Mannen kommer in undersökningsrummet och ser den direkt. An-drostolen. Han har hört andra män berätta om den, och det är inga trevliga historier. Men något man ”måste” göra. Något alla män gör.
107
106
provocerande. Då handlar det inte om männens rättigheter till samma vård som kvinnan får längre, då handlar det om manshat.
Same same but different.
» Allvarligt, tycker feminister att gynstolen är sååå hemsk och sååå förnedrande? Och att det är mannens fel?
Allvarligt, en stol som ni sitter i en gång per år... Själv så ligger man på sidan på en brits när man får fingrar upp till prostatan.
Och inte fan gnäller vi. « Flashback, 2013
» Att påstå att gynstolen är kränkande och att behöva ”väcka debatt om problemet” är så otroligt löjligt. En kvinnas ana-tomi är ju skapt på så sätt att könsorganen sitter på insidan. Mäns hänger utanpå, därmed krävs ingen särskild stol för dem. « Sveriges Radio, 2013
Fig. 10: Gynekologstol, 1880-tal (ur Johannisson, 1994).
vill fly, men det går inte. Han känner sig utsatt och försvarslös.
När sköterskan äntligen går ut fortsätter läkaren undersökningen.
När läkaren är klar, tippar läkaren tillbaka stolen i originalläge och säger åt mannen att han kan kliva ned. Med naken underkropp går han bakom skärmen, klär på sig och går ut.
Han känner sig liten och ensam. Han känner det som att han varit utsatt för…ett övergrepp? Nej, så kan man inte tänka. Han ska vara tacksam för att han lever i ett land där han erbjuds sådana här undersökningar. Det är för hans skull detta finns. Och det kunde varit värre. Han är varje fall ung och fullt frisk, både fysiskt och psykiskt. Han har aldrig blivit utsatt för sexuellt ofredande eller blivit våldtagen. Han är idealpatienten för Androstolen. Ändå är det bland det värsta han varit med om.
Berättelsen ovan är fiktiv men liknande berättelser har berättats tusentals gånger av kvinnor. Det har sedan 70-talet bedrivits studier som belyser kvinnors negativa upplevelser av gynundersök-ningar i relation till gynekologstolen och hur detta faktiskt många gånger försvårar undersökningen (Larsen and Kragstrup, 1997;
Wijma and Siwe, 2002). Samtidigt visar studier att det går alldeles utmärkt att utföra invärtes undersökningar med alternativa lös-ningar. Även cellprovstagning. Exempel på sådana är att patienten ligger på en säng eller brits (antingen på mage, sida eller rygg) med uppdragna knän, vilket är vanligt i länder som Nya Zeeland, Australien och Storbritannien (Seehusen, o.a., 2006).
Det verkar alltså som att kvinnor kan bli undersökta på precis samma sätt som män. I relation till allt detta har förvånansvärt lite utveckling av gynekologstolen skett, den bygger fortfarande på samma princip med benstöden som den gjorde för mer än hundra år sedan. Den grundar sig i en idé om den manlige läkaren som den aktiva och den kvinnliga patienten som den passiva. Varför har inget hänt?
För att berättelserna blivit normaliserade. De är en del av vad det innebär att vara kvinna. Dessutom hittas dessa berättelser nästan alltid i medicinska sammanhang, en akademisk och sluten kontext som är tillgänglig för ”experterna”. När vi då översätter detta till en produkt för män, och dessutom gör detta publikt, blir det oerhört
109
108
Fig. 11a (ö): Androstolen
Fig. 11b (u): Androstolen tippas fram för att läkaren ska få bra översikt. Baseras på gynekologens uttalande om att kvinnan ligger perfekt då hon håller på att ”ramla ur” gynstolen.
Fig. 12 (motsatt sida): En patient i Androstolen (bilden är arrangerad).
111110
förhandling (Wijma & Siwe, 2002). Men det är främst i artisten och hälsopedagogen Terri Kapsalis studier som jag hittar resonemang som stämmer överens med det vi ville uppnå genom Androstolen.
Kapsalis betonar vikten av att utgå från kvinnans upplevelser av den gynekologiska undersökningen. I hennes bok ”Public Privates – Performing gynecology from both ends of the speculum” (1997) målar Kapsalis upp alternativa undersökningsformer baserat på kvinnors egna berättelser och idéer. Genom dessa blir det tydligt att den gyne-kologiska undersökningen inte bara är ett rollspel mellan läkare och patient utan även påverkas av scenografi, kostymer, andra rollsätt-ningar och inte minst rekvisitan – till exempel gynekologstolen.
Jag ser hur Androstolen på scenen förvandlas till en aktiv aktör som genom sin fysiska form representerar kvinnors upplevelser av gynekologstolen. Tillsammans med publiken och panelen ageras flera alternativa berättelser fram om hur den gynekologiska under-sökningen skulle kunna se ut. Men vad som också blir intressant i berättelsen om Androstolen är att samtidigt, parallellt, växer även en berättelse fram om hur en alternativ prostataundersökning skulle kunna se ut. Androstolen visar tydligt att vad vi accepterar för vissa kroppar, accepteras inte för andra och detta är starkt rotat i stereotypa föreställningar om kön. Dessa föreställningar resul-terar i bristande undersökningar där individuella behov inte till-godoses. Dessutom finns det grupper som står utanför det binära könssystemet, individer som inte motsvarar förväntningarna på hur den ideala patientkroppen bör se ut och fungera.
På scenen skapas alternativa berättelser om flexibla och öppna lösningar, för att möta individuella kroppars behov, bortom kön (se utförligare redogörelse i Ehrnberger et al., 2017). Men det skapas också berättelser om ett möte utan någon undersökning alls och om undersökningar utan ett möte med en annan människa. Ett möte med sig själv och sin egen kropp.
» However, it is important to bear in mind that the word
”alternative” indicates that the solutions deviate from a norm.
Therefore they are not just suggested solutions – they are also together simultaneously picturing the ideal patient for the gec. Bit by bit, she appears. The female who is of average