsmuggar alldeles för ofta.

Jag studerar när han tar isär koppen och fyller på kaffe. Den är i rostfritt stål och svart plast. Ser ut som en liten termos. Locket

Fig. 1: Koppar i ett köksskåp på en av skolorna på KTH.